Att göra superhjältefilmer

(Den här lilla uppsatsen skrev jag för några år sedan, men den innehåller en grundtanke som håller än idag).

För ett tag sen kom Fantastiska fyran ut på DVD, och som gammal läsare av serietidningar köpte jag den naturligtvis. Den var ungefär som jag mindes den från när jag såg den på bio. Det vill säga, jag tyckte om den och tycker att den har både charm och spänning, men den hade några problem som gjorde att den inte blev så bra som den hade kunnat bli.

Till att börja med led den av samma problem som de flesta superhjältefilmer (Stålmannen, Hulken, Spindelmannen, Superhjältarna, och de andra) lider av, nämligen nästan hela första hälften av filmen går åt till att etablera hur superhjälten kommer till: en raket som för en utomjordisk baby till jorden eftersom dess hemplanet ska gå under, en strålningsolycka som får oanade konsekvenser, en speciell spindel som biter en oskyldig, etc. Olyckor är den vanligaste orsaken till superkrafterna. Och allt det där tar tid.

Men i fallet med Fantastiska fyran är det ju fyra personer vi ska lära känna, och alla är ju viktiga för intrigen, så det tar extra tid. Först introduceras två personer, sen tillkommer en tredje, sen den fjärde, och sen tillbaka till de två första, och sen möts alla fyra, och sen sker… ja, precis, olyckan… och sen är det fler scener där vi får lära känna de fyra figurerna ännu mer. Det här gör att inte ens när de fyra superhjältarna är ”färdiga” så är det nog med ”lära-känna”-scener.

Ett annat problem som många superhjältefilmer har är den där raden med scener där skurken sitter i sitt mörka tillhåll, planerar sina hemskheter och dödar sina medarbetare. Det här är ett trick som brukar användas för att spara på intrigen. Om man kan vänta med mötet mellan protagonisten och antagonisten tillräckligt länge så kanske det bara behövs ett enda hejdundrande slagsmål i slutet för att publiken ska ha fått sin katharsis, verkar producenterna tänka.

Inte nog med att Fantastiska fyran faller i precis samma fälla, de låter dessutom skurken utveckla sina krafter långsammare än hjältarna, så att han långsamt blir ondare och ondare. Det är inte förrän precis innan slutstriden som von Doom (vilket subtilt namn på en skurk…) har uppnått full styrka. Och när det väl sker blir resultatet ett hejdundrande slagsmål som avslutas med – gissa vad! – att von Doom besegras. Det resultatet är väl inte helt otippat med tanke på att det är ett serietidningsäventyr, men intrigen bör ju ändå vara så skapad så att man inte kan gissa upplägget en timme innan det flimrar förbi på duken/TV:n.

Med tanke på hur många filmer det görs på serietidningar borde det numera vara förbjudet med den här typen av intrig:

  1. en halvtimmes/en timmes redovisning av hur hjälten får krafterna
  2. skurkens mörka planerande under tiden hjälten har privata bekymmer
  3. skurken kidnappar en av hjältens medhjälpare, vilket leder till
  4. slutstriden

Var finns den film där intrigen är mer komplex än så? Var finns den film där hjälten har sina krafter från början och vi får reda på varifrån de kom först när vi behöver få reda på det (och då bara som en scen, inte som en hel halvtimme)? Var finns den film där hjälten avstår från sina romantiska bekymmer åtminstone medan världen är i fara?

Jag tycker att det är lite ironiskt att den tecknade filmen Superhjältarna, som bygger på Fantastiska fyran (se bara på krafterna), är bättre än själva filmen.

(Problemet finns för övrigt inte bara i superhjältefilmer. Det är likadant i de flesta filmer som bygger på TV-serier också. Titta bara på de första fyra-fem Star Trek-filmerna. När kommer egentligen intrigen igång?)

Det är lite nedlåtande mot publiken att låta intrigen vara så förutsägbar. Men hur gör man då en superhjältefilm som överraskar?

Här är mina tips:

* läs enskilda avsnitt av superhjälteserien – sno den strukturen, inte bara grundstoryn, d.v.s. börja filmen med en superhjälte som redan har sina krafter, i full färd med att rädda vanliga människor, så där som superhjältarna gör i de enskilda serieavsnitten. Kolla på Stålmannen 2 och 3 för hur man ska börja.

* låt skurken tycka som publiken i allmänhet, så att hjälten tvingas bli ännu godare

* knyt ihop hjälten och skurken. Låt dem mötas – i strid – flera gånger under berättelsen. Låt skurken vinna. Minimera antalet scener där skurken är ensam.

* låt skurken ha ett stort hemligt vapen: en jätterobot som kan besegra Hulken, kryptonit, eller vanlig gisslan – men för in det hemliga vapnet i story så tidigt som möjligt, och låt hjälten fly för sitt liv.

* hitta en totalt omöjlig uppgift för superhjälten: vara på två platser samtidigt, hitta en nål i en höstack, slåss mot en superhjälte utan att ha superkrafter, eller varför inte besegra en drake? Bonus om hjälten misslyckas.

* låt inte det stora avgörandet hänga på vem som vinner ett slagsmål – utan på vem som överlistar den andre – och låt gåtan vara supersvår.

Ungefär som för vilken annan film som helst alltså.

Advertisements

9 svar

  1. […] kan jag rekommendera den här lilla uppsatsen som jag skrev när den filmen var ny. Jag kan fortfarande störa mig på vissa grejer i den filmen. […]

  2. […] att börja med, för den som undrar ifall jag tycker att filmen har samma problem som de flesta andra superhjältefilmer, så kan jag säga ett tveksamt ja. Jag gillade Fantastiska fyran, trots dess problem, och jag […]

  3. En superhjältefilm, eller tja, tv-serie, som i och för sig inte bygger på tecknade serier men ändå, som är jättebra, är Heroes.

    • *spoiler för Heroes nedan*
      När det gäller Heroes gjorde som jag brukar: jag hörde förhandsbuzzet, missade första avsnittet, blev sur på mig själv och vägrade titta på resten. Sen repriserade de hela första säsongen på TV4+ och då tittade jag på den. Den var stundom mycket bra. Men det fanns lite för många saker som bröt mot ”first do no harm”-regeln (https://mrchapel.wordpress.com/2008/08/11/jag-aterkommer-till-first-do-no-harm/). Ett exempel är slutet av säsong 1 när skurken Sylar äntligen dör, konflikten är över, och man tar till det där B-filmsslutet (”nej, han dog egentligen inte”). Ett annat är att det finns lite för många hjältar vars historier inte berör (”Radioactive man”, som Simpsons skulle ha kallat honom, samt Matt Parkmans historia som inte drar igång förrän rätt sent, kvinnan vars ilska ger folk svarta ögon etc). När det blir tillräckligt med sådana saker slutar jag titta.

      Jag följde Alias hyfsat länge, inte minst för att de vågade bryta mot mönstret de hade etablerat, men i slutet av tredje säsongen kom en så dålig scen att jag totalt tappade intresset. Och då har jag sett en hel del dåliga scener i mitt liv, men någonstans får man dra gränsen.

  4. […] B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller […]

  5. […] 1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget? […]

  6. Det tycks vara filmens naturlagar att om finns superhjältar så måste det finnas skurkar. Skulle en film bli så spännande om Superman typ bara hjälpte gamla tanter över gatan.
    Varför måste Superman ha superkraften för att hjälpa någon över gatan?

    Eller om Batman hjälper gamla tanter över gatan. Varför måste han ha förklädnad och kunna åka lina längst höga byggnader när han bara hjälper tanter över gatan?

    Vad är definitionen för en superhjälpte? Är det att hjälpa tanter över gatan, inte mer märkligt än det?

  7. […] skurkarna, så det blir bara ett kort möte i slutet, vilket varken gör skurken spännande, eller berättelsen oförutsägbar. Ju fler möten mellan protagonist och antagonist, desto […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: