Vulkanierna på Enterprise

TV Tomes logga

TV Tomes logga

För flera år sedan skrev jag ett inlägg på TVTome.com, det som senare blev TV.com och sjönk avsevärt i kvalitet. Inlägget handlade om hur vulkanierna i Star Trek: Enterprise var för olika de andra Star Trek-seriernas vulkanier för att det skulle vara roligt. Det var som om de var en helt annan ras än den som Spock, Sarek och de andra tillhörde. Jag redovisade några drag som jag tyckte var uppenbara brott mot de etablerade karaktäristika som vulkanierna har:

* T’Pol går omkring i tajta och för korta, sexiga kläder – istället för den vanliga säckiga badrocken eller uniformen. Kolla Val’Eris i Star Trek VI för ett exempel.

* T’Pol verkar mer än lovligt intresserad av Archer (de där insmörjningsscenerna i karantänen är inte bara nästan pinsamma)

Spock och en riktig vulkansk kvinna

Spock och en riktig vulkansk kvinna

* Vulkanierna verkar arga och sura, snarare än coola och intelligenta. T’Pol tex trutar truligt med munnen hela tiden, snarare än att förbli oprovocerad och komma med bättre repliker tillbaka. Jag tycker att Deep Space Nine-avsnittet ”Take me out to the holosuite” gör det här mycket bra om man vill göra vulkanierna till antagonisterna.

Det roliga var att jag fick mothugg. Det var en eller ett par där som tyckte att ”vadå? Hon är väl precis som vilken vulkanier som helst?” En ville försvara T’Pols beteende med att ”men det beror på att de är i The Expanse”. Då hade jag aldrig sett ett enda avsnitt från The Expanse-grejen (från säsong 3 och framåt). Men inte ens det är ju förklaringen. Hon har varit konstig ända sedan början av serien.

Numera träffas jag och två kompisar (hej på er, om ni läser det här) och tittar igenom hela Enterprise. Det är nämligen den enda Star Trek-serien jag inte sett i sin helhet. Och just T’Pol är ett stort ämne där. Vi har kommit fram till att hon antingen blev satt på Enterprise för att hon var för jobbig för de andra vulkanierna eller att vi hör fel och att det är en annan ras som heter Bulkanier fast med ett mjukt b. Den rasen är ytligt sett lik vulkanierna, men de klär och beter sig olika. Att de inte har setts till efteråt är synd. Undra vad som hade hänt ifall Kirk hade haft en T’pol-liknande tjej-Bulkan vid sin sida.

Fast det verkar vara det stora huvudsakliga problemet med Enterprise: rollfigurerna. Vi pratar rätt mycket om historierna, men just de bleka rollfigurerna är det vi återkommer till oftast.En normal scen i Enterprise

Vi har till exempel svårt att minnas allihop, och det är knappast ett bra tecken. Mitt favoritexempel är ändå att hela gänget utom Malcolm Reed involveras när det är Malcolms födelsedag för att försöka ta reda på vad han gillar för mat. Och hela avsnittet slutar med att de inte vet mer om honom än de gjorde i början – vilket inte beror på att han ljugit. Det är talang, att vara så konturlös att inte ens Stjärnflottans bästa kan ta reda på något om en…

Förresten upptäckte jag en rolig sajt idag… http://www.cynicscorner.org/index.html

Äntligen tillbaka YouTube

Efter drygt tre månader har jag äntligen fått tillbaka YouTube! Det krävdes flera dagars funderande och testande, men nu har jag äntligen möjligheten att titta på grejer på datorn igen. Ricky Jay, James Randi, trailers till filmer, länkar folk skickar, och inte minst, min sons önskemål om att titta på Thomas och vännerna, Barbapappa och alla andra barngrejer.

Det här kommer bli farligt…

Hotmail… (suck)

Jag har haft mitt hotmail-konto sedan mitten/slutet av 90-talet. Det är ingen snygg adress, men det är det kontot jag använder mest. Jag har redan skrivit kort om hur det var över 100 mail i inboxen för ett tag sedan. Sedan fick jag ner det till drygt 30. Nu är det uppe igen. Det har nästan inget att göra med att jag numera måste klicka tre gånger för att komma in på hotmail. De uppmanar mig att uppgradera till en webbläsarversion jag redan har, bland annat.

Och idag…

Idag har genierna bakom hotmail beslutat sig för att uppgradera ännu mer. Så nu kan jag inte ens skriva mail längre. Det här innebär ju bara att jag blir mer och mer efter.

Eller så innebär det att jag får syssla med annat på nätet… sånt jag faktiskt borde göra när jag svarar på mail…

Inte bra, helt enkelt…

Men gmail känns mer och mer lockande för varje minut.

Vem är protagonist i Gökboet?

Min sambo håller för tillfället på att skriva en uppsats om antagonister för en kurs hon går. Märkligt nog finns det nästan ingenting skrivet om antagonister, bortsett från att de är en films eller en romans skurk i motsats till dess protagonist som är hjälten.

Varför ville hon då skriva om antagonister från början? Hur fick hon idén? Från mig, naturligtvis. Jag har nämligen skrivit en bok om hur man skriver och däri finns ett kapitel om just antagonister. Strunt samma att jag sa till henne att det knappt finns något mer skrivet; hon hade bestämt sig. Så jag tog reda på vad jag hade och efter att ha läst det magra materialet började hon leta på internet. ”Inte ens Wikipedia har särskilt mycket,” sa hon besviket. ”Nä,” sa jag menande.

Så började hon berätta om det lilla hon hade hittat. Det var någon grej om Gökboet och så fort hon sa titeln visste jag vad som skulle komma. Jag suckade och hängde med huvudet. ”Vem är det som är huvudperson i Gökboet?” frågade hon. ”Jack Nicholson, d.v.s. McMurphy,” svarade jag. ”Men…” började hon och jag avbröt henne med ett ”Neeeej. Chief Bromden är berättare i romanen som filmen bygger på. Det är bara i Sverige som det finns folk som har fattat det som att Chief Bromden skulle vara huvudpersonen.”

”När jag inte hittade något på antagonist”, fortsatte hon, ”sökte jag på ‘drivande karaktär’ och då hittade jag en text om att det skulle vara chief Bromden som är protagonisten, eftersom det är han som utvecklas mest.” Då var jag färdig att lägga mig i fosterställning.

Karaktärers förändring

Jag har hört varianter på det där påståendet i flera år, att definitionen på en protagonist skulle vara att det är den rollfigur som förändras mest, och att antagonisten inte skulle förändras alls. Det är så mycket fel med den definitionen att jag knappt vet var jag ska börja, men jag ska ändå försöka bringa lite reda i den här soppan.

För det första skulle jag vilja ha ett enda bevis för det påståendet. Ett enda bevis, det är allt jag begär! Det finns inte. Om du hittar en enda film, bok eller text där protagonisten känns igen på att den förändras och antagonisten på att den inte förändras, då ska jag inte bara hitta dussintals motexempel, eller visa att det är en illusion utan också förklara varför det är irrelevant. Mer om det snart.

För det andra skulle jag vilja ha en definition på ”att förändras”. Består inte livet av förändring? Strunt samma, för vissa saker gäller för livet i allmänhet och annat för berättelser, så låt oss koncentrera oss på berättelser. Okej, jag skulle se någon rollfigur med mer än en replik som *inte* genomgår en förändring. Möjligen förändras protagonisten *mer* än antagonisten, men som jag skrev ovan är det knappast det mest viktiga draget för en protagonist.

För det tredje är förändring i sig ett mycket dubbeleggat svärd. En rollfigur som förändras riskerar med varje förändring att förlora den lockelse den kan ha haft i början av berättelsen, vilket gör att varje förändring protagonisten måste vara liten och mycket välmotiverad för att inte riskera att förlora publiken. Ett exempel: vem förändras mest i Casablanca? Rick, Victor Lazlo eller Ilsa eller rentav någon av de andra? Ricks förändring är otroligt subtil.

För det fjärde är det långt ifrån alltid som protagonisten lär sig berättelsens tema. Berättelsen kan nämligen visa upp berättelsens tema genom att protagonisten aldrig lär sig något eller ser sammanhanget.

Kan vi släppa den här myten nu?

Åter till Gökboet

Då har vi ytterligare en missuppfattning att ta hand om: Bromden förändras inte mest.

Jag förstår inte riktigt hur man kan påstå att Bromdens förvandling från tyst till talande till flyende på något sätt skulle kunna utmana McMurphys förvandling från motvillig fånge till i motsatsrelation till syster Ratched till nyfiken på de andra fångarna till upprorsmakare till straffad till lobotomerad – till död!

Möjligen betraktas Bromden som protagonist därför att han överlever filmen. I så fall skulle inte Maximus (Russel Crowe) vara protagonisten i Gladiator enbart för att han dör. Eller för att ta en helt annan typ av berättelse: Skorpan i Bröderna Lejonhjärta är med andra ord inte protagonisten, enligt det här sättet att se saken. (Fnys!)

Hallå, det här är inte svårt. Framför allt om man inte gör det svårare än vad det behöver vara. Några kännetecken om man är osäker:

I Skyskrapan brinner finns det två protagonister. Steve McQueen står först, men Paul Newman står överst, som en kompromiss

* vilken av rollfigurerna finns med på filmens eller bokens omslag?

* vilken av rollfigurerna spelas av den mest kände skådespelaren?

* vems är antagonisten? D.v.s. vem har mest konflikt med antagonisten?

* om du ska återberätta handlingen, vilken rollfigur kan du *inte* ta bort och ändå ha en förståelig intrig?

* vilken rollfigur är det tänkt att man ska identifiera sig med mest eller under längst tid?

Varför göra det svårare än så?

Gökboet, schmökboet

Låt mig avsluta med att säga att jag inte riktigt gillar Gökboet. Jag tycker den är rätt intetsägande. Jag kan inte identifiera mig med McMurphy, tycker att miljön är motbjudande och har svårt för nedåtslutet. Kanske beror det på att filmen är rätt predikande. ”Åh, det är hemskt på våra mentalsjukhus.” Boken skrevs från början just för att avslöja hur illa det var, så det kanske inte är så konstigt, men det behöver inte betyda att man tycker att det är intressant. Se bara på hur många som inte köper Faktum eller Situation Stockholm varje månad.

Men det förändrar inte att jag tycker illa om när folk misshandlar filmen genom att analysera den så hopplöst fel. Nästa gång någon påstår att Bromden är protagonist tänker jag nog säga att det är syster Ratched som är protagonist – ”för hon driver ju berättelsen”.

Så vad hände med sambons uppsats?

Jag lyckades efter många om och men tipsa henne om några ställen där man nämner antagonister, men i ärlighetens namn nämner hon min bok säkert fyra gånger utanför litteraturförteckningen. På 1,5 sida.

(Och vill man köpa min bok så finns den på www.vulkan.se under titeln Manusförfattarens guide. Sen finns den på den här bloggen också.)

Mumrik

Vi var och hälsade på Mumrik idag, eftersom vi inte hann igår. Det var mysigt med alla ljus, även om det är svårt att förklara för en treåring varför hans storebror föddes för tidigt och inte lever längre. Det fattar vi ju knappt själva, trots att det var över fyra år sedan och att Mumrik är med oss i tankarna någon gång i veckan. Det kommer han alltid att vara.

Quantum of solace

Jag var och såg senaste James Bond-filmen med sambon igår. Jag var väl rätt spänd, kan man säga. Efter att ha varit Bond-fan sedan 80-talet, besviken på Brosnans filmer (osynliga bilar i all ära…) och försiktigt optimistisk till Casino Royale från 2006 (det finns två andra filmer med samma namn), var det med blandade känslor jag satte mig i biosalongen.

Därför är det inte heller lätt att ge den ett rättvist betyg. Jag vill att den ska vara bra, och att den ska gå bra. Den är inte dålig.

Fast där tar det slut. Jag vet inte riktigt hur jag ska uttrycka vad jag tycker om den. Jag kan inte säga att den inte är bra, för den är bra – delvis. Men den är sämre än Casino Royale. Så här kanske jag kan säga: Jag gillade delar av den, men den hade så mycket problem att jag har svårt att ge den ett toppbetyg. Samtidigt hade den så många bra grejer att jag har svårt att ge den ett dåligt betyg.

Låt mig ge en kort inblick i vad jag gillade med den:

* intrigen var inte dålig

* skådespeleriet var ganska bra

* det fanns en del roliga blinkningar till de andra Bondfilmerna, utan att de var så uppenbara att vem som helst skulle känna igen dem

* actionscenerna flöt fram och hade en hel del spännande delar

* scenen på operan var schysst

* det fanns inga riktigt dåliga kärleksscener à la Moonraker och Älskade spion

* M som Blofeld fungerade bra

Å andra sidan…

* huvudskurken var så mesig att det var svårt att se honom som en stor fara. Jag minns knappt vad han hette, och nu är det dagen efter. Greene, var det ja.

* hans medhjälpare såg mest ut som en blandning mellan en medellång Lurch Adams och Spock

* Bondbruden var inte ointressant, men jag kan inte säga att jag blev kär i henne (fast det blev jag å andra sidan inte i ”fröken Viska” från Casino Royale heller).

* inledningsscenen var så rörig att det dröjde någon minut innan jag såg att de hade kört bort Bonds bildörr (!) och över huvud taget var alla actionscener så fyllda av närbilder att det var svårt att förstår hur saker förhöll sig till varandra och vad som var svåra hopp och vad som var småskutt (och liknande) – det borde vara grundläggande att man har lite överblicksbilder så att man ser hela actionscenen

* skurkens hotell i slutet var så tydligt uppbyggd för att sprängas att man bara satt och väntade på det

* slagsmålen blev aldrig särskilt personliga (läs gärna kapitlet ”Personal injuries” i William C Martells ”The secrets of action screenwriting” – som även finns på hans webbplats), bortsett från *ett klipp* med en yxa, där hela publiken ryckte till samtidigt

* intrigen som helhet var som sagt bra, men den var fylld med så många upprepningar (M: ”Nu har du dödat det sista vittnet igen.” Bond: ”Nej, det finns ett vittne till.” M: ”Men se för guds skull till att inte döda det här vittnet.” Bond: ”Okej. Oups.”) och ologiska grepp (Bond: ”Nu när jag är på skurkens fest och bara kan stoppa allt, kan inte du, Bondbrud, visa mig till skurkens hemliga gömställe?” Bondbrud: ”Javisst. Vi tar ett plan.” Bond: ”Bra, men då kan vi muta planuthyraren så snålt så att han tjallar. Va, skickar de plan efter oss?”) att det blev svårt att ge sig hän åt berättelsen.

* och än värre: i dåliga berättelser får man följa med när hjälten gör val, man observerar vad som händer. I bra berättelser känner man nästan att man kan påverka valen, att de val hjälten gör är de man själv skulle ha gjort om man hade haft samma mod eller tvång. För en bra liknande filmanalys, se om ”Sagan om ringen” i Paul Joseph Gulinos bok ”Screenwriting: the sequence approach”. Boken som helhet är en besvikelse, men analysen av ”Sagan om ringen” är så på pricken att det är svårt att se filmen sen utan att tänka att ”det här hade de kunnat göra för att göra filmen dubbelt så bra.” Och Quantum of solace är likadan: man följer bara med och har ingen chans att lista ut saker i förväg eller se alternativa lösningar, förutom när de gör sämre val än man själv skulle ha gjort.

Men, som sagt, filmen är inte dålig. Den är högst kompetent gjord (bortsett från regin i actionscenerna då, där överblicken saknas) och har en spännande intrig. Men åtminstone jag längtar tills nästa film kommer och hoppas att den är bättre.

Fast nog kommer jag att köpa DVD:n när den kommer.