Ironman vs Fantastiska fyran

Robert Downey Jr som Tony Stark/Ironman

Robert Downey Jr som Tony Stark/Ironman

Efter några utflykter till andra ämnesområden (YouTube och bakning) tänkte jag återvända till mitt hemområde: film och TV. Jag såg nämligen Ironman igår, filmen med Robert Downey Jr, och tänkte komma med några kommentarer.

Åter till tidigare grejer jag skrivit

Till att börja med, för den som undrar ifall jag tycker att filmen har samma problem som de flesta andra superhjältefilmer, så kan jag säga ett tveksamt ja. Jag gillade Fantastiska fyran, trots dess problem, och jag gillar Ironman, troligen mer, också trots samma problem.

Det finns framför allt två skäl till att jag föredrar Ironman:

1) Fantastiska fyran är fyra stycken, medan skurken är ensam – d.v.s. de har övertaget, inte skurken. I Ironman är rollerna som de ska vara: skurken är större, starkare och bättre utrustad. (Dessutom finns det i Ironman en risk för fler än hjälten (typ världen) ifall skurken skulle vinna. Det gör det inte på samma sätt i Fantastiska fyran: skurkens mål är i själva verket ganska vagt. Kan det vara att få tillbaka Sue? Eller att göra onda saker? Tja, det kanske är bäst att inte tänka alltför mycket på det.)

2) Det var väl ganska förutsägbart i Fantastiska fyran att deras rymdfärd skulle gå illa. Ändå tog den typ 15 minuter och sa inget som vi inte redan hade fattat (bortsett från att Victor Von Dooms rymdstation är lika stor som typ Deep Space Nine trots att det bara var fem boende där). I Ironman fick vi alla fall lära känna en person till och få en liten historia där Tony Starks liv sammanflätades med en annans.

Sen är slutet mer spännande, men det är ju en personlig avvägning.

När serier blir film

Om vi sedan går tillbaka lite, innan själva filmen, så har jag ungefär samma relation till Ironman som tecknad serie som jag har till Fantastiska fyran. Jag har knappt läst dem alls. Fantastiska fyran, möjligen något mer. Jag läste Hulken, Spindelmannen och Stålmannen – samt en del komiska serier. Men både Ironman och Fantastiska fyran har definitivt potential som filmer: specialeffekter, rollfigurer, och backstories. Så det var rätt självklart att de skulle bli filmer någon gång. Ironiskt nog tycker jag nog att de har blivit bättre filmer än de som baseras på de serier jag läste: Hulken (jag har bara sett den första än så länge) var rätt pretto och när man läst bakgrundshistorien gillar man den knappt alls, Spindelmannen-trilogin är hyfsade, men efter Blake Snyders analys av första filmen i boken ”Save the Cat!” känns den inte heller jättebra, och senaste Stålmannen-filmen är bara pinsam. Däremot gillar jag båda de senaste Batman-filmerna. Så tecknen är tydliga: serier jag gillar blir dåliga filmer och tvärtom.

Rollbesättning

Jag bryr mig inte särskilt mycket om rollbesättning.

Däremot kan jag tycka att det var lite väl förutsägbart att den flintskallige, skäggige äldre mannen som ser arg ut på alla bilder i början visar sig vara skurken. (Nä, nån spoilervarning tänker jag inte sätta ut för det var självklart redan från början.)

Intrigen

Julian McMahon tar sin tid på sig att förvandlas till Dr Doom

Julian McMahon tar sin tid på sig att förvandlas till Dr Doom

Intrigen, däremot, bryr jag mig om, och den är ungefär två gånger bättre i Fantastiska fyran och fyra gånger bättre än Spindelmannen. Notera till exempel bristen på ”skurken kidnappar hjältens flickvän”-avsnitt. Notera också hur Tony Stark konfronteras med successivt större hinder, varianter på samma skurk medan Fantastiska fyran väntar på sin skurk.

Slutsats

Jag vet inte om det går att dra någon slutsats av det här, men jag gillar att ha den rubriken. Vad sägs därför om att vi tillsammans låtsas att jag kommit på något riktigt smart som slutord och att du länkar hit enbart för slutordens skull?

Joakim Jardenbergs Wikipediautmaning

Nyligen fick jag reda på att Joakim Jardenberg, vd på Mindpark, har donerat 25 000 kronor till Wikimedia Sverige, Wikipedias stödförening i Sverige. Inte nog med det. Han skrev om det i sin blogg. Inte nog med det. Han utmanar dessutom andra att göra detsamma. Inte nog med det! Andra verkar hänga på. Inte nog med det! Han tänker börja jobba för att förändra skolväsendets syn på Wikipedia.

Där har vi en visionär i arbete.

Banacek

George Peppard som Banachek

George Peppard som Banacek

Jag har fått tillgång till andra säsongen av TV-serien Banacek med George Peppard i huvudrollen som en polsk/amerikan som har som jobb att återbörda försvunna och högt försäkrade saker. Den har sina fördelar: Peppard är rätt olik sig från andra roller jag sett honom i, till exempel men inte bara A-team. De andra två/tre huvudpersonerna är en salig blandning av figurer. Intrigerna håller hyfsat väl (wow, hur försvinner en tretons-staty eller ett flygodugligt flygplan?). Och musiken är ganska skön.

Sen är kanske filmningen inte den bästa: enbart i ett avsnitt såg jag kameraskuggor och -speglingar vid tre tillfällen – inom fem minuter. Ljudet kunde vara bättre (nybörjarfilmare – tänk på ljudet mer än bilden!). Och man är glad att man inte är anställd av Banacek. Men det ska bli lite tråkigt när jag inte har fler avsnitt att titta på.

Gökboet och protagonsten igen

Kort efter att jag skrivit om vem som är protagonisten i filmen Gökboet (nej, det är inte indianen Bromden…) så var min sambo på ett nytt möte med sin kurs. Där diskuterade man just det här med antagonister och protagonister igen. Och en av dem anmärkte just att det var hövdingen som var protagonisten.

Homer skriker

Homer skriker

Jag fattar inte hur man kan tro det! Han är protagonisten i *romanen* Gökboet. Det är som att tro att det är Don McLean som sjunger ensam på Madonnas version av American Pie för att det var han som gjorde originalet eller att det var Edward Munch som gjorde bilden här bredvid, eftersom det var Munch som gjorde förlagan.

Vad handlar det här om? Jo, det kan vara ganska lätt att förstå att jag som inte har en timmes utbildning i hur man mekar med bilar inte ska säga till någon vad de olika delarna under en motorhuv heter. Däremot verkar folk tycka att det är så enkelt med berättelser och texter att vem som helst kan få tycka till och ha lika stor expertis inom området. ”Det finns ju ändå inga fasta regler.” Struntprat. Det är klart att det finns regler. Det finns inte bara troper. Det finns faktiskt klara och ganska enkla regler. Några av dem finns beskrivna i olika skrivböcker. Några av dem finns beskrivna på Wordplay. Men lättast är kanske att faktiskt fråga en expert. Ta kontakt med någon som har läst, studerat, forskat, prövat, och gjort fel och blivit rättad, snarare av en som aldrig haft händerna oljiga.

Fiasko med bakningen igen

Det blev ett hejdundrande fiasko med bakningen igår, när jag skulle fixa till en chokladkaka till sonens dagis. De har Luciatåg idag. Jag tänkte vara lite avancerad och lägga i apelsin i glasyren så att det blev lätt smak av romerska bågar. Tyvärr glömde jag bort att man då bör ta bort en del av vattnet. Det blev bara slask. Jag blev tvungen att blanda i lite chokladpulver för att glasyren över huvud taget skulle vara fast. När jag sedan smakade på det hade det blivit någon reaktion mellan apelsinen och chokladen. Det var så surt, så surt, så surt, som sonen skulle ha sagt om han hade fått smakat den. Det fick han inte. Så surt var det.

Men det där påminde mig om några av våra andra bakäventyr genom åren.

Som den där gången när vi gjorde pepparkaksdeg själva, ställde ut den för att kallna över natten och missade att det var kastrullen med ett hål för ångan. Snön föll med andra ord rakt ner i smeten och gjorde den blaskig, får man nog säga. Men det slutade inte där. Vi var ju tappra och tänkte rätta till det där. I med lite mjöl. Okej, mycket mjöl. Degen blev fast igen. Den gången var vi så duktiga. Vi smakade inte en enda gång. Förrän de var klara. Då smakade de som papp.

Alla har väl haft lite för varmt vatten på jästen? Våra limpor jäste inte särskilt mycket efter det. Men de var i alla fall fiberrika, mätt per kubikcentimeter.

Sen har vi ju kaffekakorna. Jag älskar kaffe i alla varianter förutom drickbart. Kaffeglass – mums. Kaffesmak på milkshake – wow. Sådana där kaffebön-godis – mmmm. Och kaffekakor är bland det godaste. UTOM… utom när man läser deciliter istället för matskedar. Då förvandlas de från kaffekakor till KKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAFFFFFFFFFFFFFFFFFFFFEEEEEEEEEEEEEEEEEEEE-KKKKKKKKKKKKKKAAAAAAAAAAAAAKKKKKKKKKKKKKKKOOOOOOOOOOOOOOOOOOORRRRRRRRRRRRRRRRRR!!!!

Vi var nog uppe den natten, om jag inte minns helt fel.

Men det värsta jag har varit med om i bakväg var min sambos rulltårta. Den blev så illa att vi numera har kommit överens om att aldrig prata om den mer. Jag kan fortfarande – utan några som helst problem – känna smaken ibland. Inte för att jag vill. För att jag inte kan låta bli. Nog laddat nu. Min sambo skulle göra en rulltårta, men tänkte listigt att hon kunde spara äggvitorna och göra maränger av senare. Hon hade alltså bara i äggulorna i rulltårtesmeten. Å resultatet? För det första blev smeten aldrig fluffig. För det andra smakade det bara äggula, över allt annat i hela köket. För det tredje var eftersmaken ännu värre. För det fjärde, för det fanns något som var ännu värre än trean där, så blev eftersmaken kvar – länge. Man fick helt enkelt inte bort smaken av äggula ur munnen.

Vi åt inte upp den. Men det var en klen tröst.

Favoriter just nu på YouTube

Lite ovanligt för mig, men här är mina favoriter just nu på YouTube:

10.Kassie DePaiva och Dale Midkiff från TV-serien Time Trax. Framför allt sången Misty Mountain. Jag försökte få tag på den här låten i flera år innan YouTube dök upp.

9. Daft Bodies – Harder, Better, Faster, Stronger. Två tjejer dansar och illustrerar hela texten på sina kroppar. Inte helt politiskt korrekt, kanske, men det finns manliga motsvarigheter – och naturligtvis är de lika bra.

8.James Randi förklarar homeopati och det är först då man förstår hur klockren pseudovetenskap som homeopati verkligen är. För den som behöver en dos av verkligheten rekommenderas Randi.org dagligen, eller åtminstone veckovis. Han ger en miljon dollar till den som kan bevisa att den har övernaturliga förmågor. Antal vinnare? Nja, det har inte varit någon som har kommit så långt. Än.

7. En tribut till kompositören John Williams med hjälp av en a capella-Star wars-sång.

För dig som inte ser det kan jag berätta à la Bullen att det faktiskt inte är den killen i videon som framförde sången.

6. Scott Joplins The entertainer (känd från filmen Blåsningen) i en annorlunda version, nämligen i Ray Conniffs stil.

5. Samma orkester som i nummer sex, Horacio Saavedra, gör om The hues corporations discolåt Rock the boat, den här gången à la Bert Kaempfert. De sätter sig, de här versionerna.

4. Tjeckiska sångerskan Hana Zagorová gör om Johnny Cymbals doo wop-låt, Mister Bassman. På tjeckiska.

3.Fatboy Slims Weapon of choice har fått en fantastisk video med skådespelaren Christopher Walken, som kanske inte är känd för att spela snälla typer på film. Han dansar. Videon har fått en svensk uppföljare med Mikael Persbrandt i samma roll, då som reklam för en fastighetsvärd.

2.Världens troligen bästa korttrollare, Ricky Jay, är i toppform. Jag har sett den här videon kanske tio gånger och trots att jag vet hur det borde gå till kan jag inte se hur han gör.

och slutligen nummer 1:

Captain Disillusion är en hjälte som avslöjar fejkar på YouTube. En välbehövlig och rolig figur. ”Love with your heart. Use your head for everything else.” Prenumerera nu!


Narnia

Jag såg första filmen om Narnia igår på TV. Jag säger som Sean Connery i The league of extraordinary gentlemen: ”I’m still waiting to be impressed.” Vad är det för speciellt med den? Nedan kommer jag avslöja saker ur handlingen, så om du inte vill veta något, gå till nästa inlägg.

Alltså, jag förstår inte riktigt den stora grejen med filmen som kom för några år sedan. Varför?

1. jag fick inte känslan som i Harry Potter att det här var folk som förtjänade att få bli kungar. Så synd är det inte om syskonen.

2. Den stora känslomässiga grejen i filmen är när lejonkungen Aslan dör. Tjejerna gråter. (Killarna krigar, men det är ju killar.) Problemet är att när Aslan dör har han varit med i filmen i kanske tre-fyra minuter och pratat största delen av tiden. Han har inte gjort något särskilt. Hade däremot Bävern dött, då hade jag blivit sorgsen.

3. så varför är häxan så ond? Hon gör att det blir vinter. Är det hennes stora plan? Hon har kanske ingen varm personlighet och kommer inte få något pris för bästa chef, men hon är ingen skurk i samma ådra som hon i Guldkompassen, eller Voldemort i Harry Potter. Filmer behöver skurkar. Och skurkar behöver planer. Till och med filmer som bygger på böcker. Det är ju det första man stjäl när man adapterar en bok, bortsett från signaturgrejerna (garderoben, etc).

4. alla menar att Edmund är en förrädare. Kolla noga på mötet med häxan, så är det knappast det intrycket han ger. Han kan ju knappast förväntas veta allt, och sedan lurar och mutar häxan honom: en tio-tolvåring. Det är ganska mycket att kräva av en så ung pojke att han ska genomskåda den situationen.

Låt mig förtydliga: Det var evigheter jag läste böckerna, så jag minns dem inte riktigt, men med den filmen hade de här berättelserna knappast blivit så kända som de är idag.