Min värsta föreläsning

Då och då föreläser jag. Det gillar jag. Man lär sig så mycket i förberedelsearbetet och man lär sig under tiden också. Och jag har heller inga problem med att prata inför folk. Möjligen beror det på att jag försöker att inte prata inför folk, utan med dem om något som de tycker är spännande.

Fast det finns undantag. Ibland gillar jag det inte. Missförstå mig inte. Jag har inga problem med svåra frågor eller att folk ifrågasätter vad jag säger. Några av mina bästa föreläsningar har varit tillfällen när en svår fråga har rett ut en sak som jag trodde varit självklar för hela gruppen eller vi tillsammans hittat något att skratta åt. När folk ifrågasätter mig får jag mer respekt för dem, för det innebär att de tänker själva under föreläsningen, istället för att bara skriva ner vad jag säger, eller för den delen, inte lyssna alls.

Nej, det jag pratar om är föreläsningar som går dåligt. Jag har tillräckligt med föreläsningar bakom mig nu för att kunna säga att det var undantag, snarare än tecken på hur bra jag är, men jag tycker fortfarande det är jobbigt att tänka tillbaka när jag stod där och kände, faktiskt kände, att ”det här är en dålig föreläsning”.

Låt mig ta dig tillbaka dit:

Det började när min flickvän (som är lärare) blev med barn. Nu sträcker sig visserligen graviditeter över ganska lång tid, men jag vill ändå se det som att det var precis när hennes elever skulle åka till Gotland på skolresa. Det här ledde till att hon föreslog att jag skulle vicka för henne. Av någon outgrundlig (men trevlig) anledning bestämde sig hon för att följa med ändå, med mage och allt.

Av någon lika outgrundlig anledning glömde hon att berätta att det är kallt på Gotland. Det visar sig nämligen att Gotland är en ö. På öar blåser det. För att vara mer exakt, blåser det jämt. Det visste inte jag, vilket betydde att jag hade med mig sommarkläder. Det var ju sommar, så jag packade inte en enda tjocke-tröja. Lätt väska.

Fy sjutton vad jag frös. Hela tiden. Jag måste ha frusit så mycket att jag inte ens kom på tanken att köpa en extra tröja, för det gjorde jag inte. Vi var där i nästan en vecka och mina två föreläsningar skulle äga rum de två sista dagarna. Resten av resan var jag reseledare och tog hand om visserligen välartade gymnasieelever (slå på den frasen på Google, får du se), men ändå gymnasieelever.

(Man kan nästan se hur kall jag är på den här bilden.)

Näst sista dagen började regnet. Då var vi ute på besök ute på någon bondgård, en sju-åtta kilometer från den lokal där jag sedan skulle hålla min första föreläsning. Tanken var att vi skulle till den lokalen. När regnet kom började vi fundera på om det inte fanns någon annan lösning. Det gjorde det inte. Det var bara att knata. Regnet tilltog och slutade sedan.

Sedan återkom det igen. Och igen. Och igen. När vi väl kom fram tror jag att det enda som var torrt var det som hade åkt den enda bilen, samma morgon. Det vill säga en äldre lärare med hjärtfel – och min flickvän.

Det var inte en idealisk publik som satte sig för att lyssna. Och hade det bara slutat där, då hade det kunnat gå att rädda. Ett par skämt om regnet, om skavsåren och allt hade varit fixat.

Men titta på rubriken här ovan. Det här kommer att bli sämre.

För att förstå riktigt hur illa behöver vi dels gå tillbaka två månader i tiden, dels veta mer om publiken. Vi börjar med eleverna. Själv är jag en humanist ut i fingerspetsarna – jag har läst språk, språkvetenskap, litteraturvetenskap och är kulturarbetare. Bland dem fanns det bara en som kunde sägas likna mig. Resten var blivande biologer, kemister och forskare. Det kan möjligen ha varit någon jurist där också. Och alla extremt intresserade av de blommor och blad vi cyklat runt och tittat på i fem dagar. Det borde ha gett mig en ledtråd, men jag lallade på som en kille som just blivit medbjuden av sin tjej”kompis” på IKEA.

Med den kunskapen i bakhuvudet – jo, någonstans fanns den ändå – hade jag två månader tidigare börjat fundera på vad jag skulle prata om. Hmm, de ska ju skriva uppsatser, tänkte jag. Det kan jag hjälpa dem med. Och något som många inte vet om är att den dramatiska strukturen går att använda även när man skriver vetenskapligt. I själva verket är några av de bästa uppsatserna skrivna med den dramatiska strukturen. DET kan jag prata om – och faktiskt göra deras uppsatser bättre!

Jag kom rätt snabbt på titeln på föreläsningen. ”Den dramatiska strukturen i vetenskapliga uppsatser.” Jag var riktigt nöjd med den. Ända tills jag började fundera på vad den skulle handla om. Ämnet visste jag ju, men det var väldigt lätt att glida över i saker som inte hade med saken att göra, upptäckte jag.

Men till slut hittade jag ett innehöll som höll sig till saken och faktiskt förklarade allt. Tänk, vad förvånade de skulle bli när de insåg att den dramatiska strukturen, som till och med deras lärare hade pratat om, kunde göra deras uppsatser bättre.

Så stod jag framför dem, sönderregnad och trött och de var likadana.Och när jag började prata insåg jag en sak. Det jag hade kommit på, det där fantastiska innehållet, var bara ännu en sådan där utvikning. Ämnet var hur bra som helst, men innehållet var om inte svammel, så off-topic.

Mycket riktigt plockade de duktigaste eleverna upp det och började plocka isär det jag sa, bit för bit. Jag försvarade mig väl och försökte låtsas som om det jag sa var intelligent. Frågorna blev fler och fler, och särskilt en elev fick en sådan där blick som sa: ”Du kan ju ingen-ting…” Själv fick jag den där hemska blicken som bara kan beskrivas så här: ”Snälla, jag är bättre än så här. Jag har bara en dålig dag. Oh, my God, jag vill bara dö. Är det någon som har något emot det? Inte. Bra.”

Föreläsningen skulle vara i två timmar. Som tur var fanns det ingen klocka på väggarna för då hade jag stått och tittat på den hela tiden.

När helvetet var slut, var jag alldeles slut. Behöver jag förklara att det inte kom fram någon efteråt och ville ställa några extrafrågor. De ville knappt ha materialet (som faktiskt var bra).

Men det var inte den värsta föreläsningen. Om du minns så skulle jag hålla två föreläsningar. Och den visste jag ju var dålig redan i förväg.

Jag ska inte låta dig sväva i ovisshet. Den andra föreläsningen blev lika dålig. Annorlunda, fast lika dålig. Föga överraskande fick jag ett halvdant betyg på vägen hem. Men det var inte lika illa som mina egna funderingar. Två av dem stack ut:

”Var de där föreläsningarna anledningen till att jag följde med?”

och

”Men hur gör man för att göra en bra föreläsning om den dramatiska strukturen i vetenskapliga uppsatser?

Det vet jag nu.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 299 andra följare

%d bloggers like this: