Vem slutar först?

Det här kommer inte att handla om mina barn, men i förbigående kommer jag att nämna dem. Jag ber om ursäkt för det.

Inte för att skryta, men… ja, lite kanske. Hemma har vi tre grejer som fungerar bra för att få barnen (ber om ursäkt) att bete sig som människor och mindre som djur. Det här är saker som andra har kommenterat och jag tänkte att det kanske kunde hjälpa någon, göra… något… eller så. Ja. För den som är intresserad följer här de tre sakerna:

1. Väl synligt har vi en lista över saker som familjen vill göra. Barnen (ursäkta) har fått vara med att bestämma vad som ska stå med på listan. Det här har fått effekten att när vi inte har något att göra kan vi titta på listan, göra något och pricka av det. På så sätt slipper vi de där stunderna av ”vad ska vi göra?” och kommer lättare ihåg i efterhand vad vi faktiskt har gjort. En sån lista kan jag rekommendera.

2. Många föräldrar klagar över att de inte får tillräckligt med tid för sig själva och/eller bara för föräldrarna. Vi har inte den fullständiga lösningen, men det här systemet fungerar rätt så bra. Jag har fått vissa dagar lediga och Matilda har fått andra dagar lediga, och vissa dagar är familjedagar. På våra lediga dagar kan vi vara hemma eller åka iväg och träffa kompisar, vilket vi känner för. Resultatet är att vi tycker att det är roligare att träffas, när vi väl träffas, och båda känner att vi får göra saker, utan att det blir orättvist.

3. Det är oundvikligt att barnen (förlåt) blir osams ibland. Istället för att utreda hur det hela började, så börjar vi med att fråga ”så vem slutar först?” Vi säger att vi gillar den som slutar konflikten, d.v.s. vi har gjort en grej av att alltid bli stolta över den av killarna som först säger förlåt, kramas och tröstar den andra. När de väl lugnat ner sig kan man diskutera mer om vad som hände, och då brukar det inte vara lika svårt att få reda på sanningen. Sedan kan vi ha en sansad diskussion om hur vi ska göra nästa gång för att samma grej inte ska hända igen.

Och det är den sistnämnda punkten jag ville diskutera mer, för jag tror att alltför många fokuserar på hur konflikter börjar, snarare än att göra en prestigesak i att avsluta konflikten. Det är ett sätt att ”re-branda” konfliktlösningen.

Ibland uttrycker jag mig rätt klumpigt, framför allt muntligt. Ett sånt tillfälle var när under förra årets Wikimania som ägde rum i Israel.

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Jag (till höger) med Sue Gardner (i mitten) och Aaron Muszalski, från Wikimedia Foundation

Efter Wikimania åkte vi, några stycken från Wikimedia Foundation, iväg på en tvådagarsutflykt till Västbanken. Vi ville inte bara besöka ena sidan av konflikten. (För några riktigt snygga bilder från den utflykten, se Guillaume Paumiers Flickr-flöde därifrån.)

Jag ställde, utan att egentligen tänka igenom vad jag sa, följande fråga till några av de smartaste människorna man kunde åka på en bussresa med:

- Hur får man slut på Israel-Palestina-konflikten?

Min tanke var att om det finns några som har lite tankar om det där, så var det personerna jag satt bredvid. Men de bara hö-hö-hö-ade och menade att det var en naiv fråga. Litegrand var det kanske det, men jag var allvarlig.

Det här får mig att tänka på en scen ur ett avsnitt ur Vita huset (en av världens bästa TV-serier), där president Bartlet säger:

Ellie had a teacher named Mr. Pordy, who had no interest in nuance. He asked the class why there’s always been conflict in the Middle East and Ellie raised her hand and said, ”It’s a centuries old religious conflict involving land and suspicions and culture and…” ”Wrong.” Mr. Pordy said, ”It’s because it’s incredibly hot and there’s no water.”

Men, grejen är den att det inte spelar någon roll vad orsaken till den här konflikten är. Grejen är att det inte är coolt i något läger där att faktiskt sluta fred. Den ledare där som börjar en fredsprocess stöter sig med sina egna, för att vara svag, etc. Där ligger det verkliga problemet, att hitta ett sätt att göra det coolt att sluta först.

Där är vi tillbaka i det här med re-branding. Hur får man folk att göra något? Rory Sutherland, som jag länkade till ovan (ordet ”re-branda”), men som är värd mer uppmärksamhet, berättade i sin presentation på TED om Fredrik den store av Preussen som hade problem med att få sin befolkning att äta potatis. Potatisen var en smart upptäckt, men bönderna gillade inte den i början. Så han försökte tvinga dem. Bönderna vägrade, och det fanns till och med folk som blev avrättade för att de vägrade äta potatis. Fredrik försökte då en annan strategi. Han sa att potatis bara var för kungafamiljen, och satte ut vakter kring potatisfälten (med hemliga instruktioner att inte vakta särskilt bra). Eftersom folk resonerade att det som vaktas också måste vara värt att ta, blev det snart en underjordisk potatisodlingsboom. Bingo, potatisen hade fått ett nytt värde.

Sutherland tar ett annat exempel också. Atatürk, som grundade det moderna Turkiet på 1920-talet, ville få bort användningen av slöjor. Istället för att förbjuda slöjan som kunde ha fått negativa effekter, gjorde han det obligatoriskt för alla prostituerade att bära slöja. Därmed var saken löst.

Så, låt oss utse vinnare bland de som slutar konflikten snarare än börjar den. Det är ju ingen mening att folk ska bete sig som barnrumpor (ursäkta) bara för att man håller på att utreda vem som började konflikten. Eller vad tycker du?

Manusförfattarens guide:Är du redo?

Det här är tjugofjärde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Är du redo?

Är du redo att ta dig in i branschen? Att bli en riktig manusförfattare och skriva grejer som filmas och visas och blir kritiserade och rosade? Är du beredd?

Självklart är du det!

Du sitter där och tycker att det är så självklart. Om bara någon gav dig chansen så skulle du minsann visa dem att du inte bara kan, utan att du också sopar mattan med alla andra – utom möjligen några av de allra största höjdarna.

Men annars så håller du en så hög klass att det är lite underligt att du inte redan har ett skrivarjobb. Det måste nästan vara något fel på branschen som inte har upptäckt dig. Vid närmare eftertanke är det mystiskt och oroande. Det kanske finns makter i branschen som vill hålla såna som dig utanför de avlönades skara…

Dessutom har de som redan är etablerade det så mycket lättare: de har alla kontakter, de får göra mer som de vill, och de kan ju arbeta med att skriva på heltid. Inte undra på att det är så svårt för dig att ta dig in bland dem: de har ju alla fördelar!

Men du är ju redo…

Just det gör det så mycket mer irriterande. Här sitter du och är redo att ta vilket skrivjobb som helst, och så får du ingenting. Inga uppdrag, inga pengar, och inte vinner du några tävlingar heller. Det suger! Hur kan det vara så snett i ett samhälle som ska vara demokratiskt, och som ska uppmuntra nya författare att komma fram, att du som är redo, inte får chansen?! Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur branschen ser ut. Folk som sticker ut det minsta lilla får inte vara med och leka. Och du vill ju göra lite udda grejer, och det är därför som branschen inte vill veta av dig.

Spelar det över huvud taget någon roll att du är redo? Kommer du någonsin att kunna övervinna alla hinder och få din rättmätiga plats i Olympen, eller kommer ditt liv att fortsätta så här? Det är frågan.

Tänk om någon hade svaret…

***

I själva verkat tror jag att svaret på den frågan är en annan fråga. Du har läst den tidigare: Är du redo?

På riktigt, menar jag. Är du riktigt förberedd?

Då tänker jag inte på om du kan strukturera vilken berättelse som helst, om du vet vem som spelade mot Sandra Bullock i MISS SECRET AGENT, eller i vilket format Ingemar Bergmans manus är. Jag tänker på något helt annat.

Jag tänker på din blick.

I en undersökning hade president Bartlett vunnit det riktiga valet.

I en undersökning hade president Bartlett vunnit det riktiga valet.

För att förklara vad jag menar kanske jag ska berätta varifrån jag fick idén till det här kapitlet. Jag tittade på ett avsnitt av ”Vita huset”, inte för första gången, utan snarare tredje eller fjärde gången. I avsnittet har Josh blivit skjuten och ligger medvetslös (för den som är intresserad kan jag berätta att dubbelavsnittet heter ”In the shadow of two gunmen”, från början av andra säsongen). Under tiden rullar stabens första tid tillsammans upp för våra ögon: vi får se hur de träffades och vad det var som gjorde att de valde att arbeta för att guvernör Bartlet skulle bli vald till president. Vi får se hur Leo övertalade Josh att komma och titta på ett tal av guvernör Bartlet. Vi får se hur Josh övertalade Sam (Rob Lowe) att sluta sitt jobb, därför att president Bartlet ”var på riktigt”. Vi får se hur guvernör Bartlet var lågmält grinig och svår att ha att göra med under kampanjen, och hur han förvandlades till en stor person med en grym pondus när han insett hur många som trodde på honom. Men ändå fattade jag inte att det handlade om mig – och dig.

På Bartlet syntes det tydligt. Hans blick var annorlunda. Han hade slappnat av och litade på sin intelligens. Han brydde sig om andra, därför att han inte behövde kämpa mot sig själv längre. Han hade insett var han hörde hemma. I och med att han hade blivit presidentlik var det lättare för honom att bli president.

Titta bara på riksdagens frågestunder och jämför ledarna för de största partierna med de riksdagsledamöter som är okända. Det finns en tyngd i det partiledarna säger: de har bättre koll på fakta, de har koll på praxis, de har svar på motståndarnas vanligaste argument, och framför allt verkar de lugna – eftersom de inte gör det för första gången. Nu kanske du tycker att jag ger vissa politiker mer beröm än de förtjänar – att vissa av dem pratar skit, men håll ögonen på bollen: du fattar vad jag menar, och frågan är hur de har fått den blicken. På något sätt har de ju fått den… Och då kan ju du också skaffa dig en sån.

Så är du författarlik? Det vill säga ser du ut som om du är redo för att få ett skrivarjobb? Skulle någon i branschen se på dig som en broder eller syster, eller som en nykomling? Har du den blicken? Den är nämligen det bästa tecknet på att du är redo. Folk reagerar så mycket på vilken blick man har att meriter ofta får en undanskymd roll.

Sånt är svårt att se på sig själv. Man ser det inte i spegeln. Och om man inte är i branschen är det lurigt att få en bild av hur en riktig författare ser ut. Så hur ser en riktig författare ut?

En riktig författare…

  • kan prata om sina berättelser utan att flacka med blicken
  • kan berättelsen baklänges och framlänges
  • stakar sig inte
  • får en att vilja höra slutet
  • kan lyssna på andras idéer och kan improvisera utifrån dem
  • menar allvar och slösar inte bort någons tid
  • kan gå från personlig till professionell och tillbaka igen på mindre än en sekund allt efter situationen

Är du en sådan?

Jag börjar bli en sådan.

Jag märkte det i små doser: när jag råkade få syn på min spegelbild, när andra pratade om mig, när jag fick omdömen om det jag skrivit, när jag hade lugnat ner mig så mycket att jag kunde lyssna på mig själv och följde mina önskningar. Bilden av mig själv som lite blyg, som ett offer, som lite ensam, som en lättviktare var inte skön men den kändes tryggare än motsatsen: att jag skulle vara en tungviktare, någon att räkna med,

Den insikten smög sig på mig nästan utan att jag märkte det. Jag hade inte tänkt på mig själv som en person med pondus. I själva verket kändes den etiketten lite obekväm – som att jag måste stå för allt jag säger och gör. Men efter allt som hänt den senaste tiden – en filminspelning, ett antal svåra telefonsamtal, och ett par extrema situationer på jobbet – har jag så småningom insett att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Kanske har de alltid gjort det.

Och det som är det mest fantastiska med allt det här är inte kicken för självförtroendet, för om man inte har självförtroendet i grunden så är man inte redo. (Självförtroendet kommer inte utifrån, utan från vad man gör.)

Det mest fantastiska är istället det här…

… Du sitter i telefon för att försöka få tag på den enda på Det Stora Produktionsbolaget som kan ge dig det efterlängtade första ja-svaret på frågan ifall de vill ha din berättelse eller inte. Dina vänner säger att just den personen aldrig är inne, alltid har möten och är omöjlig att prata med. När du ringer, ”råkar” personen vara inne, ”råkar” den bli på lite bättre humör, och unnar dig – av någon anledning – två minuter för ett samtal.

Sen om det blir ett ja eller inte, det är en annan sak, men du har pondusen att få saker att falla på plats. Den känslan, den är fantastisk!

Så hur får man den?

Det finns bara tre sätt att bli redo, att få den pondusen, och man måste göra alla tre:

  • Du måste skaffa dig erfarenhet i att skriva = du måste ”ha skrivit”
  • Du måste skaffa dig erfarenhet i att producera = du måste ha skaffat kontakter och bevisat att du kan – gång på gång
  • Du måste suga i dig all kunskap som finns = du måste vara ödmjuk

Om du gör allt det, då har du garanterat en sak: att du åtminstone anser att jag har pondus. Och det är ju ändå allt som räknas…

Vi skulle behöva en Bartlet i riksdagsvalet

Jag brukar inte skriva om politik. Det tänker jag inte göra den här gången heller. Jag skriver om TV. Och vi behöver mer TV i vardagen. Just nu hade vi till exempel behövt en politiker som var lite mer lik president Josiah ”Jed” Bartlet ur TV-serien Vita huset, snarare än de guvernör Ritchie vi får dras med.

Eller för att bli lite mer konkret:

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 274 andra följare