Gökboet och protagonsten igen

Kort efter att jag skrivit om vem som är protagonisten i filmen Gökboet (nej, det är inte indianen Bromden…) så var min sambo på ett nytt möte med sin kurs. Där diskuterade man just det här med antagonister och protagonister igen. Och en av dem anmärkte just att det var hövdingen som var protagonisten.

Homer skriker

Homer skriker

Jag fattar inte hur man kan tro det! Han är protagonisten i *romanen* Gökboet. Det är som att tro att det är Don McLean som sjunger ensam på Madonnas version av American Pie för att det var han som gjorde originalet eller att det var Edward Munch som gjorde bilden här bredvid, eftersom det var Munch som gjorde förlagan.

Vad handlar det här om? Jo, det kan vara ganska lätt att förstå att jag som inte har en timmes utbildning i hur man mekar med bilar inte ska säga till någon vad de olika delarna under en motorhuv heter. Däremot verkar folk tycka att det är så enkelt med berättelser och texter att vem som helst kan få tycka till och ha lika stor expertis inom området. ”Det finns ju ändå inga fasta regler.” Struntprat. Det är klart att det finns regler. Det finns inte bara troper. Det finns faktiskt klara och ganska enkla regler. Några av dem finns beskrivna i olika skrivböcker. Några av dem finns beskrivna på Wordplay. Men lättast är kanske att faktiskt fråga en expert. Ta kontakt med någon som har läst, studerat, forskat, prövat, och gjort fel och blivit rättad, snarare av en som aldrig haft händerna oljiga.

Fiasko med bakningen igen

Det blev ett hejdundrande fiasko med bakningen igår, när jag skulle fixa till en chokladkaka till sonens dagis. De har Luciatåg idag. Jag tänkte vara lite avancerad och lägga i apelsin i glasyren så att det blev lätt smak av romerska bågar. Tyvärr glömde jag bort att man då bör ta bort en del av vattnet. Det blev bara slask. Jag blev tvungen att blanda i lite chokladpulver för att glasyren över huvud taget skulle vara fast. När jag sedan smakade på det hade det blivit någon reaktion mellan apelsinen och chokladen. Det var så surt, så surt, så surt, som sonen skulle ha sagt om han hade fått smakat den. Det fick han inte. Så surt var det.

Men det där påminde mig om några av våra andra bakäventyr genom åren.

Som den där gången när vi gjorde pepparkaksdeg själva, ställde ut den för att kallna över natten och missade att det var kastrullen med ett hål för ångan. Snön föll med andra ord rakt ner i smeten och gjorde den blaskig, får man nog säga. Men det slutade inte där. Vi var ju tappra och tänkte rätta till det där. I med lite mjöl. Okej, mycket mjöl. Degen blev fast igen. Den gången var vi så duktiga. Vi smakade inte en enda gång. Förrän de var klara. Då smakade de som papp.

Alla har väl haft lite för varmt vatten på jästen? Våra limpor jäste inte särskilt mycket efter det. Men de var i alla fall fiberrika, mätt per kubikcentimeter.

Sen har vi ju kaffekakorna. Jag älskar kaffe i alla varianter förutom drickbart. Kaffeglass – mums. Kaffesmak på milkshake – wow. Sådana där kaffebön-godis – mmmm. Och kaffekakor är bland det godaste. UTOM… utom när man läser deciliter istället för matskedar. Då förvandlas de från kaffekakor till KKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE-KKKKKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAAKKKKKKKKKKKKKKKOOOOOOOOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!

Vi var nog uppe den natten, om jag inte minns helt fel.

Men det värsta jag har varit med om i bakväg var min sambos rulltårta. Den blev så illa att vi numera har kommit överens om att aldrig prata om den mer. Jag kan fortfarande – utan några som helst problem – känna smaken ibland. Inte för att jag vill. För att jag inte kan låta bli. Nog laddat nu. Min sambo skulle göra en rulltårta, men tänkte listigt att hon kunde spara äggvitorna och göra maränger av senare. Hon hade alltså bara i äggulorna i rulltårtesmeten. Å resultatet? För det första blev smeten aldrig fluffig. För det andra smakade det bara äggula, över allt annat i hela köket. För det tredje var eftersmaken ännu värre. För det fjärde, för det fanns något som var ännu värre än trean där, så blev eftersmaken kvar – länge. Man fick helt enkelt inte bort smaken av äggula ur munnen.

Vi åt inte upp den. Men det var en klen tröst.

Favoriter just nu på YouTube

Lite ovanligt för mig, men här är mina favoriter just nu på YouTube:

10.Kassie DePaiva och Dale Midkiff från TV-serien Time Trax. Framför allt sången Misty Mountain. Jag försökte få tag på den här låten i flera år innan YouTube dök upp.

9. Daft Bodies – Harder, Better, Faster, Stronger. Två tjejer dansar och illustrerar hela texten på sina kroppar. Inte helt politiskt korrekt, kanske, men det finns manliga motsvarigheter – och naturligtvis är de lika bra.

8.James Randi förklarar homeopati och det är först då man förstår hur klockren pseudovetenskap som homeopati verkligen är. För den som behöver en dos av verkligheten rekommenderas Randi.org dagligen, eller åtminstone veckovis. Han ger en miljon dollar till den som kan bevisa att den har övernaturliga förmågor. Antal vinnare? Nja, det har inte varit någon som har kommit så långt. Än.

7. En tribut till kompositören John Williams med hjälp av en a capella-Star wars-sång.

För dig som inte ser det kan jag berätta à la Bullen att det faktiskt inte är den killen i videon som framförde sången.

6. Scott Joplins The entertainer (känd från filmen Blåsningen) i en annorlunda version, nämligen i Ray Conniffs stil.

5. Samma orkester som i nummer sex, Horacio Saavedra, gör om The hues corporations discolåt Rock the boat, den här gången à la Bert Kaempfert. De sätter sig, de här versionerna.

4. Tjeckiska sångerskan Hana Zagorová gör om Johnny Cymbals doo wop-låt, Mister Bassman. På tjeckiska.

3.Fatboy Slims Weapon of choice har fått en fantastisk video med skådespelaren Christopher Walken, som kanske inte är känd för att spela snälla typer på film. Han dansar. Videon har fått en svensk uppföljare med Mikael Persbrandt i samma roll, då som reklam för en fastighetsvärd.

2.Världens troligen bästa korttrollare, Ricky Jay, är i toppform. Jag har sett den här videon kanske tio gånger och trots att jag vet hur det borde gå till kan jag inte se hur han gör.

och slutligen nummer 1:

Captain Disillusion är en hjälte som avslöjar fejkar på YouTube. En välbehövlig och rolig figur. ”Love with your heart. Use your head for everything else.” Prenumerera nu!


Narnia

Jag såg första filmen om Narnia igår på TV. Jag säger som Sean Connery i The league of extraordinary gentlemen: ”I’m still waiting to be impressed.” Vad är det för speciellt med den? Nedan kommer jag avslöja saker ur handlingen, så om du inte vill veta något, gå till nästa inlägg.

Alltså, jag förstår inte riktigt den stora grejen med filmen som kom för några år sedan. Varför?

1. jag fick inte känslan som i Harry Potter att det här var folk som förtjänade att få bli kungar. Så synd är det inte om syskonen.

2. Den stora känslomässiga grejen i filmen är när lejonkungen Aslan dör. Tjejerna gråter. (Killarna krigar, men det är ju killar.) Problemet är att när Aslan dör har han varit med i filmen i kanske tre-fyra minuter och pratat största delen av tiden. Han har inte gjort något särskilt. Hade däremot Bävern dött, då hade jag blivit sorgsen.

3. så varför är häxan så ond? Hon gör att det blir vinter. Är det hennes stora plan? Hon har kanske ingen varm personlighet och kommer inte få något pris för bästa chef, men hon är ingen skurk i samma ådra som hon i Guldkompassen, eller Voldemort i Harry Potter. Filmer behöver skurkar. Och skurkar behöver planer. Till och med filmer som bygger på böcker. Det är ju det första man stjäl när man adapterar en bok, bortsett från signaturgrejerna (garderoben, etc).

4. alla menar att Edmund är en förrädare. Kolla noga på mötet med häxan, så är det knappast det intrycket han ger. Han kan ju knappast förväntas veta allt, och sedan lurar och mutar häxan honom: en tio-tolvåring. Det är ganska mycket att kräva av en så ung pojke att han ska genomskåda den situationen.

Låt mig förtydliga: Det var evigheter jag läste böckerna, så jag minns dem inte riktigt, men med den filmen hade de här berättelserna knappast blivit så kända som de är idag.

X-men-filmerna

Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Storm och Wolverine

X-men. Från vänster: Prof Charles Xavier, Rouge, Cyclops, Ice man, Jean Grey, Storm och Wolverine

Nyligen såg jag om de hittills tre X-men-filmerna. Det började när jag besökte min svägerska, och då bara spridda delar av ettan men det var tillräckligt för att jag skulle bli sugen på att gå igenom de andra två – inte minst för att det snart är dags för nästa film i serien.

Jag kanske ska börja med att jag tillhör den överväldigande majoritet som har sett filmerna men inte läst serien i någon större omfattning. Det lilla jag läst av serien känns inte alls lika spännande eller roligt som filmerna, men jag kanske får kontakta en kompis som har rätt mycket och se om jag kanske går att omvända.

Låt vara att trilogin är lika subtil i sina metaforer som Star Trek. (Ja, nu pratar vi ”en ras = en minoritet”.) Filmerna är ganska charmiga på sitt sätt och hyfsat spännande. Fakiskt inte helt oävna dramaturgiskt. Och jag skulle också ha låtit Patrick Stewart ha voice over, om jag hade gjort dem.

Men det finns några småsaker.

Ängeln

I trean finns det en figur som ser ut precis som en ängel, med stora vingar, blont hår och fina drag. Han är son till forskaren som har hittat på ett botemedel mot att vara mutant. Och bortsett från att han utgör en schysst del av affischen (en tydligen rätt viktig del av en rollfigurs existensberättigande) är han med i filmen av två anledningar: 1) han är med för att introducera botemedlet och 2) han ska rädda sin pappa i slutet, trots allt det hemska han gjort. Det är väl okej med rollfigurer med begränsat utrymme. Men nu är inte problemet att ängeln har för lite tid. Han är med i säkert fyra-fem scener till. Det finns ett namn för det: Feghoot – en story som existerar enbart för att sätta upp en poäng. I det här fallet är dessutom poängen så meningslös att jag stundom funderar på ifall de har klippt bort scenen där hans roll i filmen får sin förklaring.

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike är en rollfigur som bara finns med i tvåan, en kvinna som liksom Wolverine är full av adamantium, läker superfort och har klor. Det är som gjort för att de två ska slåss, eller hur? Eftersom man hejar på Wolverine (utom möjligen Dr Cox i Scrubs) – och han är drygt tjugo centimeter längre, tyngre och man, måste man naturligtvis ge henne lite försprång för att det ska bli spännande. Hon har längre klor. Japp, det är allt.

Men det är inte det som jag tänker på. Det jag tänker på är om man skulle analysera det hela ur genusteoretisk synvinkel – enbart det slagsmålet. Jag tror inte på sådan analys rätt igenom, men det här vara bara för roligt för att släppa.

Jag nämnde att hon har längre klor. Det jag inte skrev var att han har sina klor från knogarna. Hennes klor är förlängda naglar.

Hon rivs största delen av tiden. Han skjuter in sina klor i henne.

Och så är det själva dödsscenen. För det är klart att hon – den mest formidabla av X-mens motståndare i tvåan – måste dö innan uppföljaren. (Det är ungefär som Darth Mauls död, alldeles för lätt för att hennes död ska vara lika spektakulär som hennes intryck. Se här för fler skurkmedhjälpare som dött före sin tid.) Hon dör så här:

Lady Deathstrike

Lady Deathstrike

Man ser det inte här, men strax innan hon dör ser Wolverine till att hon blir penetrerad i nedre delen av magen av ett långsmalt rör. Hon rycker till. En kokande vätska sprutas in i henne genom röret, och pumpas långsamt in, tills hon slutligen blir helt fylld. Hon skakar och hela kroppen späns. Det börjar till och med rinna sådan vätska ur mungiporna på henne – och näsan och ögonen… Sen drar Wolverine röret ur henne och hon faller ihop.

Är det bara jag som ser det metaforiska här?

Slut på genusanalysen.

Sabretooth

I ettan stör jag mig lite på Sabretooth. Han är ungefär som den där tredje kryptoniern i Stålmannen 2: dum, stum och lätt meningslös. Varför inte göra något med honom när man ändå betalar för skådespelaren? Inte nog med att han personifierar ”low brow”, han har inga scener där han ger något större positivt intryck. (Och då menar jag positivt i väldigt vid bemärkelse.) När inte ens Magneto respekterar honom, varför skulle vi? (Och Toad? Tja, jag vet inte, jag. Jag blir sällan rädd för paddor.) Poängen är att ingen av dem påverkar filmen i större grad än att Sabretooth är orsaken till att Wolverine och Rouge blir förda till mutantskolan. (Apropå det, hur visste Storm och Cyclops att Sabretooth skulle attackera dem?) Nä, det hade gått att lösa smidigare.

Urvalet av hjältar

Kitty Pryde är en ung tjej som kan gå genom väggar. Hon finns med i alla tre filmerna, men spelas av tre olika skådespelerskor: i ettan blir hon den första mutanten Wolverine ser göra något mutantiskt i X-skolan (hon är med i två sekunder ca), i tvåan faller hon genom sin säng när Stryker anfaller (hon är kanske med i fem sekunder den här gången) och i trean är hon äntligen med på riktigt. Hon tycker jag är bra mycket mer intressant än Cyclops, Storm och Jean Grey, för att inte tala om Ice man. Likadant är det med Colossus, som också finns med i alla tre filmer, men som inte heller har någon större roll förrän i trean. Han är den store blyge killen som kan få en ogenomtränglig rustning på någon sekund. Ah, jag antar att alla kanske inte tycker som jag, men det blev lite för mycket fokus på Hogan ”jag är så rebellisk” Wolverine, Cyclops (”jag gillar inte Wolverine”), och Jean Grey (”ska jag välja honom eller honom? Nej, jag har redan valt), vars historier verkar vara fasta. Jag menar, det finns inte mycket att säga om Storm, va, annat än att hon har de och de krafterna? Och i och med att krafterna är oföränderliga och stora, kan man bara plocka fram rätt kraft, så vinner man. Lite för lätt, i min mening. Fast att plocka in Kelsey Grammer som The Beast var inspirerad rollbesättning.

Slutsats

De här svaga punkterna är några av de grejer jag tänkte på senast jag såg dem. Jag har hittills inte nämnt senator Kelley, vars vattnighet är helt fantastisk. Eller Juggernaut. Eller Mystique som i stort sett är det närmaste vi har sett Rey Mysterio på film. Eller Magnetos flykt, attack mot poliserna som håller Mystique, hot mot poliserna för att utpressa professor X – ja, i stort sett alla scener. Men det får vara tills nästa gång.

Nu finns boken igen

Efter att ha varit slutsåld, finns Så fungerar Wikipedia (se flik ovan) äntligen att köpa igen. Gå gärna in på närmaste bokhandel och fråga efter den och nöj dig inte med mindre än att de beställer hem ett ex till dig.

Bloggstress

Jag var på en konferens med SFIS i förra veckan och fick höra mer om mikrobloggar och säkert tjugo andra grejer, som man i stort sett borde hålla koll på. Vanligtvis brukar jag tycka att sånt är ganska kul, men för ett ögonblick fick jag bloggstress och informationsunderskott. Lite underligt var det att jag bara någon dag innan hade hört folk som ifrågasatte ifall man behövde läsa några nyheter…