Kanotsemester

Vi har pratat om att paddla kanot på vår semester i flera år, men i år har vi faktiskt tagit oss i kragen. Det skulle bli lite utmaning med barnen, men vi tänkte att de klarar en natt utomhus. Sexåringen var dock väldigt bekymrad för att det inte skulle finnas någon TV och vägrade följa med. Efter mutor, utpressning och hot lyckades vi få med oss honom ändå. Och i går förmiddag bar det av – mot Vättlefjäll!

Jag med stor ryggsäck. Den är tyngre än den ser ut.

Sambon och barnen redo för avfärd

Vi lyckades få i kanoten i vattnen, fullastad som den var, och styrde vårt kosa ingen särskild stans. Efter ett kort stopp vid en badplats där vi intog vår medhavda matsäck och tvååringen fick springa omkring lite medan sexåringen jagade fisk med sina nya kompisar, fortsatte vi att utforska sjösystemet. Vår ”plan” var att åka över till Stora Stentjärnen och övernatta i ett tält (lånat av grannen) vid en rastplats. På vägen utforskade vi, kanske lite mer ofrivilligt nu, sjöarnas ibland lite väl svårnavigerade utseende. Det är i alla fall vad jag som kartläsare hävdar.

Modet var fortfarande gott när vi hade dragit kanoten på vagnen över land och kommit över i sjö nummer två. Solen lyste, men inte för mycket, och vinden var mild. Och sedan hittade vi troligen vår favoritplats som det är svårare att beskriva än att visa:

Det såg ut som en korsning mellan Amazonas och Trollens skog. Och vi såg ut som en blandning mellan Bröderna Dal och Svante Grundberg i Göta kanal.

Sen kom vi fram till det vindskydd som vi hade tänkt att tillbringa natten vid. Då insåg sambon att hon varit där för mer än ett halvdussin år sedan med sitt jobb och tänkt: ”Hit skulle jag och Lennart kunna åka.”

Sambon och jag började fundera skarpt på en sak: ska vi tälta eller bo i vindskyddet?

Tre vid stuga

Valet av övernattningsställe var en svår fråga, inte minst för att vi hade flera timmar innan mörkret att fylla med aktiviteter. Till sist fattade jag beslutet medan sexåringen och sambon var på besök i skogen, att vi skulle bo i vindskyddet. Tvååringen hade inget att invända, förrän han hoppade på vår luftmadrass och slog huvudet i taket.

Men det var här som vår vistelse går att dela in i två delar. Först…

Se det från den ljusa sidan: nu kan det inte bli värre…

Det började dugga lite lätt. Det var så mysigt att sambon och sexåringen fick för sig att bada.

Jag sitter utom räckhåll för regnet och tittar på.

Tydligen fanns det ganska mycket stenar under vattnet, så sambon slog sig flera gånger när hon simmade. Hon har fortfarande ont.

Vad vi inte visste då var att regnet skulle komma och gå under resten av vår vistelse där. Ibland var det bara gråmulet, ibland kom några droppar, och snart öste det ner. Sedan gick öset över i overdrive. Hela natten regnade det.

Det var ett litet uppehåll precis när killarna skulle sova, så sambon kunde gå iväg och slappna av medan jag tog hand om läggningen. Sexåringen somnade som en sten efter att ha hört en variant av Bockarna Bruse. Tvååringen var inte lika lättlagd, om man säger så. Han höll hov i över en timme efter det, och jag blev till slut att valla honom i regnet för att han skulle bli trött. Det hjälpte inte heller, och sambon och jag såg våra samtalsplaner för kvällen krossas alltmer. Jag visste att det var ganska kort tid innan hon skulle bli för trött för att prata om någonting, och utan vuxensamtal förvandlas föräldern lätt till en lallande zombie där barnsånger och ramsor tar över rationellt tänkande. Jag blev ännu senare tvungen att sjunga för honom och hålla i honom för att han skulle komma till ro.

När vi hade fått bli vuxna igen och pratat av oss, blev det dags att tränga ihop oss på sängen. Nämnde jag luftmadrassen? Singularis. Det stod ”dubbel” på den. Vi är fyra, varav två flyger omkring ganska duktigt på natten. Så redan utsikten att få plats i en planerad placering var ganska blandad. Den blev inte mindre av att sexåringen råkade missa att gå upp och gå på toaletten, så att hans sovsäck blev obrukbar. Vi var då nere till tre sovsäckar. Sexåringen fick tvååringens medan minstingen fick sova hos sambon, och under natten låg hon med nojor om att han skulle glida ner för långt i hennes sovsäck och få svårt att andas, eller för långt upp och frysa axlarna av sig. Några kuddar hade vi inte med oss, och det var bara jag som hade kommit på lösningen att fylla en sovsäcks-säck med kläder och ha som kudde, men den var inte heller särskilt bekväm, så alla vaknade med nacksmärtor. Mitt utrymme på den där madrassen var längst inne vid väggen, med ett drygt trettio centimeter brett utrymme. Jag tillbringade lika mycket tid i utrymmet mellan madrassen och väggen (utan att riktigt nå ner till golvet så att jag kunde få ordentligt stöd) som på madrassen. Men värst hade sambon, som inte sov alls mycket på hela natten. Hon blev mycket riktigt rätt sur på morgonen, och särskilt illa var det att vi inte kunde få igång någon eld så att det blev något kaffe

Men inget av det kunde mäta sig med förvåningen på morgonen (regn, vad annars?) när sambon gick ut och såg att vår kanot var borta. Den var inte särskilt långt borta, bara trettio meter bort – på andra sidan den smala delen av sjön. Eftersom vi hade dragit upp den en bra bit kunde det inte ha varit en slump. Det var inte det enda som var borta, heller. Vid närmare efterforskning såg vi att delar av vår redan snålt tilltagna proviant var borta. Någon hade varit inne i vårt vindskydd och stulit av vår mat! Men det märkliga var att de inte hade tagit av all vår mat, utan bara knappt en portion. Vi noterade att våra paddlar låg kvar på marken, utom en – barnpaddeln!

Det här fick oss att tänka tillbaka på kvällen innan, när en helikopter var i området med ett sökarljus, bara ett femtiotal meter från där vi var. Hade det varit en rymling som sett att vindskyddet var bebott och som behövde något att dricka och lite att äta? Vi började fantisera om brottet. Sexåringens första camping slutade alltså med att tjuvar varit inne där vi sov och stulit våra grejer. I hans liv har det skett åtminstone fyra stölder. Själv har jag bara varit med om två. Så vi trodde att det skulle finnas en risk att vi råkat skrämma bort honom från att campa, men när hans teorier om vad som hänt kretsade kring dvärgar som lånat kanoten, kände vi att risken kanske inte var så stor ändå. Hur elaka de dvärgarna än skulle vara, var bara tecknet att de inte var sex meter långa, hade knivförsedda knäskålar, motorsågar till mun(nar) och fingrar av ren och skär fasa, ett gott tecken.

Och därmed kommer vi över på den andra delen…

Det blev rätt bra ändå…

Trots allt det där, blev det rätt bra.

Vi valde ju vindskyddet, och inte tältet, så vi var torra hela tiden. Och när vi skulle paddla hem, övergick ösregnet plötsligt till ett sånt där fint regn som man nästan kan borsta bort från kläderna utan att bli blöt.

Tjuven/tjuvarna tog bara en Risifrutti och några juice-paket. Strax bredvid, uppenbarligen helt oskyddade, låg våra plånböcker, våra telefoner, och en kamera värd 8.000 kr. De hade tjuven/tjuvarna missat.

Killarna gillade maten vi gjorde på Tringiaköket. Det tog inte ens särskilt lång tid att göra den. Och vi fick en trevlig stund vid en eld innan det började regna.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

När kanoten var borta, erbjöd sambon sig att simma över efter kanoten i hällregnet. Bildbevis:

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Sambon släpar på en kanot.

Sambon släpar på en kanot.

Sexåringen fick lära sig både att ta bilder med kameran, och att tälja med fickkniv.

Men bäst av allt var nog på morgonen, när sambon var ett åskmoln, efter stöld, utsikten att vi skulle paddla tillbaka i ösregn, utan kaffe, och med kanske två timmars sömn, och hela familjen verkade skaka i sömmarna. Då går tvååringen fram till sambon och förklarar tydligt, som bara barn kan (och vuxna till idioter): ”Mamma, det regnar.” Då kunde inte ens sambon hålla sig utan gapflabbade. Efter det var resan tillbaka en baggis.

Vi var till och med tillbaka i tid med kanoten.

Och efter allt det här slog en sak oss: vi har bara varit borta strax över ett dygn, lagt ut ett par hundra för kanoten, och är ändå oerhört avslappnade. Det här var nog den effektivaste semester vi varit på. Så än sen om någon stal en Risifrutti och ett par juiceförpackningar, och tillgrep sig vår kanot. Kanoten fick vi tillbaka, sambon fick 400 pluspoäng, och möjligen var inte Risifruttin så god efter att ha stått framme. För oss känns det som om vi varit borta en vecka, utan att vara helt slut. Kontentan är att det här kan vara ett tips till andra. Så länge ni håller er undan Stora Stenstjärnen.

Och nästa år tänker vi… göra något helt annat.

Ett svar

  1. [...] gärna inlägget om vår kanotsemester från förra året också. Dela:FacebookE-postTwitterStumbleUponSkriv utGillaGillaBli först att [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 303 andra följare

%d bloggers like this: