Quantum of solace

Jag var och såg senaste James Bond-filmen med sambon igår. Jag var väl rätt spänd, kan man säga. Efter att ha varit Bond-fan sedan 80-talet, besviken på Brosnans filmer (osynliga bilar i all ära…) och försiktigt optimistisk till Casino Royale från 2006 (det finns två andra filmer med samma namn), var det med blandade känslor jag satte mig i biosalongen.

Därför är det inte heller lätt att ge den ett rättvist betyg. Jag vill att den ska vara bra, och att den ska gå bra. Den är inte dålig.

Fast där tar det slut. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka vad jag tycker om den. Jag kan inte säga att den inte är bra, för den är bra – delvis. Men den är sämre än Casino Royale. Så här kanske jag kan säga: Jag gillade delar av den, men den hade så mycket problem att jag har svårt att ge den ett toppbetyg. Samtidigt hade den så många bra grejer att jag har svårt att ge den ett dåligt betyg.

Låt mig ge en kort inblick i vad jag gillade med den:

* intrigen var inte dålig

* skådespeleriet var ganska bra

* det fanns en del roliga blinkningar till de andra Bondfilmerna, utan att de var så uppenbara att vem som helst skulle känna igen dem

* actionscenerna flöt fram och hade en hel del spännande delar

* scenen på operan var schysst

* det fanns inga riktigt dåliga kärleksscener à la Moonraker och Älskade spion

* M som Blofeld fungerade bra

Å andra sidan…

* huvudskurken var så mesig att det var svårt att se honom som en stor fara. Jag minns knappt vad han hette, och nu är det dagen efter. Greene, var det ja.

* hans medhjälpare såg mest ut som en blandning mellan en medellång Lurch Adams och Spock

* Bondbruden var inte ointressant, men jag kan inte säga att jag blev kär i henne (fast det blev jag å andra sidan inte i ”fröken Viska” från Casino Royale heller).

* inledningsscenen var så rörig att det dröjde någon minut innan jag såg att de hade kört bort Bonds bildörr (!) och över huvud taget var alla actionscener så fyllda av närbilder att det var svårt att förstår hur saker förhöll sig till varandra och vad som var svåra hopp och vad som var småskutt (och liknande) – det borde vara grundläggande att man har lite överblicksbilder så att man ser hela actionscenen

* skurkens hotell i slutet var så tydligt uppbyggd för att sprängas att man bara satt och väntade på det

* slagsmålen blev aldrig särskilt personliga (läs gärna kapitlet ”Personal injuries” i William C Martells ”The secrets of action screenwriting” – som även finns på hans webbplats), bortsett från *ett klipp* med en yxa, där hela publiken ryckte till samtidigt

* intrigen som helhet var som sagt bra, men den var fylld med så många upprepningar (M: ”Nu har du dödat det sista vittnet igen.” Bond: ”Nej, det finns ett vittne till.” M: ”Men se för guds skull till att inte döda det här vittnet.” Bond: ”Okej. Oups.”) och ologiska grepp (Bond: ”Nu när jag är på skurkens fest och bara kan stoppa allt, kan inte du, Bondbrud, visa mig till skurkens hemliga gömställe?” Bondbrud: ”Javisst. Vi tar ett plan.” Bond: ”Bra, men då kan vi muta planuthyraren så snålt så att han tjallar. Va, skickar de plan efter oss?”) att det blev svårt att ge sig hän åt berättelsen.

* och än värre: i dåliga berättelser får man följa med när hjälten gör val, man observerar vad som händer. I bra berättelser känner man nästan att man kan påverka valen, att de val hjälten gör är de man själv skulle ha gjort om man hade haft samma mod eller tvång. För en bra liknande filmanalys, se om ”Sagan om ringen” i Paul Joseph Gulinos bok ”Screenwriting: the sequence approach”. Boken som helhet är en besvikelse, men analysen av ”Sagan om ringen” är så på pricken att det är svårt att se filmen sen utan att tänka att ”det här hade de kunnat göra för att göra filmen dubbelt så bra.” Och Quantum of solace är likadan: man följer bara med och har ingen chans att lista ut saker i förväg eller se alternativa lösningar, förutom när de gör sämre val än man själv skulle ha gjort.

Men, som sagt, filmen är inte dålig. Den är högst kompetent gjord (bortsett från regin i actionscenerna då, där överblicken saknas) och har en spännande intrig. Men åtminstone jag längtar tills nästa film kommer och hoppas att den är bättre.

Fast nog kommer jag att köpa DVD:n när den kommer.

Ett svar

  1. […] av mina tidigare filmanalyser (till exempel Gökboet, Hancock, Iron Man, Narnia, X-men-filmerna, Quantum of solace och Johan Falk-GSI). Felet låg på manusnivå. Jag hade helt enkelt väntat mig en annan typ av […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: