Einsteins problem

Jag hörde en gång ett ordspråk. Nu har jag googlat fram att det är Georg Christoph Lichtenberg som skrev ner det ca 1773, och via Wikiquote hittat att det i original fanns i hans anteckningsbok D så här: ”Wenn ein Kopf und ein Buch zusammenstoßen und es klingt hohl, ist denn das allemal im Buche?” Fast jag hörde det så här:

”När en bok och ett huvud stöter ihop och det låter ihåligt, är det inte säkert att det är bokens fel.

Först trodde jag inte att jag gillade citat, men jag har insett att jag strör citat omkring mig. Jag har tidigare beskrivit hur jag använder uttrycket primum non nocere för att analysera vad texter måste åstadkomma som lägstanivå för att lyckas, och hur Simpsons förklarar hur en kung känner när en tiggare känner sig som en kung för att inte talas om Mark Twains odödliga ord om sin status som icke-död. I alla fall, det här citatet gillar jag därför att det nästan tvingar mig att inte tycka att en bok är dålig. Därför försöker jag hitta flera tolkningar och vinklar på allting, från reklamjinglar till filmer och sångtexter.

Det är också orsaken att jag försöker att välja lite mer noggrant vad jag läser. Det är helt enkelt jobbigt när man lägger ner betydande tankekraft på något som bara är dåligt. Resultatet blir att jag inte tittar på dokusåpor, allsång på Skansen/Liseberg/spåret/någonstans, eller sport. Det har inte med snobbism att göra, utan med att jag kan göra bättre saker av mitt liv. Såsom att titta på C-filmer, lyssna på samma musik jag har lyssnat på den senaste tiden, eller skriva blogginlägg och Wikipedia-artiklar.

Men det är också därför varje tavla och varje bokrygg jag har hemma blir sönderstirrad och genomanalyserad. Jag går omkring när jag pratar i telefon (och annars också), och då hjälper det att ha saker som kan betyda många saker. Länge hade jag ett närmast otolkbart citat fastsatt på mitt tangentbord. Det var en del ur en minnesanteckning som en av världens mest säljande och produktiva författare, Erle Stanley Gardner (som skapade Perry Mason), gjorde inför ett brev han skulle skriva till Gene Roddenberry (som skapade Star Trek) när denne hade skrivkramp:

Den flödande eller icke-statiska intrig-teorin

Förklara för honom teorin om den minsta gemensamma nämnaren i fiktion och teorin om att kombinera två konventionella utspel [”gambits”], och dessutom teorin om överlappande [eller ”att överlappa”] impulser och intrigstruktur, och teorin om att plocka upp en kontaktyta [”point of contact”] som ligger långt ifrån huvudintrigsekvensen och om det är absolut nödvändigt, ge honom hemligheten bakom intrigkoncentration.”

(citerat i Star Trek Creator, s 157)

Jag har suttit med det citatet framför mig i flera års tid, och trots att jag har läst Erle Stanley Gardners författarbiografi är jag egentligen inte närmare att förstå vad den gemensamma nämnaren i fiktion är eller hur man kombinerar två konventionella utspel, eller mest lockande av allt, hur man koncentrerar en intrig. Irriterande nog fortsätter Star Trek Creator med att säga att Roddenberry aldrig hade skrivkramp igen. Jag vill veta!

Å andra sidan vill jag också fundera.

En av de tavlor jag därför uppskattar mest är den tavla som hänger i mitt bibliotek (ja, vi har ett bibliotek). Den föreställer Albert Einstein som ser mycket bekymrad ut. Bredvid honom finns ett av hans många smarta citat.

Den tavlan får mig alltid att fundera. Citatet går nämligen att tolka på så många sätt. Fundera gärna lite själv:

Do not worry about your difficulties in mathematics. I can assure you mine are still greater.

Jag vill minnas att jag har läst citatet i ett brev till ett barn som skrivit och varit ledsen över att det hade så svårt med matten.

Okej, här har vi alltså en av världens smartaste människor. Därför blir hans problem med matte ännu jobbigare. För vem ska han fråga när han kör fast? Det här är inte ett ovanligt problem. När Leonardo da Vinci mötte ett problem som han inte kunde lösa sökte han en större hjärna – åtminstone enligt Star Trek Voyager.

Det är bara en aspekt av saken.

Jag har själv hittat åtminstone fem-sex aspekter till på det citatet. Hur många hittar du?

Och allt det här bara för att en kille som varit död i flera hundra år inte ska kunna säga att mitt huvud inte klingar ihåligt de få gånger någon kastar en bok på det.

Hur dumt är inte det…

Annonser

Jag kan bara hålla med…

Om man ska lista de tio bästa filmerna från 00-talet, tror jag inte att man kommer så långt från hur jag själv hade rankat om man hade följt denna lista. Missa inte heller de andra topp tio från de senaste årtiondena.

Se inte den här videon

Det här kan låta som ett försök till omvänd psykologi, men det är inte alls så. Jag avråder dig verkligen från att se den här filmen.

Ämnet är kanske inte lika poppis som det här med Johan Falk eller Jemima Rooper (de två ämnen som konstant toppar läslistan på min blogg, av någon anledning), eller något jag kan något om som Wikipedia eller att skriva, men det är viktigare. Det här händer på riktigt, just nu, och det ser inte ut att ta slut inom den närmaste tiden. Vad pratar jag om? Jag pratar om att det idag, 2010, pågår anklagelser om häxeri – och de som anklagas bränns levande! Du läste rätt.

Jag fick veta om den här videon via det här blogginlägget där författaren skriver att filmen togs av en frilansjournalist, som nu försöker sprida den för att få ett stopp på sådana sedvänjor som att misshandla småbarn för att de håller på med häxeri, utan att västerländska medier har velat rapportera om det här. Inte många andra har gjort sådana här reportage där vi får se häxor samlas ihop och brännas. Inte brännmärkas, alltså, utan brännas inte på bål men i en grop. Det kanske är som med folkmordet i Rwanda. Folk vill inte titta eftersom det är för hemskt.

Och det är så hemskt att man knappt kan tro att det är sant. Hjärnan tolkar det som Hollywood-effekter. Men det är när man ser omgivningens och offrens reaktioner som man förstår att det här inte är fejkat. Mobbens ilska – hundratals slag med tjocka pinnar, och hur de slänger ner folk som försöker fly gång på gång igen. Mest skrämmande är kanske mannen som gett upp. Deras brott? Enligt beskrivningen ”Five people suspected to be witchcrafts were bruterly murded in kisii Nyamataro Village after the accused them of possession of charms.” De ägde amuletter.

Men oavsett hur hemskt det är måste vi titta. Vi måste titta. Vi måste se att det här händer och vi måste göra något åt det. Alla behöver inte åka dit för att stoppa det rent fysiskt (även om det vore bra om några gjorde det), utan det kan räcka att vi börjar hos dem närmast oss och faktiskt pratar om att det här händer. Idag. Vi har ett nytt år framför oss. Kan vi försöka se till så att det kommer en nollvision på sådana här saker också? Kan vi få folk att bli lite mer rationella? Kan vi försöka bry oss lite mer om varandra?

Okej, och nu till videon. Jag hoppas att du tittar och jag hoppas att du inte tittar. Oavsett hur du gör, tänk på att det inte spelar någon roll. Det som spelar någon roll är vad du gör nu.

VARNING FÖR MYCKET STARKA BILDER

VARNING: MYCKET STARKA BILDER!

Byta mobil – för nybörjare

En likadan mobil som min

En likadan mobil som min

Senaste gången jag bytte mobiltelefon var någon gång strax efter millennieskiftet. Min första mobil gick sönder eftersom den trillade ur min ficka, ner på marken och – blev överkörd av en bil. Det var en Nokia 3310. Jag fick den utbytt mot en likadan, se bild till höger. Den har sedan dess tappats i golvet ett otal gånger och hållit, varit med om ett enda batteribyte och klarar fortfarande att minnas hela 99 kontaktuppgifter och 10 (!) SMS. Eftersom den har fungerat, och eftersom jag har varit arbetslös delar av tiden har jag varken haft anledning eller pengar att byta ut den mot något mer avancerat. Jag har fått klara mig utan musik, MMS, inbyggd kamera, mobilspel och annat krafs. Musik har jag haft separat, liksom kamera, och jag har aldrig varit mycket för datorspel. MMS har jag lyckats få tag på via min operatörs webbplats, de få gånger någon har skickat sånt till mig. Dock har jag själv komponerat några ringsignaler själv så att jag ska slippa de irriterande signaler som medföljde.

Men nu, i stort ett decennium senare, har jag börjat inse att mitt behov har växlat. Inte minst det faktum att jag åker omkring mycket mer sedan något år, och att jag har mitt eget företag numera. Jag har därför börjat fundera i termer av att byta mobiltelefon. Problemet är bara att saker och ting har förändrats så himla mycket på det här decenniet. Bara kolla på den i nuläget senaste Nokia-telefonen: det är så nära en bärbar dator (eller kanske snarare en netbook) man kan komma. Fast då ingår (förstås) film/fotokamera och en separat fotokamera, GPS, WLAN, Bluetooth, FM-sändare, mediaspelare för ljud och video, och stereohögtalare. Och det är inte som att jag inte haft annat för mig än att hålla mig uppdaterad om hur mobilbranschen fungerar. Jag har inte tagit mig den tiden man behöver för att kunna säga att jag behärskar den världen. Som icke anställd på exempelvis The Phonehouse tycker jag inte att jag ska behöva kunna utläsa och förstå fyrtio förkortningar eller mer för att veta vad det är jag köper. På samma sätt som jag tycker att det är helt normalt att en sofftillverkare/försäljare eller en musiker vet mer om sina respektive områden än vad jag gör – och inte förväntas kunna sätta mig in i deras miljö när jag ska interagera med dem.

De här två sakerna i kombination betyder att jag i stort sett fastnade. För att få något slags grepp började jag göra en del research. Först var det planlöst, eftersom jag trodde att det här skulle bli en lätt match. Jag är ändå inte lastgammal, arbetar i en datormiljö och har lätt att lära mig saker. Det visade sig vara en fåfäng förhoppning.

Jag började med att konstatera att jag, som varit med på FSCONS och propagerat för fri programvara vid ett antal tillfällen, bör stötta fri programvara även här. Android verkade vara det som hade flest anhängare bland de stora mobiltillverkarna, och listades till och med som ett av operativsystemen på till exempel Prisjakt där jag jämförde i början. HTC Hero var en tidig favorit, delvis eftersom jag har en vän som har en sådan, delvis därför att den verkade ha många av de egenskaper jag eftersökte.

Sedan insåg jag att jag inte till fullo hade förstått problemet. Säg att jag hade köpt en sådan mobil – då uppstår ett antal följdfrågor:

  • kan jag behålla mitt telefonnummer?
  • kan alla mobiltelefoner ha abonnemang eller är vissa ”enbart kontantkort”?
  • hur gör jag för att kunna surfa när mitt tidigare abonnemang inte täcker sånt?
  • måste jag byta abonnemang?
  • hur gör man för att byta abonnemang?
  • vilket abonnemang är bäst?
  • vad ska man leta efter i ett abonnemang?

Frågorna kom inte allihop på en gång, och de var inte alltid lätta att formulera. Framför allt saknade jag någon central plats där allt sånt här stod förklarat för någon som inte har bytt mobil de senaste åren. Inga checklistor helt enkelt, som det finns för rätt mycket annat.

Jag lyckades så småningom hitta svar på ett par av frågorna via olika sidor:

  • Behålla telefonnumret, här
  • Prisjämförelser mellan olika operatörer,  här och här
  • Några andra frågor här och några guider här

En närmare koll visade att mitt abonnemang inte längre säljs. Det har det inte gjort sedan 2005. Jag har helt enkelt ett gammalt abonnemang som numera är överträffat på rätt många punkter, inklusive pris. Troligen har några av de telefonförsäljare som ringt haft mycket bättre erbjudanden. Strunt samma. Nu gäller det bara en fråga och det är valet av abonnemang och där finns det en faktor som de ingen prisjämförelsetjänst verkar ha insett. Om jag inte har haft möjlighet att skicka MMS tidigare, och om det har varit ganska dyrt att ringa, finns det stor chans att jag kommer att ha liknande telefonvanor före som efter mitt telefonbyte? Knappast, va? Men hur vet man då vilket abonnemang som passar mig? Är/kommer jag vara/bli en ”normalanvändare” eller en storanvändare? Jag har ingen aning. Eftersom jag riskerar att binda upp mig för två år framöver är jag naturligtvis mån om att det här ska bli en lösning som jag kan trivas med i det långa loppet. Så att jag sedan ska kunna glömma bort hur man gör och koncentrera mig på det som är viktigt och faktiskt använda telefonen.

Jag får en konstig vision om hur det skulle vara om andra branscher behandlade sina kunder på samma sätt. Själv hade jag inte gått med på att binda upp mig att gå till samma mataffär varje gång jag skulle handla de närmaste två åren. Eller att lägga ett par timmar varje dag i drygt en vecka på att långsamt få reda på hur jag skulle göra för att byta mitt köksord. Eller att man när man ska se på en film som man har köpt ska vänta ett par minuter innan filmen börjar eftersom det är både trailers och varningar om att man inte ska kopiera filmen. (Vänta här… är det inte så det fungerar, det där med… köksbordet?) Slutsatsen är att branschen har skaffat sig ett riktigt stort ”dra år helvete-konto”, eftersom alla ändå tänker köpa deras varor. De kan göra vad de vill. Frågan är vad som blir nästa grej. DNA-identitetskollar, ett halvårs väntetid på sin vara, och allt sämre hållbarhet, gissar jag.

Och nu börjar det bli dags för mig att faktiskt välja modell själv (för det har jag inte gjort än), så att jag också kan pumpa in mer pengar i den här branschen. Vi får se om den telefonen håller lika länge.