Manusförfattarens guide: Förord

Det här är första delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Förord

När jag började på manuslinjen vid Institutet för högre TV-utbildning våren 2000 hade jag ett stort försprång framför de flesta andra elever. Jag hade upptäckt Wordplay, en sajt där två professionella manusförfattare delade med sig av sina hemligheter. Det var inga vanliga hemligheter, så mycket hade jag insett efter all research jag hade gjort. Det här var guldgrejer!

Killarna bakom Wordplay gick vidare till att skriva sådana filmer som Shrek, Zorro – Den maskerade hämnaren och de tre Pirates of the Caribbean-filmerna och har numera inte tid att skriva fler kolumner (de befintliga 49 [numera 52] finns fortfarande på http://www.wordplayer.com). Därför varvade jag arbetet med mina egna manus med att försöka skriva egna Wordplay-kolumner. Den första, Skrivkramp, blev så bra att den lyckades dra ett par besökare till min webbplats, Hannibals sida för manusförfattare. Resten av kolumnerna som finns samlade i den här boken har tillkommit under de följande fyra åren. Under samma period har jag även lyckats skriva två romaner, ett antal noveller och ett par TV-serier, producerat en novellfilm, samt skaffa barn.

Men jag har även kommit till en slutsats. Det finns 7 sätt att ta sig in i film- eller TV-branschen. Bara sju sätt! Och den här boken är ett steg till på vägen dit, både för mig och för de tappra som läser den. De sju sätten är:

1. Var känd redan
2. Känn någon som jobbar i branschen
3. Ha ett annat jobb i branschen
4. Skicka in spec-manus eller presentera idéer
5. Var med i manustävlingar
6. Bli upptäckt av någon i branschen, via kortfilmer etc
7. Ha ett eget företag och gör egna filmer

Fast det bygger förstås på att man faktiskt skriver. Och när det gäller den frågan har jag aldrig sett någon uttrycka det klarare än Robert A. Heinlein. Hans recept för framgång som författare lyder:

Regel ett: du måste skriva
Regel två: du måste avsluta det du påbörjar
Regel tre: du måste undvika att skriva om, om det inte är på någon redaktörs order
Regel fyra: du måste skicka ut din story
Regel fem: du måste skicka ut storyn tills den har sålt

(Och man skulle kunna lägga till, som någon har gjort: ”Regel sex: Börja arbeta på nästa berättelse”).

I övrigt är det intressant, det där med regler om att skriva. Det finns knappt några regler som ens två olika ”teoretiker” är överens om. Möjligen räknas regeln om tre dit, d.v.s. att antalet tre på något sätt är magiskt. Första mötet blir introduktionen. Andra mötet blir fördjupningen. Tredje mötet blir vändningen eller klimaxen. Finns det bara två känns det ofta som om något fattas. Blir det fyra känns det tjatigt. Men annars…?

En annan sådan sak är karaktärsfunktionerna, d.v.s. återkommande figurer i nästan alla berättelser. Många, däribland jag, använder följande termer, så det kan vara lika bra att få reda på vad de betyder: protagonisten är huvudpersonen, den som kämpar för någonting. Antagonisten är skurken, motståndaren. Mentorn är den som lär protagonisten bekämpa antagonisten. Modifieraren är alla de som befolkar berättelsen, MacGuffin är det alla vill ha. Och kommentatorn är den som anger berättelsens stil.

Å andra sidan, de flesta ”regler” som trumpetas ut är rätt komplicerade när man tänker efter. Låt oss t.ex. ta en titt på den där ”show, don’t tell”-regeln. Jag kan på rak arm komma på säkert tjugo exempel på tillfällen när det är bättre att prata om något än att visa det, inte minst i komedisammanhang. Och tjugo exempel till på varför det skulle vara ännu bättre att visa det, trots allt. Och så vidare. Den regeln är så full av undantag att den snarare är ett lite provokativt rättesnöre än en regel. Ett av problemen med skrivregler är nämligen att berättelser bygger så mycket på individuell smak att de flesta regler fasas in och ut ur användbarhet.

Så hur gör man med reglerna? Plockar man regler som man vill följa? En del säger ju att man måste veta om regeln för att kunna bryta den. Jag menar dock att man måste förstå varför reglerna finns och vad det får för effekter om man bryter mot dem. När man vet det kan man bryta mot dem, och då se till så att man utnyttjar det mesta av de positiva effekterna, och undviker de negativa effekterna. Därför är den här boken både mycket användbar (ibland) och mycket meningslös (ibland). Men eftersom den är så bred borde åtminstone något i den vara användbar vid varje givet tillfälle.

Fast det förutsätter ju att man följer Heinleins regler, som faktiskt fungerar. Eftersom jag redan gått igenom steg ett till fem är det därför dags nu för mig att börja arbeta på nästa berättelse. Vi ses då!

Jag vill också passa på att tacka Matilda, Julian, Mumrik, alla vänner och elever som hjälpt mig att testa mina idéer i praktiken. P.g.a. ett gammalt vad är boken tillägnad Ditte. Nu är det din tur att komma med i OS.

/LG, Göteborg hösten 2007

(PS. Längst bak i boken har jag samlat ett antal listor som kan vara bra att ha lätt tillgängliga.)

(PS 2. Om du vill får du kopiera materialet i den här boken, fast ange mitt namn och varifrån du har fått det.)

Fler delar av boken Manusförfattarens guide hittar du här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.