Manusförfattarens guide: Varning för vanilj

Det här är fjärde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Varning för vanilj!

 

Vännerna kommer snart

Ur Vänner: The One with Rachel’s Big Kiss

Rachel: Jo, det var sista året i college. Det var efter Sigma Chi-föreningens luau och Melissa och jag blev väldigt fulla! Och det slutade med att vi kysstes! I flera minuter!

Phoebe: (till Joey) Vilket betyder att hon fick lite kolsyrat vin och en snabb puss på kinden.

Joey: Varför förstör du det här för mig?

Rachel: Ja, varför är det så svårt för dig att tro?!

Phoebe: Okej! Jag bara – Jag visste inte att du var lesbisk. (Joey ler och nickar liderligt.)

Rachel: Jag påstår inte att jag är lesbisk! Jag säger bara att det hände!

Phoebe: Okej, det verkar bara rätt vilt och du är så – du vet, så – vanilj.

Rachel: (chockad) Vanilj?!

Phoebe: Ja.

Rachel: Jag är inte vanilj! Jag har gjort massor av galna grejer! Jag menar jag blev – Jag blev full och gifte mig i Las Vegas!

Phoebe: Med Ross.

—-

Så vad är vanilj?

Intetsägande. Tråkig. Vardaglig.

Tre saker som bra berättelser inte är. Men det är svårare än man tror att dra saker till sin spets, att ta ut svängarna när man skriver. Som nybörjare har man så mycket inre hinder. Man tänker att det blir för orealistiskt, eller så man är rädd för att göra folk irriterade. Eller så skäms man för att ta plats. Det finns alla möjliga varianter.

Tyvärr är det ett stadium som man måste passera för att kunna bli författare. Om man inte kan lyfta sig över det vanliga, då blir det aldrig något av en. Då blir man till slut en sån där jobbig människa som berättar historier utan slut.

Sån vill vi inte bli.

Så hur gör man då för att undvika tråk-stämpeln? Hur låter man bli att bli ”vanilj”, d.v.s. alldeles för vanlig för att man ska lägga märke till det?

Allvarligt, hur mycket vanilj kan det bli?

Allvarligt, hur mycket vanilj kan det bli?

Ja, till att börja med kan man ju lägga av att skriva om sitt eget liv. För ärligt talat, hur spännande är ditt liv? Lyckas du få dina egna vänner att lyssna några längre stunder när du berättar om vad du har varit med om? Nu säger inte jag att alla personliga berättelser är dåliga, men det finns några svårigheter med att skriva om sig själv som kan vara bra att känna till:

  1. Det kan vara nödvändigt att bearbeta verkligheten. Det är jobbigt, det vet jag av egen erfarenhet. Man vill ju att det ska bli rätt, att folk ska få reda på hur det verkligen gick till. Men då blir det ofta tråkigt.
  2. Man är inte så intressant som man gärna inbillar sig att man är. Ofta är man mer passiv, mindre rolig och har betydligt mindre koll på vad det egentligen handlar om medan man är mitt uppe i det.
  3. Om man ska skriva om människor i sin närhet kan man behöva deras tillstånd. Särskilt som man antagligen skriver om deras mörka sidor, och av dramatiska orsaker förstärker dem med en faktor av tio. Det finns ju nästan inga skurkar i verkliga livet.

(Förresten kanske det är dags att betona att jag är medveten om att vissa berättelser är tänkta att avbilda verkligheten som den är, och att det jag nu skriver är ett brott mot den genren. Men även de berättelserna måste på något sätt sticka ut, antingen genom sitt område eller genom sina aktörer.)

Nu kan jag nästan höra hur du hittar invändningar redan. Du kommer att tänka på alla berättelser som handlar om den som berättar dem, men som ändå är intressanta och/eller kritikerrosade. Det är okej. Det finns alltid undantag till alla regler. Dessutom tror jag att det finns andra orsaker till att de fungerar. De berättarna har nämligen tagit hänsyn till berättelsen först, och verkligheten efteråt. De har sållat rejält, fyllt alla slumpmässiga händelser med mening och vågat tagit risker.

Det där med att våga ta risker är nästa punkt på dagordningen.

Alla berättelser är ju på någon nivå ett argument för något och mot någonting annat. Askungen är för godhjärtade unga flickor och mot elakartade svärmödrar, till exempel. Den berättelsen har blivit så välkänd att det inte är att undra på att alla svärmödrar tar åt sig. De försvarar sig med att det inte är lätt att komma in i en ny familj. Men faktum är att de då tar åt sig alldeles i onödan.

Det bara att inse: Risk är något bra

Det bara att inse: Risk är något bra

Fritiof Nilsson Piraten skrev en gång någonting i stil med ”Man kan inte skriva om en synål en gång utan att någon enögd jävel tar åt sig.” Och det är ingenting man kan förändra. Folk tar åt sig, vare sig man skriver om dem eller inte. Det beror på att alla tror att världen kretsar kring dem. Så då kan man lika gärna se till så att berättelsen blir spännande först och främst, och strunta i vad folk säger.

Fast det där är svårt, att bara strunta i vad folk tycker, att inte vara artig. Naturligtvis handlar det inte om att göra förolämpningar till en konstart, eller att inte ta hänsyn till feedback. Jag pratar om att inte vara rädd för att folk ska tycka illa om vad man skriver, och i förlängningen om en själv.

Visst kan man vara lite generad för att skriva svordomar, eller ha en aversion mot att skriva om våld och mord, eller ha problem med att skriva om sex eller kiss och bajs. Du tycker kanske inte att det är värt att skriva om. Själv har jag svårt att skriva generande scener. Men alla de sakerna är extremer. Svordomar är en (mild) extrem på ilska. Våld och mord är ännu mer extrema former. Sex är en extrem form av kärlek. Kiss och bajs är bara en ytterlighet när det gäller kroppsfunktioner. Vad du har problem att skriva om i extremform är en reflektion av vad du har lite svårt för att hantera i det verkliga livet.

Jag vet inte om det hjälper dig, men det kan finnas skäl att tänka på att en människa är allt det där, och inte bara de ”goda” sidorna. Vi känner alla hämndbegär, vi känner alla kärlek, vi behöver alla gå på toaletten, och vi kommer alla att dö. Det är en del av oss.

Och nu när du vet om vilka ytterligheter du har svårt för har du två alternativ: antingen undviker du dem helt i dina berättelser, och skriver om andra saker – mysterier, vardagsrealism, poesi eller barn- och ungdomsberättelser. Eller också sätter du igång att utmana dig själv, att träna dig, att höja din smärttröskel. Jag menar inte att du ska bli någon ny äckelkung. Du kanske aldrig kommer att bli bekväm i att skriva om våld. Men försök att ta till dig den sidan av dig själv, om inte annat så för att du ska kunna skriva maximalt effektiva berättelser. Extremerna är ju bara en krydda (om än en viktig krydda), inte en basmatvara.

Allt det här är gott och väl, men vad betyder det? Rent konkret när man skriver, alltså.

Vi tar det från början, i den ordning man skriver.

Idé

Jag vet att jag själv kan välja bort alla idéer som sticker ut för mycket, eftersom en del av mig är rädd för att verka alltför annorlunda. Jag skriver upp idéerna, men sen avfärdar jag dem som för amerikanska eller för otroliga.

Det är rätt märkligt. För det första därför att jag är stolt över att jag är annorlunda. Utan min originalitet skulle det bli meningslöst att marknadsföra just mig. Och även om man ibland känner sig som ett UFO, så betyder det inte att man är annorlunda/färdig för mentalsjukhus. Dessutom, vad är det värsta som skulle hända ifall ens idéer betecknas som galna? Någon kanske tittar konstigt på en i några minuter, men om man annars beter sig normalt så borde man kunna komma därifrån utan poliseskort. Och då har man i alla fall gjort ett intryck.

Men det är också märkligt för att jag så ofta tänker på att den svenska film- och TV-branschen borde förändras. Och om alla gjorde som jag, hur skulle den då få nyskapande material? Genom att inte skriva mina mest utstickande idéer har jag alltså bidragit till att branschen håller sig vanilj.

Och en tredje sak är märklig: vad får mig att tro att jag inte kommer att skriva den trovärdig? Den kanske verkar märklig, omotiverat våldsam eller fantastisk, när den finns ensam på ett papper, men ärligt talat, vad gör inte det? Börjar man titta kritiskt på något då ser det mest självklara märkligt ut. På något sätt handlar det om att man glömmer bort att idén bara är en idé, och att man får försöka titta dess möjligheter också. Så nu ger jag inte upp en idé förrän jag har utvecklat den åtminstone lite, typ en sida eller så. Om den krånglar, vägrar gifta sig med andra idéer eller får konstiga utslag som jag inte kan stoppa, då lägger jag ifrån mig den, men inte innan. Och jag slänger aldrig några idéer.

Förresten finns det en annan faktor att räkna med: de idéer man får är direkt knuten till vad man läser, tittar på och hör talas om. Om man ”konsumerar” sånt som inte sticker ut, kanske bara för att man inte orkar ta till sig lite svårare eller mer utmanande saker, då märks det på vad man hittar på också. Så om man strävar efter lite spänning så kollar man på spännande filmer och läser spännande böcker. Om man vill lära sig att skriva förolämpningar då kanske inte Jane Austen är världens bästa lektyr.

Intrig/struktur

Men i själva verket är det inte idén som är huvudsaken. Det går att rädda dåliga idéer. Egentligen tar grundidén bara upp ett par scener i varje berättelse. Resten hänger på själva intrigen eller strukturen. Därför är det svårare att rädda en berättelse där intrigen är tråkig, förutsägbar eller mesig.

Och egentligen är det intrigen alla syftar på när de pratar om att man ska dra en berättelse till spets. Men ingen berättar hur man gör. Därför ska jag berätta det nu. Här är mina tricks:

  1. Överraska dig själv. Om du blir överraskad kommer antagligen publiken också att bli det.
  2. Låt det ta lite tid att skriva intrigen. Annars blir den för genomskinlig, det vill säga man förstår redan efter tio minuter vad som kommer att hända. Så du får vara någorlunda rimlig när du planerar ditt skrivande. En vanlig scen är ungefär 2-3 sidor/minuter lång. Det betyder att en vanlig film har cirka 60 scener. Tänk igenom det: 60 scener! Har du verkligen en intrig som innehåller 60 konflikter? Är det inte snarare så att du upprepar tre konflikter om och om igen? Eller sparar du på konflikterna?
  3. Dra inte in för många element. Tvinga dig själv att använda de element (till exempel karaktärer, miljöer eller historier) ordentligt innan du tar in nya element. Återvänd hellre till en gammal karaktär och låt den göra något nytt än att skapa en ny. Om du känner lusten att hitta på något nytt, bit dig i tungan, ta ett lugnt andetag och se om du kan hitta något nytt i det du redan har istället.
  4. Lyssna på den andra sidan. Din huvudpersons motståndare är definitivt en viktig person i din berättelse. Utan honom eller henne – ingen konflikt. Så det minsta du kan göra är att erbjuda motståndaren lite utrymme i berättelsen. Och ju starkare du gör motståndaren, desto större blir konflikten, oavsett om styrka mäts i vapen eller status eller intelligens. Och om du verkligen lyssnar på motståndaren, då kan historien gå åt ett helt annat håll…
  5. Bejaka. Det är det enskilt absolut bästa sättet att överraska någon. Så här: tänk dig att du skriver om en kille som är kär i en tjej. Så vad händer om det visar sig att hon också är intresserad? Då måste du hitta på vad som händer efter det, det vill säga vilka nya hinder som dyker upp. De flesta i publiken klarar inte av att tänka längre än två steg framåt, så om din berättelse tar upp steget efter det kommer berättelsen att överraska. Vad händer efter den listiga flykten från fängelset? Vad händer när hjälten väl har hittat skatten? Man kan säga rätt mycket om bröderna Farrellys humor, men de är bra på att dra berättelserna så långt det går. Titta bara på DEN DÄR MARY eller KINGPIN.
  6. Alternativet till förra rubriken: låt det vara omöjligt. Låt säga att killen absolut, garanterat inte kommer att få tjejen, vad gör han då? Och då menar jag efter att han har insett att han inte kommer att få henne. Eller vad händer om bomben inte går att desarmera, verkligen inte har någon desarmeringsmekanism? Då måste huvudpersonen skaffa ett nytt sätt att se på saken (och därmed du själv).
  7. Utnyttja dina kunskaper om genren. Alla har vi tänkt att vår idé redan är gjord, så nu är det hög tid att vi utnyttjar det faktum att folk har sett det förut. Det här betyder att vi börjar med det folk (inklusive du själv) tror att det ska handla om, och sen visar vad det egentligen handlar om.
  8. Utnyttja dina karaktärers kunskaper om genren/verkligheten. Kevin Williamson gjorde det med SCREAM. Där är karaktärerna medvetna om likheten med andra skräckfilmer, och driver till och med likheterna. Det gjorde inte bara att berättelsen blev roligare, eller att han kom undan med fler klyschor, utan också att berättelsen blev mer oförutsägbar, eftersom karaktärerna sa vad folk tänkte, och därmed förde berättelsen vidare. Om man inte utnyttjar karaktärerna så kommer publiken att tycka att det finns luckor i berättelsen.

Men förutom en bra intrig behöver du också bra (d.v.s icke-vanilj-) situationer.

Situationer, d.v.s. udda scener, är inte lätta att göra, därför att de måste konstrueras in i minsta detalj utan att det märks att de är konstruerade. Titta t.ex. på slutscenerna i TV-serierna ”’Allå, ‘Allå, ‘emliga armén”, och ”Pang i bygget”, där flera till synes skilda trådar vävs ihop och ger ett underligt resultat. (”Scrubs” lyckas också med det ibland.)

Här kan du få hjälp av kapitlet om Konflikt. Kolla särskilt på delarna om komplexa konflikter, så kan vi prata vidare sen…

Tema

Temat är en av de svåraste sakerna att göra icke-vanilj, främst eftersom ingen riktigt vet vad ett tema är. Och ironiskt nog är det i temat författar-agnarna skiljs från författar-vetet.

Jag tänker inte ge någon definition på vad ett tema är, för det hjälper inte. Det blir bara vanilj. Och jag tänker inte ge dig exempel på bra teman, för det ger dig garanterat ett vanilj-tema. Däremot tänker jag visa hur man kommer fram till ett bra tema.

  1. Börja aldrig aldrig aldrig med temat.
  2. Skriv berättelsen åtminstone en gång innan du ens försöker klura ut vad som binder ihop den. Minst en gång. Skriv ut den och fundera lite på den. Prata om den med någon som har något i skallen och lyssna på vad den säger. Anteckna.
  3. Kolla om det finns någonting som återkommer gång på gång i berättelsen: en viss typ av person, en särskild situation, ett stilgrepp, en replik. Eller om det finns något som skulle kunna återkomma! Det behöver inte vara en (1) sak. Det kan vara två eller tre. Det ska vara så viktiga saker att du inte skulle kunna ta bort dem för då skulle berättelsen falla isär. Skriv upp de grejerna tydligt.
  4. Gå igenom berättelsen igen och fundera på om du har valt rätt saker. Finns grejerna i varenda jäkla scen? Går det att få in grejerna? Om de känns obekväma – byt. Det ska vara lätt – och roligt.
  5. När grejerna finns med i varenda scen, då är du klar.

OBS: Det där har egentligen inget med temat att göra, men nu har du i alla fall knutit ihop historien så att det är möjligt att hitta ett bra tema.

För att hitta det bra temat gör så här:

Tänk dig att du sitter i ett möte och att din berättelse blir rejält påpucklad. Du sitter där och blir mindre och mindre, svettas, och känner att du egentligen borde ha stannat hemma och tittat på någon av eftermiddagssåporna istället. Frågorna haglar över dig: ”Hur tar sig din hjälte dit?”, ”Kan inte person 2 göra så här?”, ”Ska det verkligen stå gurka på sidan 14?”, och så vidare.

Alla de frågorna går att improvisera ett svar till där och då. Så länge du har svaret på en annan fråga så kommer de andra att hjälpa dig.

Den frågan lyder: ”Varför vill du berätta det här?”

Det handlar om DIG. På vilket sätt är den här berättelsen personlig för dig? Det kan vara att den påminner dig om vilken situation du befinner dig i, eller att den skildrar hur du skulle vilja ha det. I vilket fall som helst, så måste du svara med något som får andra att känna likadant. Gå igenom dina funderingar kring varför du vill berätta just den här berättelsen, och inte berättelsen som Ernst Brunner skriver på just nu. Några pekpinnar bara:

  1. Det är inte självklart ur andras perspektiv! Det finns de som är intresserade av helt andra saker än du är: ungersk medeltidshistoria, tuggummitillverkning, vävning, tangons utbredning över Finland, och hundratals andra ämnen. Du är unik, även om du kanske inte tror det.
  2. Det är inte lätt. Låt det här ta tid. Gärna genom samtal med andra. Prata om berättelsen och fråga om den andra känner något. Temat känns.
  3. Det är inte lätt att få det att låta glamoröst. Det låter kanske till och med banalt. Det är för att du har nöjt dig med rubriken. Gå vidare och fyll ut hela texten. Se temat som en struktur eller som en intrig, och gå tillbaka och gör om övningarna ovan.
  4. Teman kräver gränser. Vad handlar berättelsen inte om? Ge några skäl att berätta den berättelsen som inte stämmer. Folk kommer att missförstå, så det är lika bra att du hittar motargumenten redan nu.
  5. Teman ska vara lite, lite jobbiga att erkänna för sig själv – det ska vara kämpigt att inse att du är en av de där, den där konstiga gruppen människor. För jag lovar, det är bara då som temat säger något nytt. Och jag lovar, människor vill erkänna sina svaga sidor, och det absolut lättaste sättet är ifall någon annan gör det först. Så låt din berättelse handla om vilken [fyll i något negativt här] individ du är. Efter alla samtal bör du nu ha fått ett hum om ifall du är ensam om din rädsla för urverk, eller din förkärlek för bokstaven U, och om någon annan kan sympatisera med det du tycker är spännande.

När du är klar sitter svaret som en smäck, och alla som hör temat kommer känna att det här en berättelse som handlar om dem, trots att det i själva verket handlar om dig.

Miljö

Det luriga med att göra en miljö intressant är att det så lätt blir att man i sin iver att göra något ”icke-vanilj” placerar berättelsen i en helt främmande miljö: framtiden, i ett mörkt slott, på ett mentalsjukhus, etc.

Den stora nackdelen är inte bara att man inte känner sig riktigt bekväm med den miljön, att man måste researcha den, och att det finns så många dåliga berättelser som utspelar sig i framtiden, i mörka slott och på mentalsjukhus. Nej, den stora nackdelen är att det bara är en annan typ av vanilj.

Det finns alltså två typer av vanilj här: dels den fullkomligt vardagliga miljön – hemmet, kontoret, affären. Den känner man igen sig i, men den är svår att göra spännande. Dels den fullständigt främmande miljön – en herrgård på 1600-talet, det fascistoida företaget, eller planeten b56. Den är lätt att göra spännande eftersom den är ny, men den är svår eftersom den inte är riktigt trovärdig.

Så hur hittar men en miljö som inte är vanilj om båda ytterligheterna är tabu?

Det finns ett par olika lösningar.

Den första handlar om att kombinera ytterligheterna. Gör planeten b56 lik din skola. Gör kontoret till något som liknar en herrgård. Hitta likheterna och kombinera. Det tar udden av båda extremerna, och kan hjälpa till att göra det familjära obekant, och vice versa.

En annan lösning är att gå till sig själv och se om det hem man har själv är särskilt normalt, eller det jobb man har. Jag lovar att du inte är normal. Vad sticker ut i din vardag? Renodla det, multiplicera det ett par gånger, och ljug dig blå.

En tredje lösning är att låta någon av karaktärerna gå emot strömmen. I en vanlig värld, låt en av rollfigurerna vara en superhjälte. I en fantastisk värld, låt en av medhjälparna reagera som din farmor skulle reagera. Det ger en skön känsla av att miljön är mångfacetterad = mindre vanilj.

Karaktärer

Om du skriver manus för film eller TV så kan du drabbas av tanken att hålla tillbaka, eftersom du är rädd för vad skådespelaren ska säga om att behöva klä ut sig till en stor fågel, bli indränkt i saliv eller sjunga falskt offentligt.

Då känner du inte skådespelare! Skådespelare är ett märkligt släkte. De gillar att göra sånt som andra inte gör: de älskar att få klä ut sig så att de ser fula eller konstiga ut, de får en kick av att skapa den reaktion som publiken får när de ser någon dränkas i saliv, och de behöver den uppmärksamhet som de skulle få om de skulle sjunga falskt på en offentlig plats! Helt enkelt: När det gäller skådespelare så tänk tvärtom! De vill göra underliga, farliga, äckliga, skämmiga, patetiska, känsloladdade saker på underliga platser. De gillar att kunna säga till sina skådespelarvänner: ”Igår fick jag låtsasknulla med en uppstoppad säl mitt på Centralstationen i Burma och ropa ‘Jag älskar mamma! Nu kommer jag!’. Vad fick du göra? Stå och prata…?”

De väntar bara på att någon ska ge dem en vink om hur långt de får gå.

Men eftersom du antagligen har större bromsar än vilken skådespelare som helst, så kan du behöva en liten spark i rumpan. Eller flera…

  1. Vad tycker du är konstigt?
  2. Vad tycker du är opassande?
  3. Hur (och när) kan man dö?
  4. Varför ogillar du saker som du ogillar?
  5. När blev du provocerad senast? (Var det sakfrågan? Var det personen? Var det sättet som personen sa det på? Var det allt som hade hänt den dagen?)
  6. Vilka ämnen har du en bestämd åsikt i? Vad tycker du är självklart? (Det är inte så självklart…)

När du skriver och du närmar dig ett ämne som du inte gillar, fundera på varför. Det kan vara guld värt, bara det ämnet. Skriv ner dina känslor helt kort, och se om det är guld värt, kattguld, eller helt enkelt kattsand.

Dialog

De flesta skådespelare ogillar dialogscener, eftersom det innebär att de måste stå stilla. Det gör dem antingen nervösa, för att de inte har något att göra, eller så vill de stryka dialogen eftersom de tror att de kan få fram alla tankar i dialogen med sitt fenomenala minspel. Men om man ska göra berättelsen någorlunda realistisk kan man inte ta bort dialogen helt. Man får bara se till att ge skådespelarna såna repliker som gör kollegorna svartsjuka och som upprepas i publiken. D.v.s:

  1. ingen exposition
  2. inga frågor
  3. absolut inga repliker som innehåller pauser

Men hur gör man för att göra dialogen som inte är vanilj?

Här är ett par tips:

  1. Skriv inga raka repliker. Om du har skrivit den intetsägande repliken ”Jag heter Benny” så se om den går att göra mer intressant genom att inte ta den närmaste vägen till målet.
    • humoristisk: Jag heter Benny. Men du kan kalla mig för Benny.
    • rädd: Hur visste du att jag heter Benny?
    • paranoid: Benny. Men gå inte omkring och säg det till vem som helst.
    • nördig: Som över 30000 andra i Sverige heter jag Benny.

    Kolla på alla dina ”normala” repliker och ge dem något personligt. I regel räcker det att ge repliken en känsla som bakgrund, men ibland behövs något extra, att man tänker flera steg längre. De flesta saker vi pratar om till vardags har vi ju tänkt rätt mycket på och kanske redan pratat med andra om, så vi har redan sagt det på de tråkiga sätten och kan koncentrera oss på att vara underhållande. Låt inte dina rollfigurer vara tråkigare än dig…

  2. Låt replikerna vara lite plumpare än du skulle vilja att de var. Glöm alla artighetsfraser. Låt folk gå rakt på sak. Så fort de kommer in i rummet, låt dem säga vad de vill. Ju mer drastisk dialogen blir, desto mindre vanilj.
  3. Men gå längre än så: låt vissa av rollfigurerna vara otrevliga. Det är din chans att få utlopp för dina negativa känslor! Låt dem vara snuskiga! Låt dem vara för personliga! (Skådespelarna kommer älska dig.)
  4. Bryt upp alla fråga-svar-dialoger. Fråga-svar är den enklaste formen av dialog, och det blir väldigt lätt förutsägbart. Till och med om man försöker komma med överraskande svar på frågorna så lyckas det inte alltid. Det är bättre att låta publiken själv hitta svaret, medan man själv går vidare på andra saker.
  5. Bryt upp alla repliker som är längre än fyra-fem rader.
  6. Gör research för dialogen. För sjutton! Det är i dialogen som researchen verkligen saknas och blir irriterande: Poliser som pratar som civilister. Advokater som inte kan juridisk jargong. Läkare som inte använder latinska termer. Det är det som är det stora problemet med såpadialog. Den är för allmänt hållen eftersom den inte är researchad alls, och blir därför vanilj.
  7. Hitta din röst så slipper du alla anklagelser om att dialogen är platt. Det hjälper inte att studera andra författares röster (Hemingways sparsmakade stil, Chandlers cynism, Ian Flemings romantiserade och detaljerade språk, Aaron Sorkins intellektuella dueller, eller Kaurismäkis torra vardagliga stil, etc.)! Du måste hitta din egen stil. Och då faller alla punkter här ovanstående på plats automatiskt.

Det är vackert.

Men hur gör man det?

Det vete ∂фפ#%!

(Om du är överraskad över slutet, så är det bara bra. Vanilj är det i alla fall inte…)

4 svar

  1. […] Manusförfattarens guide: Varning för vanilj […]

  2. […] innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som […]

  3. […] väntan på sotare eller annan hantverkare, etc, etc. I stort sett allting som gör berättelsen för vanilj tas bort – eller ”markeras”, d.v.s. visas upp i förbigående eller bara […]

  4. […] – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 305 andra följare

%d bloggare gillar detta: