Tio tankar om valet i USA

Efter så många månader är valet i USA över. Jag har så många tankar, känslor och frustrationer att jag behöver sortera dem lite. Det här är mitt försök.
1. Det är inte bara väljarna, utan media – De analyser jag har sett under valvakan har tagit upp missnöjda väljare som vill välta systemet över ända därför att de förlorat jobb och hopp, men jag vill också lägga en del av skulden hos media. En relativt sen bedömning visade att media hade rapporterat mer om Clintons mejl än om alla sakfrågor tillsammans. Den som menar att misshanteringen av mejl är en mer allvarlig fråga än Trumps långa lista med förolämpningar, okunskaper och personliga egenskaper som gör honom olämpad att bli vald till president i USA, har helt enkelt inte rätt att kalla sig neutral eller ens journalist.
2. Det här valet kommer att få konsekvenser under flera decennier – Eftersom USA:s högsta domstol har en extra hög genomsnittsålder och en av dem till och med har cancer (Ginsburg), finns det stor risk att Trump får fylla fyra eller kanske till och med fem platser de närmaste åren. Det kommer att sätta prejudikat inom massor av områden som kan förändra hela USA:s och världens framtid i en mycket negativ riktning.
3. Det är inte bara presidentposten, utan representanthuset och senaten – Republikanerna har vunnit alla tre husen, vilket bara hänt 13 gånger tidigare i historien och då har det vanligen varit demokraterna. Det gör att de kan genomföra nästan alla de reformer som de har på sin agenda och som de misslyckats med att genomföra under Obamas tid vid makten. Vilket gör att Sundsvalls Tidnings försök att lugna ner läsarna inte fungerar längre.
4. Det är svårt, som svensk, att riktigt greppa hur mycket Ryssland och extremhögern har velat det här – Hot, hack och hjälp av ett märkligt partiskt FBI är bara tre saker som har underlättat för Trump att vinna. Clinton uttryckte det rätt bra i en av debatterna när hon sa att Ryssland ville ha en marionett. Jag gissar att det kommer att bli ganska likt Ja, herr premiärminister framöver i de många frågor där Trump är uppenbart okunnig och han inte kommer att kunna fejka att han kan allt.
5. Det spelade i slutänden ingen roll hur många tunga namn som stöttade Clinton – Varken tidningar, kändisar, forskare eller politiker som man räknat med skulle stötta Trump men som istället stödde Clinton räckte. Där är jag inte förvånad, med tanke på några av de andra frågor där amerikanerna inte lyssnar på de tunga namnen. Som av en slump är det sådana frågor som Trump tar upp.
6. Republikanska partiet var inte alls uträknat – Ända sedan Trump blev utsedd till presidentkandidat har jag hört flera kommentera hur det republikanska partiet splittrats såpass att det är frågan om det kommer att överleva Trump. Många tunga namn inom det republikanska partiet har som sagt tagit avstånd från Trump, vilket kommer att ligga dem i fatet nu, eftersom Trump är oerhört långsint. Men poängen här är att det var långt ifrån så att republikanerna var uträknade, och de lyckades på punkt efter punkt få sin agenda upphöjd till nationens agenda: Benghazi, problemen med Affordable Care Act/Obamacare, och Clintons mejlserver, för att inte tala om alla faktoider om USA som ett problemland: det råder i själva verket negativ invandring mellan Mexiko och USA, arbetslösheten är rekordlåg och marknaden hade återhämtat sig rejält efter den största krisen sedan 1930-talet på rekordkort tid.
7. Demokraterna lyckades inte få ner sitt budskap till något som gick att uttrycka i en tweet – Det är lätt att klaga på Trumps “bygga en mur”-löfte, men Clinton lyckades aldrig få ut ett motbud, och särskilt inte något som gick att uttrycka kort. Jag som själv gillar att skriva långa texter (QED) tycker om Clintons mer Hermione Granger-aktiga sätt, men jag förstår också att det inte är så de flesta fattar sina beslut, utan på clickbait-rubriker och tweets. Här önskar jag att Clinton hade lärt sig mer av Livrustkammarens Facebookflöde. Men det är minst lika lätt att klaga på alla möjliga aspekter av Clinton än att faktiskt lyssna in vem hon är på riktigt.
8. USA kommer att bli ett ännu mer polariserat land än det varit tidigare – Visst, amerikaner har haft mycket olika åsikter om presidenter från Reagan till Obama, men som många politiska kommentatorer sagt: det här är annorlunda. Trump är annorlunda. Trump är inte bara språkligt efterbliven som George W. Bush, eller sexuellt utmanande som Bill Clinton, eller annorlunda i hudfärgen än de tidigare presidenterna som Barack Obama, utan den afrikanska sortens diktator. Och den sortens personer nöjer sig inte med demokratiska medel, utan kommer att införa allt det som Clintons mer paranoida motståndare trodde att hon skulle införa. Eller för att citera Mike Godwin: “If you’re thoughtful about it and show some real awareness of history, go ahead and refer to Hitler or Nazis when you talk about Trump.” Vissa kommer att motsätta sig Trumps försök att omvandla USA, och det är svårt att i dagsläget se vad det kommer att innebära, men om man bara tittar på vad som hänt kring Trumps valturnéer, där våld och hot varit nära hela tiden. Se exempelvis på den här T-shirten med texten: “Rope. Tree. Journalist. Some assembly required”.
9. Just nu behövs källkritik och gemensamma fakta mer än någonsin, och just därför Wikipedia – Trots punkt 1 ovan tror jag på media, och på behovet av journalistik. Inte bara clickbait-journalistik eller Facebooklänkar, utan eftertänksamma reportage med ordentliga undersökningar. Men det behövs också fristående verk, som sammanställer olika källors information, och där är Wikipedia det främsta exemplet. Wikipedia var länge ansett som en andra klassens sajt som man inte kunde lita på. Men efter hand har Wikipedia framstått som en av internets klaraste lysande stjärnor. Det är där folk med olika ståndpunkter möts mest på nätet och samarbetar mot ett gemensamt mål. Det bygger på att man kan ifrågasätta sina egna invanda tankar och kompromissa. Jag önskar att amerikansk politik var mer åt det hållet, och kanske kan det bli så så småningom.
10. Idag går jag supernova, men jag är egentligen deprimerad – Jag hade hoppats på Clinton, av många skäl, men det är svårt för mig att riktigt uttrycka varför det här är en så stor sak för mig. Ett av de främsta skälen är att jorden står inför ett vägskäl, med enorma klimatförändringar som hotar mänsklighetens överlevnad. Att då ett av de mest inflytelserika länderna (som dessutom släpper ut mycket koldioxid) väljer en klimatförnekare kommer att öka risken för mänskligheten avsevärt och det gör att jag tvivlar på mänskligheten. Jag är optimist, men i sådana här lägen är det svårt. Så hjälp mig.

Nu är det (inte) klippt

Med tanke på att jag är uppväxt med en fiktiv familj, finns det vissa saker jag har svårt för i det vanliga livet. För alla fördelar jag har fått av min fiktiva familj, finns det flera nackdelar. Skönlitteratur, film och TV förbereder en inte på de finare detaljerna för när man ska gå på middag, när man ska gå på föräldramöte eller hur man ska hålla jobb och fritid åtskilda. De flesta av de sakerna har jag fått lära mig på egen hand. Men det som verkligen plågar mig är något som jag fortfarande inte har lyckats lära mig.

Jag klarar inte av att gå till frisörer.

Man tycker ju att jag, vid 42 års ålder, skulle ha lärt sig det, men inte då. Jag är fortfarande fast i alla gånger frisörer klippte mig fel när jag var liten. Det kan tyckas löjligt, särskilt med alla andra saker jag lyckats ta mig förbi, men för mig är frisörer mycket värre än tandläkare. Jag tycker att det är trevligt att gå till tandläkare och bli ompysslad. Än så länge har jag i vuxen ålder inte haft några större problem med tänderna, men jag hade tandställning och en del problem när jag var liten, så man skulle kanske kunna tro att jag skulle tycka annorlunda. I vanlig ordning är jag alltså tvärtom ”alla” andra.

Idag behöver jag gå till frisören. Mitt hår börjar bli långt och ostyrigt, och snart är det bokmässa, då jag ska hålla i seminarium och förhoppningsvis vara lite representativ. Men jag kan inte förmå mig själv att gå in till någon frisör. Jag började med den frisör jag motvilligt brukar gå till. Han är inte så pratsam, vilket jag gillar. Det blir inte bra, men det blir å andra sidan inte katastrofalt heller.

Vilket det har blivit flera gånger. Jag har periodvis sparat ut luggen, men fått den klippt så mycket att jag har skämts för att gå ut. Jag har fått frisyrer som har fått mitt huvud att se stort ut, min panna att se ännu högre ut, mitt hår att spreta, och det har nästan alltid bara varit att ta det.

Så, här är några frågor jag har ställt mig själv:

Beror det på att jag har gått till för billiga frisörer? Jag har inte gått till de dyrare frisörerna, för jag känner mig inte hemma där. Jag kommer från ett arbetarhem, och även om jag har utbildat mig, bor med en lärare långt ifrån min släkt, umgås med akademiker och så vidare, är jag bara ”one generation from poor white trash”, för att prata med Hannibal Lecter. Men även om jag skulle gå till en dyrare frisör….

Beror det på att jag inte kan ”beställa” rätt frisyr? Ja, verkligen. Det här är något jag funderat på mycket. Jag missade den lektionen i skolan när vi gick igenom vad man säger till en frisör. Jag chansar bara. Det blir aldrig bra, så jag får aldrig något som jag kan upprepa. Och om det blir någorlunda som jag vill ha det, blir det inte likadant nästa gång. Jag har gjort research, men det verkar inte finnas några fasta termer, ingen tydlig handbok, inga enkla ”säg så här, så får du den här frisyren” bortsett från möjligen page, mohikan och överkamning. Ingen av dem är särskilt lockande för mig. Snedbena kan betyda så många olika saker, mittbena också, och många frisyrer verkar det knappt finnas ord för. Som jag känner till i alla fall. Vilken annan bransch har det så?!

Varför går jag inte bara till samma frisör? Jag försöker, men de slutar eller går i pension ibland. Jag ogillar att behöva leta ny frisör. Det kan ta lång tid för mig att hitta rätt ställe och rätt frisör, så jag byter inte om jag kan undvika det.

Varför rakar jag bara inte skallen? För att jag trivs i längre hår. Jag har haft de flesta frisyrer, från rakat till stubb till långt hår utslaget eller i flätor. Men numera har jag halvlångt hår och trivs nästan med det. Jag har förlikat mig med att det aldrig kommer att bli såsom jag önskar att det såg ut. Mitt hår är för tjockt, för ostyrigt, för rött och för… jag vet inte. Den del av mig som ser mig i spegeln är fortfarande tonåring, då jag blev mobbad.

Nu finns det en aspekt på det till: min 11-åring (som är smart och snäll) har ärvt det här av mig. Han har också blivit felklippt flera gånger. Vid ett tillfälle lyckades han att få tuggummi i luggen, så att min sambo blev tvungen att klippa av honom nästan alltihop. Det såg fruktansvärt ut, och jag led med honom. Det gick inte att ta honom på allvar med den frisyren, hur mycket jag än älskar honom och hur mycket jag än försöker att vara fördomsfri. Numera får man tvinga eller muta honom för att han ska vilja gå till frisören. Det är ungefär som med mig.

Så vad ska jag göra? Till att börja med, prata om det. Och en dag snart, ska jag gå till frisören, trots allt.

Min fiktiva familj

Vi fick i uppdrag att göra en översikt över våra släkter. Mamma, pappa, syskon, far- och morföräldrar, kusiner, etc. Samtidigt fick vi nämna något om vad vi hade fått med oss av dem och vilka alla var. När vi var klara fick vi veta att tanken var att se vilka vi vuxit upp med. Mitt svar var att det här inte ens var hälften av dem jag växte upp med.

– Skriv upp dina vänner också.

– Jag hade nästan inga vänner, sa jag.

Det var ingen överdrift. Där jag växte upp bodde det mest gamla människor eller raggare. Alkohol, bilar, Eddie Meduza, Kenneth & the Knutters, och liknande, var sånt folk var intresserade av. Det var inte jag. Har aldrig varit. Jag försökte passa in, men jag lyckades inte. När jag var åtta-nio bjöd jag in hela klassen till födelsedagskalas. Två personer kom. En person kastade inbjudan i papperskorgen framför ögonen på mig.

Det här berättar jag inte för att få sympati. Min poäng är att visa bakgrunden till den där historien jag håller på med. Så åter till dialogen.

– Men om man vill lära känna mig räcker det inte med att skriva upp de här… figurerna. Det mesta jag har lärt mig i livet har jag lärt mig från min fiktiva familj.

Min fiktiva familj

Jag lärde mig läsa tidigt och har alltid läst mycket: deckare, romaner, thrillers, fackböcker, dramatik, uppslagsverk. Det har blivit många böcker genom åren. Jag lärde mig mycket fakta, men fick också i mig hur man berättar historier och hur man är pedagogisk.

Men jag tittar också mycket på film och TV. Det har ända sedan jag varit liten varit en passion för mig. Inte bara slötitta någon gång, utan följa TV-serier aktivt. Titta om på filmerna. Läsa om filmerna och TV-serierna. Analysera vad de handlar om. Och då har jag bara gått fram till tretton-fjorton års ålder. Min mamma råkade nämna när jag var ännu mindre varför det blev mörkt i rutan ibland, mitt i Dallas. Reklamavbrott? Jag förstod redan att det måste påverka saker och ting, eftersom det innan avbrottet hände något spännande. För mig blev rollfigurerna viktiga. Jag fick några av mina bästa far-och-son-prat från MacGyver och några av mina första lektioner i hur man tänker logiskt från Hercule Poirot och Sherlock Holmes.

Och jag lyssnade mycket på musik. Intensivt. Lyssnade om. Lärde mig sångtexter utantill. Det har jag fortfarande nytta av. Som i vintras när vi var på några vänners födelsedagskalas med liveband, och jag kunde sjunga med i gissningsvis 75% av alla låtar. Visst har jag glömt bort många genom åren, men jag gillar fortfarande att ta reda på texterna till låtarna jag hör. Jag brukade låtsas att instrumenten var olika människor som pratade med varandra. När jag gick musikvetenskap på universitetet (inte vad jag hade väntat mig, men definitivt värt det) fick jag lära mig att identifiera vilka instrument som spelade, och det älskar jag att kunna. Vilket extra lager när man lyssnar på låtar. Några exempel:

Men åter till min fiktiva familj.

Jag kände mig mer hemma med mina böcker, TV-serier, filmer och min musik än med folk i ”den vanliga världen”. Inte bara, som man kanske skulle kunna förledas att tro, för att den fiktiva världen är mer tillförlitlig, d.v.s. att jag alltid kan komma till den och att den alltid accepterar mig så som jag är. Och att jag behöver det för att jag är så ensam och sorglig och mobbad. Nej, det här går inte att förklara så enkelt. Jag är nog inte mer ensam och sorglig och mobbad än någon annan. Så vad beror det på?

Som Aristoteles sa: ”Summan av våra laster är, och förblir, konstant.” Eller för att uttrycka det annorlunda: något måste man fylla dagarna och tankarna med. För min del blev intresset litteratur och film och TV och musik. Det har jag fått leva med. Jag skämdes alltid lite för mitt intresse för James Bond. När Jeremy Brett dog blev jag ungefär lika ledsen som när mormor dog. När Estonia sjönk sörjde jag mer över att Pierre Isacsson dog än pappas kollega. Under universitetstidens mörkaste perioder hämtade jag mitt leende från Hannibal Smith från The A-team, och mitt problemlösningstänkande från huvudpersonerna i Alias Smith & Jones. Jag har alltid varit lite udda, så jag kände mig väldigt lik Spock i Star Trek och Data i Star Trek – The Next Generation. Senare har jag identifierat mig med en lång lista med rollfigurer från Vita huset, Doctor Who, CSI, etc, etc, och försökt att smälta in deras bästa egenskaper i min personlighet. Det är ett pågående projekt.

