En lycka kommer sällan ensam

Efter drygt två veckor utan att ha träffat några av mina vänner – jag har i stort sett varit isolerad av arbetet – var jag och familjen ute för att gå till glassaffären.

Pang stöter vi på några av mina vänner. Så vi bestämmer oss för att slå följe. Det var länge sen jag pratade med någon och vår son visade också upp sig från sin soliga sida, liksom vädret. Vi trodde att det skulle vara lite svalare neråt kanalen. Där fanns det ännu mindre vind. Och vi fick höra om hur bra de hade, och kontrade med hur bra vi hade det. Idylliskt till tusen.

Till och med när vi såg två sjukvårdare som tog hand om en som troligen hade fått solsting var det idylliskt.

Så, innan vi hunnit hämta oss från det första sammanträffandet, så stöter vi på några andra vänner som sitter i gräset och myser. Självklart slår vi oss ner.

En timme senare följs vi åt hemåt. Pang, då dyker några grannar upp. Och när vi senare skilts åt från alla vännerna hinner jag knappt börja säga något innan jag råkar se en kompis. Tror jag.

Och inget av det var planerat. Antingen hittade vi till precis rätt ställe vid rätt tidpunkt eller så har jag fler vänner än jag tror, vilket kanske inte är så konstigt om man sitter inne hela dagarna.

Så vad är slutsatsen av det här? Att jag borde gå ut mer? Nja, den slutsatsen kan man säkert dra. Men jag föredrar att se det så att en lycka sällan kommer ensam, oavsett om den är utomhus eller inomhus.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: