Vissa saker får sådana konsekvenser i den skönlitterära världen att det blir ett före och ett efter. Jag kommer alldeles strax till det senaste exemplet på något som omvälvt storyvärlden, men låt mig först säga lite om hur stort det här är.

Omkring 1300-talet kom något som skulle få en sådan effekt. Då grundades nämligen vad som med en väldigt lös definition kunde kallas polisyrket. Själva yrket förvandlades och förändrades ända in i 1900-talet när i stort sett alla moderna länder började få liknande polisstyrkor, men redan från början har en sak varit konstant: det här är några figurer som man kan kontakta när man har problem med brott och/eller kriminella. Man behöver inte längre ta tag i sådana problem själv. Det här har som sagt varit något hyfsat konstant sedan 1300-talet, och möjligen ännu tidigare, om man räknar med de stadsvakter som har funnits sedan de första städerna bildades.

Under 1800-talet när det moderna polisyrket fick mer stadga började författare skildra polisernas yrkesliv. De första regelrätta deckarna dök exempelvis upp i mitten på 1800-talet. Folk fick alltmer förtroende för polisen, delvis därför att polisens metoder förbättrades (faktiskt inspirerat av berättelserna om Sherlock Holmes). Man började kalla på polisen snarare än att duellera, och skönlitteraturen förändrades för evigt. När filmen kom fanns det här med från början.

Ändå skriver folk fortfarande om hjälten som måste göra sina hjältemod på egen hand – gå in i det hemska huset, möta skurkarna obeväpnad, hitta skatten – men det är i stort sett omöjligt att skriva sådana historier utan att ta upp den här centrala frågan:

Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?

Titta på alla bra filmer, på alla bra böcker, och på alla bra pjäser som har med brott och/eller brottslingar att göra. Man måste, som författare, ha ett svar på frågan ”Varför låter han/hon inte polisen ta hand om det här?”

Här har det naturligtvis uppstått ett par olika modeller för hur man besvarar frågan, och dem tänkte jag inte ta upp här, för det räcker med att konstatera att du troligen inte tar ett verk som handlar om brott och/eller brottslingar på allvar om inte den centrala frågan besvaras på ett tillfredsställande sätt.

Nu har en ny sådan central fråga uppstått. Den begränsar sig inte till skönlitteratur om brott, utan finns i alla typer av skönlitteratur.

Frågan lyder så här:

Varför använder han/hon inte mobiltelefonen?

Man hade kanske kunnat tro att nästa steg skulle vara datorerna, men än så länge finns det inga sådana tecken. Internet och datorer behandlas än så länge som en ny arena eller möjligen som en ny genre, inte som något som finns med i varenda story. Mobiltelefoner däremot har förändrat folks beteende. Förr var man tvungen att ta sig till en plats för att skicka ett meddelande (telefonkiosk, polisstationen, telegrafstationen). Numera är det en baggis att få i stort sett vem som helst på tråden i stort sett när som helst. Det är ju därför som huvudpersoner så ofta har urladdade telefoner eller dålig täckning.

Och jag pratar heller inte om enbart telefonsamtal. Jag pratar om att ha Wikipedia i luren. Eller Google Maps. Eller Amazon. Det finns snart inte någon information som man behöver vänta på eller ta sig fysiskt till (även om man såklart inte vet vad man inte vet, d.v.s vad man borde ta reda på).

Strunta i om det här är överdrivet teknikförhärligande eller inte. Det här är något som är svårt att bortse ifrån när man skriver, hädanefter. Hur ska någon kunna plädera okunskap eller ens kunna låta bli att få reda på saker när det står på sin tilltänktas Facebooksida att hon/han gillar Ferrari-bilar eller att ta mysiga skogspromenader? Det här är inte bara en fråga om privatliv, som vissa filosofer funderar på, utan en fråga om hur skönlitteraturen kommer att se ut de närmaste 50 åren, eller ännu mer. Hur länge till kan roman- och novellvärlden stå emot trycket från de som dagligen lever i mobilen? Min gissning är att rätt många författare inte skriver om det här, för att det fortfarande inte är en naturlig del av deras eget liv. En del författare jag möter i mitt dagliga liv gör inte ens en koll på Google för att kolla vad andra har skrivit om deras favoritämne, men kommer de att överleva i det nya klimatet? Det blir spännande att se.

Under FSCONS som ägde rum förra helgen talade Oscar Swartz bland annat om det mänskliga behovet av att få andra att titta ditåt man pekar. Barn som misslyckas att få sina föräldrar att titta på den konstiga farbrorn höjer rösten tills föräldrarna måste titta. Hur han knöt ihop det med upphovsrättsindustrin och ett roligt experiment med apor är nästan för intressant för att berätta på så här liten yta. I alla fall, jag har anammat hans (och andras) tes och gjort en liten ”titta här”-grej, som så ofta förr, fast nu vet jag att jag har stöd för saken:

* det finns en anledning till att de som sysslar med Linux inte gör det lätt för sina användare. Kanske. Läs mer här.

* här är mer än 13000 ord, på bara några skärmlängder, och det tar bara två minuter att läsa alltihop.

* mer eller mindre smakfullt.

* har man inget att göra finns det hundratals sidor på något som kallas internet, att besöka.

Det här är kanske inte vad Oscar Swartz menade, men det är alltid risken när man talar på konferenser, att folk använder ens kommentarer och slutsatser på helt oväntade sätt. Ungefär som när folk gör det med vad jag säger.

Jag tänkte inte skriva något mer tankeväckande än ”här är några bra reklamfilmer”. Jag hittade dem på Best of the 2000s:

Jag är i tidningen igen… Och anledningen? Jo, häromdagen skrev Per Gahrton på Svenska Dagbladets nätupplaga att Wikipedia är en skendemokrati. Det hela var ett svar på en grej som började i september, skrevs om i media, fortsatte med att riksdagens talman blev involverad, och slutade med att jag skrev ett brev till talmannen där jag erbjöd mig att komma och visa riksdagen hur man redigerar Wikipedia på ett bra sätt. Skrev jag slutade? Nja, i ungefär en månad var det tyst. Sedan hittade Svenska Dagbladet mitt mail och publicerade det. En kort diskussion följde på Wikipedia (där en skribent framförde synpunkten att Wikipedia inte utger sig för att vara en demokrati).

Det var då Per Gahrton skrev sitt debattinlägg, där han antydde något försiktigt att vissa som skrev på Wikipedia hade en agenda. Ja, eller han skrev att det fanns ”lobbyister som tycks ha möjlighet att ägna sig åt Wikipedia på heltid”. Han tog upp Jan Guillous artikel som exempel på ett ställe där snedvridna källor lagts in. Nu är det här ju inget unikt för Wikipedia, men strunt samma.

Jag skrev ett svarsinlägg där jag skrev om Vita huset, Jan Guillou och hur likt Wikipedia är omvärlden. Nu, ett par timmar efter publicering, har det kommit 33 kommentarer och 4 blogginlägg. Många har varit för och emot Wikipedia, vilket kanske är som det ska, men sedan finns det de som skriver om det jag skrev. Och där kommer intressanta saker fram. Uppenbarligen finns det de som tror att kunskap är något som finns separat från omvärlden, som tror att det är möjligt att skriva saker som är helt neutrala. Man kan försöka, och många som skriver på Wikipedia försöker verkligen. Det finns till och med varningsskyltar i några artiklar där det är extra svårt att skapa neutralt innehåll, till exempel politiska områden. Självklart var det sådana saker jag syftade på. Inte att Wikipedia skulle vara något slags tyckande-centrum, à la Flashback. Jag tycker att sådana varningsskyltar är en service för läsaren, ungefär som när Vägverket sätter upp skyltar om att vägen är slirig – inte tycker man att hela Vägverket suger bara för att de sätter upp en skylt istället för att göra något åt det. Tids nog gör Vägverket vad de kan åt saken. Likadant på Wikipedia.

Det finns också de som tycker att jag istället för att ironisera över Per Gahrtons inlägg borde ta upp problemen. Jo, det är ju så politiker brukar göra när någon kritiserar dem. Det ligger i människans natur att vilja försvara sig. Men för tydlighetens skull kan jag villigt erkänna att Wikipedia har brister. Det är, och nu kommer jag att avslöja något mer om människonaturen, i själva verket därför många av oss engagerar sig. Om Wikipedia hade varit felfritt redan från början, hade vi då suttit i timmar för att göra en insats? Det hade ju inte behövts. Jag skulle tro att det är där jag och Per Gahrton är som mest lika: vi vill göra en insats för att göra världen bättre på det sätt som vi bedömer som bäst och lättast. Han var med och startade det första nya partiet som kom in i riksdagen på 70 år (1988 års siffror), har suttit i EU-parlamentet och varit valobservatör i bl.a. Georgien och Indonesien och skrivit ett stort antal böcker. Själv har jag skrivit en av världens första böcker om Wikipedia, deltagit i SM i simning, blivit pappa till världens två bästa barn [neutralitet ifrågasatt] med världens bästa kvinna [helt sant!] och får ofta goda omdömen när jag hjälper folk med deras böcker. Lite olika banor, men poängen är att världen inte var felfri när vi började, och inte lär vara det när vi är klara, men kanske, kanske är den lite, lite bättre. Om Hans Rosling får yttra sig, och i egenskap av professor i internationell hälsa vid Karolinska institutet, tycker jag att han kan få det, har världen blivit lite bättre. Fast om Gahrton och jag har med saken att göra, det får andra yttra sig om.

Jag hittade den här sammanställningen av de 100 bästa klippen från YouTube. Visst saknas några (som Star Wars (John Williams is the man) och Weapon of choice med Christopher Walken), men de flesta andra finns där. Och några jag inte sett tidigare också, naturligtvis.

Åter till Cracked.com. De har en videosajt också, där den här tillhör bland det mest udda jag har sett. Michael Swaim kollar in underliga och helt bisarra utländska TV-ögonblick. Filip och Fredrik, ni har ingenting att komma med i jämförelse…

Här är ordningen på samtliga Johan Falk-filmer:

• Noll tolerans (1999)
• Livvakterna (2001)
• Den tredje vågen (2003)
• Johan Falk – Gruppen för särskilda insatser (2009)
• Johan Falk – Vapenbröder (2009)
• Johan Falk – National Target (2009)
• Johan Falk – Leo Gaut (2009)
• Johan Falk – Operation Näktergal (2009)
• Johan Falk – De Fredlösa (2009)

Det finns en förteckning på Wikipedia.

I den här frågan ligger min blogg överst på Google, vilket är lite smickrande. Se bild nedan:

Kruxet är naturligtvis att Google vet att jag brukar gå in på den här sajten och därför lägger den tidigt i träfflistan. En del verkar tycka att det är en dum sak. Själv är jag kluven. Å ena sidan…

Dels är det en service till läsaren. Tänk om samma sak hände i mataffärer, att de 100 vanligaste sakerna man behövde inte fanns längst in i affären utan närmare kassan. Dels är det inte olikt evolutionen. De bra sajterna vaskas fram när många använder dem och de dåliga sållas bort.

Å andra sidan…

Faran är naturligtvis inavel. Om man får de 100 vanligaste varorna framför ansiktet kanske man aldrig tittar på vara nummer 101, som kanske är ännu bättre, vilket i fallet med Google leder till intellektuell trångsynthet. Man behöver även smalare sajter som kanske inte får så mycket trafik. Och man behöver ibland säkringar, som kanske är den 150:e mest köpta saken i affären.

Trots det är det roligt att min lilla blogg har fått komma så högt upp. Nu gäller det bara att bli tillräckligt bred för att kunna komma dit även på de andra viktigare ämnena.

Det finns fortfarande platser kvar till Wikipedia Academy, konferensen som äger rum den 16-17 november på Stockholms Universitetsbibliotek. Ta chansen att träffa hela gänget med forskare, wikipedianer, bibliotekarier, och allmänt trevliga människor. Och nu blir det ännu billigare. För studenter kostar det faktiskt mindre än skjortan. Knappt en slips. Anmäl dig idag! (Sista dag är den 11 november.)

Gänget är samlat igen

Nu verkar det som om det kommer att bli en långfilm om The A-team. På de här bilderna verkar det som om huvudrollerna kommer att spelas av Liam Neeson (Hannibal Smith), Bradley Cooper (Face), Rampage Jackson (HM Murdock) och Sharlto Copley (BA Baracus). En närmare koll visar att det finns en sida på Internet Movie Database om filmen. Jessica Biel är med som Amy Allen. Premiär nästa sommar. Jag är där.

Senast det begav sig var 1987, då gänget spelades av (i samma ordning) George Peppard, Dirk Benedict, Dwight Schultz och Mr T, samt Melinda Culea. Berättare var John Ashley – vad jag har letat efter den informationen…

På den här bloggen lyckas nästan alltid min analys av X-men-filmerna ligga bland de mest besökta sidorna (tillsammans med Helena Bergström, Johan Falk, Colin Nutley och Jemima Roper). Med tanke på att jag sällan skriver om X-men är det kanske lite synd om dem som råkar snubbla in här. Jag skriver mest om att skriva, om Wikipedia och olika sorters filmer, TV-serier och böcker. Med kom gärna tillbaka för det…

Å andra sidan kanske jag borde skriva mer om X-men. Okej, det här är vad jag har hittat:

* Wolverine är en ganska dålig loner

* Wolverine höll på att bli en riktig järv tills John Byrne räddade honom

* Rogue och Wolverine har en rätt märklig relation (okej, jag ska sluta tjata om Wolverine – när du gör det…)

* det är inget fel på mutanter

och slutligen följande lilla grej från Scrubs, som jag verkligen inte skrivit tillräckligt mycket om: