Skriva facklitteratur

Karta över Nynäshamns bibliotek (H är skönlitteraturavdelningen)

Som manusredaktör stöter jag då och då på folk som vill skriva facklitteratur. Det är naturligtvis mycket glädjande. Jag läser gärna facklitteratur själv och det är också en stor marknad för just facklitteratur. Det är lätt att peka på hur många avdelningar det finns på biblioteken av skönlitteratur respektive facklitteratur, även om det kanske är lite missvisande. För de flesta finns det också en stor poäng i att skriva om något ämne man är intresserad av utan att behöva hitta på så himla mycket. Fantasi kräver trots allt rätt mycket energi.

Det många inte tänker på, och här syftar jag inte på någon enskild skribent, är att det krävs väldigt mycket för att skriva bra facklitteratur. Det räcker inte att bara skriva med ett facklitterärt språk (”Industrialismen startade i Storbritannien på…”), utan det tar tid. Man måste låta det ta tid. Inte så att det är omöjligt, på något sätt. Men det är lätt att tro att det räcker med att skriva ner det man redan kan. Man måste helt enkelt göra research. Skälet är enkelt. Även om du kan mer än alla dina vänner om hur industrialismen startade (och det är mycket möjligt att du gör) så är det ändå inte tillräckligt för att fylla en bok. De allra flesta nybörjare har ungefär fem-åtta idéer, eller kanske ännu färre, och tror att det ska räcka. I själva verket behövs det mycket mer. Tänk själv, en normal bok på säg 200 sidor går loss på omkring 2-400.000 tecken. Om vi är generösa och säger att du har tio idéer, blir det antingen 40.000 tecken per idé (vilket låter lite besatt) eller en idé var 20:e sida (vilket blir riktigt pladdrigt). För att undvika båda ytterligheterna måste man se till att man har närmare 30 bärande idéer. Mitt tips för att klara det är nästan alltid att man börjar med att göra innehållsförteckningen.

Göra innehållsförteckningen först? Ajemensan. Börja med att se vilka idéer som måste vara med. Om du fortfarande skriver om industrialiseringen kan du kika lite på en uppslagsverksartikel för att se vilka delar som du inte får glömma att ta upp. Eller så kan du mindmappa, planera eller bara spåna omkring tills du hittat ett trettiotal idéer. Som sagt, låt det ta tid.

Det finns en riktigt stor anledning till att man gör den här typen av research: för att man ska ha gjort sitt jobb. Orsaken till att man skriver facklitteratur är nämligen att man tror att man vet något som andra inte vet. Om man bara skriver det första man kommer på är risken ganska stor att folk har åtminstone en aning om det man vet. Och folk är beredda att betala ganska mycket för att läsa folk som har tänkt steget längre. Eller gjort research.

Ett enkelt sätt att kolla ifall du har gjort tillräcklig research är det här med att prata med folk. Istället för att be dem läsa din text, fråga dem vad de redan vet om ämnet. Det de säger måste du åtminstone nämna i din text – och sedan måste du gå ännu längre. Om folk vet tre orsaker till den industriella revolutionen, måste du presentera en till (som är rimlig och intressant), och dessutom gärna ännu en effekt av de fyra orsakerna som de du pratat med inte tänkt på.

Börjar det bli jobbigt? Börjar det likna, jag vet inte, ett riktigt jobb? Det är det. Jag har en journalistvän som skriver en bok just nu. Senast vi träffades hade hon suttit en hel dag i ett arkiv för att ta reda på fakta. Då var hon ändå nästan helt klar.

Fördelen med den här typen av arbete (en innehållsförteckning med många sammanknutna idéer) är att din text kommer att få mycket färre utvikningar: en bok om industrialismen behöver exempelvis inte få avsnitt om vad författaren tycker om dagens finanskris (om inte det är bokens grundidé) eller om hur ljuvligt livet var före de hemska fabrikerna.

Nästa steg är att skriva för mycket. Skriv ungefär dubbelt så mycket text som du behöver, eller ännu hellre tre gånger så mycket. Stryk sedan i materialet. Stryk hårt. Det här gör att du kanske till och med hamnar under den mängd/längd du hade tänkt dig. Det gör inget. Du ska ändå skriva nytt. Du kommer nämligen att upptäcka saker som saknas på vägen. Det måste också in.

Sedan börjar det bli dags att kontakta mig… Om du inte redan gjort det, vill säga.