Per A J Andersson, korrekturläsare

Den här texten publicerades ursprungligen på sajten 1av3, där jag under en period vad administratör och genomförde en serie intervjuer med författare. För att rädda den undan glömskan har jag kopierat den hit, med Pers tillåtelse.

Per A J Andersson, korrekturläsare

De senaste åren har de offentliga diskussionerna om korrekturläsning handlat mycket om att folk förlitar sig för mycket på ordbehandlingsprogrammens (bristande) språkkänsla. Vad är dina tankar om det?
Jag tror att folk litar för mycket på maskiner. Maskiner är bra på att transportera folk från punkt A till punkt B, räkna, presentera underhållningen där hemma och värma maten. Men de är ofta helt oförutsägbara när det gäller språkliga valörer – som att skilja på banan och banan och veta vilket av dem som är i bestämd form. Och eftersom en människa till syvende og sidst ändå alltid måste gå igenom texten innan jag trycker på Sänd-knappen är det, tycker jag, smidigast att koppla bort maskinen från språkbehandlingen helt och hållet.
Vill jag få ett ungefärligt hum om innehållet i en text på ryska eller hindi, kan Google Översätt vara toppen. Men i mitt yrke som textleverantör (oftast översättningar av tecknade serier och korsordskorrektur), måste jag gå ett steg längre. Och för mig är automatiska rättstavningsprogram och grammatiska kontroller bara i vägen. De gör ju ändå bara halva jobbet, och jag kan inte i förväg se vilken halva de fixat rätt.
Jag tror att dagens människa ofta är fången i sin egen informationsstress. Det ska gå snabbt, för att man ska kunna hasta vidare till nästa upplevelse och projekt. Jag kan förstå att man i det läget med öppna armar tar emot rättstavningsprogrammet i mobilen och datorn och köper att det då och då byter ut Valencia mot Vallentuna. Eller Sophia mot sophink. Mitt levebröd finns för att sådana skillnader faktiskt spelar roll när man sitter och ska försöka lösa ett korsord. Jag ska både se till att Valencia är rätt stavning av staden och att Valencia stämmer med frågan.
Vad skulle du säga är de viktigaste egenskaperna för att bli en bra korrekturläsare?
(Här pratar jag om korsordskorrektur, men det mesta är relevant för korrekturläsning generellt.)
1. Nyfikenhet. Om man är nyfiken av olika saker, är chansen stor att man med tiden skaffar sig en bred allmänbildning. Och utan en allmänbildning tar det lång tid att gå igenom ett korsord så det blir rätt. Nyfikenheten gör också att man kan känna lust för att gå igenom ett korsord med ett tema man kanske aldrig skulle kommit nära annars. Jag har de senaste åren korrekturläst många korsord med mode som tema. Den som känner mig, vet att mode inte direkt är mitt största intresse. Men nyfikenheten gör att jag kan tycka att det är kul ändå, som omväxling.
2. Språkkänsla. Tycker man om att jobba med ord i skrift – antingen det gäller att skriva brev, författa böcker, redigera tidningar eller lösa korsord – då kan korrekturläsning vara en utmärkt bisyssla (eller som i mitt fall levebröd). Det förväntas av en att man ska veta hur ord stavas och hur meningar sätts samman.
3. Bildminne. Ibland talar man om tre olika sorters minnen – bildminnen (fotografiska), gehörsminnen (auditiva) och muskelminnen (motoriska). Jag är själv usel på att komma ihåg instruktioner i telefon en längre tid än ett antal sekunder. Men får jag det nedskrivet på papper, räcker synen av den anteckningen mycket längre. På samma sätt hittar jag lätt fel i en text, genom den avvikande formen på felaktigt stavade ord. Jag behöver inte läsa ut ordet för att hitta felet, jag ser det ändå. Det är en egenskap som underlättar i korrandet.
4. Omdöme. Man ska inte sitta på för höga hästar. Det är lätt att slå ner på allt som ser mindre bra ut i en text. Men det gäller, åtminstone när man jobbar med korsord, att förstå sammanhanget och förstå att en mindre väl skriven ledtext (”nyckel” på korsordslingo) ändå kan funka. Mitt jobb är att slå ner på fel som gör korsordet svårt att lösa, inte att göra ett korsord perfekt. Och det omdömet lär man sig med tiden. Så en viss lyhördhet tjänar man på, och dessutom gör det ens jobb lite snabbare. Det innebär då lite färre ord att slå upp.
5. Internetvana. Jag bor och jobbar i Göteborg. Mina uppdragsgivare finns oftast i Stockholmsområdet. Jag kommunicerar dagligen med dem via mejl och ftp, kompletterat med en del telefonsamtal då och då. Korrekturläsande är ett yrke som tack vare den moderna tekniken passar väldigt bra som distansarbete. Dessutom är Internet min huvudsakliga faktakälla, och den erbjuder oerhörda möjligheter till tidsbesparing – om man gör på rätt sätt. Se mer nedan…
Har du några generella metoder för att korrekturläsa, förutom att läsa långsamt?
Att hålla sig vaken och alert. Att koppla bort störande faktorer som musik och radio, när man ägnar sig åt genomläsningen av ett kryss. Musik kan man ofta ha i bakgrunden, när tveksamma fakta/stavningar behöver checkas via böcker och Internet, men i genomläsningen måste man ägna krysset sin odelade uppmärksamhet. Det här gör att det faktiskt är en fördel att läsa korr i sängen (alternativt kan man ligga i en skön soffa eller fåtölj). Då kan man få två–tre timmars effektivt arbete, innan det är dags för en paus.
Hur går det till att korrekturläsa ett korsord?
Korsordskorrektur är mitt huvudsakliga levebröd. Det är en speciell gren av korrekturläsandet, med sina egna villkor. Men är man en god korrekturläsare, är chansen stor att man också kan bli bra på att korrekturläsa korsord.
Mitt jobb består av ett antal olika faser.
1. Ladda ner pdf-filer från en datorserver, skriva ut dem och ge dem namn. Alternativt får jag dem redan utskrivna i ett kuvert, men pdf-metoden blir definitivt vanligare.
2. Gå igenom själva layouten på kryssen. Det är utskrifter som ser ut som de ser ut i tidningen, så pilar ska linjera, bilder inte vara felmonterade, ramar se snygga ut och sidfoten ha rätt stavning av tidningen namn. Bland annat. Fel noteras med rödpenna så tydligt som möjligt och ringas in, så redaktören inte missar det.
3. Läsa igenom den andra utskriften av korsordet, den som har själva lösningen inlagd. Den delen av jobbet kan jämföras med att läsa en bok, eller lösa ett korsord, bara med den lilla skillnaden att man har en blyertspenna i ena handen och ett suddgummi plus rödpenna nära till hands. Och att man måste känna efter själv när den inbyggda falkblicken blir för trött för att göra professionell nytta. Tveksamheter noterar jag med ett blyertsstreck (för att senare kunna sudda bort, om det visade sig vara rätt), uppenbara fel noteras med rödpenna, lika tydligt som ovan.
4. Sätta mig med genomgångna kryss framför en dator. Gärna se till så jag har en slangordbok, ett bra synonymlexikon och ”Svenska skrivregler” nära till hands. Och öppna ett webbläsarfönster med följande flikar: SAOL, SAOB, Synonymer.se, Synonymer.cc, NE.se (där jag har betalabonnemang), svenskspråkiga Wikipedia, engelskspråkiga Wikipedia och Google. Alla de här faktakällorna är bra var och en på sitt sätt, och just kombinationen av dem gör att jag rätt så snabbt hittar svaren på i princip alla tveksamheter. Beroende på kryss och konstruktör, kan det vara mycket eller lite som behöver noteras som fel. Ibland är det ingenting, ibland kan det vara 10-15 uppenbara fel i ett standardkryss av magasinsformat. Någonstans däremellan ligger det.
5. Skanna in färdigkorrade kryss i datorn som JPEG-filer och ge dem samma namn som pdf:en, fast med jpg som ändelse. Lägga upp filerna på rätt plats på servern och skicka ett mejl till redaktören att nu är jobbet gjort. Om jag å andra sidan fått sidorna i kuvert, handlar det istället om att hinna bli klar med hela jobbet, innan lämplig gul låda töms för dagen. Korsordskorrektur innebär friare arbetstider, men vissa saker klarar man sig inte alltid undan.
Det här är en arbetsmetod som funkar för mig. Jag gissar att andra korsordskorrare har liknande sätt att jobba, och mina redaktörer har i alla fall varit nöjda (ofta mer än nöjda) med mitt jobb så här långt.
För att timpengen ska bli hyfsad, bör ett kryss à la magasinssida inte ta längre tid än cirka en halvtimme, när man räknar ihop alla momenten. Ofta tar tredje momentet en kvart och moment 4 högst tio minuter. Resterande moment får då försöka klämmas in på den femminutare som blir över. Men jag stressar sällan, så i praktiken glider ofta jobb över i fritid när man minst anar det.
Hur då ”glider över”…? Jo, det gäller moment 4. Jag råkar tycka att det är kul att redigera på Wikipedia. När jag letar efter svar på tveksamheterna i ett kryss på Wikipedia och hittar uppenbara tveksamheter eller saknad information där, blir det lätt så att jag börjar fixa Wikipedia istället för att ”göra mitt jobb”. Att redigera på Wikipedia är ju inget jag får betalt för, men eftersom jag tycker om fakta (en av sakerna som gör att jag tycker om att jobba som korrekturläsare), gör det mig inget. Kan jag med hyfsat enkla medel se till så den kanske mest välbesöka informationskällan på Internet blir ytterligare lite mer rätt, har det ett värde i sig. Så länge jag inte missar min deadline.
Arbetsmetoden ovan gäller som regel för korsordskorrektur. När jag korrar t.ex. Sportfrågan i Aftonbladets Kryss & Quiz-bilaga, ägnar jag all tid framför datorn. Och har delvis helt andra faktakällor. Men det får vi ta en annan gång…
Hur blir man korrekturläsare? Hur kom du in i det här jobbet?
I mitt fall hade jag blivit arbetslös. Och hade sedan gammalt bekanta som jobbade inom förlagsvärlden, bland annat som redaktör på korsordstidning. Jag hade själv inte jobbat med korsord tidigare, men jag tycker om att lösa korsord. Och jag hade tidigare både arbetat som tidskriftsredaktör och översättare. Så det var inte så annorlunda, när jag väl fick uppgifterna klara för mig.
Att jag sedan fortsatt som korrekturläsare, beror på att jag upptäckte att det här jobbet passade mig. Timpengen motsvarar kanske en dagisfrökens eller vaktmästares eller kassörskas, beroende på hur effektiv man är. Det kompenseras dock mer än väl (i mina ögon) av den stora friheten. Det är inte i alla jobb man kan tillbringa halva arbetsdagen i sängen – utan att behöva rodna när man säger det till folk. :-)
Alla gör misstag, även korrekturläsare. Kan du berätta om något misstag som du gjort?
Varje vecka går jag igenom minst 40 korsord av olika slag, plus en del frågesportstexter och diverse pyssel. Innan jag blev korrekturläsare på Bonnier (ett av de två förlag jag jobbar med), fick jag lov att gå igenom ett testkryss, preparerat med diverse fel. Jag hittade alla felen utom ett, och jag blev godkänd ändå. Dvs, jag är inte mer än människa, och hittar jag 99 procent av felen, får jag vara glad.
Några fel som jag missat: en gång stod det AGRA i en lösning. Det skulle stått ARGA (eftersom nyckeln hette något med ILSKNA och inte INDISK STAD). Det skämdes jag lite för. En annan gång tyckte jag FILER såg bra ut i lösningen när det skulle stått FILAR (nyckeln: RASPAR). Så det gäller hela tiden att försöka tänka ur korsordslösarens synvinkel och inte bara godkänna ett ord för att det finns i ordlistan. Det är alltid sammanhanget som är avgörande, och man får inte förfalla till att arbeta som en dator.
Ibland kan det bli fel med namn, som när NICOLE KIDMANN slank igenom till tryck. Jag tror det sista N:et stod lite konstigt till, så det kunde misstas som en del av ett lodrätt lösningsord. Men det är oursäktligt, och mejlet från min redaktör hänger på hyllgaveln snett till höger om datorn, som en påminnelse om att aldrig förutsätta att namn stavas logiskt. Nicole Kidman men Liv Ullmann (flera gånger har jag fått sätta bock i kanten, när konstruktören skrivit Liv Ullman).
Författare har väldigt olika språkkänsla. Jag kan gissa att det ibland är svårt att dra en gräns mellan personlig stil och språkriktighet. Var står du i den frågan?
Jo, det är en svår gräns att dra. Se punkt fyra (Omdöme) i andra frågan. Jag har gått igenom både journalistiska och skönlitterära texter, där det pendlat våldsamt i ordval och meningsbyggnad. Men ändå varit stilistiskt konsekvent, och där budskapet gått fram.
Det är samma sak inom korsordsvärlden. Olika konstruktörer har olika sätt att formulera sig. Vissa älskar ordlekar och krångliga nycklar. Och det är okej, bara man gör det konsekvent, och om korsordet i sig är märkt som svårt (ofta görs det med antal pennor eller stjärnor i sidhuvudet). Så länge man är tydlig nog för sitt sammanhang, får man lov att formulera en korsordsnyckel relativt fritt. Det bör visserligen vara språkligt korrekt, men så länge man gör sig förstådd, har man vissa friheter. Stavningsformer som ENA (där det i ordboken står E:NA) godkänns i regel i ett korsord, därför att man vill komma åt tvetydigheten i formuleringen.
Rättningar av språk är bara en del av jobbet. Har jag förstått det rätt att du även korrigerar faktafel?
Stämmer bra det. I ett korsord måste både stavning och betydelse funka. Annars får det vara. Om det t.ex står SPANSK STAD i nyckeln och lösningen ska bli AGRA, så är det ju inte riktigt bra. I det läget är det bara att ändra i nyckeln till INDISK STAD.
Blott Sverige svenska korsord har, skrev inte Carl Jonas Love Almqvist. Men han hade kunnat skriva så, om han varit född knappt två sekel senare. Den flora av korsordstidningar och korsordsbilagor som syns i en välsorterad pressbyrå hittar man inte i många länder. Och det är den ”svenska” formen av korsord som är mest populär här. ”Svenska korsord” är den internationella termen för bildkryss som inte har en symmetrisk layout, som har nycklar som syns inuti krysset och alltid har en eller flera bilder som ger bildfraser som går rakt igenom krysset. Ofta har varje kryss ett tema med en viss mängd faktafrågor och nycklar som måste vara rätt formulerade och ge korrekt lösning. Det lockar nog delvis samma typ av människor som sitter framför TV:n och ser folk delta i frågesport, och det är allmänbildande. Både för mig (som måste kolla om fakta stämmer) och för människan som köper tidningen.
Vad är den vanligaste fördomen om korrekturläsare?
Fördom eller inte, men jag får närmast uteslutande en viss typ av reaktioner på mitt jobb. Nämner jag att jag korrekturläser korsord, tror de omgående att jag gör själva korsorden. Och när jag förklarar att jag inte gör dem, märker man på dem att de blir lite besvikna. Jag märker en klar skillnad i prestige mellan någon som _skapar_ något (t ex korsord) och någon som ser till att någon annans skapelse blir publicerbar. Det förstnämnda räknas som kreativt, det andra som ett tråkigt städjobb. Och ingen vill ju bli jämförd med en städerska…
Det är lite grand som när jag nämner att jag skriver på Wikipedia. Folk tycker det verkar cool och undrar hur många artiklar jag skapat idag (alt. senaste veckan). Och när jag svarar noll (vilket är det vanligaste), kan de undra vad jag egentligen gör. Samma sak där – jag trivs med att göra det andra kan tycka är tråkigt, dvs se till att något som redan finns blir bättre, ännu mer ”publicerbart”.

Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!

Varför skriver du om det här?

När jag var yngre brevväxlade jag en hel del. Ni vet, fysiska, långsamma, pappersbaserade brev. Ibland skrev jag på maskin (och ibland skrev jag till och med breven två gånger, så att jag skulle ha en kopia till mitt eget arkiv – det var innan jag insåg att det fanns sånt där blått kalkerpapper som gjorde kopiorna lite blekare än originalet, och som var hopplösa om man skrev fel). Jag och mina brevkompisar började skriva till varandra på lite olika sätt. Ofta hade vi ett gemensamt intresse. Ibland kunde det bli uppenbart att vi också delade ett annat intresse. Jag hade en vän under flera år, där vi upptäckte allt fler gemensamma intressen.

Men så fanns det också brevvänner där den andra parten hade ett intresse som jag inte kunde förstå. En som jag minns särskilt var intresserad av cirkus. Han spelade in cirkusföreställningar på video, köpte böcker, gick på alla som var i stan där han bodde, etc. Och även om jag väl som de flesta inte har något emot cirkusar (bortsett från det där med djuren), så kunde jag inte riktigt förstå passionen i hans samlande. Han fortsatte att skriva om sitt intresse, och jag svarade undvikande.

Det har tagit ett tag men jag har insett att det finns en läxa i det där för hur man gör när man skriver. Med tanke på hur många intressen det finns runt om i världen är det viktigt att förklara för läsaren varför man skriver om det man gör.

Det här kan låta som en plattityd. Tyvärr är det inte det. Folk skriver oerhört ofta utan att berätta varför någon annan människa borde bry sig.

Till vardags gör man inte så, eftersom man utgår ifrån att andra har ungefär samma intressen eller kan föreställa sig varför det är intressant eller förställa sig att de är intresserade. När det gäller skrivande har man inte den lyxen. Inte nog med att läsaren inte ser många av de markörer som gör det lättare att förstå passionen och därför kan bli uttråkad när man försöker visa att det är viktigt. Läsaren har också möjligheten att på ett mycket större sätt distansera sig från texten om den inte tar fokuset helt. I ett samtal är det oartigt att avbryta eller gå därifrån, men ingen måste läsa en text från början till slut, eller ens hålla uppmärksamheten uppe. Det finns alltså all anledning att förklara varför man skriver om något: det blir enklare för läsaren att komma in i texten och svårare att distansera sig.

Det finns fler skäl att skriva om varför man skriver. Gör man det får man möjligheten att definiera problemet.

En som visar det här tydligt är Lars Aronsson, grundare av Projekt Runeberg. Så här skriver han ska förklara hur man bör göra för att jämföra uppslagsverk (till exempel Wikipedia och Nationalencyklopedin) (och här kommer ett långt citat):

Som en inledande utvikning ska jag nu göra den halsbrytande jämförelsen mellan ett uppslagsverk och en ångmaskin. Båda består nämligen av många delar. [...] Ett ånglok har många delarI ett lokomotiv eldar man med ved eller kol för att hetta upp vatten tills det kokar och bildar ånga av ett visst tryck. Ångan leds in i en cylinder, där trycket får en kolv att röra sig. Vid den fram- och återgående kolven är en vevstake fäst, som får ett hjul att gå runt och sätter loket och hela tåget i rörelse. Här omvandlas alltså kemiskt bunden energi i bränslet till hetta, som omvandlas till ett ångtryck, som omvandlas till en linjär rörelse i kolven, som omvandlas till en cirkulär rörelse i hjulet, för att genom kontakten med rälsen åter omvandlas till en linjär rörelse. Det är fem energiomvandlingar efter varandra.

Hur vet man då om ett ånglok är bra eller dåligt, om det är bättre eller sämre än ett annat ånglok? Man kan försöka beräkna effektiviteten av varje omvandling för sig och summera (eller rättare sagt, multiplicera) dem med varandra för att få ett mått på helheten. Man riskerar då att bli teknologie doktor på köpet. Man kan studera någon viss detalj i händelsekedjan, till exempel ångtrycket eller cylinderns diameter, men risken är stor att de inte säger så mycket om helheten.

The RocketDet första välkända provet där ånglok jämfördes mot varandra ägde rum i oktober 1829 på järnvägen Liverpool-Manchester i England. Det var en tävling, numera känd som the Rainhill trials, där olika konstruktörer fick i uppgift att transportera en viss mängd gods längs en given bana, på kortast möjliga tid och med minsta möjliga bränsleåtgång. Vinnaren blev Stephensons lokomotiv ”Rocket” (bilden här intill), medan svensken John Ericsson, vars lokomotiv ”Novelty” var en god konstruktion och tävlingens favorit, förlorade genom ett missöde när ett rör till ångpannan sprack läck.

Den här sortens test är vanliga inom teknisk utveckling. De kallas ”black box”, eftersom man betraktar det komplicerade tekniska systemet som en svart låda med okänt innehåll. Man bryr sig inte om systemets inre detaljer, som cylinderns diameter eller ångans tryck, utan jämför under testet bara de yttre faktorerna: Hur mycket bränsle matas in och hur mycket dragkraft kommer ut. Vinnaren blir den som lyckas bäst med uppgiften som helhet. En överlägsen konstruktion i inre detaljer är inte till någon hjälp, om en olycka sätter käppar i hjulet.

[...]

Låt oss nu återvända till encyklopedierna. [...] Hur gör man då ett ”black box”-test av uppslagsverk? Hur prövar man helheten, encyklopedin i sitt sammanhang, och inte bara en enskild artikel i taget? Man måste utgå från en vardaglig situation, där man blir nyfiken på något. Det kan vara en nyhetshändelse, kanske en revolt i Libyen. Vad är egentligen landets politiska bakgrund? Hur lär jag mig något om det? Vad kostar det, vilken tid tar det, får jag svar på mina frågor och är svaren korrekta?

[..]

Om man nu plockar en artikel ur Encyclopædia Britannica och jämför den med samma ämne i Wikipedia, så är det förstås intressant att utvärdera hur de jämför sig. Men i en vardaglig situation är det ingen som ställs inför det valet. Folk går först till Google och där får man bara träff i öppet tillgängliga webbsidor. I detta vardagliga ”black box”-test konkurrerar Wikipedia mot bloggar, dagstidningar, företagspresentationer, specialintresserade privatpersoner och lobbygrupper. Och förtroendet för Wikipedia ökar stadigt. Oftare än sina konkurrenter lyckas Wikipedia att servera saklig, neutral och relevant kunskap på bråkdelen av en sekund.

Det är ett faktum att den nyfikna och kunskapshungriga allmänheten år 2011 i första hand vänder sig till söktjänster som Google och varken till bokhyllan eller sajter med abonnemangsavtal. Därför står den utslagsgivande tävlingen mellan Wikipedia och andra webbsajter, inte mellan Wikipedia och andra encyklopedier. Vill man avråda från Wikipedia till förmån för andra uppslagsverk, som några kritiker tycks ha för avsikt, måste man endera avråda från Google eller bygga en bättre webbsajt än Wikipedia. Försök gärna med det. En mer realistisk plan är kanske att granska Wikipedia och föreslå sätt att göra den fria encyklopedin ännu bättre.

[Källa]

Det Lars gör är att sätta upp ett problem som egentligen bara går att lösa på ett sätt. Lägg också märke till att han börjar med en jämförelse/liknelse. Titta sedan upp längst upp i det här blogginlägget. Gör jag likadant? Fungerade det?

Det blir självklart alldeles för omständligt att göra det här hela tiden. Ingen orkar lyssna på det. Men man bör åtminstone ha det som ett av verktygen i sin författarverktygslåda. Och nästa gång du upptäcker att någon låter bli att läsa det du skriver kan du åtgärda det genom att lägga till en orsak för någon annan att bry sig.

Ifall Alan Smithee gjorde alla filmer

Häromdagen såg jag och mina pojkar (8 och 5 just nu) det allra första avsnittet av TV-serien MacGyver. Det är en serie jag växte upp med och som jag lärde mig mycket av, och som jag nu tänkte föra vidare till mina söner (och som jag också hade fört vidare till mina döttrar om jag hade haft några). Vi har sett drygt 2,5 säsong än så länge, men eftersom 5-åringen fick önska ett avsnitt nyligen så fick 8-åringen också sin chans, och han har pratat länge om pilotavsnittet.

Det som är lite anmärkningsvärt med pilotavsnittet (förutom att MacGyver inte riktigt har fått alla egenskaper än), är att avsnittet är regisserat av Alan Smithee. För den som händelsevis inte känner till det, var Alan Smithee en pseudonym inom film- och TV-branschen för filmarbetare som inte vill förknippas med ett verk, till exempel en regissör vars film blivit så omklippt att han eller hon inte längre kan stå för den. Numera används andra knep, eftersom namnet har blivit för känt, men det användes från 1969 (”Death of a Gunfighter”) ända fram till omkring 2000. Pilotavsnittet regisserades egentligen av Jerrold Freedman, som även använt pseudonymen vid andra tillfällen.

Om man analyserar en film eller TV-serie som man vet att Alan Smithee ”är inblandad i”, såsom jag gjorde häromdagen med MacGyver, då är det lätt att ens inre alarm för dåligt skådespeleri, dålig klippning, konstig musik eller liknande sätts på en betydligt lägre nivå än vad man brukar ha. Man förväntar sig att verket ska vara dåligt. Nu visste jag i förväg att avsnittet var regisserat av Smithee, och var medveten om risken, så jag försökte nollställa mig: vad kan det ha varit som orsakade problemet/konflikten? Det är inte lätt att se, måste jag säga, så här i efterhand. Kvaliteten skiljer sig inte mycket mot andra MacGyver-avsnitt – såväl jag som 8-åringen tycker nog att det är ett av de bättre avsnitten, eftersom det händer så mycket. Så innehållsligt är det inte tydligt.

Men det fick mig i alla fall att tänka på hur det skulle vara ifall man analyserade alla filmer som om de var gjorda av Alan Smithee, d.v.s. med lägre tålamod för dålig klippning, taffligt skådespeleri, mm. Se gärna om en film eller ett TV-serieavsnitt som du vet är skrivet eller regisserat av en riktigt duktig hantverkare/konstnär – men försök att lura dig själv att det faktiskt var Smithee som låg bakom filmen.

Jag tror att du kommer att finna att även dina favoritverk kommer att få en konstig bismak. Varför gjorde de si eller så? Hur tänkte de där?

Det är en viktig läxa. Vi dömer saker väldigt olika beroende på vilka våra förutfattade meningar är. Det kan vi utnyttja, som författare. Vi kan också låta bli att lära oss det. Vilket du väljer är helt upp till dig.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Taktkänsla

Häromdagen skrev en vän till mig en öppen fråga på Facebook: ”vad heter ”pacing” på svenska när det gäller hur fort handlingen i en roman rör sig framåt? Tempokontroll?”

Det kom flera förslag. Jag som har sysslat med lektörsgrejer i flera år kunde inte låta bli att kommentera att det inte riktigt finns något begrepp på svenska, eftersom svenska författare inte verkar ha koll på vad pacing är för något. Det är nämligen ett av de vanligaste problemen som jag stöter på – tillsammans med man saknar en antagonist, att man inte kramar ur allt ur citronen, och att man skriver om för tråkiga saker. (Inte bara i sånt jag får i uppdrag att läsa heller, men det är en bisak.)

Pacing är ett berättartekniskt sätt att variera tempot i en text så att viktiga, spännande, intressanta och/eller genre-relaterade saker framträder tydligt för läsaren, medan oviktiga, ospännande, ointressanta saker förblir i bakgrunden. Det senare motsvaras i fotografier av partier utan fokus och i film av bortklippta scener, medan det tidigare motsvaras av fotografiers fokuspunkter och klassiska musikstyckens mer ljudintensiva partier.

Med tanke på hur viktigt det här är, finns det inte mycket skrivet om det. Jag har inte hittat mycket om det trots att jag har flera hyllmeter skrivarlitteratur, följer flera skrivbloggar och skrivforum, är med i flera författargrupper och diskuterar med andra skrivande människor regelbundet. Jag läser inte så mycket forskning om skrivande som jag kanske borde, men jag tycker att jag borde ha blivit tipsad om det här av de andra som läser sådant. Dock har jag tidigare skrivit om lite liknande saker i mitt blogginlägg ”Innehållet i innehållsförteckningen” och på ett annat ställe, som jag kommer till snart.

En utvikning om utvikningar

Att lägga fokus på viktiga saker och att inte ägna utrymme åt oväsentligheter kan låta som något man gör naturligt. Tyvärr är det långt ifrån så de flesta arbetar. Många skriver berättelser från början till slut, med någon slags synopsis som grund. Jag säger inte att det måste vara ett misstag. I en duktig författares händer, kan allt hända. De flesta hamnar dock i en situation där man antingen inte vill hålla sig nära synopsiset eller kan hålla sig nära synopsiset. Det kan ha många olika orsaker, men resultatet är nästan oundvikligen något som jag lite ovilligt kallar utvikningar. Anledningen till att jag är lite emot termen utvikningar här, är att det kan låta som att det är något bra, något som ger färg och must åt skildringen. Så är det nästan aldrig. Utvikningarna spär ut historien och gör att man till slut inte ser var huvudspåret går någonstans.

Nu vet jag hur många som läser det här tänker: ”men om det ‘nästan aldrig’ är så, då kanske min utvikning är ett av undantagen”. Det kan naturligtvis förhålla sig så att du sitter på ett av de undantagen. Så hur vet man om en utvikning är bra eller inte? Två kännetecken är ganska tydliga:

  • när du kommer på utvikningen så får du en fantastisk kittlande känsla av att ha knäckt en kod/löst en gåta! Du har med andra ord en utvikning som löser ett problem som du tidigare inte hade insett när du skrev synopsiset
  • utvikningen går inte att ta bort. D.v.s. du skadar texten om du skulle ta bort utvikningen. Och då syftar jag inte på att texten skulle bli mindre vacker eller för kort, utan att det skulle uppstå en logisk lucka. Huvudpersonen får plötsligt ingen orsak att rymma hemifrån, eller vännen visar sig plötsligt sakna empati i praktiken.

Fokusera på rätt saker

Åter till huvudfrågan om hur man fokuserar texten rätt (lägg märke till att utvikningen ovan inte går att ta bort, eftersom det då skulle uppstå obesvarade frågor)!

Ett enkelt sätt att lägga fokuset på rätt ställen är att bara börja tänka på vad som är viktigt. Det är inte svårt, men de flesta missar det i listan över vad de gör under resans gång. (Komma på en idé → utveckla idén → lägga saker i rätt ordning → bestämma vilka som är de viktigaste bitarna → skriva någon slags synopsis → skriva själva texten → putsa, skaffa feedback och putsa mer → skicka ut den)

”Börja tänka?” Är det min stora lösning? Nja. Att bestämma vad som är viktigt är ganska enkelt – man kan exempelvis sätta utropstecken i marginalen på de ställen i synopsiset där viktiga saker händer – men det är också bara det första steget.

Det andra steget är att faktiskt sätta fokuset på de viktiga sakerna. Om vi går tillbaka till definitionen ovan, och liknelsen med fotografikonsten: hur sätter man något i fokus i en text?

Det finns två sätt att svara på den frågan. Det första är lite kortare: Man ger det viktiga mer utrymme, såsom jag skrev i Innehållet i innehållsförteckningen. Den stora kärleksberättelsen i en romantisk berättelse på 200 sidor kanske får 120 sidor, medan B-intrigen med det mystiska arvet får 40 sidor och de två mer allmänmänskligt intressanta historierna om trädgårdsmästaren respektive den döende butlern får 20 sidor var. Då har vi delat upp boken efter vad som är viktigt och lagt fokuset därefter. Enkelt, men effektivt. Ingen kan undgå att fatta att butlern inte är det viktiga, och det blir lätt att skriva baksidan, eftersom vi vet klart vilken story som dominerar, vilket också gör att vi inte säger för mycket om vad som ska hända.

Det längre svaret kretsar kring de tre tidpunkterna före, under och efter.

Före

Innan vi träffar på det viktiga, oavsett om det är en person, en händelse eller en känsla, så finns det enkla sätt att fokusera läsarens uppmärksamhet på det. Det kallas att ladda något. Om du skriver om mötet med en statsminister, så kan du ladda den personen genom att låta huvudpersonen få genomgå flera säkerhetsrutiner, intervjuer från flera underhuggare, inställda möten, orimliga krav från staben, frågor från andra som också vill träffa statsministern, etc. Ju fler olika hinder vi tvingas genomgå, desto viktigare person/händelse. Det är här man märker vad som är billig TV: det går att få träffa statsministern utan några särskilda hinder. För att ta ett annat exempel: förväntningarna inför att ha sex med någon första gången är högre än den 150:e gången, inte minst eftersom det tar längre tid att komma dit och vägen är mer hinderfylld. Om den 150:e gången vore lika osäker och krävde samma tid, skulle det kunna göra den lika spännande (och det är kanske inte det enda målet med ett längre förhållande). Fundera på vad du skulle kunna ladda varje viktig grej med.

Ofta är det här ett tillfälle att ta upp byråkrati, krångliga personer, brist på resurser för att kunna nå målet och självförtroendekriser eller inre konflikter inom gruppen. Ju nervösare folk är, desto bättre, oavsett om de försöker dölja det, eller försäger sig på ett komiskt sätt, eller börjar bråka inbördes.

Rent språkligt är det här ett tillfälle då man gärna kan använda sig av adverb och adjektiv, långa meningar och fylliga beskrivningar. Dialogen däremot bör vara mer målinriktad.

Under

Viktiga händelser bör inte heller passera för snabbt, och det bästa sättet att dra ut på dem utan att det irriterar läsaren är att göra det till en längre sekvens, med flera delar. Varje del har då den klassiska dramaturgiska uppbyggnaden med en början, mitt och slut, men slutet vävs samman med nästa början, så att det blir en helhet.

Mitt tips är att arbeta med delmål här. Om händelsen går ut på att huvudpersonen ska hitta sin syster och övertyga henne att följa med, och vi har laddat systern och hindren ordentligt (se ovan). Då kan delmålen vara att huvudpersonen ska få systern för sig själv (återkommande avbrott), få systern att glömma en tidigare oförrätt, visa systern hur allvarlig situationen är, ge goda skäl för att de ska ge sig av, svara på systerns motargument, försvara sig fysiskt mot systerns medhjälpare, fånga in systern igen, och ge sig av. Istället för en dialog på två sidor, kan det här dras ut över 10 sidor eller mer. Framför allt om man inte är så fastlåst vid 1600-talets idéer om de dramatiska enheterna, och låter personerna gå från rum till rum, och personer komma in och gå ut.

Här får man också tänka på att föra in oväntade element, och inte enbart köra rakt fram. Det är lättare att göra än man kan tro, men man måste ha tänkt tanken att man ska göra det också…

Små hinder i form av till exempel icke-fungerande apparater, låsta dörrar och klädproblem är vanliga att fokusera skildringen på.

De viktiga delarna brukar traditionellt skildras i kortare meningar, färre beskrivande delar och mer strömlinjeformat språk. Inte lika poetiskt. Här återberättar man inte vad som händer, utan följer det så nära man bara kan. Dialog återges ordagrant. Personers reaktioner följs ”i slowmotion”, så att allting blir tydligare.

Efter

Se till att läsaren inte går ifrån det viktiga för snabbt genom att hålla ögonen på vad som just hände. Låt personerna reagera på ett sätt som visar att det var viktigt. Då hjälper du också till att göra historien mindre förutsägbar utan att du behöver anstränga dig för att hitta på fler saker.

Det kanske inte borde behöva sägas, men min erfarenhet är att det är bra att göra det ändå: Låt det viktiga få effekter på det som händer efteråt. Ärr, trauman, nya infallsvinklar på livet, mindre pengar, mer pengar, nya lagar, personer som dör, kärlek som slocknar, och så vidare.

Efter-delen kännetecknas ofta av ett mer nostalgiskt språk, jämförelser, och känslor. Det betyder inte alltid långa meningar, till exempel ifall personen fått ett trauma. Men det brukar åtminstone inte vara lika kortfattat som under-delen.

Så hur gör man något oviktigt?

Är det bara att ge något lite utrymme för att det ska bli oviktigt?

Nej.

Man kan svepa förbi flera oviktiga saker på kort tid, det är sant, men det är inte det enda verktyget.

Man kan till exempel använda sig av stereotyper och klyschor för att antyda att något inte är viktigt. Eller så kan man strunta i att namnge oviktiga personer och platser. Man kan hoppa över reflekteringar kring det som händer, eftersom ingen känner någonting. Man kan undvika att lägga dialog där. Man kan låta bli att lägga in utvikningar där. Man kan låta folk börja längta efter nästa grej.

Taktkänsla

Det kan dröja ett tag innan man lär sig hur man ska blanda viktiga och oviktiga grejer. För mycket viktiga grejer, så blir texten lätt överspänd eller stirrig – och det gör den oläsbar. För lite viktiga saker, då finns det ingen orsak att läsa den. På samma sätt som när det gäller att bli expert, så finns det metoder för att korta ner tiden det tar att lära sig det.

Ett sätt är att lyssna på musik. Det är inte helt översättbart, men man kan lära sig en del av hur låtar och låttexter är uppbyggda.

Ett annat sätt är att läsa bra författare och härma dem.

Ett tredje sätt är att ta hjälp av lektörer som mig. Kontakta mig gärna om du vill ha hjälp eller undrar något.

De som kan, gör ibland inte…

Det finns ett uttryck som av förklarliga skäl irriterar lärare, nämligen:

”He who can, does. He who cannot, teaches.”
George Bernard Shaw, Maxims for Revolutionists: Education. Man and Superman, 1903.

Men jag är inte ute efter att kritisera den andra meningen, utan den första. För inte nog med att personer som kan någonting, ibland lider av olika motsvarigheter till författarens skrivkramp, det finns en annan intressant faktor. Jag kom att tänka på den i samband med en vän. Den här vännen är litegrand som Alexander Lukas, Kalle Ankas tursamme kusin. Jag gillar henne och det förminskas inte av att hon är ganska olik mig. Jag har gått på universitetet i 5,5 år, läser ständigt och utökar hela tiden min kunskap (både på djupet, alltså mer kunskap om samma sak, och bredden, d.v.s. nya ämnen). Min vän har inte alls något läshuvud och verkar köra på en välutvecklad magkänsla. Det är också henne det går bra för. Hon tjänar mycket mer än mig. När hon går från ett jobb verkar nästan folk stå på kö för att anställa henne. Nästan som magi. Inte så att det går dåligt för mig. Nej, det går bra för mig. Men det går ändå mycket bättre för henne.

Jag har funderat mycket på varför. Inte för att jag missunnar henne hennes framgångar, eller för att jag är avundsjuk, utan för att jag tänkte försöka dra nytta av det hon kan. Dock har mina funderingar varit utan resultat. Fram tills för någon kort tid sedan, när hon kontaktade mig och vad mig om hjälp med en liten sak. Jag gjorde vad jag kunde, och under tiden insåg jag att hon kunde mindre om det där än vad jag hade kunnat gissa. Då är jag ändå inget proffs på just det där ämnet. Jag fuskar lite. Det är anledningen till att jag inte marknadsför mig som expert på det. Jag nämner inte ens att jag kan det där. Men min vän är delvis anställd för att ta hand om det ämnet.

Och min poäng har inte så mycket med min vän att göra, som skillnaden mellan hur vi resonerar. Jag tror nämligen att den är en del av en framgångens nycklar. En del människor hoppar rätt in i smeten och har okej framgångar, kanske trots att de inte vet allt om ämnet. Andra vet mer, och vet just därför vilka som kan mer om ämnet, vad de inte behärskar, vad som väntar bortom horisonten, och hur svårt det är egentligen. All den kunskapen hindrar dem, egentligen utan att det skulle behöva vara så. Inom det här området vet jag tillräckligt för att kunna vara ödmjuk, men min vän har precis så mycket kunskap att hon klarar sig till vardags. Det ligger henne inte i fatet, utan blir en styrka. Det är något jag både beundrar och förundras över.

Jag vet inte riktigt hur jag ska kunna omsätta det här i några praktiska resultat än så länge. Men det gör mig bra mycket mer observant på liknande situationer. Och på min vän.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 275 andra följare