CSI crossover

De tre manliga huvudpersonerna Horatio Caine (David Caruso), Mac Taylor (Gary Sinise) och Ray Langston (Laurence Fishburne)

De tre senaste dagarna har Kanal 5 visat en historia som spänner över de tre olika versionerna av CSI. Sådana här samarbeten görs ibland mellan olika TV-serier. (Länken i förra meningen går till en sajt som har samlat rääääättt många såna ”crossovers”.) Att de skulle göra en crossover mellan de tre serierna var med andra ord bara en tidsfråga.

(Spoilers framöver.)

Nu var det ganska länge sedan jag såg CSI Miami. Det har inte att göra med ”the David Caruso method of acting”, utan med att serien kretsar lite för mycket kring Horatio Caines Jesuskomplex. När originalserien handlade om kriminaltekniker, handlade CSI Miami om en polis som hade mycket med kriminalteknikerna att göra, men jag skulle aldrig lita på ”H” (som han kallas) att jämföra mitt DNA korrekt. Han var lite för upptagen med att se ut och verka coooool. Poängen med att ha en kriminalteknik-serie som inte handlade särskilt mycket om kriminalteknik var aldrig riktigt klar.

CSI New York å andra sidan var lite mer åt rätt håll igen, men det var något som saknades. Jag tror nu att jag vet var det var. Det fanns inte samma känsla av New York som originalserien har av Las Vegas. De har samma stadsvyer, men inte samma kulturbesök som CSI har. Åtminstone inte lika intressanta som alla avvikare som verkar finnas i Las Vegas.

Därför känns bara sådär intressant när de nu gör en crossover. Risken är alltid att avsnitten inte visar någons bästa sida, eller att åtminstone den ena parten bär vad Hank Azaria kom att kalla ”idiotbollen”. Dessutom är det naturligtvis originalserien som har mest att förlora.

Deras lösning var att enbart låta Ray Langston (Laurence Fishburne) åka till de andra två seriernas städer. Det var också en av ”trilogins” största svagheter: avsnitten var inte tillräckligt sammanhållna av rollfigurer för att det skulle kännas angeläget. De enda som blev påverkade av trilogins samtliga avsnitt var nämligen Langston (som har visat sig vara en figur med mycket tillbakahållen ilska) och ett offer (Madeleine Briggs) samt offrets mamma. Visserligen var det synd om både offret och mamman, men vi känner ingen av dem sedan tidigare och har inte fått något riktigt skäl att tycka mer eller mindre om dem än någon av de 100-tals andra brottsoffer som måste ha fått sina fiskar varma vid samma tidpunkt.

Det här handlar om att valet av intrig är mycket slarvigt. Det hela handlar om organstölder, får vi ganska snart veta. Kvinnor kidnappas för att män ska kunna stjäla deras organ och sälja dem vidare. Som fokus väljs en ung kvinna som Langston (och ingen annan verkar det som) av någon anledning blir besatt av att hitta. Han tar därmed över Horatio Caines roll som universums frälsare, vilket inte passar honom. I alla fall inte utan att vi får ett skäl till hans förvandling (förutom ilska har vi också fått bilden av Langston som en eftertänksam typ, snarare än som besatt av unga kvinnors försvinnanden). Hade avsnitten varit bättre skrivna hade åtminstone någon från Miami eller New York smittats av Langstons besatthet.

Apropå det, varför just Miami och New York, bortsett från det faktum att det fanns CSI-serier där? Det gavs ingen logisk förklaring till att de inte besökte Seattle eller Washington. Och nog hade det varit häftigt om Langston hade besökt en stad där det inte fanns någon CSI-serie för närvarande? Jag medger att antalet städer utan egen CSI-serie numera är rätt begränsat, men någon finns det väl? Och tänk om den staden hade en kvinnlig chef. Den närmaste TV-serie-franchisen att jämföra är nämligen Star Trek, där den fjärde serien har en kvinnlig kapten.

Kathryn Janeway, spelad av Kate Mulgrew i Star Trek:Voyager

Det börjar nämligen bli lite likartat med alla CSI med medelålders singelmän i huvudrollen. Varför inte göra något radikalt och ge rodret till en pragmatisk fyrabarnsmamma, eller en nygift ung kvinna som just fått jobbet som chef?

Men åter till Langston och CSI-trilogin. Som sagt, intrigen är bland det svagare jag sett i intrigväg på länge i originalserien. Det blir lätt så när man ska skriva en historia som är 2 timmar lång, och inte har ett halvår på sig. Risken ökar när man bara har en rollfigur som får göra resan. Men kom igen, CSI har ju haft ett par riktigt spännande dubbelavsnitt. Tänk på avsnittet när Nick Stokes blir levande begravd (regisserad av Quentin Tarantino) eller när dockmakaren sätter Sara Sidle i fara. Eller första avsnittet när Grissoms nya medarbetare blir dödad på jobbet och det delvis är Warricks fel. Alla de här avsnitten har en sak gemensamt: det handlar om en av ”våra egna”. Saker blir mycket personliga. Därför är det synd att de förlorade den här möjligheten (för de lär inte göra det igen). De hade ju kunnat:

* låta Horatio (eller Calleigh, eller någon annan) följa med till New York och därefter låta Mac eller Stella följa med tillbaka till Las Vegas (lite som Råttfångaren i Hameln)

* knyta an historier som de tre serierna haft var för sig till ett enda avsnitt, så att man egentligen hade behövt se om avsnitt tidigare i respektive serie för att få den fulla bilden. Jag menar att det skulle räcka med en resumé:

Tidigare i CSI: Miami:

Obducenten tittar upp: ”Hennes lever är borttagen.”

Horatio sätter på sig glasögonen.

* ha bättre skurkar och bättre slut: de där Zetas var nog de mesigaste skurkarna på länge. De lät farliga, men det kom inget av det. Jag hade väntat mig en stor shoot-out eller överlistningsgrej i slutet, där folk från alla tre serierna behövdes för att klara biffen, och sedan 1400 skurkar bakom galler när sista avsnittet var slut. Istället en 28-årig hallick och en medelålders rysk hallick. Med andra ord två hallickar. Ledsen, men det räcker inte. Inte när CSI har haft så originella skurkar som dockmakaren, dockmakarens dotter, en 12-åring, en trollkarl, en dvärg, en som knyter ihop inälvorna på sina offer, etc, etc. Inte ens de ”mellanskurkar” som finns i avsnitt 1 och 2 fungerar särskilt väl.

* ha förändrat något i någon återkommande rollfigurs liv. Det är ju en trilogi. Varför inte en figurs uppgång och fall? Eller före, under och efter? Eller ifrågasätta en omedveten fördom?

* ha ett tema. Rött, blått och vitt? Försoning? Offer? Någonslags tanke, som påverkar oss, medan det påverkar rollfiguren.

En salig soppa, helt enkelt, som hade behövt en rejäl dos med ”nu jävlar”. Eller rättare sagt, en skrivbordskonstruktion utan känsla bakom. Tyvärr.

Är glaset halvfullt eller halvtomt?

The physicist would say that the volume of this cylinder is divided into two equal parts; one a colorless, odorless liquid, the other a colorless, odorless gas. Thus the cylinder is neither full nor empty. Rather, each half of the cylinder is full, one with a gas, one with a liquid.

Den här frågan (om glaset är halvfullt eller halvtomt) har bekymrat pessimister och roat optimister länge. Vissa menar att det beror på glasets tidigare status: om det var fullt eller tomt innan. Andra menar att det bara betyder att glaset är dubbelt så stort som det behöver vara. Jag tror dock precis som några andra: det beror på vem man frågar. Kan vi nu lägga den frågan till handlingarna?

Leo Gaut

Peter Andersson som Leo Gaut

Peter Andersson som Leo Gaut

Några tankar om den Johan Falk-film som visades på TV4 häromdagen, Leo Gaut. Hela filmen har massor av återkopplingar till den första Falk-filmen, Noll tolerans. Båda har till exempel skottlossningsscener i Nordstan, scener där Gaut tar sig in obemärkt i någon annans lägenhet, scener där Gaut tar emot stryk – bara för att, scener som är avgörande för Falks och Helens förhållande och scener där barn riskerar att utsättas för våld. Ändå har jag inte sagt för mycket, tror jag, eftersom det finns många parallell-historier.

* Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet * Spoilers för hela slutet *

Intrigen var okej, men inte mer. Jag saknade någon ”umpf!”-grej. Vad var det för mesig skurk till exempel? Falk själv uttrycker tvekan över ifall det här är polisens spjutspets-avdelning, och vi har verkligen inte sett mycket tecken till det. De förlorar en gisslantagning, lyckas filma ett möte (med typ 40 kameror) och skugga en bil, samt en liten SWAT-liknande inbrytning. ”I’m still waiting to be impressed” som Sean Connery säger i The league of extra-ordinary gentlemen.

Jag blev rätt besviken på slutet. Det var fruktansvärt ologiskt: Falk släpper iväg Gaut. Okej, det kanske jag kan köpa, även om de egentligen inte tillbringat tillräckligt mycket tid tillsammans för att det ska vara en kompisfilm – där sådana saker fungerar. Titta t.ex. på Midnight run där det knappt finns en scen utan att De Niro och Grodin är tillsammans. Nästa steg: ”Det står en bil på baksidan.” Falk hjälper alltså Gaut att fly. Vad hände med svart och vitt, som närmast är Falks kännetecken? Men okej. Och nu kommer det ologiska: Gaut flyr, och med tanke på att han vet om att polisen är efter honom, borde han ligga lågt så att han kan fly. Istället kör han rätt genom en vägspärr, voltar med bilen och dör. Det ska vi tycka är tragiskt. Återigen, det har inte varit någon kompisfilm. Det finns andra orsaker också: Gaut har under filmen skjutit flera personer, har vägrat hjälpa polisen och har (trots Falks beskrivning) rätt dålig relation med familjen – skriker och manipulerar och så vidare. Inte så att jag tycker att det var rätt åt honom att dö. Men jag tyckte inte det var en sån där scen som de ville göra det till heller.

Men det största problemet var den biintrig som vi har vetat om i sex filmer (då räknar jag med en tittare som vetat när han eller hon såg Noll tolerans att det skulle bli nio filmer sammanlagt), nämligen att det finns en kärlekstriangel mellan Johan Falk, Helen och Anja. Det var grymt förutsägbart så fort Helen åkte bort att det, enligt det vanliga svenska mönstret, skulle uppstå en otrohetsaffär mellan Falk och Anja. Och när affären väl är igång väntar vi bara på att slutet ska komma. Det gjorde det nu. Ingen överraskning. Ingen tvist. Vänta här: de försökte göra en grej av att Anja också varit otrogen, men det blev så platt att jag inte kunde låta bli att tugga sönder en kudde. Två otrohetshistorier gör inte den intrigen mer oväntad. Kan de inte ens ha fantasin att göra Helen med barn helt oförberett? Eller att Helen vänder på saken genom att tycka att det var lika bra att han fick det ur sig. Eller att hon tycker att ”men ska vi inte ringa henne och bjuda hit henne för en trekant?”. Vad som helst som hade gjort intrigen värt att vänta på slutet. Om man laddar slutet så mycket måste man ju hitta något tillfredsställande.

Förresten, var det någon mer än jag som tänkte på scenen där Falk och Helen som lite voyeuristisk, eftersom skådespelarna är gifta i verkligheten?

***

Jag hade sett fram emot de här filmerna. Nu visar de sig bara vara ett halvt snäpp bättre än Beck- och Wallander-filmerna. Vilket säger ungefär ingenting. Kan vi inte, för en gångs skull, anstränga oss lite att göra riktigt bra film? Inte bara ”vanliga svenska filmer”. Jag hoppas och hoppas.

Millennium-serien

Det är förstås vanskligt att bedöma en bokserie efter att enbart ha sett filmatiseringarna. Därför gör jag inte det. Alla kommentarer jag gör om Millennium-serien i det här inlägget handlar om filmerna. Jag har ingen relation till Stieg Larssons böcker, förutom den vanliga känslan av att ha missat att läsa böckerna innan de blev filmer. Med vanlig menar jag att den situationen är alltför vanlig för mig. Jag hinner aldrig ikapp att titta och läsa allt innan det har blivit omodernt. På det sättet sorteras en del grejer bort automatiskt.

Men nu skulle det alltså handla om Millennium-serien. Jag tillhör inte den skara som hyllar filmerna. Det finns många skäl till det. Jag tänkte bara gå in lite kort på varför:

Slutet

Begin at the beginning and go on till you come to the end: then stop.

Kungen, Alice i Underlandet av Lewis Carroll

Mitt största problem med filmerna är slutet. Jag tar det först eftersom jag inte tycker att Kungen hade rätt. Slutet är viktigt på många sätt, inte minst för att det är via slutet som vi får vår katharsis. Slutet på Millennium-trilogin är en besvikelse, nej, flera besvikelser.

(Spoilers framöver.)

Jag hörde redan innan jag såg den sista filmen, Luftslottet som sprängdes, att folk var besvikna därför att upplösningen ägde rum i en rättssal. Jag dristar mig till att säga att de flesta som säger så inte har sett eller läst Perry Mason. Eller Ally McBeal. Eller Matlock. Eller På heder och samvete. Eller varför inte några av de tusentals andra TV-serier, böcker, pjäser, filmer och radioteatrar som har rättssalen som arena för sin klimax? Vad de menar är att slutet är dåligt, därför att det inte är spännande. Visst är vi engagerade, därför att vi vill att Lisbeth Salander ska bli friad, men det finns tre stora problem som gör att slutet blir en västgötaklimax:

1. motståndaren i rättssalen (Dr Peter Teleborian) dyker upp för första gången i samma film. Han är dessutom inte särskilt stark som rollfigur och menar gång på gång att Salander är psykotisk, därför att hon har varit hos honom tidigare, därför att hon är psykotisk (cirkelargument någon?). Det här är deras huvudvittne. Det verkar heller inte finnas några andra vittnen, bevis eller resonemang. Polisen har inte brytt sig om att titta efter andra bevis, gissar jag.

2. för att knäcka Teleborian (och därmed hela åtalet) lyckas Salanders kompis spåra den gode doktorns surfningar – och upptäcker då att han är pedofil. Ett trumfkort som bara dimper ner i våra hjältars ficka? Den här tekniken kallas deus ex machina och är en teknik som blev impopulär redan under antiken.

3. Salander lyckas bli fri till 95% på grund av den film hon gjort från när hennes förmyndare våldför sig på henne. Men vi har redan sett filmen! Vi var med när den gjordes och filmen har också nämnts ett antal saker gånger [korrigering]. Det avgörande beviset är alltså inte gömt på något sätt för att på ett dramatiskt sätt plockas fram och förvåna publiken. Istället tittar vi stumt på när domstolens ledamöter tittar på filmen.

Scenerna i rätten är bara slutet på en av intrigerna. Den andra stora intrigen är den oslagbare jätten Ronald Niedermanns flykt och upprepade mordförsök på Salander. Den intrigen slutar så dåligt att det är svårt att accepetera den. Till att börja med dödar Niedermann en man utanför ett hus och går in i huset. En timme senare (i filmen) ärver Salander det huset, ett övergivet tegelbruk. Vad gör hon? Hon åker dit, och går sedan runt där, helt planlöst, tills jätten får för sig att anfalla! Slagsmål följer. Naturligtvis dödar inte Salander Niedermann direkt: hon låter andra göra det. Suck…

Upplägget

Marge: Homer, is this how you pictured married life?
Homer: Yeah, pretty much, except we drove around in a van solving mysteries.

Simpsons, ”A Milhouse divided

När jag hade sett den första filmen, Män som hatar kvinnor, trodde jag att jag hade fattat konceptet: ett omaka deckarpar löser gåtor ihop. För varje ny film, ett nytt fall. Jag tyckte det konceptet fungerade. Följaktligen sköts det konceptet i sank redan i andra filmen. Den handlade mer om Salanders bakgrund än något intressant fall. Och tredje filmen fortsätter att handla om Salander. Det finns ingen uppdragsgivare, fallet tar inga vändningar, och till slut löses allt med något som hände i en biintrig i första filmen. Jajamensan, här har vi tänkt till.

Om man tänker efter är det bara i den första filmen som de två faktiskt gör något ihop, d.v.s. löser ett fall ihop. De träffas nästan inte alls i de två andra filmerna. (Å andra sidan heter serien Millennium, efter tidningen, så att Salander blivit en huvudperson är kanske ett misstag.)

Gubbsjukan

En krönika häromdagen påpekade att kärleken mellan den lesbiska goth-tjejen Lisbeth Salander (som spelas av Noomi Rapace, född 1979) och den bekväme Mikael Blomqvist (spelad av Michael Nyqvist, född 1960) är en fantasi för gubbsjuka. Jag kan hålla med. Det blir lite far-dotter-relation över det hela.

Michael Nyqvist

Jag sorterar in Michael Nyqvist i samma skådespelarfack som Russell Crowe och Mikael Tornving: skådespelare med ett ansiktsuttryck. Jag vet inte att jag skulle vara så mycket bättre, men jag tar inte betalt för att skådespela heller. Med tanke på hur många bra skådespelare det finns, och som aldrig får komma fram, tycker jag att rollen som Blomqvist är tragiskt felbesatt.

Slutsats

Jag kan inte säga att filmerna är dåliga. Framför allt, den första filmen, som egentligen ligger ganska nära Jeffery Deavers bok I samlarens spår, är mycket spännande. Synd att den följdes av två mycket sämre filmer. Jag ska se om jag hinner läsa böckerna vid något tillfälle. Kanske får jag en annorlunda infallsvinkel då. Och när den går på TV kommer jag självklart att följa den. Det är ju en del av mitt jobb…

12 misstag med Sherlock Holmes

Igår var det min och sambons 12-årsdag. Vi har varit ihop i hela 12 år. Det tänkte vi fira genom att gå på bio. Jag är deckarintresserad och hon gillar Robert Downey Jr, och när hon dessutom var för trött för att se Avatar, föll valet på Sherlock Holmes. Jag har tidigare uttryckt viss skepsis mot den filmen, baserat på affischen och trailern. Den skepsisen visade sig vara välgrundad. I själva verket blev jag mycket besviken på filmen. Jag blev så besviken att jag tänker presentera 12 misstag med den filmen, och då pratar jag inte om smågrejer som mickdippar eller klaffel.

Först ett citat från några av de bästa tänkarna inom filmbranschen, Ted Elliot och Terry Rossio:

[…] what is it that draws people to classic properties, only to then get excited about screwing them up? Call it SES, the Starship Enterprise Syndrome. The thought process goes, ”Cool! We get to make a film about the Starship Enterprise!” ”Bitchin’!” ”So, what should we do with it?” ”Uh, I got it… let’s blow it up!” No… how about instead you tell a great story, a classic story that does justice to the franchise? (Källa)

Här hade de en av världens mest berömda figurer, troligen den rollfigur som filmats flest gånger. Så vad gör de med den? Åtminstone 12 misstag:

(Spoilers ahead!)

1. Redan i förra inlägget skrev jag att jag var tveksam till Robert Downey Jr som Sherlock Holmes. Jag gillar honom, men han är inte det minsta lik Sherlock Holmes. Han är amerikan, för att ta det mest uppenbara. Dessutom är han, som min sambo träffande beskrev det, ”för mycket spelevink”. Holmes har gravitas. Han är trots allt universitetsskolad vid en tiddrottning Viktoria regerade. Fanns det verkligen inga brittiska skådespelare som hade kunnat göra rollen rättvisa? Jag är inte förtjust i Jude Law, bland annat för att verkar så dryg att jag hade svårt att heja på honom i Enemy at the gates, men han hade varit bättre än Robert Downey Jr. Clive Owen kanske hade fungerat.

2. Vad handlade filmen om? Grejen med Sherlock Holmes, det som alla vet är att han får ett uppdrag, ett pussel som han ska lösa, och sedan löser han det med hjälp av sitt skarpsinne. Här handlar intrigen om flykten av en dödsdömd fånge och sedan hur Holmes inte gör särskilt mycket för att leta reda på honom. Redan när Holmes och Watson får veta att Lord Blackwood (kan vi ha ett lite mer skurkaktigt namn, tack?) rymt från sin grav fattar vi i publiken att a) han fejkade sin död eller liket stals, och b) Sherlock Holmes kommer att lista ut något direkt. Men inte drar Holmes några som helst slutsatser – som vi får veta förrän i slutet i alla fall (playing fair är tydligen inget för moderna deckarfilmer). Han gör inget som tyder på att han har fattat något utan låter saker och ting ha sin gång.

3. Första gången vi ser Holmes är det naturligtvis viktigt att vi får en bra bild av vem han är. Hans första grej i filmen är att intelligent lista ut exakt hur han ska… slå ner någon. Vi vet inte vem det här är, eller varför det är viktigt att han slås ned, och efter att han har slagits ned får det inga som helst effekter. Scenen hade lika gärna kunnat tas bort utan att vi hade förlorat någonting, bortsett från möjligen en cool voice-over. Den andra enda gången som Holmes drar några slutsatser i bild är under ett annat slagsmål. Som han har gett sig in i frivilligt. Då räknar han också ut hur han ska slå killen för att vinna.Det kommer inga effekter av slagsmålet. Det spelar ingen roll för någonting annat i filmen. Hade det inte varit mycket coolare om vi för första gången i filmhistorien hade fått se hur det hade varit att vara Sherlock Holmes, att tränga in i hans hjärna när han drar sina slutsatser.

4. Det sägs att när man är superintelligent så blir det närmast påfrestande att umgås med normalintelligenta människor, eftersom de inte hänger med. Det är ett drag som finns med lite då och då i TV-serien från 1980-talet, när Holmes tröttnar på att berätta hur han kommer på saker. I den här filmen får man inte alls känslan att Holmes är särskilt intelligent. Han slåss bara. Slagsmål i sig är inget fel. Det finns några riktigt bra slagsmålsscener i filmhistorien. Jag gillar till exempel den här scenen ur Diamantfeber. Den scenen får en effekt. Eller den här scenen från Agent 007 ser rött. Men man vill att slagsmålet ska betyda något för intrigen. Det gör de inte i Sherlock Holmes.

5. Det kanske främsta exemplet på hur ointelligent Holmes är i den här versionen är när han träffar Irene Adler i hennes hotellrum. Han vet om att hon är en brottsling och har blivit överlistad två gånger tidigare (enligt Watson). Ändå dricker han vinet som hon bjuder på. Efter att han hotat henne. Suck. Ett barn hade fattat att han skulle bli förgiftad. Inte ens när hon inte dricker vinet reagerar han. Och det här är Sherlock Holmes?!

6. Filmens skurk sysslar med magi. Magi fungerar inte. Så långt är vi förhoppningsvis överens. Så den stora frågan är hela tiden ”hur gör skurken för att få det att verka som om han kan använda magi?” Den frågan ställer aldrig filmen, troligen i hopp om att vi inte ska ställa den, eftersom vi då drar samma slutsatser som Holmes drar i slutet av filmen. Det hade varit mycket smartare att låta Watson och Lestrade gissa på olika sätt som de här synbarligen övernaturliga sakerna hade kunnat åtstadkommits och sedan låta Holmes såga ner dem, så att vi inte hade haft några teorier kvar i slutet. Och i slutet, så tvingas Holmes ta droger och genomföra en magi-ritual för att komma på svaret. Snälla. Han får gärna sitta med sin fiol och sin pipa och fundera. Men att genomföra ritualer… Bah!

7. Rollfiguren Watson är troligen alltid en av de mest missförstådda rollfigurerna. Han porträtteras ofta som dum (utom i den alldeles utmärkta parodin Ombytta roller på Baker Street), när han i själva verket är publikens ingångpunkt i mysteriet. Det är genom honom vi ser både Holmes och gåtan, och det är han som får någonslags ordning på Holmes. I den här filmen finns det i stort sett ingen skillnad mellan Holmes och Watson. Båda slåss. Watson drar lika mycket slutsatser som Holmes. Vad ska vi då ha Watson till?

8. För ett halvdussin år sedan sade jag en sak till min sambo (som är lärare, bl.a. i svenska) som tydligen har fastnat hos henne. Jag hade nyss läst om romantiska komedier och sa att för att filmen ska bli framgångsrik så ska man som tittare också bli kär i hjälten och hjältinnan. Det ska vara så roligt att vara med dem att man vill att de ska få varandra så att det känns som om man själv har fått sin drömprins eller -prinsessa. Det där gäller inte bara för romantiska komedier. Det är hela hemligheten bakom sådana fantastiska filmer som Blåsningen och De omutbara. Man vill vara med i det gänget. I Sherlock Holmes känner man ingen relation mellan Holmes och Watson. De gnabbas lite, men det är så övertydligt ”vi låtsas att vi är så nära att vi kan gnabbas” att de hade behövt en grov bakgrundshistoria för att få till det.

9. Varför måste varenda film om Holmes inkludera Irene Adler? Hon var med i en enda novell. Poängen med henne var att hon var med i en enda novell. Det blir ungefär som i Star Trek: originalserien, när de hela tiden ska hitta nya sätt för Spock att visa sina känslor. Här är en sjukdom som får dina känslomässiga spärrar att släppa, här är en växt som får dig att… ja just det, släppa på dina känslomässiga spärrar, och så vidare. Till slut blir rollfiguren förvandlad, från logisk tänkare, till en person som inte kan komma ur sina känslomässiga spärrar fort nog. I hela filmen fanns dessutom massor av tecken på att Holmes och Adler hade haft en kärlekshistoria. Det hade de inte. Det var en annan poäng – de fulländade aldrig det som bara var ett par möten. Om de hade haft något mer än så hade spänningen dem emellan försvunnit. Det här kallas inom film- och TV-branschen för ”urst” – UnResolved Sexual Tension. Så fort de har haft sex försvinner den. Titta bara på Par i brott.

10. Varför måste varenda film om Sherlock Holmes ha med Professor Moriarty? Jag kan förstå det här med namnigenkänning, men han är med i en enda novell av Conan Doyle, även om han nämns i ett par till. Grejen är att effekten av Moriarty förminskas om han ligger bakom vartenda brott i Storbritannien och Holmes alltid lyckas fånga honom/förhindra brotten. I den här filmen har de lyckas med halvmesyren att varken ha med Moriarty eller göra honom till skurken. Han hade, precis som Jokern i The Dark Knight, skapat en helt sanslöst komplicerad plan för att få ut ett litet pris. Det här kallas för Rube Goldberg-maskiner. Men varför göra det enkelt för sig?

11. Vi diskuterade slagsmål förut. Jag försöker skilja lite på genrer här. I ett romantiskt drama, såsom Jane Eyre, får det finnas en typ av slagsmål (gärna fäktning). I en komedi finns det en annan typ av slagsmål, som det här. Någonstans på vägen måste Guy Ritchie har misstagit den här filmen för att vara en dålig James Bond-film eller möjligen en riktigt dålig James Bond-film. De har ju en jätte, Dredger, spelad av en wrestlare, och sedan flera fajter runt om i London. Briljant tänkt. En Sherlock Holmes-film ska möjligen ha ett sådant här slagsmål.

12. Jag är en van filmanalytiker, men jag har ägnat rätt mycket tid åt att fundera på vad den här filmen betyder och jag har inget svar. Filmen säger ingenting om någonting. Varken om Sherlock Holmes tid eller om vår egen. Möjligtvis handlar den om att förbereda för en uppföljare (får vi se Professor Moriarty? Ja.). Sherlock Holmes som rollfigur har egentligen ganska mycket att säga om massor av saker, från hur den viktorianska eran såg på saker och ting, till moderna polismetoder när de flesta poliser inte hade en aning om att det fanns fingeravtryck, till hur en idealmänniska ser ut (Nietsche blev säkert influerad av Conan Doyle), till hur man löser problem, till hur jobbigt det är att vara ett geni, till hur jobbigt det är att leva med ett geni, till hur en författare kan uppslukas av en rollfigur, till hur… ja, listan bara fortsätter och fortsätter. Det finns en anledning att så många spelat in filmer om honom. Den här kommer inte att gå till historien. Synd. Men det är så det blir när man faller för Starship Enterprise Syndrome.

Stephen Fry – Intelligence Squared

Stephen Fry

Stephen Fry

Jag såg aldrig Hugh Laurie och Stephen Frys TV-serier när jag var yngre. Jag var kanske för liten. Men på senare tid har jag upptäckt framför allt hur grymt intelligent Stephen Fry är, inte minst i TV-programmet Q.I. som jag skrev om för ett tag sedan. Nu har jag sett en video med honom som du också borde se. Utan vidare omsvep, klicka här.

Bokstavlig Oscarsfilmstrailer

Som vanligt har Cracked lyckats med att göra något som jag inte trodde varit möjligt: att göra en bokstavlig Oscarsfilmstrailer. Se och njut.

Klicka här.