CSI crossover

De tre manliga huvudpersonerna Horatio Caine (David Caruso), Mac Taylor (Gary Sinise) och Ray Langston (Laurence Fishburne)

De tre senaste dagarna har Kanal 5 visat en historia som spänner över de tre olika versionerna av CSI. Sådana här samarbeten görs ibland mellan olika TV-serier. (Länken i förra meningen går till en sajt som har samlat rääääättt många såna ”crossovers”.) Att de skulle göra en crossover mellan de tre serierna var med andra ord bara en tidsfråga.

(Spoilers framöver.)

Nu var det ganska länge sedan jag såg CSI Miami. Det har inte att göra med ”the David Caruso method of acting”, utan med att serien kretsar lite för mycket kring Horatio Caines Jesuskomplex. När originalserien handlade om kriminaltekniker, handlade CSI Miami om en polis som hade mycket med kriminalteknikerna att göra, men jag skulle aldrig lita på ”H” (som han kallas) att jämföra mitt DNA korrekt. Han var lite för upptagen med att se ut och verka coooool. Poängen med att ha en kriminalteknik-serie som inte handlade särskilt mycket om kriminalteknik var aldrig riktigt klar.

CSI New York å andra sidan var lite mer åt rätt håll igen, men det var något som saknades. Jag tror nu att jag vet var det var. Det fanns inte samma känsla av New York som originalserien har av Las Vegas. De har samma stadsvyer, men inte samma kulturbesök som CSI har. Åtminstone inte lika intressanta som alla avvikare som verkar finnas i Las Vegas.

Därför känns bara sådär intressant när de nu gör en crossover. Risken är alltid att avsnitten inte visar någons bästa sida, eller att åtminstone den ena parten bär vad Hank Azaria kom att kalla ”idiotbollen”. Dessutom är det naturligtvis originalserien som har mest att förlora.

Deras lösning var att enbart låta Ray Langston (Laurence Fishburne) åka till de andra två seriernas städer. Det var också en av ”trilogins” största svagheter: avsnitten var inte tillräckligt sammanhållna av rollfigurer för att det skulle kännas angeläget. De enda som blev påverkade av trilogins samtliga avsnitt var nämligen Langston (som har visat sig vara en figur med mycket tillbakahållen ilska) och ett offer (Madeleine Briggs) samt offrets mamma. Visserligen var det synd om både offret och mamman, men vi känner ingen av dem sedan tidigare och har inte fått något riktigt skäl att tycka mer eller mindre om dem än någon av de 100-tals andra brottsoffer som måste ha fått sina fiskar varma vid samma tidpunkt.

Det här handlar om att valet av intrig är mycket slarvigt. Det hela handlar om organstölder, får vi ganska snart veta. Kvinnor kidnappas för att män ska kunna stjäla deras organ och sälja dem vidare. Som fokus väljs en ung kvinna som Langston (och ingen annan verkar det som) av någon anledning blir besatt av att hitta. Han tar därmed över Horatio Caines roll som universums frälsare, vilket inte passar honom. I alla fall inte utan att vi får ett skäl till hans förvandling (förutom ilska har vi också fått bilden av Langston som en eftertänksam typ, snarare än som besatt av unga kvinnors försvinnanden). Hade avsnitten varit bättre skrivna hade åtminstone någon från Miami eller New York smittats av Langstons besatthet.

Apropå det, varför just Miami och New York, bortsett från det faktum att det fanns CSI-serier där? Det gavs ingen logisk förklaring till att de inte besökte Seattle eller Washington. Och nog hade det varit häftigt om Langston hade besökt en stad där det inte fanns någon CSI-serie för närvarande? Jag medger att antalet städer utan egen CSI-serie numera är rätt begränsat, men någon finns det väl? Och tänk om den staden hade en kvinnlig chef. Den närmaste TV-serie-franchisen att jämföra är nämligen Star Trek, där den fjärde serien har en kvinnlig kapten.

Kathryn Janeway, spelad av Kate Mulgrew i Star Trek:Voyager

Det börjar nämligen bli lite likartat med alla CSI med medelålders singelmän i huvudrollen. Varför inte göra något radikalt och ge rodret till en pragmatisk fyrabarnsmamma, eller en nygift ung kvinna som just fått jobbet som chef?

Men åter till Langston och CSI-trilogin. Som sagt, intrigen är bland det svagare jag sett i intrigväg på länge i originalserien. Det blir lätt så när man ska skriva en historia som är 2 timmar lång, och inte har ett halvår på sig. Risken ökar när man bara har en rollfigur som får göra resan. Men kom igen, CSI har ju haft ett par riktigt spännande dubbelavsnitt. Tänk på avsnittet när Nick Stokes blir levande begravd (regisserad av Quentin Tarantino) eller när dockmakaren sätter Sara Sidle i fara. Eller första avsnittet när Grissoms nya medarbetare blir dödad på jobbet och det delvis är Warricks fel. Alla de här avsnitten har en sak gemensamt: det handlar om en av ”våra egna”. Saker blir mycket personliga. Därför är det synd att de förlorade den här möjligheten (för de lär inte göra det igen). De hade ju kunnat:

* låta Horatio (eller Calleigh, eller någon annan) följa med till New York och därefter låta Mac eller Stella följa med tillbaka till Las Vegas (lite som Råttfångaren i Hameln)

* knyta an historier som de tre serierna haft var för sig till ett enda avsnitt, så att man egentligen hade behövt se om avsnitt tidigare i respektive serie för att få den fulla bilden. Jag menar att det skulle räcka med en resumé:

Tidigare i CSI: Miami:

Obducenten tittar upp: ”Hennes lever är borttagen.”

Horatio sätter på sig glasögonen.

* ha bättre skurkar och bättre slut: de där Zetas var nog de mesigaste skurkarna på länge. De lät farliga, men det kom inget av det. Jag hade väntat mig en stor shoot-out eller överlistningsgrej i slutet, där folk från alla tre serierna behövdes för att klara biffen, och sedan 1400 skurkar bakom galler när sista avsnittet var slut. Istället en 28-årig hallick och en medelålders rysk hallick. Med andra ord två hallickar. Ledsen, men det räcker inte. Inte när CSI har haft så originella skurkar som dockmakaren, dockmakarens dotter, en 12-åring, en trollkarl, en dvärg, en som knyter ihop inälvorna på sina offer, etc, etc. Inte ens de ”mellanskurkar” som finns i avsnitt 1 och 2 fungerar särskilt väl.

* ha förändrat något i någon återkommande rollfigurs liv. Det är ju en trilogi. Varför inte en figurs uppgång och fall? Eller före, under och efter? Eller ifrågasätta en omedveten fördom?

* ha ett tema. Rött, blått och vitt? Försoning? Offer? Någonslags tanke, som påverkar oss, medan det påverkar rollfiguren.

En salig soppa, helt enkelt, som hade behövt en rejäl dos med ”nu jävlar”. Eller rättare sagt, en skrivbordskonstruktion utan känsla bakom. Tyvärr.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 303 andra följare

%d bloggers like this: