Varför inte fler wikipettrar?

Det finns framför allt två skäl till att jag inte skriver mer om Wikipedia på den här bloggen:

  1. det är min personliga blogg och jag vill försöka hålla isär mitt privatliv (manusförfattande, redaktörsjobb, familj etc) från vad jag gör på Wikipedia, någorlunda i alla fall
  2. jag vill inte att det jag skriver som privatperson i onödan ska uppfattas som ”officiella” budskap från Wikipedia, eftersom jag är ordförande i Wikimedia Sverige.

Men nu tänkte jag göra ett undantag. Därför vill jag redan säga att det här är mina högst personliga åsikter som vem som helst på Wikipedia.

Idag har jag nämligen fått två mail från två olika människor som undrar varför inte ordet Wikipetter får finnas med i Wikipedia. En snabb koll: ja, de är kompisar. Nu är inte de här två killarna de första som undrar varför inte ordet Wikipetter inte finns med i Wikipedia. Tvärtom. Ordet har funnits men blivit raderat – tolv gånger. Varför? Det är frågan. Titta litegrand på diskussionen. Nej, jag menar inte diskussionsidan. Jag menar den diskussion som har varit utanför Wikipedia. 2007-11-14. För åtta månader sedan. 2008-09-15. 2009-01-29. 2009-01-31.För att bara ta några få exempel. Där finns en del argument för och emot.

Argumenten för

Hmm, det argument som används oftast för att Wikipetter ska finnas i Wikipedia verkar vara: ”Haha, det stämmer ju. På Wikipedia finns det ju Wikipettrar som bestämmer över vad som ska finnas med. Titta bara, de vill inte ens ha in ordet Wikipettrar. Alltså finns ordet.” Med samma logik… ja, jag kan knappt föreställa mig vad man skulle kunna göra om det argumentet godkändes. ”Det finns också Wikisexister, Wikidyslektiker, Wikibantare och Wikiallergiker.” Nu är visserligen inget av de förslagen lika fyndiga som Wikipetter, men strunt samma: Wikipedianerna vill inte ha in orden, ergo finns de och borde få en plats bland de 300 000 andra orden på svenska. Det här argumentet bygger alltså på ett visst mått av innovationslusta.

Ett annat argument är: ”Men slappna av, det är ju inte hela världen om det där ynka ordet får stå där.” Okej, jag hoppas åtminstone att de inte är lika apatiska på sina jobb. Kanske är det annorlunda med Wikipedia. Det är ju bara en lek. Ända tills man tittar i artikeln om Selma Lagerlöf och upptäcker att ”PELLE I 7A HAR TAGIT HASSAN BAKIFRÅN. LOL.” Då är det dags att skriva en artikel om att man minsann inte kan lita på Wikipedia, att intevjua någon professor som säger att han minsann inte låter någon av sina studenter använda Wikipedia eller att gå över till något annat uppslagsverk.

Vissa som argumenterar för att det inte spelar någon roll ifall ordet får finnas med är inklusionister, och menar att det finns plats i Wikipedia för även smärre begrepp som aldrig skulle finnas i andra uppslagsverk. Paradexemplet här är den här artikeln, som inte finns med i Nationalencyklopedin eller i Nordisk familjebok. Men även inklusionister brukar hävda att Pelle i 7A i exemplet ovan inte ska ha någon artikel. Var går då gränsen, varför får toaletterna i Japan finnas med, medan stackars Pelle i 7A inte får vara med? (Svaret finns här och ännu tydligare här.)

Argumenten mot

Men sen finns det också argument mot att Wikipetter ska finnas med i Wikipedia:

Wikipetter är fortfarande inte ett tillräckligt etablerat uttryck för att passa in. Det finns trots allt vissa relevanskriterier.

Säg att Wikipetter skulle visa sig bli ett nytt ord. Då skulle det ändå inte passa in på Wikipedia. Det skulle istället passa in på Wiktionary, Wikipedias systerprojekt, den fria ordboken. Här kan du försöka skriva in ordet. Jag tycker att det skulle vara jättekul om du engagerade dig tillräckligt mycket för att ta dig den tiden. I själva verket finns det många andra ord som skulle behöva skrivas på Wiktionary, när du ändå är igång, menar jag.

Nu kommer rätt många av förslagen för att ha med Wikipetter antingen direkt eller indirekt från Joakim Jardenberg. Han är en hygglig människa. Men det finns många andra som vill ha med sina förslag också. Varje dag raderas drygt 100-150 artiklar. De flesta som patrullerar för att se efter så att Wikipedia inte fylls av skräp får en hel del klagomål på att artiklar raderats felaktigt. Jag också. Men i de allra flesta fallen visar det sig att skribenterna med de raderade bidragen har tänkt att göra reklam för sig själva och stött på motstånd från folk som tycker att det är viktigare att det som står där går att lita på. (Lägg märke till att folk utanför Wikipedia inte tar sig tiden att hitta på termer för folk som försöker lägga in reklam i Wikipedia-artiklar.)

Men…

… sen ska man väl inte sticka under stol med att många wikipedianer är wikipettrar och att det blivit lite prestigefråga från båda hållen. Därför kommer här två tips. Det finns åtminstone två sätt att ha med Wikipetter i Wikipedia, som ingen som har skrivit om grejen verkar ha tänkt på:

  1. som en sida i Wikipedia-namnrymden, till exempel Wikipedia:Wikipetter. Det finns liknande Wikipedia-kulturella prejudikat: Wikipe-tan och Wikiholism exempelvis. Men titta gärna på hur de artiklarna är författade.
  2. som en essä. Jag har själv skrivit en essä som har blivit uppmärksammad, så jag vet att det kan vara ett effektivt grepp, men bara om det är en välskriven text. Att bara klaga eller skriva ”det finns Wikipettrar på Wikipedia” resulterar snarast i att essän bedöms som trams – och vad händer med trams? Så var rolig, trevlig och intelligent. (Hmm, inget dåligt livsråd, förresten.)

Vad handlar det här om egentligen?

Varför skriver jag nu om det här på min personliga blogg? Jo, för att det finns en poäng här. Det här är inte bara argument för och emot.Frågan är djupare. Den handlar om hur man ser på Wikipedia.

  • Vad är Wikipedia?
  • Vad är Wikipedia för dig?
  • Ska Wikipedia innehålla all tänkbar information?
  • Vem är Wikipedia till för?
  • Varför spelar Wikipedia någon roll?

De här frågorna är vad Wikipetter-frågan egentligen handlar om. När Wikipedia, ett bara drygt åtta år gammalt projekt, kommer dithän att man börjar fundera över sådana djupa frågor, då finns det också skäl att fundera över vart Wikipedia är på väg. Då är det väl bara att kroka armarna och börja gunga. Vi kör igång på sidan tre i allsångshäftet: ”Ja, det var i januari, just i tjugohundraett, när Jimmy Wales sa till herr Sanger…” [Tonar ut.]

Sista lagret ljug

En återkommande kommentar till många författare är att de inte gör det tillräckligt svårt för sin protagonist, d.v.s. huvudperson. De har inte trängt ända in i berättelsens kärna. Kommentaren är visserligen så vag att den kan betyda i stort sett vad som helst och används istället för att säga ”jag vet inte varför det här är dåligt, men det är dåligt” – men det ligger ändå något i den.

Jag har kommit att kalla det ”sista lagret ljug”.

Hur man tränger längst ner i en berättelse

Det hela började med min flickvän som nyligen fick tillbaka just en sådan kommentar och undrade om jag visste hur man kom ända längst ner i en berättelse. ”Det är klart jag gör”, svarade jag. För visst vet jag det, likaväl som i stort sett alla. Det är ju skillnad att faktiskt göra det…

Men jag tog i alla fall ett papper och började rita upp hur hon hade gjort när hon hade skrivit sin pjäs. ”Först kom du på en idé. Sedan började du skriva. Sedan fick du kommentarer (av mig bl.a.). Du skrev om. Du fick nya kommentarer av andra. Skrev om igen. Skickade in. Fick den där kommentaren.” Hon nickade. Processen stämde i stort sett med hur hon hade gjort. Jag skulle gissa att de flesta som skriver gör ungefär på det sättet. De som skriver om sina berättelser i alla fall.

Processen är ett recept för att få just den kommentaren, eller för att skapa den bristen i berättelsen. Det torde vara ganska uppenbart när jag lägger in ett extra steg.

Mellan det att man får idén och det att man börjar skriva tar man tid på sig. Jag räknade upp ett par olika saker man kan göra för att se till att man tränger ända ner i berättelsen:

1. Man gör research. Fakta kan behövas för att undvika att man faller i en fälla (”men så får advokater inte göra”) eller för att få nya uppslag (”jaha, så inom astrofysiken har man upptäckt X, vilket jag kan använda som klimax”). Men research kan också ge rollfigurerna liv. Det kan ge miljön liv. Och det kan ge kontakter som senare kan göra att berättelsen faktiskt säljer.

2. Man tänker efter. Den första idén kanske inte var så bra som man först tyckte. Den kan ha inre motsägelser som gör att den är helt omöjlig att skriva. Å andra sidan kanske den bara behöver förändras lite för att fungera.

3. Man pratar med andra om idén. Faktiskt. Man frågar folk vad de tycker. Garanterat får man alternativa tolkningar, alternativa vägar och förslag på andra berättelser som den liknar. Om ingen är intresserad, vad är det då för mening med att skriva den?

4. Man går igenom idén systematiskt. Vad krävs? (”För att idén om läkaren som försvunnit ska fungera måste vi ha ett vittne, ett sjukhus, en läkare, en anledning” etc). Vad blir följderna? (”Om läkaren försvinner, då blir hennes man ledsen.”) Pröva att göra idén tvärtom. (”Istället för en försvinnande läkare – en uppdykande läkare”) Lägg till ett hinder. (”Läkaren vill försvinna och har en plan, men det finns hela tiden vittnen.”) Gör något oväntat. (”Läkaren försvinner och ingen märker det.”) Byt perspektiv. (”Vi ser allt ur läkarens perspektiv.”) Gör en ny tolkning av fakta. (”Läkaren har inte försvunnit, utan dött.”) Fortsätt att förvandla idén tills du tycker att du vet allt om idén.

5. Efter de fyra tidigare stegen gör man en sammanställning där allt det man kommit fram till på något sätt finns med, om så bara omnämnt.

6. Sen skriver man berättelsen. Med så mycket förarbete brukar det inte dröja länge innan rollfigurerna börjar sköta sig själva.

7. När berättelsen är skriven första gången, först då brukar jag fatta vad berättelsen egentligen handlar om, temat. Då är det mycket lättare att göra resterande omskrivningar för då vet man själv vad som ska filas på, utan att någon annan påpekar det.

Sista lagret ljug

Okej, men det är inte det ”sista lagret ljug” handlar om, inte egentligen. Sista lagret ljug handlar om att protagonisten går hela berättelsen och ljuger. Det är ingenting man behöver tänka på, för som människor går vi alla omkring och håller uppe en fasad. Så bry dig inte om att hitta någon komplicerad lögn.

Men det du bör göra är att mot slutet lägga in en scen där din protagonist – av ett väldigt gott skäl – blir tvungen att sluta hålla uppe den fasaden. Den kanske är för skadad, den kanske blir avslöjad av någon annan, den kanske märker att fasaden gör mer skada än nytta, den kanske inser att den måste förändras för att nå sitt mål, eller vad det nu kan vara. Det är här det blir jobbigt som författare. Protagonisten är ju till viss del man själv. Därför kan det vara svårt att beskriva sig själv i ett realistiskt ljus, ”warts and all” som engelsmännen säger. Man tar bort sista lagret ljug och blir helt sanningsenlig, åtminstone för ett ögonblick.

När man har gjort den scenen, då spelar det i stort sett ingen roll vad man gör annars. Ingen kan klaga på att man inte kommit till rollfigurens kärna.

Så, du själv då…?

Ja, jag själv då? Om du scrollar upp lite ser du att mitt sista lager ljug ligger ganska tidigt (”För visst vet jag det, likaväl som i stort sett alla. Det är ju skillnad att faktiskt göra det…” i tredje stycket). Det finns en poäng med det. Det här tvingar mig att vara mer ärlig än jag kanske hade velat. Jag blir tvungen att sikta högre och därmed skriva bättre än om jag hade sparat det sista lagret ljug till slutet av berättelsen.

Dessutom gör det texten mer oförutsägbar. ”Vad ska han hitta på när han redan har tagit av sig det sista lagret ljug?” Jo, det ska jag säga dig: jag ska göra mitt jobb. Vi hörs.

PS. Vill du ha mer av liknande klokheter, rekommenderar jag dig att köpa ”Manusförfattarens guide”. Den finns att köpa på Vulkan.se. Klicka här.

7 misstag

Jag blev tipsad om den här artikeln. Den var bra. Läs den.

Uppslukad

Tydligen har nummer två av Jasper Ffordes böcker om Thursday Next, Lost in a good book, också blivit översatt till svenska. Uppslukad blir den svenska titeln. Jag ser redan fram emot den och hoppas att det blir många flera. Den var, som jag minns det, väldigt bra. Vi får se om minnet och den faktiska boken stämmer överens. Å andra sidan förlorade den första lite grand i översättningen. Kanske en kommenterad upplaga vore något att fundera på, när språket är så viktigt.

The Mentalist

Robin Tunney och Simon Baker i The Mentalist

Robin Tunney och Simon Baker i The Mentalist

Jag hade inte så höga förhoppningar om The Mentalist, när den hade premiär på TV3 häromdagen. Jag hade nämligen läst om serien här, och den analysen visade sig vara ganska på pricken. Fast hon glömde att nämna en sak: problemet med serien är att det saknas ledtrådar. Jag tyckte inte att idén är så dum med en tidigare bedragare (han påstod sig vara synsk) som använder sina kunskaper som polis. ”Jag är inte synsk, bara uppmärksam”-grejen hade kunnat bli riktigt cool. Om killen hade upptäckt något som man själv inte hade upptäckt. Om det hade funnits ledtrådar à la CSI:s superinzoomningar som gjort det till en lurig deckargåta istället för en ljummen soppa där han lägger en fälla för mördaren med hjälp av en rätt uppenbar lögn. Och om de andra poliserna inte hade varit så överdrivet dåliga. I jämförelse är Lestrade (från Sherlock Holmes) en rätt hyfsad deckare.

Låt mig istället visa ett exempel på hur man hade kunnat göra. Jeffery Deaver, en av mina favoritförfattare, skriver en bok om året om kriminalteknikern Lincoln Rhyme. Rhyme-böckerna tillhör de mest logiska böcker inom deckargenren jag läst sedan John Dickson Carr och Agatha Christie. Nu har Deaver börjat alternera Rhyme-böckerna med en serie om Kathryn Dance, som är expert på kroppspråk och på det sättet inte bara kan avslöja lögnare utan också använder deras kroppsspråk på ett sätt som Patrick Jane i The Mentalist bara kan drömma om. Hittills har det kommit en bok om Dance, en till är på väg, och hon introduceras dessutom i en av böckerna om Lincoln Rhyme.

Teamet i Lie to me

Teamet i Lie to me

Men, jag såg något annat som kan vara en bättre ersättning för The Mentalist, nämligen Lie to me. Den ska gå på TV4 med början onsdagen den 25 februari. Då tänker jag sitta klistrad. Serien följer en annan kroppsspråksexpert, spelad av Tim Roth. Serien bygger på en verklig forskares förmågor, inte helt olikt hur Conan Doyle skapade Sherlock Holmes. I Lie to me får man enligt trailern se detaljerna i folks ansikten när de ljuger. Det är de ledtrådarna som gör berättelserna, misstänker jag. Den 25 februari får vi se.

På spåret, Schlagerfestivalen och Vita huset

De senaste dagarna har jag varit fullt upptagen med nya babyn, men en tanke här och där har ändå dykt upp. Som det här med På spåret, Schlagerfestivalen och Vita huset. Tanken är kanske ungefär lika revolutionerande som att folk faktiskt tittar på… olika kanaler… Men ändå… jag har inte sett någon faktiskt ta upp grejen med att det är lite orättvist vilka som får mest uppmärksamhet.

På spåret

På spåret är givetvis ett TV-program. Men här får det representera alla de där folkliga programmen som har skyhöga tittarsiffror eftersom de lyckas tilltala pensionärer som inte tittar på andra kanaler än SVT och TV4, medelålders som inte har tid att titta på andra tider än prime-time, och i viss mån också lillgamla tonåringar. (Det finns undantag vad gäller genomsnittspubliken, men strunt samma. Det är funktionen som är viktigast.) Jag syftar på Antikrundan, Let’s dance, Idol och liknande. De här programmen får ganska stort utrymme i TV-tablån. Det är också de som det står saker om i tidningar när man skriver om TV.

Schlagerfestivalen

Schlagerfestivalen (som jag inte tänker kommentera individuellt förutom att säga ”ett otal delfinaler, två omgångar i varje program – och nu också en duell!”) och andra större tävlingsprogram: Let’s dance, dokusåpor och så vidare har i stort omvända proportioner från På spåret-typen. Schlagerfestivalen förekommer numera nästan bara någon timme om dagen, för alla kanaler, men de tar all uppmärksamhet.

Vita huset

Här sorteras alla arbetshästar in. TV-tablån är fulla av riktiga TV-serier med skådespelare, manus och så vidare. De får bara i undantagsfall någon uppmärksamhet. Vita huset är kanske inte något bra exempel, eftersom den serien gick i åtta år och fick bra recensioner. Men de andra åttiofem procenten – de syns inte som mer än rubriker i TV-tidningen, får aldrig mer än artighetstrailer på TV-kanalen och även om det bloggas om dem ibland, blir det i Sverige aldrig de som uppmärksammas mest på TV-galor.

Ändå är det i den sista typen mycket av kvaliteten med TV finns. Här finns mer än nöje för ögonblicket, här finns passion och här finns stora delar av det som vår kultur troligen kommer att bli ihågkommen om femtio år. Titta bara på hur svårt det kan vara att få reda på något om ett På spåret-liknande program som gick för tio år sedan. Ögongodis tittas på och glöms bort. Jämför det med hur väldokumenterade i stort sett vilken Vita huset-serie som helst bevaras, bevakas och skrivs böcker om. Så det är dags att alla media, både nya sociala media och gammalmedia sätter igång och uppmärksammar vårt bidrag till kulturen istället för att tiga ihjäl något som via den långa svansen får en stor del av tittarsiffrorna.

Skriv saker om Big bang theory. Blogga om MacGyver. Skriv en bok om Spin City (du kan lägga upp den på Vulkan.se om du inte hittar något förlag). Gör en förening för att hylla Frasier. Gå med i West Coast Trekkers. Skriv bättre Wikipedia-artiklar om de där serierna. Och fortsätt att titta utan att skämmas.