För mig har det alltid varit lättare att träffa min fiktiva familj än umgänget med verkliga vänner. Det betyder inte att jag inte kan umgås i vardagen. Jag har en underbar sambo och två barn. Jag har vänner (helt otroligt! Jag vet!). Och jag har fortfarande (en del av) min släkt kvar. Men jag har fortfarande lättare att komma ihåg namn på och detaljer om rollfigurer än på/om verkliga människor.

I mitt yrke som lektör och författare är det ofta en fördel. Jag är på min hemmaplan. Det gör det lättare att bolla med idéer och tankar om man slipper arbeta på bortaplan.

Jag förstår att det här kan vara underligt. Eller inte. För vissa är det här vardagsmat. Fler än vad man tror. Men för er som tycker att det här är konstigt, eller något att skratta åt, som jag var med om för någon vecka sedan, finns det några saker att tänka på:

  • fiktiva familjer har funnits i flera tusen år
  • jag vet om att min familj är fiktiv
  • jag tänker inte insistera på att någon annan anammar min fiktiva familj
  • jag har aldrig mött någon som har samma fiktiva familj som jag har och kommer nog aldrig att göra det
  • jag är inte bara en person med en fiktiv familj – jag har andra sidor också
  • det schyssta när man hör någon berätta om sin fiktiva familj är att bara acceptera, på samma sätt som man själv skulle vilja att någon gjorde med en lite märklig men icke skadlig sida hos sig själv

Kort sagt: jag lever lite i det blå. Deal with it.


 

Som vanligt finns jag mestadels på min andra blogg numera.

Ett äventyr med dinosaurier

A Rift in Time Cover 01En helt vanlig dag på jobbet förvandlas till en mardröm när två forskare och ett antal civilpersoner åker genom en reva i rumtiden. De strandsätts på jorden för miljontals år sedan. Med ens är de inte längst upp i näringskedjan längre. Och något därute är mycket hungrig…

Det är historien i fotografnätverket Fototräff i Göteborgs spännande äventyr A Rift In Time (tillgänglig som e-bok via Adlibris, Bokus, Bokon och Publit). Historien berättas i serieform och innehåller några riktigt coola scener. Berättelsen är på engelska.

Äventyret är skapat, fotograferat och formgivet av Henrik Mårtensson, Petri Olderhvit, Julia Reinhart, Petra Brewitz, Robert Johannesson, Jesper Andersson och Marie Eriksson. Själv är jag med som en av de ofrivilliga tidsresenärerna.

En sak som skiljer A Rift In Time från de flesta andra projekt jag har varit med i är att det verkligen var ett jämlikt samarbete: alla fick tycka till, ha idéer, skådespela och regissera. Mycket bra projektgrupp som jag gärna arbetar mer med.

Läs gärna mer om hur projektet genomfördes på Henrik Mårtenssons blogg. Där kan du också tjuvkika på några av bilderna.

Och som sagt, A Rift In Time är tillgänglig som e-bok via Adlibris, Bokus, Bokon och Publit.

Lejonet, tandläkaren och vad som är viktigt

Jag har under de senaste dagarna sett många inlägg på sociala medier om ett lejon som skjutits av en tandläkare, och det är såklart hemskt, men det är _ett_ lejon. Någon jämförde det med mordet på Sandra Bland, en kvinna som togs in för en mindre trafikförseelse och senare hittades död i sin cell, vilket också är hemskt, och jag kan förstå att det är enklare att uppröras över lejonet och tandläkaren, eftersom vi har vant oss vid att det varken är säkert att polisen gjorde något fel trots att det kanske verkar så (de har trots allt våldsmonopol) eller att det går att få rätt mot polisen även om de gjort fel. Så folk vänder sig mot tandläkaren som så uppenbart gjort något tabu.

Men så finns det de som tar in ytterligare saker, såsom flyktingarna i Medelhavet och undrar varför vi inte tycker _ännu mer_ synd om dem, och det är är klart att det är mer synd om dem, och om folk som tvingas _tigga_ på gatorna (när gjorde vi det till en normal sak?), och om dem som utsatts för katastrofer i Syrien som är så mycket vardagsmat att vi knappt registrerar det längre, och om elever i skolskjutningar, och om personer som utsätts för högerextremt och vänsterextremt våld, och om kvinnor som trakasseras på nätet i antal som aldrig skulle ha accepterats om det hade varit män, och tusentals andra saker. Och visst upprörs vi då och då, men det där är svåra saker att lösa. Så vi går tillbaka till lejonet och tandläkaren, eller den där kvinnan som skojade på Twitter om att hon inte kunde få AIDS eftersom hon var vit och blev en Fruktansvärd Person, eller andra som har gjort mer eller mindre puckade saker. För där känns det som att vi kan påverka saken, även om det bara gäller att bli ännu en i raden av personer som fördömer något. Och jag tror att den tiotusenåttonde människan som säger samma sak kanske inte tillför så väldigt mycket till den fördömda personens utbildning i hur man blir en bättre människa.

De där sakerna förs ibland in i diskussionen när det gäller småsaker, som lejonet och tandläkaren: varför fokuserar vi inte på de större sakerna? Och svaret tror jag är att vi inte orkar, utan bara vill ösa lite galla och få bort lite av frustrationen över att inte mäkta med att förändra världen. Men det är där problemen uppstår – de verkliga problemen. Visst är det hemskt för alla dem som utsätts för det där, oavsett om de förtjänar det eller inte, men inga av de där sakerna kommer att vara saker vi fokuserar på om fem eller femtio år, när vi tittar tillbaka.

Det är där vi kommer in på panoramafriheten. Jag engagerade mig när EU var på väg att förbjuda vanliga människor från att publicera bilder på offentliga statyer och byggnader på nätet. Vi vann (kan vi väl säga)! Anledningen till att jag fokuserade på det var att det är ett steg i att harmonisera upphovsrätten i EU på ett sätt som gör det enklare att leva och som faktiskt fungerar. Det var just kampanjen som gjorde att det blev som det blev.

Det är där jag landar här: att det går att göra saker om man drar ihop tillräckligt mycket folk för att göra något, men att vi måste se till att fokusera på rätt saker. När femtio personer skällt på en person, gå vidare, för annars blir du bara en del av en mobb. Antingen fattar personen ganska snabbt att den gjort fel, eller så räcker inte ens tiotusen personer som skäller.

Så vad är det viktiga? Låt mig ge två förslag:

* vi håller på att förändra klimatet så mycket att vi människor snart inte kan leva på jorden. Kind of a big deal! Jag fattar att det kan kännas som att det inte går att göra så mycket, och att frustrationen lättare går att komma över genom att skälla på en tandläkare, men låt frustrationen hänga kvar lite snarare än att titta bort. Det är det enda som hjälper om vi faktiskt vill göra något åt problemet! Vi kan inte lita på att någon annan löser problemet, även om det börjar se bättre ut. Var frustrerad och se till att ställa krav på dig själv och andra. Har du några idéer om hur man gör? Eller kan du själv göra något för att bli en del av en större rörelse som i sin tur kan förändra klimatet? Awesome! Men det kommer inte att hända om du inte tillåter dig själv att vara lite frustrerad.

* bina håller på att försvinna, inte av klimatet, utan av en blandning av sjukdomar och besprutningsmedel. Om bina dör ut, då dör vi människor också ut. Det är samma sak här: vill vi människor egentligen leva på den här planeten eller är det viktigare att slippa känna sig besvärad ett tag och få bort frustrationen genom att ventilera på någon idiot?

Där har vi två mål som är fan så mycket viktigare än något av de andra katastrofer som du ser i ditt nyhetsflöde. Fokusera på dem. Annars kommer vi människor inte att finnas kvar om hundra år.

Eller så tittar på de glänsande föremålen. Upp till dig.

Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

butterbeer-cerveja-amanteigada-do-harry-potter-230045-2
Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

Vi firar slaget om #hogwarts med hemgjord honungsöl!

A photo posted by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson) on

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

  • 4,5 dl socker
  • 2,3 dl vatten
  • 1 msk vaniljextrakt
  • 2,3 dl kolsyrat vatten
  • en skvätt lättmjölk
  • 8 isbitar (krossade)
  • 120 ml sötad kondenserad mjölk
  • 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
  • 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

17 år tillsammans!

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Hon brukar inte vilja att jag skriver saker om henne, så jag valde ett kort där hon är ganska anonym.

Idag firar jag och kvinnan här bredvid 17 år tillsammans! Det ska vi fira, men först en kort redogörelse för vårt förhållande:

  • Vi träffades i Uppsala under kursen Nusvenska. Ett av hennes första intryck av mig utanför kursen lär ha varit att jag var så okonventionell att jag bjöd på glass till frukost. (Det gör jag inte längre. Det var nog, vid närmare eftertanke, enda gången.)
  • Vi flyttade ihop efter drygt 3 månader. Flytten skedde i en liten bil och vi ville inte köra fler vändor än nödvändigt, så sista trippen hade jag knäet fullt av en uppochnervänd kontorsstol medan en tavla balanserade bland annat på mitt huvud.
  • Under hennes spanska-utbildning ingick en tremånadersresa till Spanien. Det var hjärtskärande för båda två. Mitt i de tre månaderna åkte jag ner till henne, vilket var första gången jag var utanför landet på egen hand sedan jag flyttade hemifrån och dessutom första gången jag flög. Det förändrade hela mitt liv.
  • När jag flyttade före till Göteborg fick Matilda en inneboende, som också hette Matilda. Båda Matildorna saknade luktsinne.
  • Första året som Matilda jobbade som lärare hjälptes vi åt att planera lektionerna. Det ledde till att hon började visa Indiana Jones på sina svensklektioner. Delvis på grund av det (och tack vare hennes passion för eleverna) blev hon en populär lärare. Det ledde också till att jag började fundera mer på om jag inte skulle kunna lära fler att använda det jag kunde om att skriva – vilket i förlängningen ledde till Manusförfattarens guide och Skriv som ett proffs, två av mina största försäljningssuccéer.
  • Under ett par år gjorde vi resor till Spanien och England, varannan gång. Jag fick, tack vare det, hålla liv i min gymnasiespanska, medan Matilda fick stå och vänta i otaliga bokhandlar.
  • För tio år sedan fick vi Mumrik. I samband med det började jag skriva på Wikipedia, vilket jag har haft stor nytta av, trots Matildas inledande tveksamhet.
  • För nio år sedan fick vi J. Som jag har beskrivit lite mer privat åtföljdes det av lite konstigheter (kontakta mig för lösenord).
  • För sex år sedan fick vi C.
Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

Ett av alla bröllop vi har varit på, utan att gifta oss.

  • Under en av våra tidigare bemärkelsedagar, i en bastu på Hagabadet, satt vi och räknade efter hur många resor vi gjort tillsammans. Det blev, om vi inkluderade bröllop, kompisars födelsedagar på annan ort, och liknande, ett sextiotal resor. Jag kan inte tänka mig en trevligare reskamrat. Vi har alltid saker att prata om, vi delar musiksmak, och numera kör vi nästan helt lagligt också😉
  • Vi åker fortfarande till England ibland. Och Spanien.
  • Vi har gjort andra sorters äventyr också.
  • Vi brukar ha Halloweenfester, ganska stora sådana. Det är mest jag som insisterar på det, men Matilda har lärt sig att gilla det också, och saknar det om vi inte har det.
  • Ibland medverkar vi på konstiga bilder.
  • Och vi brukar numera åka på kanotsemestrar.

Matilda är den första som läser alla mina böcker. Hon är den första som får höra om mina konstiga idéer – och när jag säger att hon rensar bort en del, förstår ni hur det låter, när resten är så underligt. Hon får höra mig berätta om filmer, TV-serier och artiklar jag tittat på eller läst och som hon själv aldrig skulle ta del av. Hon är den som låter mig sova på morgnarna en eller två vardagar i veckan, så att jag ska kunna arbeta sent kvällen innan. Hon är den som lyfter mig över vattnet när min ekonomi vacklar. Hon är den som står för den mer svårlagade maten (jag gör enklare mat). Hon är den som snor alla bollar. Hon är den som påminner mig om att vara människa. Hon är den jag aldrig trodde fanns när jag var tonåring. Och det finns ingen jag älskar lika mycket.