Bad for now… del två

Vi var på väg från Berlin efter en konferens (Wikipedia Academy). Frukosten tog lite längre tid än vi hade trott, men vi hade gott om tid. Vi hamnade i ett intressant samtal efteråt, så det fick ta lite tid. Sedan tog vi en snabb promenad till bussen som skulle ta oss till Tegel. Skulle vi hinna med att handla lite proviant? Nej, bestämde vi oss för. Ja, just ja, de har ställt in den hållplatsen. Äsch, vi går till nästa hållplats. Hmm, där är den där bokmarknaden vi såg igår. Eftersom det dröjer lite tills bussen går kollar vi på den och tar lite bilder. Morr, bussen tar väldigt lång tid på sig. Hmm, kan det bero på att det är helg?

Väl på bussen inser vi att det är en halvtimme tills gaten stänger. Bussen tar cirka en halvtimme. Å andra sidan inte om den ska stanna tre minuter vid vartenda rödljus och folk ska på vid varenda hållplats, ändra sig och gå av och sedan fippla med biljetterna – vid varenda hållplats, som sagt.

Vi får hoppa av och ta taxi! Där är en! Men den är ju tom. Där är en till. Lika tom. Och här är en hel hög med taxibilar. Alla är tomma! Men för i helvete! Klockan går och vi får till slut tag på en taxi.

Den går lika långsamt som bussen. Vi hade tjänat på att stanna på bussen. Det måste vi ha gjort. Och nu är det mycket, mycket tajt. Hinner vi?

Min flickvän kastar till taxichauffören alldeles för mycket pengar för att vi ska hinna, så rusar jag i förväg för att prata med folket i gaten. Vi är där. Och klockan är halv – mer eller mindre. Mest mer, faktiskt, om sanningen ska fram, men inte med mycket.

Då står det en kvinna framför oss som krånglar med sitt pass.

”Vi får inte följa med planet.”

”Vad gör vi nu?”

”Gå till den disken så hjälper de er.”

Hjälper oss? Knappast. Snor oss på 4500 spänn, och får oss att sätta hjärtat i halsgropen genom att säga att det inte finns några platser utan att vi måste sova över, ligger närmare sanningen. Och sedan får vi själva komma på den lysande idén att vi kan åka via Köpenhamn. Priset blir detsamma, men vi slipper å andra sidan ännu en hotellnatt i Berlin. Jäklar, vi har inga fungerande telefoner. Hur ska vi nu kunna meddela mina föräldrar att de måste ta hand om vår son lite längre?

Jag blir andfådd bara jag tänker på det. Det var min första och enda gång jag missar ett flygplan. 4500 kronor är lite mer pengar än jag har lust med att slänga ut på en andra flygbiljett när den första hade gått utmärkt.

Tråkigt nog var det alldeles för många småsaker som gjorde att vi missade planet för att det ska bli en riktigt bra historia. Men det var ändå något att minnas.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: