Nu har jag skäl att återvända till samma ämne. Rättstavningsprogrammen blir bättre, men ibland måste man tänka själv också. Här är några ytterligare exempel på dumma förslag jag har fått sen sist:

Den här punkturen är akut

* Valencia (ville jag skriva) – Vallentuna (föreslog programmet)

* projicera – provocera

* vandaliserad – landaviserad

* akupunktur – akutpunktur

* motivationer – motovationer

* införsäljning – linförsäljning

* häftstift – hälftstift

* omtumlande – lomtalande

* låsproblem – lårproblem

* neråtrörelser – bakåtrörelser

* Sophia – sophink

* feelgood – medelgod

* svenskspråkiga – svenskskråpiga

* sponsring – sonspring

Jag kommer ibland osökt att tänka på Purres Stilblommor och grodor, som är en omistlig del av alla välsorterade hembibliotek. Eller Marie Carlssons samlingar av citat från bakom flik 2. Och det är inte dåligt för att vara ett datorprogram.

Men en grej som jag som författare gillade var en lista över vilka betydelser särskilda antal har.

Magic numbers

Different cultures give different significance to different numbers. Western traditions offer the five senses and the seven sins, among other groupings. Elsewhere we find very different combinations. The following list is drawn from the Tulu language of India unlessotherwise stated:

Three
tribhuvara the three worlds: heaven, earth and hell
trivarga the three human objects: love, duty and wealth

Four
nalvarti the four seasons

Five
pancabhuta the five elements: earth, air, fire, water and ether
pancaloha the five chief metals: gold, silver, copper, iron and lead
pancavarna the five colours: white, black, red, yellow and green
pancamahapataka the five greatest sins: murdering a Brahman, stealing gold, drinking alcohol, seducing the wife of one’s spiritual mentor, and associating with a person who has committed such sins
pancavadya the five principal musical instruments: lute, cymbals, drum, trumpet and oboe

Six
liuqin (Chinese) the six relations (father, mother, elder brothers, younger brothers, wife and children)

Seven
haft rang (Persian) the seven colours of the heavenly bodies: Saturn, black; Jupiter, brown; Mars, red; the Sun, yellow; Venus, white; Mercury, blue; and the Moon, green

Eight
ashtabhoga the eight sources of enjoyment: habitation, bed, clothing, jewels, wife, flower, perfumes and betel-leaf /arecanut

Nine
sembako (Indonesian) the nine basic commodities that people need for everyday living: rice, flour, eggs, sugar, salt, cooking oil, kerosene, dried fish and basic textiles

Ten
dah ak (Persian) the ten vices – named after the tyrant Zahhak who was notorious for ten defects of body or mind: ugliness, shortness of stature, excessive pride, indecency, gluttony, scurrility, cruelty, hastiness, falsehood and cowardice

Kanske kan det gå att göra någon historia av det här…

On the first day of Christmas
my browser brought to me
a tagged comment in a Twitter meme.

On the second day of Christmas
my browser brought to me
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the third day of Christmas
my browser brought to me
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fourth day of Christmas
my browser brought to me
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the fifth day of Christmas
my browser brought to me
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the sixth day of Christmas
my browser brought to me
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the seventh day of Christmas
my browser brought to me
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eighth day of Christmas
my browser brought to me
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the ninth day of Christmas
my browser brought to me
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the tenth day of Christmas
my browser brought to me
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the eleventh day of Christmas
my browser brought to me
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme.

On the twelfth day of Christmas
my browser brought to me
twelve bloggers blogging,
eleven widgets wandering,
ten Google searchings,
nine Diggers Digging,
eight Delicious bookmarks,
seven Seesmics screaming,
six Skypers Skyping,
five Open-Nings!
four wicked wikis,
three permalinks,
two Wordle blimps
and a tagged comment in a Twitter meme!

—

Och för den som är lite bittrare, finns den här scenen ur Scrubs.

Det första jag kom att tänka på var ett test av barnskor som min sambo visade mig, och som menade att om skon inte var vattentät spelade de andra egenskaperna ingen roll. Skillnaden mellan barn- och vuxenskor på den fronten är rätt liten. Jag har heller inte någon lust att gå med blöta skor, oavsett hur sköna skorna är. Därför började jag leta bland vattentäta skor.

Nu finns det mycket andra faktorer som också är viktiga: färg, snörning, passform (jag råkar ha breda och höga fötter, vilket gör att många skor går bort), hur mjuka de är, tyngd, etc, etc. Det gör att det är ganska svårt för mig att hitta skor.

Men det finns en idiotisk sak som skotillverkarna sysslar med som inte gör det lättare direkt:

Varför, varför, varför envisas de med att sy in en etikett precis under hälen?! När man sätter på sig skon och går, skaver sömmarna (som alltid putar upp lite!) under hälen. Jag förstår inte det här alls. De ägnar timmar åt att göra sulorna stötdämpande, överdelarna fodrade så att de inte ska klämma åt blodflödet när man knyter snörena, och materialet inuti skon så mjukt de bara kan – för att förstöra alltihop genom att sätta vad som egentligen motsvarar små häftstift under fötterna.

Bara ett av många exempel. Tänk dig att trampa på den där namnlappen hela tiden!

Är det bara jag som associerar till…

Fakirskor?

I bästa fall kan jag tänka mig att det blir som sådana där massagetofflor med små mjuka gummiknoppar. (Jag har aldrig lärt mig gilla dem.) Men här rör det sig om ett par uppskjutande irritationsmoment, inte om en hel matta av piggar. Som den där sketchen med Trazan & Banarne när Trazan ska bli fakir och börjar med att sitta på en spik.

Ärligt talat, är inte det här fenomenet som om sofftillverkare skulle sy in kaktusar med sin logotyp på i sittkuddarna ”bara för att”? Eller som restauranger skulle placera in en riktigt äcklig ärta med restaurangens namn ingraverad någonstans i varje portion?

Det finns ju två så uppenbara lösningar om man fortfarande vill använda det där stället som marknadsföringsställe:

1) tryck märket på innersulan istället för att sy dit något

2) sy dit märket längre fram så att det inte sitter direkt under hälen

Jag vet inte om skotillverkarna har tänkt på det, men just hälen är ju rätt viktig när man går. Varför i så fall aktivt ge sina köpare smärta just där?

William Goldman

Det där fick mig att börja tänka på William Goldman. Goldman är en av världens mest kända manusförfattare. D.v.s. ingen utanför branschen har hört talas om honom. Men han har i alla fall skrivit två böcker om filmbranschen som har fått ganska stor spridning: Adventures in the screen trade och Which lie did I tell?. I den förstnämnda (1984) berättar han bland annat om hur han skrev Butch Cassidy & the Sundance Kid, Alla presidentens män, Maratonmannen, och Bleka dödens minut mfl filmer.

Och så skrev han så här, vilket är ett av mina favoritcitat:

Now let me circle back to Gunga Din and make strictly a judgement call: It is my absolute opinion that in every conceivable way – direction, script, star performances, special effects, emotional power – it is infintely superior to any of the five Lucas-Spielberg prizewinners.

Gunga Din was released in 1939, and when it came time for the Oscar balloting, it received a total of zero nominations.

Granted, 1939 was an exceptional year for Hollywood. (I am starting to playing games now, but please bear with me, I hope and believe there’s a point to it all.) You probably don’t remember the Oscar winner for ’39, but let me list five movies and then you guess:

• Golden Boy
• The Hunchback of Notre Dame
• Intermezzo
• Juarez
• The Private Lives of Elizabeth and Essex

To help you along, a few refreshers: Golden Boy introduced us to William Holden, Intermezzo to Ingrid Bergman, Charles Laughton played the Hunchback, Paul Muni starred in Juarez, and Bette Davis was Elizabeth, one of her more famous performances.

The envelope please.

Answer? None of the five. In fact, none of the five even got a Best Picture nomination.

But here are the five that did:

• Goodbye, Mr Chips
• Mr Smith Goes to Washington
• Ninotchka
• Of Mice and Men
• Stagecoach

Again, please, the envelope.

Same answer: none of the above. (They nominated more than five pictures back in those days.) And one of the five I didn’t list was Wuthering Heights.

Which also didn’t win because ’39 was also the year of The Wizard of Oz.

Which also didn’t win because Gone With the Wind did.

Pretty impressive year.

So impressive that in spite of my passion for Gunga Din, I can’t complain. It’s a glorious adventure film; I may prefer it to any other, but I don’t think it belongs up there with the prizewinners.

And I don’t think any of the Lucas-Spielberg films do either.

(William Goldman, Adventures of the Screen Trade, 1984, ”The Ecology of Hollywood”)

Själv gillar jag dock Indiana Jones och de fördömdas tempel, som Lucas och Spielberg gjorde, men jag förstår Goldmans poäng. 1939 fick fram en del bra filmer, och få år har producerat lika många bra filmer. Min vän sa att det kan ha att göra med dels att TV:n inte hade tvingat filmbranschen att göra saker som inte fungerade på TV, dels att det förestående kriget kan ha påverkat producenterna att göra bra saker.

Han kan ha rätt, men för mig är den stora behållningen i den här diskussionen William Goldmans citat, och själva samtalet med min vän.

* de hade inte bestämt sig för vad det skulle vara för typ av program: schlagerfestival, mystävling, show, barnkalas eller ”gör om mig”-program.

* vi fattar att trollkonstnärerna kan trolla; det är därför de är där. Följaktligen är det inte särskilt spännande att se ifall de misslyckas. Det roliga är ju att se nykomlingarna kämpa med att lära sig trolla, men istället fick de nästan helt och hållet stå bredvid medan trollkonstnärerna gjorde det de brukar göra.

* ”Reglerna” verkar nästan ha varit för komplicerade för programledarna som inte visste om publiken skulle rösta för eller emot vem man skulle vilja se igen

* straffet var en västgötaklimax

* av tre trollkonstnärer var alla män, och av tre gäster var två män. Hade det inte varit en bra idé att leta fram någon av de kvinnliga trollare som finns?

* och slutligen, hade det inte varit bra att ha lite, ska vi säga, mer kända kändisar, åtminstone i första programmet? Kanske inte skrapa riktigt lika långt ner i tunnan…

För mig som är rätt intresserad av trolleri känns det här programmet rätt förolämpande. Trolleri är en konstart med en lång och rik historia, och det involverar psykologi, fysik och kreativitet. Från taskspelare (från tyskans ”Taschen”, ficka) till scenmagiker som Harry Kellar och Howard Thurston till closeup-magiker som Ricky Jay och Lennart Green och udda figurer som Penn & Teller är det en så rik historia att den vävts ihop med verkligheten på ett ibland rätt fantastiskt sätt. Det finns många kloka och uppfinningsrika människor som har ägnat hela sitt liv åt studiet av trolleri, och det finns hyllvis med böcker om olika aspekter av det. Därför irriterar det mig när man förminskar ett så här stort ämne till ett barnkalas. Jag har inget emot barnkalas, det kan alla som sett mig på barnkalas intyga, men när det enda man ser av ett så här intressant ämne är barnkalas-delen, då tycker jag att serien har misslyckats. Själv hade jag hoppats att serien hade haft lite mer tyngd (någon expert kanske?), men framför allt hållit vad man lovat – att gästerna ska trolla, och ge ett litet smakprov på vad man måste lära sig för att kunna trolla. Lite som Lyxfällan där (åtminstone i de bästa programmen) gästerna får kämpa för att klara sig, och vi som tittare anar att det finns metoder för att klara sig ur det här. För att göra det pinsamt tydligt för de inkompetenta människor som har arbetat med det här: vi får inte se att gästerna får kämpa, så varför ska vi då bry oss?

Men det finns också sånger. Inte så många som jag hade hoppats, men några stycken:

* Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? fick två svar: Kom tillbaka mesamma, Klas-Göran och Klas-Göran återfunnen

* Arne Quick fick Svaret på Rosen

* Flottarkärlek gjorde Povel Ramel om till Snodderian, Snoddera

* Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind blev i Bengt Sändhs tappning Balladen dagen efter

* Astrid Lindgren fick en särskild sorts uppföljare i Balladen om konsekvenser

* Peter Sarstedt gjorde nästan 30 år efter Where do you go to my lovely? en uppföljare själv som kallades The Last of the Breed (Lovely 2)

(Några jag undrar när de kommer: ”den galna kvinnans sida” från Turistens klagan, den som verkligen inte vill känna någons kropp emot sin, och den som korsar Caroline Wennergrens låt A different kind of love med budskapet i den här videon kommer jag att ge ett stort fett pluspoäng.)

Det här angränsar ofta till humor. Därför känns det helt rätt att avsluta med den här parodin. Originalet först:

Parodin:

Enkel, men rolig.

Men den viktiga frågan är: Vilka mer exempel finns det?

Jag med stor ryggsäck. Den är tyngre än den ser ut.

Sambon och barnen redo för avfärd

Vi lyckades få i kanoten i vattnen, fullastad som den var, och styrde vårt kosa ingen särskild stans. Efter ett kort stopp vid en badplats där vi intog vår medhavda matsäck och tvååringen fick springa omkring lite medan sexåringen jagade fisk med sina nya kompisar, fortsatte vi att utforska sjösystemet. Vår ”plan” var att åka över till Stora Stentjärnen och övernatta i ett tält (lånat av grannen) vid en rastplats. På vägen utforskade vi, kanske lite mer ofrivilligt nu, sjöarnas ibland lite väl svårnavigerade utseende. Det är i alla fall vad jag som kartläsare hävdar.

Modet var fortfarande gott när vi hade dragit kanoten på vagnen över land och kommit över i sjö nummer två. Solen lyste, men inte för mycket, och vinden var mild. Och sedan hittade vi troligen vår favoritplats som det är svårare att beskriva än att visa:

Det såg ut som en korsning mellan Amazonas och Trollens skog. Och vi såg ut som en blandning mellan Bröderna Dal och Svante Grundberg i Göta kanal.

Sen kom vi fram till det vindskydd som vi hade tänkt att tillbringa natten vid. Då insåg sambon att hon varit där för mer än ett halvdussin år sedan med sitt jobb och tänkt: ”Hit skulle jag och Lennart kunna åka.”

Sambon och jag började fundera skarpt på en sak: ska vi tälta eller bo i vindskyddet?

Tre vid stuga

Valet av övernattningsställe var en svår fråga, inte minst för att vi hade flera timmar innan mörkret att fylla med aktiviteter. Till sist fattade jag beslutet medan sexåringen och sambon var på besök i skogen, att vi skulle bo i vindskyddet. Tvååringen hade inget att invända, förrän han hoppade på vår luftmadrass och slog huvudet i taket.

Men det var här som vår vistelse går att dela in i två delar. Först…

Se det från den ljusa sidan: nu kan det inte bli värre…

Det började dugga lite lätt. Det var så mysigt att sambon och sexåringen fick för sig att bada.

Tydligen fanns det ganska mycket stenar under vattnet, så sambon slog sig flera gånger när hon simmade. Hon har fortfarande ont.

Vad vi inte visste då var att regnet skulle komma och gå under resten av vår vistelse där. Ibland var det bara gråmulet, ibland kom några droppar, och snart öste det ner. Sedan gick öset över i overdrive. Hela natten regnade det.

Det var ett litet uppehåll precis när killarna skulle sova, så sambon kunde gå iväg och slappna av medan jag tog hand om läggningen. Sexåringen somnade som en sten efter att ha hört en variant av Bockarna Bruse. Tvååringen var inte lika lättlagd, om man säger så. Han höll hov i över en timme efter det, och jag blev till slut att valla honom i regnet för att han skulle bli trött. Det hjälpte inte heller, och sambon och jag såg våra samtalsplaner för kvällen krossas alltmer. Jag visste att det var ganska kort tid innan hon skulle bli för trött för att prata om någonting, och utan vuxensamtal förvandlas föräldern lätt till en lallande zombie där barnsånger och ramsor tar över rationellt tänkande. Jag blev ännu senare tvungen att sjunga för honom och hålla i honom för att han skulle komma till ro.

När vi hade fått bli vuxna igen och pratat av oss, blev det dags att tränga ihop oss på sängen. Nämnde jag luftmadrassen? Singularis. Det stod ”dubbel” på den. Vi är fyra, varav två flyger omkring ganska duktigt på natten. Så redan utsikten att få plats i en planerad placering var ganska blandad. Den blev inte mindre av att sexåringen råkade missa att gå upp och gå på toaletten, så att hans sovsäck blev obrukbar. Vi var då nere till tre sovsäckar. Sexåringen fick tvååringens medan minstingen fick sova hos sambon, och under natten låg hon med nojor om att han skulle glida ner för långt i hennes sovsäck och få svårt att andas, eller för långt upp och frysa axlarna av sig. Några kuddar hade vi inte med oss, och det var bara jag som hade kommit på lösningen att fylla en sovsäcks-säck med kläder och ha som kudde, men den var inte heller särskilt bekväm, så alla vaknade med nacksmärtor. Mitt utrymme på den där madrassen var längst inne vid väggen, med ett drygt trettio centimeter brett utrymme. Jag tillbringade lika mycket tid i utrymmet mellan madrassen och väggen (utan att riktigt nå ner till golvet så att jag kunde få ordentligt stöd) som på madrassen. Men värst hade sambon, som inte sov alls mycket på hela natten. Hon blev mycket riktigt rätt sur på morgonen, och särskilt illa var det att vi inte kunde få igång någon eld så att det blev något kaffe…

Men inget av det kunde mäta sig med förvåningen på morgonen (regn, vad annars?) när sambon gick ut och såg att vår kanot var borta. Den var inte särskilt långt borta, bara trettio meter bort – på andra sidan den smala delen av sjön. Eftersom vi hade dragit upp den en bra bit kunde det inte ha varit en slump. Det var inte det enda som var borta, heller. Vid närmare efterforskning såg vi att delar av vår redan snålt tilltagna proviant var borta. Någon hade varit inne i vårt vindskydd och stulit av vår mat! Men det märkliga var att de inte hade tagit av all vår mat, utan bara knappt en portion. Vi noterade att våra paddlar låg kvar på marken, utom en – barnpaddeln!

Det här fick oss att tänka tillbaka på kvällen innan, när en helikopter var i området med ett sökarljus, bara ett femtiotal meter från där vi var. Hade det varit en rymling som sett att vindskyddet var bebott och som behövde något att dricka och lite att äta? Vi började fantisera om brottet. Sexåringens första camping slutade alltså med att tjuvar varit inne där vi sov och stulit våra grejer. I hans liv har det skett åtminstone fyra stölder. Själv har jag bara varit med om två. Så vi trodde att det skulle finnas en risk att vi råkat skrämma bort honom från att campa, men när hans teorier om vad som hänt kretsade kring dvärgar som lånat kanoten, kände vi att risken kanske inte var så stor ändå. Hur elaka de dvärgarna än skulle vara, var bara tecknet att de inte var sex meter långa, hade knivförsedda knäskålar, motorsågar till mun(nar) och fingrar av ren och skär fasa, ett gott tecken.

Och därmed kommer vi över på den andra delen…

Det blev rätt bra ändå…

Trots allt det där, blev det rätt bra.

Vi valde ju vindskyddet, och inte tältet, så vi var torra hela tiden. Och när vi skulle paddla hem, övergick ösregnet plötsligt till ett sånt där fint regn som man nästan kan borsta bort från kläderna utan att bli blöt.

Tjuven/tjuvarna tog bara en Risifrutti och några juice-paket. Strax bredvid, uppenbarligen helt oskyddade, låg våra plånböcker, våra telefoner, och en kamera värd 8.000 kr. De hade tjuven/tjuvarna missat.

Killarna gillade maten vi gjorde på Tringiaköket. Det tog inte ens särskilt lång tid att göra den. Och vi fick en trevlig stund vid en eld innan det började regna.

Enligt sambon ser jag ut som en "hunk" på det kortet. Hennes ord, inte mina. Jag har länge misstänkt att hon behöver glasögon.

När kanoten var borta, erbjöd sambon sig att simma över efter kanoten i hällregnet. Bildbevis:

Kanoten är delvis skymd av ett träd. Det är däremot inte sambons gigantiska tapperhet!

Sambon släpar på en kanot.

Sexåringen fick lära sig både att ta bilder med kameran, och att tälja med fickkniv.

Men bäst av allt var nog på morgonen, när sambon var ett åskmoln, efter stöld, utsikten att vi skulle paddla tillbaka i ösregn, utan kaffe, och med kanske två timmars sömn, och hela familjen verkade skaka i sömmarna. Då går tvååringen fram till sambon och förklarar tydligt, som bara barn kan (och vuxna till idioter): ”Mamma, det regnar.” Då kunde inte ens sambon hålla sig utan gapflabbade. Efter det var resan tillbaka en baggis.

Vi var till och med tillbaka i tid med kanoten.

Och efter allt det här slog en sak oss: vi har bara varit borta strax över ett dygn, lagt ut ett par hundra för kanoten, och är ändå oerhört avslappnade. Det här var nog den effektivaste semester vi varit på. Så än sen om någon stal en Risifrutti och ett par juiceförpackningar, och tillgrep sig vår kanot. Kanoten fick vi tillbaka, sambon fick 400 pluspoäng, och möjligen var inte Risifruttin så god efter att ha stått framme. För oss känns det som om vi varit borta en vecka, utan att vara helt slut. Kontentan är att det här kan vara ett tips till andra. Så länge ni håller er undan Stora Stenstjärnen.

Och nästa år tänker vi… göra något helt annat.

Here’s part 3:

Act Structure Demystified Part III – The Third Act Crunch

Dateline:  6/19/98

The second act is finished.

Your hero is plummeting toward an uncertain confrontation with forces they don’t quite understand, and under circumstances that are not completely under their control.

What now?

Third acts tend to be short, because if a story has been carefully constructed, and character motivations are clear, then there remain but few things left to accomplish.   Yet you have very little space in which to accomplish the resolution of every conflict and idea contained within the story – hence the ”Crunch”.

Essentially, the entire reason for the story’s existence is to lay the groundwork for all involved forces and persons to come together for the defining confrontational peak in Act Three.  All indicators should point toward an inevitable, shattering climax.  And your main character has no choice but to see it through to the end.   Now you, the writer, are ready to yank away the final curtain and show us why we sat through the last hour-and-a-half.

Is your ending a big enough payoff to justify telling the story?  Does the story logically progress to its natural climax?

One way to diagnose the health of your screenplay’s last act, is to check for the Three Keys to Act Three.

• A New Tactic
• The Demon is Confronted
• The End of the Road

A New Tactic

In Act Three, the main character’s entire methodology changes.  They struggled and battled their way through Act Two, and all they got for their troubles was either pain, unhappiness, or the realization that what they did get, they now don’t want.  This not just a new understanding, but a radical re-evaluation of their entire approach, philosophy, or goal.

It’s time for a change of tactics.

Let’s look at how this works on a few films.

Alien
Realization:  Hunting the alien down as a crew failed.  Destroying the ship and fleeing failed.
New Tactic:  Ripley must become the predator, and fight the alien one-on-one.

Clockwork Orange
Realization:  Alex sees that his old way of life is gone.
New Tactic:  Unable to commit violent acts because of the Ludovico Treatment, he must now adopt the role of the victim, rather than the aggressor.

Jerry Maguire
Realization: Jerry and Tidwell realize they need each other’s friendship.
New Tactic: They will stay with each other no matter what.
Subplot Realization:  Dorothy and Jerry both realize that they are unhappy without the other.
Subplot New Tactic:  They must somehow make their relationship work again.

As you can see in the above examples, the change that occurs is a shift in point of view that enables the characters to engage their world on different terms.  The character has come to believe that their old approach is ineffective, and they now see the necessity to try new methods.

It often happens that the new approach is worse that the old!  This can often occur because the character is driven to extremes by the events of the story, and they react in an extreme way.  A great example is how Carl, Billy Bob Thornton’s character in Sling Blade, deals with his circumstances.  In the beginning of the film, when a reporter asks him if he could kill again, he replies, ”I reckon I ain’t got no reason to kill nobody.”  Yet by the third act, he does have a reason.  By our standards, this choice may not be wise, noble, or the best solution to the film’s dramatic problem.  But to Carl, from a purely practical standpoint, murder becomes an inarguable necessity.

This perspective of acting from necessity is exactly what a main character should face at the end of the third act.  Their experiences lead them to decide on a course of action that they must do, because no other choice seems available.

The Demon is Confronted

The ”Demon” in question is not necessarily literal, but represents a problem that the character has wrestled with during the course of the story.   In a layered story, this Demon typically has two components – outer and inner.   The outer component, or  external conflict is represented by the physical obstacles to the character’s goal.  The inner component, or internal conflict is the emotional or psychological obstacle that could not only prevent the character from reaching the goal, but also often hinders them from achieving any real satisfaction.

In the examples below, note that both the Inner and Outer Demons are simultaneously confronted when the story has a single plot, but that in a plot/subplot story such as Jerry Maguire, they are typically separately confronted – in this case the plot addresses the outer conflict, the subplot the inner.

Alien
The Outer Demon:  The alien.
The Inner Demon:  Ripley fears loss of control.
The Confrontation:  Ripley must give herself over to instinct – i.e. lose control -  and simply react, fighting the alien head-on.

Clockwork Orange
The Outer Demon:   All those who Alex previously wronged – notably the Writer.
The Inner Demon:  Society’s attempt to make Alex realize the moral consequences of his actions – literally embodied by the Ludovico Treatment.
The Confrontation:   Alex has been conditioned not only against violence, but inadvertently against the music of Beethoven.  The Writer subjects Alex to Beethoven’s music, greatly amplified, and the effects of the Treatment force Alex to attempt suicide rather than hear it. 

Jerry Maguire
The Outer (Plot) Demon:  Jerry’s struggle to get a big-money contract for Tidwell.
The Confrontation:  Because of Jerry’s words, Tidwell gives his all in a grueling Monday Night Football game, and he is knocked out.
The Inner (Subplot) Demon:  Jerry’s inability to give his all to Dorothy.
The Confrontation:  Jerry rushes home to Dorothy, and gives a moving speech before Dorothy and her sister’s women’s group, in which he tells her he needs and loves her. 

Jerry Maguire bends convention, which makes it such a wonderful film.  Every element in the film is tied to every other.   Jerry’s outer conflict has subplot-like components.  This is because Jerry’s self-doubt, amplified by Tidwell’s lack of heart makes his efforts to win Tidwell a better contract more difficult.

If you always think of the main character as having both outer and inner conflicts, you will never be short of material.  This lesson is especially important to remember in the second act, where the inner conflict is given time to grow.   First and third acts are usually so packed with information, it can be difficult to spend time on developing character.

The End of the Road

Is your story a comedy?  A tragedy?   A drama?  Your ending is determined not only by considerations of circumstance, genre, or target audience, but most importantly, by what you have to say as a writer.

In simplistic terms, what is the ”moral” of the story?  What point are you trying to make about the attitude or behavior of the characters, especially the main character?

If the main character is heroic or noble, and your story is about their struggle to overcome a villain or right a wrong, then your outcome will possibly be that they succeed at reaching their goal.  Did they learn from their experiences?  Conquer their fears?  Are they a better person for having lived through it?

If you are trying to say that the main character’s behavior is somehow unacceptable, or needs to change, then one possibility is that they fail to reach their goal, and instead get a result they hadn’t bargained for.   This result can be positive, such as newfound self-respect, or the discovery of an inner strength they had previously lacked.  Or, the result can be tragic, because the main character either didn’t learn their lesson and paid heavily for it, or learned it too late to change the resulting unhappy circumstances.

Another possibility is ambiguity.   Great drama, like life, often does not provide easy answers, especially when the issue at hand is not clear-cut.  Sometimes life isn’t fair.  Sometimes the Bad Guys win.  Sometimes the hero does not triumph, nor the villain get their due.  However, well-written ambiguity can be difficult to pull off.  And if you are trying to break into the mainstream, Hollywood doesn’t like endings that are not clear-cut.

Here are the results of our films under discussion, framed in terms of what the main characters actually got from their experiences.  Again, note the inner and outer components of these results:

Alien
Result:  Ripley kills the alien, and conquers her fears.

Alien could not be more straightforward in terms of its agenda.  At its basic level, it is about slaying a dragon.  And, as in the dragon quest tales of yore, the story functions as a metaphor for conquering what is bad within ourselves.

Clockwork Orange
Result:  In the hospital, Alex discovers that his injuries have removed the treatment’s conditioning.  His parents apologize, and a government representative offers him financial restitution for his ordeal.   Thus, not only does he beat the attempt to impose morality upon him, but he is rewarded for it!

The story here is that of the morality play turned on its head.   Instead of a sinner getting his comeuppance at the end, here it is society who is in the wrong, and which must make restitution to the criminal.

Jerry Maguire
Plot Result:  When Tidwell gloriously rebounds after his hard tackle, both he and Jerry see that the game, and life, are about having heart- which Jerry had really known all along as evidenced by his Mission Statement.  Because Tidwell conquers his own Inner Demon, he is rewarded with the 10 million-dollar contract he wanted.
Subplot Result: Jerry, Dorothy, and her son Ray are now the real family which they all had lacked.

Although on the surface, the plot is about Jerry’s fight to solo as a agent, the plot is really about having strength of conviction, and ends by proving the main character right.  The subplot says that a person is incomplete without family.   I think that what makes Jerry Maguire such an interesting film is that is very successfully combines two very different, if not opposite genres; the subplot is a Romantic Comedy (a ”chick flick”), and the plot is a Sports ”Triumph of the Underdog” Story (a ”guy flick”).  This makes it a greatly entertaining film with something for everybody.  Its emphasis on deep character development also makes it a longer than average film (138 minutes).

With these three articles, I have given you the basic layout of screenplay structure according to mainstream, Hollywood-style convention. Once you grasp basic structure, you will begin to see it in almost every mainstream film you watch.

Such structure might seem paint-by-numbers at first – not only simplistic, but limiting.   Yet when learning screenwriting, understanding and using conventional structure can only help you become a better screenwriter.  Once you have mastered it, you will know when it is appropriate or desirable to bend, twist, or break with standard form.

Note that a film such as Pulp Fiction, which seems to break convention, merely uses the same conventions on a smaller scale.  Instead of being one long story, Pulp Fiction is simply several short stories with overlapping characters.  And each of these stories has the same Act Keys as a regular long-format story.

My terminology and methods of analyzing screenplays are not by any means meant to be definitive.  There are an infinite number of ways to look at story structure.   To succeed as a screenwriter, it is absolutely imperative to find your own unique way; a way that works for you.

Neither are my ideas are not wholly original, but based instead upon the digestion and application of principles learned as a dramatist, director, and actor from many different teachers and authors.  My purpose here is to introduce you to standards and methods of discussion that others in the field utilize.  There is a common language that screenwriters, directors, and actors share – in other words, a dramatic tongue.  To know and understand this language is to learn to perceive stories and their structure in functional, practical terms.  This enables you to approach your writing with a strong, step-by-step process that will help you produce polished, tightly written work.   An understanding of structure is also essential to diagnosing problems within your own writing, and the writing of others.

Once you learn to use and apply dramatic structure, your screenwriting efforts will be much more directed, concise, and entertaining.

For further information on the films discussed here, see their Internet Movie Database entries:

Alien
Clockwork Orange
Jerry Maguire

Keep writing!