Skillnaden mellan Harry Potter och Allsång på Skansen

Affischen till Harry Potter och Halvblodsprinsen

Det var inte när jag såg filmen Harry Potter och Halvblodsprinsen som jag kom att tänka på att det finns en viktig skillnad mellan Harry Potter och Allsång på Skansen. Det finns en bra anledning till att jag inte kom att tänka på det och det är det som är skillnaden. Om jag är förvirrande nu, kan jag trösta dig med att det kommer att bli tydligare så småningom.

Först ett medgivande: Jag har aldrig sett ett helt avsnitt av Allsång på Skansen. Jag har heller inga planer på att göra det. Det är inte min kopp te, för att vara ärlig. Men även dithän kommer vi. Däremot har jag läst alla sju Harry Potterböcker, sett alla sex filmerna och även läst en del om filmerna och böckerna. Det dröjde innan jag hoppade på karusellen, men nu är jag i alla fall på. Berättelserna är helt enkelt för bra, även om det finns en del saker som man kan ifrågasätta och/eller parodiera.

Så, med alla förbehåll på plats…

Vi vet alla likheten mellan Harry Potter och Allsång på Skansen: båda har massiva publiker. Den stora skillnaden mellan Harry Potter och Allsång på Skansen, däremot, är kanske inte så lätt att lista ut. Det tog mig trots allt lite funderande att komma på och här är den:

Harry Potter är filmer och Allsång på Skansen är galaföreställningar. ”Jaha?” kanske du tänker. ”Självklart.” Okej, då ska jag ta det ur en lite annan synvinkel.

Varje år görs cirka 1000 filmer i Hollywood. Harry Potterfilmerna är kanske inte helt och hållet amerikanska filmer, men de räknas definitivt in i de tusen filmerna, eftersom filmerna distribueras av Warner Bros. Alla de här filmerna är inte högbudgetfilmer (senaste HP-filmen kostade drygt 250 miljoner USA-dollar) med explosioner, specialeffekter och rollistor som tar två minuter att gå igenom. De filmer vi får till Sverige är ett urval, knappast fler än 100 per år – med andra ord en tiondel av deras filmer. Tror du att vi oftare får småskaliga filmer eller spektakulära filmer? Vi har ju redan småskaliga filmer här i Sverige (eftersom till och med storskaliga svenska filmer bara har någon miljon i budget), så om det inte är Oscarsnominerade filmer eller filmer som fått riktigt bra recensioner/tittarsiffror, så ska det nog mycket till innan vi får mindre amerikanska filmer hit. Okej, slutsatsen: filmerna om Harry Potter är något som amerikanarna är stolta över, plöjer ner mycket pengar i och hoppas mycket på.

Anders Lundin och Rikard Wolff i Allsång på Skansen

Anders Lundin och Rikard Wolff i Allsång på Skansen

Då går vi över till Allsång på Skansen. Bortsett från folket på SVT är det ingen som vet hur mycket det kostar att producera Allsång på Skansen. Det är naturligtvis inte gratis. Pengarna kommer från licenspengarna vi betalar. Med tanke på hur många som är involverade både framför och bakom kamerorna drar det säkert iväg till någon miljon kronor – per avsnitt. Visst, de drar in pengar på inträde, så det kanske till och med går med vinst. (Med en miljon i budget krävs det drygt 9000 besökare à 120 kr för att gå breakeven. De har 28000 som publikrekord vilket ger dem drygt 3,5 miljoner i intäkter.)

Men, som jag skrev för länge sedan apropå dokusåpor

Dokusåpor är billiga.

Det är därför de fortsätter att göra dokusåpor. Det handlar (i de flesta fallen) inte om att de vill göra bra underhållning eller kanske inte ens att de vill göra dokusåpor. Men dokusåpor är bra mycket billigare och mer lättproducerade än dramaserier. Låt se…

 

  • färre manusförfattare (dokusåporna är alltså inte manusfria)
  • färre bearbetningar av manus (sprit är billigare)
  • billiga skådespelare, och färre
  • kändisar är med gratis
  • få miljöer
  • minst 24 timmars material per varje sänd timme (eftersom man kan klippa mellan olika deltagare)
  • man får gratis PR av kvällstidningarna
  • man kan ha hur mycket sponsring som helst i bild
  • man tjänar pengar på folk som ringer in och röstar (vilket gör att tittarna känner sig delaktiga också)

 

Det här betyder större marginaler för att tjäna pengar. Varför skulle man då satsa pengar på något så dyrt som en dramaserie eller ens en sitcom?

Självklart är jag partisk, så alla estetiska argument lämnar jag därhän. Alla argument om att dokusåpor använder sig av stereotyper och skadliga könsroller likaså. Och pluralistiska hänsyn (TV-landskapet ska vara varierat, osv), också.

Det finns bara ett argument som kan bita. Det har med pengar att göra. Produktionsbolag har snäva budgetar, så de försöker göra saker så billigt de kan. Det är förståeligt.

Det är också därför produktionsbolagen bör sluta göra dokusåpor, eller i alla fall göra så många dokusåpor.

Produktionsbolag lever på tre saker:

  • inkomsten från sponsring, tex produktplacering
  • inkomsten från försäljning till en distributör, tex en TV-kanal
  • inkomsten från vidare försäljning av formatet

 

Konsekvent har produktionsbolagen siktat in sig på de två första sakerna, och gjort hyfsat bra med pengar, och sen bara sneglat på den sista inkomstkällan. De försöker sälja sina format utomlands, och tex har Strix fått in rejält med stålar för Robinson/Survivor.

Men den tredje inkomstkällan kan ge så mycket mer i samband med dramaserier och sitcoms, som den inte kan med dokusåpor. Du vet vad det är. Du har bara inte tänkt på det. Det är:

repriser

Tänk dig en repris på Baren. Det är nästan uteslutet, va? Men Rederiet? Varför sänds inte Rederiet i repris? (Nu är inte jag en Rederiet-fan, men man undrar ju ändå.)

Dokusåpor är för beroende av det som är här och nu för att kunna repriseras annat än som kuriosa, om sådär en fem-tio år. ”Hur såg Bachelor ut egentligen?” Dokusåpor förlorar inte i värde. De blir nästan värdelösa efter ett tag. Som förra veckans tidning.

Men dramaserier (i alla fall framgångsrika dramaserier) ökar i värde för varje år som går. De går att reprisera, eftersom deras innehåll inte är knutet till det som händer precis nu. Skådespelarna har antagligen gjort flera roller efteråt, som gör att man vill se dem i just den där rollen. Och dialogen betyder mer än bara vardagligt språk. Det är som att man är en fluga på en vägg i ett hus fyllt av människor som faktiskt har saker att säga.

Därför hoppas jag att produktionsbolagen slutar att slösa pengar på timmar som inte kommer att generera några större summor pengar framöver. Och jag tycker att det är Sveriges Televisions förbaskade skyldighet att spara mina licenspengar, och inte kasta bort dem på en så dålig investering som Robinson. (Det samma gäller för övrigt för de andra kanalerna också, men det är bara TV4 som jag betalar pengar till direkt…).

Jag vill ha valuta för mina pengar.

(Från min kolumn ”Dokuåpa” på min första webbplats, Hannibals sida för manusförfattare, skriven någon gång 2003-4.)

Med andra ord: vad är en galaföreställning på Skansen? (Det är ju ofta dötrist och tråkigt… ) Ja, vad är det mot mer pengar till det som faktiskt ger spår i historien? Till exempel är det inget mot vad försäljningen på en långfilm ger i långa loppet.

2 svar

  1. [...] det är också märkligt för att jag så ofta tänker på att den svenska film- och TV-branschen borde förändras. Och om alla gjorde som jag, hur skulle den då få nyskapande material? Genom [...]

  2. […] filmer inte tar hänsyn till sådana moderna saker som mobiltelefoner och datorer. Sen saknas idéerna också. Bara det att regissörerna har mycket större status än manusförfattarna tyder också på […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 274 andra följare

%d bloggers like this: