Jericho, en pärla

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram Skeet Ulrich

Några av skådespelarna tar rast. Längst fram i mitten Skeet Ulrich

Mitt i nätterna sänder TV4 TV-serien Jericho. Av någon anledning blev den serien aldrig någon hit, varken i USA eller Sverige, trots att den har många egenskaper som gör den väl värd att se. Serien hotades av nedläggning ända från början och precis som efter första säsongen av Star Trek, var det seriens fans som räddade den – tills inte ens deras ”brevbävning” lyckades rubba produktionsbolagets beslut längre. Resultatet blev att Jericho bara gjordes i 29 avsnitt. Visserligen fler än min favoritserie, Hämnd AB (som den här bloggen är döpt efter och som gjordes i 16 avsnitt), men inte tillräckligt för att täcka dess potential.

Efter att ha berättat om Jerichos tragiska öde, kanske jag borde kontrastera med att skildra dess förtjänster så att alla förstår vilket misstag det var att serien lades ner. Det tänker jag inte göra. Jag tänker istället visa på en av de saker som jag stör mig mest på och jag tänkte börja i en helt annan vinkel än vad man hade väntat sig:

Min son tittar mycket på TV. Det är inte skadligt och som frekvent TV-tittare och delvis arbetande med TV är det glädjande att han verkar förstå vad han tittar på och har starka åsikter och tankar om det han ser. (För kompletteringens skull: han älskar att klättra och springa och cykla också, så något stillasittande liv för han inte… Då har jag föregripit en moralpanik, hoppas jag.) På Barnkanalen visas ibland en tecknad serie om Clifford, den stora röda hunden. I den serien finns det förutom huvudpersonerna hundarna ett gäng barn som är deras hussar och mattar, totalt 6 barn. Alla barnen är varianter av adjektiven snäll, lekfull och brådmogen. Utom ett. Nu skojar jag inte. Undantaget är judiska flickan Jetta. Hon är manipulativ, egoistisk och småsint. Jag ljuger säkert inte om jag säger att mer än hälften av historierna om barnen handlar om hur Jetta hittar på något och ska läras något av de andra barnen/de vuxna. Det hade väl varit okej om alla barnen hade varit lika manipulativa, egoistiska och småsinta, och/eller Jetta hade haft några positiva drag. Men inte då.

Det är likadant i Jericho. De figurer som finns i serien är till 95% vita. Inget ovanligt i det. Så vilken hudfärg har då den ende som är mystisk, eventuellt ond och återkommande manipulativ? Hmm, kan det vara svart? Jajamensan. De flesta i serien är hyggliga, visar sig ha bra motiv som de får förklara tidigt, och har tämligen okomplicerade familjeförhållanden (vi återkommer till ett av undantagen nedan). De är vita. Hawkins sviker sin fru, ignorerar sina barn, ljuger, döljer saker, är mystisk, har konstig utrustning och är svart. Ganska övertydligt ”vi och dem”.

Det hade inte varit jättesvårt att göra det här bättre. Man kan se det här i andra serier också, som nu senast i House (säsong 4), där alla svarta sorterades ut, synbarligen av goda skäl, så att det till slut bara blev vita kvar. ”Token black guy”-syndromet finns alltså kvar.

Men åter till Jericho. För trots problemet med Hawkins finns det gott om skäl att programmera videon/DVD-inspelaren/vad du nu har och se serien. Jag avslöjar inte för mycket om jag skriver att serien handlar om vad som händer i en post-apokalyptisk småstad i USA. Huvudrollen spelas av Skeet Ulrich, känd från Scream-filmerna. Han återkommer till hemstaden efter flera års frånvaro och hamnar i en rätt hemsk situation, som sedan blir gradvis sämre.

En av de saker jag gillar är hur man använder rollfigurerna. Framför allt borgmästaren (huvudpersonens pappa och über-kompetent), som kontrasteras med en rätt inkompetent konkurrent – och förlorar. Eller mamman, som tvingas tas med det faktum att hennes andre son inte är så perfekt som hon trott (vilket leder till ett av de få komplexa familjeproblemen vita har). Eller den föräldralöse killen som långsamt tvingas bli ny butiksägare utan varor och i hård konkurrens utifrån. Eller… ja, det finns för många bra detaljer, att problemet med Hawkins är en irriterande vårta i ett ganska vackert ansikte.

Därför blir slutsatsen helt enkelt, missa inte den här serien.

Parlamentet har passerat bäst före-datumet

Parlamentet-studion

Parlamentet-studion

Humorserien Parlamentet har gått i TV sedan 1999. Det är ofattbart länge i humor-TV-sammanhang. 10 år. Snacka om nyheter gick i åtta år. Helt apropå gick i sju år. Lorry gick i fyra år. Nöjesmaskinen gick i tre år. Razzel gick i 27 avsnitt. Nöjesmassakern gick i tio avsnitt!

Parlamentet bygger på en importerad idé – inget ont i det. Det gör även Kvitt eller dubbelt, Per Myrbergs 34:an, Carolas Mickey, filmerna om Jönssonligan, och ett tal andra komediserier, filmer och företeelser som vi annars ser som svenska. Men poängen är att en del av tanken vid import är att man ska anpassa produkten efter den nya marknaden. Det var därför Älskade Lotten aldrig fungerade. Man försvenskade inte I love Lucy tillräckligt – och framför allt uppdaterade man den inte från 1950-tal till 1990-tal.

I början var Parlamentet fräscht. Det närmaste vi hade var Snacka om nyheter med liknande panel-form. (Men kolla gärna på QI som är en intressant vändning på det här.) Därför var ”grenarna” nya. Nu har vi sett ”Ja eller Nej” (som ju är en variant på radions På minuten.), ”Tips från coachen” och ”Duellen”. Vi har till och med sett det många gånger. Inte nog med att de börjar bli förutsägbara i sig; de är nästan samma från program till program. Och värre ändå: det verkar som om kvaliteten sjunker, som om komikerna knappt anstränger sig längre. Jag förstår att det är jobbigt att vara rolig på befallning, men jag börjar nästan misstänka att de har mindre extratid att klippa bort än tidigare (för ni vet väl att det inte är direktsänt utan att de klipper bort ca hälften av tiden de sitter där? Och att de får frågorna i förväg? Jo, men så är det inte dokumentär heller.)

Inte ens ”Det är klart man hänger med”, som är den gren jag gillar bäst, håller längre eller håller bara hjälpligt längre. Det blir helt inte lika roligt när det bara är en i varje lag som ska svara: det ser förberett ut. Och det är för kort tid för den ronden – mer tid åt ”Det är klart man hänger med”. (Jag är inte så förtjust i ”Tips från coachen”, trots att det finns en del guldkorn där också. Anledningen är att rätt många av instruktionerna är utfyllnad som drar ner tempot.)

Problemet handlar alltså delvis, i mina ögon, om att de varierar mellan ronderna för lite, samt att de inte hittar på nya varianter av det politiska käbblet längre. De har hittat ett format och i rädsla att förlora tittare håller de sig fast vid det. Men det som inte förändras, dör. Därför, som det ser ut nu, tycker jag att Parlamentet har passerat bäst före-datumet.

Om man ändå vill rädda Parlamentet finns det mycket att göra. Några förslag:

* i stort sett varje vecka är det en ensam kvinna i panelen och resten män. Problemet är inte att det inte finns kvinnliga komiker. Problemet är inte heller att ”politikerna” till 75% är män. Problemet är att författarna till 100% är män. Det blir ganska grabbigt då, vilket man kan se på de rätt hårdföra dialogerna. Jag föredrar fyndiga skämt framför ”din mamma”-skämt. Man skulle lätt kunna göra ett program eller helst flera med bara kvinnor (ja, programledare, också).

* inspelningarna sker i studio. Tänk att få se Parlamentet live på någon humorgala!

* det blir ganska många olika nyheter som ska avhandlas i ett program, vilket tar tid från humor-delen. Det skulle därför vara kul med ett eller flera tema-program. Miljön, den ekonomiska krisen (utspelas i bunker?), EU (med tolkning av utländsk programledare?), bloggar, OS eller något annat aktuellt, kanske? Där skulle varenda rond få lite ny vinkel, med ”eko”-, ”finans”-, ”EU”-, ”blogg”- eller ”OS”-tillägg.

* ett gästparti byts ut mot ett av de ordinära ”blåa” och ”röda”. Istället för sossarna kan ju vänsterkanten representeras av vänsterpartiet eller miljöpartiet, medan högerkanten representeras av folkpartiet, centerpartiet eller kristdemokraterna. Eller varför inte gå ännu längre ut på den politiska arenan? Sverigedemokraterna, Piratpartiet, Junilistan, Pensionärspartiet, etc. Vilket parti som utesluts bestäms ena veckan och införs nästa vecka, så att valen i programmen betyder något.

* kändisprogramledare som får utforma programmen lite efter eget huvud. Tänk er Thomas di Leva som programledare, eller Agneta Sjödin, eller Gunde Svan, eller Alex Schulman, eller förbundskaptenen i ishockey, eller Henrik Fexeus, eller för den delen Göran Persson, Wanja Lundby-Wedin eller Nyamko Sabuni!

Oavsett vad man gör så finns det två saker som borde åtgärdas nu:

* förbättra ljudet. Anders S. Nilsson talar 50% av tiden samtidigt som publiken pratar. Det går inte att höra honom då. Antingen mickar man honom bättre eller skruvar man ner volymen på applåderna just då.

* ta bort de dåliga undertextskämten. Det finns roligare saker att göra på TV än att titta på folk från nyhetsrapportering som de ger ganska dåliga repliker till. Är det en slump förresten att 95% av de som visas har annan hudfärg? Kan det inte finnas lite lite mindre rasistiska skämt än att utlänningar är dumma/konstiga, åtminstone om man ska upprepa dem vecka för vecka?

Vågor eller partiklar?

Det har blivit mycket YouTube-filmer den senaste tiden, men här kommer en till. Om man någon gång behöver få förklarat för sig hur konstig kvantvärlden är, är det här ett bra ställe att börja på:

Vem visste att de kunde sånt också?

Jag var lite för gammal när Transformers kom, så jag blev aldrig riktigt intresserad av dem och har inte sett filmen som kom härom året, men den här YouTube-filmen svarar på en av de vanligaste frågorna: Kan robotar dansa?

Tänk om Beatles vore irländska

En fråga som alla någon gång har ställt sig är hur det skulle ha låtit om Beatles hade varit irländska. Därför är den här filmen något man bara inte får missa:

Klichéer i svensk film

Någon gång 2003 skrev jag följande text om svensk film. Den var lite cynisk, om man säger så. Jag hoppas att ni ser det här som det tidsdokument det är och inte tror att jag hyser samma känslor och tankar numera.

Vad svenska filmer handlar om

1. Den svenske polisen – alltid överviktig, medelålders man som lyssnar på opera medan han väntar på att hans föräldrar (eller hund) ska dö.

2. Den modige lille skolpojken som blir mobbad av sina klasskompisar och hittar en märklig låtsasmorfar som ger honom en fickkniv, så att allt löser sig.

3. Den medelålders gifte mannen som träffar en ny kvinna, är otrogen, bråkar med sin fru och sen löser sig allt – inte, eftersom frun utvecklar cancer, och då går mannen tillbaka till henne.

4. Idyllen på landet som efter diverse märkliga händelser visar sig vara just en idyll.

5. Den unge invandraren som blir kär i en svensk, vilket inte gillas av någon, varken hans eller hennes föräldrar. Till slut inser alla att man ska komma överens.

6. Krister Henriksson är trygg, Sten Ljunggren är otrevlig, Regina Lund är folkhemsbusig/-konstig, Björn Kjellman är svärmorsdröm, Pernilla August är mamma, Alexandra Rappaport är arg, Kjell Bergkvist är förbannad, Per Oscarsson är virrig, och Sven Wollter väser.

7. Berättelsen som utspelar sig på 1940- eller 50-talet, där en ung pojke blir utsatt för hårda lärare, hårda men välvilliga föräldrar, och träffar en flicka som han blir kär i på avstånd.

8. De tre klantarna som ska genomföra ett projekt (inbrott på IKEA, tävla över Göta kanal, rädda en polisstation, etc), under vilket diverse farsartade händelser pågår, allt medan de kommer med dåliga ordvitsar och fullständigt meningslösa lögner.

9. Den tunga, svart-vita ångest-filmen där alla talar väldigt långsamt och känslosamt, står i snygga poser och gör upp med sina föräldrar.

10. Den samhällskritiska komedin som inte bara lyckas med att slå in öppna dörrar utan också lyckas med att vara helt allvarlig.

11. Kostymdramat (gärna 17- eller 1800-tal), där någon kung eller hovlig person är huvudperson. Men den högt uppsatte personen bestämmer inget som får konsekvenser för landet, utan ägnar sina dagar åt att läspa, ha erektionsproblem och bli mördad/begå självmord.

12. Den skakiga handkameran – som liknar Dogma, men som inte tillför något till historien utan bara stör. Kallas även Beck-fenomenet.

13. Filmmusiken som består av långsamt pianoplink och som är skrivet av Stefan Nilsson.

14. Sällskapsresan. Stig-Helmer och Ole åker på en TILL resa, träffar två NYA kvinnor, och råkar ut för ÄNNU ett mystiskt brott.

15. Café-scener som känns hämtade ur Vita lögner.

16. Huvudpersonen som går omkring med en ständigt rynkad panna, muttrar cyniska repliker och beter sig oförståeligt elakt mot sina nära och kära.

17. Och allt är skrivet av Jonas Gardell.

Vad skönt det är att saker har ändrats så mycket sedan dess! Det hade varit fruktansvärt om samma filmer görs nu.

Vem äger vårt svenska kulturarv?

Sedan debattartikeln vi skrev om att upphovsrätten borde uppmuntra till skapande, snarare än att hindra det (Svenska Dagbladet, den 14 mars) har Wikimedia Sveriges kamp för att sprida fri information tagit två intressanta vändningar.

Första vändningen

Sveriges museer och arkiv har som uppgift att föra vårt svenska kulturarv vidare. Det rör sig exempelvis om många hundratusen bilder som är för gamla för att omfattas av upphovsrätten. Sådana bilder är perfekta för Wikipedia. Nätuppslagsverket Wikipedia innehåller nämligen bara bilder som är fria, antingen för att de är för gamla eller för att upphovsrättsinnehavaren tillåter fri användning.

Därför har stödföreningen Wikimedia Sverige tagit kontakt med flera museer och arkiv. Namnet Wikipedia lockar en del intresse – de vet att Wikipedia är välbesökt. Kopplingen får dem dessutom att verka ”framåt”.

När vi nämner Wikipedias fria licenser ryggar de tillbaka. Så här vill nämligen de att det ska fungera: om man vill köpa en tryckt version av ett fotografi, går man till museet eller arkivet och betalar pengar för det. Vill man använda en bild som de har digitaliserat, får man betala för rätten att använda bilden. De tror att fria licenser skulle sätta ett stopp för det.

Målningen Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström (1845-1933) har alla uppgifter man förväntar sig hitta i en korrekt bildhänvisning

Målningen Karl XII:s likfärd av Gustaf Cederström (1845-1933) har alla uppgifter man förväntar sig hitta i en korrekt bildhänvisning. Så museer behöver inte vara rädda för att vi ska glömma dem om bilden finns med i Wikipedia.

Därför har de avbrutit all kontakt och till och med tagit ner en av sina bildbanker för att de tror att vi tänker ”sno” deras bilder.

Det hade väl varit okej – om det hade varit så de fria licenserna fungerade! Men nu är ju situationen den omvända: det är inte vi som stjäl.

Till att börja med: Vi vänder oss inte mot att man tar betalt för sitt jobb – inte alls. Saken är bara den att museeer och arkiv försöker ta betalt för något som de inte äger. De påstår att de äger det, men det är inte samma sak som att faktiskt göra det.

Dagens upphovsrätt ger ett slags skydd för upphovspersonen och dennes efterlevande. Ett fotografi som är av konstnärlig art (fråga mig inte vad det betyder för det vet inte ens advokaterna) är skyddat i 70 år efter fotografens död. Om man vill använda ett sådant fotografi måste man vända sig till rättighetsinnehavaren och troligen betala för det. Inte ens det säger vi något om: fotografer måste kunna tjäna pengar. Bilder som inte längre omfattas av upphovsrätt är däremot fria för vem som helst att använda. Det är en av orsakerna till att Shakespeares pjäser sätts upp så ofta: man behöver inte betala någon royalty.

Icke så med museer och arkiv. För att ta ett exempel: låt oss säga att vi vill använda ett fotografi från jubileumsutställningen i Göteborg 1923. Eftersom fotografen dog samma år har fotot passerat de där 70 åren. Arkivet som har fotografiet i sin samling vill behålla upphovsrätten, eftersom de då har monopol på att kunna tjäna pengar på bilden. De scannar in bilden digitalt – och hävdar att inscanningen blir ett nytt verk som arkivet har upphovsrätten till, åtminstone i 70 år framöver. Med den logiken kan man komma precis vart som helst. Utom till ett effektivt spridande av fotografiet, men det målet har liksom försvunnit någonstans på vägen.

Nämnde jag att de summor som de får in på den försäljningen, enligt dem själva, är marginell? De säljer helt enkelt inte särskilt många bilder. Kanske är det för krångligt att köpa av dem. Kanske är det inte tillräckligt många som är beredda att betala för de där bilderna. Men det finns en möjlighet till, nämligen att inte tillräckligt många känner till vilka fantastiska skatter som finns i våra arkiv och museer.

Med Wikipedia skulle den saken kunna ändras.

Andra vändningen

Om situationen i Sverige som bäst kan kallas oklar, finns det stora saker att glädjas åt utomlands. I månadsskiftet mars/april annonserade nämligen Sächsische Landes- und Universitätsbibliothek i Dresden att de tänker släppa hela 250 000 bilder under en fri licens. Bilderna kan därmed användas av folk i hela världen. Bilderna läggs in på alla möjliga språkversioner av Wikipedia direkt. Större spridning av bilderna är svår att tänka sig. Wikipedia är trots allt en av världens tio mest besökta webbplatser.

Dresden är heller inte det första exemplet. I slutet av 2008 la det tyska riksarkivet Bundesarchiv 100 000 bilder under en fri licens. Bilderna finns numera i ett otal Wikipedia-versioner – och det har gjort att Bundesarchiv har fått ökad webbtrafik, att de har fått gratis PR och medianärvaro, och inte minst att de har sålt dubbelt så många tryckta bilder som innan.

Den här bilden är tagen på månen - och är fri för vem som helst att använda. Foto: Neil Armstrong

Den här bilden är tagen på månen - och är fri för vem som helst att använda. Foto: Neil Armstrong. Public domain. NASA

I USA torde situationen vara ännu mer omvälvande för de svenska museerna och arkiven. Där läggs nämligen allt som skapas i offentlig tjänst under en fri licens. Alla bilder som NASA tar ute i rymden, alla bilder som Vita husets fotografer tar, alla bilder som amerikanska soldater i tjänst tar får man alltså använda fritt.

Med sådana framgångar i ryggen kan inte Wikimedia Sverige annat än fortsätta kampen för att alla ska ha tillgång till fri information. Därför undrar vi:

* vilket svenskt museum eller arkiv blir först med att släppa sina bilder fria? (En annan av fördelarna ur museerna och arkivens synvinkel, förutom den rent ekonomiska vinsten, är att wikipedianer är duktiga på att fixa till metadata, så att bildtexter och annat blir rätt.)

* vilket eller vilka svenska riksdagspartier ser till så att det våra svenska myndigheter och andra offentliganställda producerar görs tillgängligt för allmänheten? Vi har redan betalt för det en gång via skattsedeln. Varför tillhör det då inte oss?

* vilket eller vilka svenska riksdagspartier lägger bilder på sina riksdagsledamöter under en fri licens först (efter Miljöpartiet)?

* vem äger vårt svenska kulturarv?