Svensk film i ett nötskal

För utomjordingar, utlänningar och filmkonsulenter, här är en kortkurs i hur svensk film har sett ut de senaste femton-femtio åren:

1. Den svenske polisen – alltid överviktig, medelålders man som lyssnar på opera medan han väntar på att hans föräldrar (eller hund) ska dö.

2. Den modige lille skolpojken som blir mobbad av sina klasskompisar och hittar en märklig låtsasmorfar som ger honom en fickkniv, så att allt löser sig.

3. Den medelålders gifte mannen som träffar en ny kvinna, är otrogen, bråkar med sin fru och sen löser sig allt – inte, eftersom frun utvecklar cancer, och då går mannen tillbaka till henne.

4. Idyllen på landet som efter diverse märkliga händelser visar sig vara just en idyll.

5. Den unge invandraren som blir kär i en svensk, vilket inte gillas av någon, varken hans eller hennes föräldrar. Till slut inser alla att man ska komma överens.

6. Krister Henriksson är trygg, Sten Ljunggren är otrevlig, Regina Lund är folkhemsbusig/-konstig, Björn Kjellman är svärmorsdröm, Pernilla August är mamma, Alexandra Rappaport är arg invandrare, Kjell Bergkvist är förbannad, Per Oscarsson är virrig, och Sven Wollter väser.

7. Berättelsen som utspelar sig på 1940- eller 50-talet, där en ung pojke blir utsatt för hårda lärare, hårda men välvilliga föräldrar, och träffar en flicka som han blir kär i på avstånd.

8. De tre klantarna som ska genomföra ett projekt (inbrott på IKEA, tävla över Göta kanal, rädda en polisstation, etc), under vilket diverse farsartade händelser pågår, allt medan de kommer med dåliga ordvitsar och fullständigt meningslösa lögner.

9. Den tunga, svart-vita ångest-filmen där alla talar väldigt långsamt och känslosamt, står i snygga poser och gör upp med sina föräldrar.

10. Den samhällskritiska komedin som inte bara lyckas med att slå in öppna dörrar utan också lyckas med att vara helt allvarlig.

11. Kostymdramat (gärna 17- eller 1800-tal), där någon kung eller hovlig person är huvudperson. Men den högt uppsatte personen bestämmer inget som får konsekvenser för landet, utan ägnar sina dagar åt att läspa, ha erektionsproblem och bli mördad/begå självmord.

12. Den skakiga handkameran – som liknar Dogma, men som inte tillför något till historien utan bara framkallar åksjuka. Kallas även Beck-fenomenet.

13. Filmmusiken som består av långsamt pianoplink och som är skrivet av Stefan Nilsson.

14. Sällskapsresan. Stig-Helmer och Ole åker på en TILL resa, träffar två NYA kvinnor, och råkar ut för ÄNNU ett mystiskt brott.

15. Café-scener som känns hämtade ur Vita lögner.

16. Huvudpersonen som går omkring med en ständigt rynkad panna, muttrar cyniska repliker och beter sig oförståeligt elakt mot sina nära och kära.

15. Och allt är skrivet av Jonas Gardell eller Hans Rosenfeldt.

Visst är det skönt att det är så stor variation!

3 svar

  1. […] b) inte pretentiösa medelåldersdraman, fulla av svenska “toppskådespelare” som får sitta och… […]

  2. […] Johan Falk, Helen och Anja. Det var grymt förutsägbart så fort Helen åkte bort att det, enligt det vanliga svenska mönstret, skulle uppstå en otrohetsaffär mellan Falk och Anja. Och när affären väl är igång väntar […]

  3. […] svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: