Berätta det igen, men på samma sätt

Senaste veckan eller så har jag stött på flera blogginlägg, bilder och andra texter som handlar om en och samma sak. Eller de gör det i mitt huvud i alla fall. Alla föräldrar och alla som är nära barn borde känna igen det här direkt, men även andra har det i sig. Det var därför jag skrev ganska utförligt om det för några år sedan under titeln Remixen som recept för odödlighet.

Development Hell

Den här gången var det en bok jag köpte i USA som satte igång tankegången, nämligen Tales From Development Hell: The Greatest Movies Never Made? av David Hughes. Boken berättar om ett antal filmidéer, filmmanus och filmproduktioner som av olika anledningar aldrig blivit färdiga eller förändrats kraftigt under arbetets gång. En del av de där filmerna som aldrig blev av låter spännande, bland annat en film baserad på Jean Eugène Robert-Houdin, en av världens mest inflytelserika trollkarlar. Det var han som först gjorde trollkonster på teatrar och salonger, istället för på gator, och det var han som först använde ”vanliga” kläder (aftonkläder, d.v.s. frack), istället för maskerade sig till kines eller gick i vida rockar med många fickor. Och han åkte till krigsskådeplatsen Algeriet för att kämpa mot en lokal trollkarl om vem som var världens mäktigaste. Men det var inte det jag skulle berätta om…

Jag tar det från en annan vinkel.

OriginalitetDrew Chrstie tecknade Allergy to Originality

Tidningen New York Times gjorde nyligen en ”debattartikel” (op-ed) i form av en film av Drew Christie, som kallades ”Allergy to Originality”, där den ene figuren tyckte att det var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, totalroligt.

Närhelst frågan om uppföljare, adaptationer och så dyker upp brukar jag tänka på Polti. Som i Georges Polti. 1868 förklarade han efter en utförlig studie att det bara finns 36 dramatiska situationer, och att alla konstnärer återkommer till dem gång på gång.

Därför brukar jag inte anstränga mig för att hitta på något nytt, utan bara skapa något som är bra. I betydelsen att det åtminstone inte är dåligt. Det är svårt i sig.

Det här blir riktigt intressant när man arbetar med en text eller dylikt som bygger på något annat. För allt sånt arbete hänger på att man både tar hänsyn till källmaterialet och struntar i det, samtidigt. Ens första mål måste vara att man är effektiv, d.v.s. att det får en rejäl effekt.

Och det är här vi kommer in på Jon Peters.

Jon Peters

Oddsen är ganska bra att du inte har en aning om vem Jon Peters är. På sätt och vis önskar jag att jag inte hade råkat ut för honom heller. Ungefär som den där hemska boken

Nu känner inte jag honom personligen, och eftersom jag bara läst om honom, så är jag lite tveksam inför att sprida några rykten om honom, men… det här kommer från flera från varandra oberoende personer – och vad viktigare är, det har en poäng som skulle vara sann även om allt jag skriver om Peters skulle vara falskt.

Det första jag hörde om Jon Peters var att han var en amerikansk filmproducent. Han har flera rätt framgångsrika filmer på sitt CV; filmer som var de mest sedda sina år och även efteråt, filmer som fått efterföljare, filmer som dragit in miljontals dollar, filmer som vunnit Oscar, och filmer som startat trender. Om man bara tittar på en lista över några av hans filmer är det en imponerande läsning:

En stjärna föds 1976, Tom i bollen 1980, En amerikansk varulv i London 1981, Flashdance 1983, Purpurfärgen 1985, Grottbjörnens folk 1986, Who’s That Girl 1987, 24 timmars jakten 1987, Häxorna i Eastwick 1987, Rain Man 1988, De dimhöljda bergens gorillor 1988, Tango & Cash 1989, Batman 1989, Fåfängans fyrverkeri 1990, Batman Återkomsten 1992, Wild Wild West 1999, Ali 2001, Superman Returns 2006, Man of Steel 2013

 Men så fort man får veta mer om Peters inser man att framgångarna har varit trots hans inblandning i filmerna, inte på grund av den.

Här är ett exempel på hans brist på talang:

Neil Gaiman

Neil Gaiman

Två av Hollywoods mest framgångsrika manusförfattare, Ted Elliot & Terry Rossio, lyckades få Hollywood att nappa på författaren Neil Gaimans grafiska roman Sandman, en av de mest omskrivna grafiska romanerna någonsin. De fick till och med uppdraget att skriva manuset. Allt var bra, tills, som de skriver:

”Producer Jon Peters got himself attached to the project. We took a meeting with him. We were unimpressed with his story sense (it took twenty minutes just to get across this idea: Sandman, the King of Dreams, is captured. Twenty minutes).”

Men sådana historier kan förstås vara myter. Men därefter började cirkusen:

  • Peters fick studion att vägra ta emot manuset för att det var ”olevererbart”, trots att Gaiman var nöjd med det
  • När en annan författare fick manuset och tog bort en enda scen fick manuset plötsligt grönt ljus för förproduktion, och Gaiman var fortfarande nöjd
  • Manuset skrevs om av en fjärde författare, och nu var inte Gaiman nöjd länge.
  • Dessutom sparkades regissören Roger Avary, manusförfattaren bakom Pulp fiction och De hänsynslösa (tillsammans med Quentin Tarantino).
  • Fler författare kopplades in, och manuset blev längre och längre ifrån källmaterialet. Till slut tog Gaiman sin hand från projektet (något som inte har någon praktisk betydelse, men som är ett kraftigt betyg åt produktionen).

Den här historien har några ytterligare delar som kan läsas om både i Tales from development hell och på Ted Elliot & Terry Rossios webbplats, Wordplay.

Och det är faktiskt Wordplay som bäst beskriver min poäng. Jag vet att jag har använt det här citatet förut, men det kommer delvis få en ny poäng här:

[...] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, “Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” “Bitchin’!” “So, what should we do with it?” “Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? [Källa]

Starship Enterprise Syndrome, alltså.

Det fattas inte exempel på hur Peters och andra lider av Starship Enterprise Syndrome. Det mest kända exemplet från Peters är kanske filmen Stålmannen V. Efter en Oscarsvinnande film om Stålmannen, en okej film, och en film som får många kritiska omdömen, och en fjärde film som… har vissa problem… tänkte sig filmbolaget att de skulle göra en reboot av Stålmannen-filmerna. En av de som kallades in för att presentera idéer var Kevin Smith. Han har senare beskrivit några av Peters idéer. Bland annat ville han ha Sean Penn i rollen som Stålmannen, eftersom Penn hade… den rätta mordiska blicken. Smith blev förvånad. Dräkten skulle vara helt annorlunda, med svarta inslag. Smith gapade. Och Stålmannen skulle dö. Smith var inte helt glad. Filmen blev sedan nerlagd, ända tills Peters lyckades få igenom rätt många av sina andra idéer i Superman Returns. Som sågas rätt roligt här.

Apropå roligt, förresten, Elliot och Rossio från tidigare har varit med om en utifrån ganska rolig grej med adaptationen av Robert A. Heinleins roman The puppet masters. Läs om hela den grejen här.

Okej, dags att komma till poängen nu

Det verkar ligga i människans natur att vilja höra samma saga om och om igen. Min äldste son ville förut se ett enskilt avsnitt av Thomas och vännerna gång på gång, medan min yngste fastnat för Pippi Långstrump. När min sambo var liten älskade hon en sekvens ur Askungen när hennes styvsystrar blev gröna av avund. Själv såg jag en hel rad olika filmer gång på gång, gjorde listor och analyserade dem framlänges och baklänges. Fortfarande läser jag gärna om böcker – eller liknande böcker. Jag gissar att trygghet är en av orsakerna till att man gör så.

Men det är också något jag tänker på i mitt arbetsliv. När jag skapar något nytt, remixar jag sådant andra gjort och återberättar det bästa, Som talaren sa i den andra länken i det här blogginlägget, Austin Kleon: – Det finns inte bra och dålig konst. Det finns bara konst som är värd att stjäla [i betydelsen plagiera] och konst som inte är värd att stjäla.

Jag skulle dock vilja lägga till en sak: – När man sedan har stulit måste man också se till att man gör det bra. Många tror säkert att ordspråket om bra och dåliga konstnärer som stjäl respektive inspireras ska tolkas så här: ”om man är en stor konstnär så får man stjäla [plagiera]”. Så är det naturligtvis inte. Ordspråket betyder: ”man får stjäla [plagiera] så länge man gör något bra av det, d.v.s. blir en bra konstnär” För att göra det konkret: ABBA har motsatt sig att artister samplar deras musik, tills Madonna ville låna en snutt, just för att hon gjorde något bra av det. George Lucas har å andra sidan inte tyckt att någon har gjort sig riktigt värd av att plagiera Stjärnornas krig, även om jag tycker att det finns en del kandidater. Kristina så klart. Hade jag varit Lucas, kanske jag hade gjort samma sak när jag tänkte på hur mycket (mestadels dåliga) parodier, pastischer, och hyllningar som gjorts genom åren.

Det är svårare än man tror att hålla sig innanför linjerna när man ritar. Men det är också viktigt att försöka, så att man inte drabbas av Starship Enterprise Syndrome.

—-

En vän till mig (hej, Kajsa!) föreslår då och då att jag borde börja twittra. Den här typen av blogginlägg är orsaken till att jag inte kommer göra det. Jag försöker skriva koncentrerat, men av någon anledning får jag inte bort utvikningar, följdresonemang, bakgrunder och flera exempel ur mitt sätt att skriva :-) Tur att vi kompletterar varandra.

Ett svar

  1. [...] förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är [...]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 274 andra följare

%d bloggers like this: