Manusförfattarens guide: Skrivkramp

Det här är andra delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Skrivkramp

Skrivkramp

”Blanche, you have to have written to have writer’s block! Otherwise, all of us have it.”

Pantertanter, Sick and Tired (1)

Jag hörde en gång en författare säga att det finns tre saker som hon verkligen fruktade i början av sin karriär: besinningslös kritik, låga försäljningssiffror, och skrivkramp. Men, fortsatte hon, kritiken lär man sig att ta efter de första hundra refuseringsbreven. Försäljningssiffrorna beror så mycket på sånt man inte har inflytande över (tajming, PR, tycke och smak, mm), att det enda man kan göra är sitt bästa. Det tredje är hon fortfarande rädd för.

Jag förstår henne. När det gäller skrivkramp är jag patient X. Jag har haft och jag har skrivkramp. Den kommer och går, men jag har haft den ända sen jag började skriva på allvar. Som alla jobbiga patienter har jag gjort research på egen hand: jag har läst böcker och artiklar, gått på seminarier och frågat andra författare, experimenterat, och prövat alla metoder jag har stött på. Till slut har det nästan blivit en grej att analysera råden. ”Aha, det här är en variant på Skriv direkt!-metoden” eller ”Åh, ett nytt exempel på en avslappningsmetod”. Ändå har jag inte hittat någon metod som har fungerat för mig. (En gång roade jag mig med att ställa samman alla olika metoder och råd som jag hade hört talas om. De tio råden var kortfattat: Skriv direkt, Hitta något inspirerande, Upplev något spännande, Håll hjärnan igång, Slappna av din hjärna, Gör romantiska saker, Samla massa idéer, Sätt mål och håll det, Skriv dagbok, och Brainstorma/hitta en vinkel.)

Det är då man börjar fundera på om det är en själv det beror på. Ni vet: ”jag kanske inte är en författare egentligen”. Och ni vet också att när man hör samma sak från andra råder man dem att inte tycka synd om sig själva. Så då är det väl lika bra att man tar sitt eget råd och ägnar sig åt något mer konstruktivt.

När jag var inne i en sån period för ett tag sen slog det mig att en grundregel för att lösa ett till synes omöjligt problem är att bryta ner det i mindre delar. Så tänk om det inte finns EN skrivkramp, utan flera! Då blir det med ens mer förståeligt att EN metod inte räcker till, på samma sätt som alla sjukdomar inte går att bota med samma medicin, eller att alla yrken inte har samma utbildning.

Därifrån var steget inte långt till att börja fundera på vilka olika skrivkramper som finns, och hur man botar de olika typerna. Låt oss börja med de olika typerna:

  1. Uppskjutning
  2. Brist på tid
  3. Brist på inspiration
  4. Problem i berättelse
  5. För stort projekt
  6. Trötthet
  7. Yttre faktorer
  8. Dåligt självförtroende
  9. Brist på motivation

Känns de igen? I själva verket kanske frågan snarare handlar om vilka du har. Och nu vet jag vad du tänker. Checka för dina problem och låta oss ta hand om resten…

Riktigt så fungerar det inte, även om man kanske hade hoppats på det. Men lite mer hjälp ska du i alla fall få.

Skriver han eller sitter han bara?

Skriver han eller sitter han bara?

Uppskjutning

(Även kallat ”Alfons Åberg-syndromet”, efter hans ständiga försäkran: ”Jag ska bara…”.)

Tvärtemot vad man kanske tror är det bästa sättet att få slut på uppskjutandet inte att sätta igång direkt. Ett sånt råd ger dåligt samvete, och det fungerar bara korta stunder, eller inte alls. Å andra sidan går det inte att vänta på att alla de där sakerna som man ”bara måste göra först” ska ta slut. Lösningen ligger snarare i att fundera på varför man skjuter upp saker, och att sedan ta bort hindret.

Det låter ju enkelt, men så är det naturligtvis inte. Hindret fyller en funktion, och då hjälper det inte att man intalar sig själv att uppgiften egentligen är så stor eller farlig. Logikcentret i hjärnan är inte påkopplat. Om logikcentret hade varit påkopplat vore det också enklare att se undanflykterna medan man gör dem, snarare än efteråt, när man undrar vart dagen tog vägen. Kort sagt kommer känslorna i vägen. Flykt, rädsla, dåligt samvete och ilska gentemot sig själv är vanliga tillstånd för uppskjutare.

Men känslor är känsliga. Så fort man kopplar på den analytiska delen av hjärnan igen, visar det sig ofta att känslorna är ganska ytliga och att de försvinner fort. Därför kan det vara hjälpsamt att styra in sig själv på att ta fram papper och penna – INNAN du sätter igång med din ”istället-aktivitet” – och sen skriva ner sina tankar om vad det är som händer. Säkert kommer det att kännas löjligt att skriva ner att man flyr från skrivandet, men då har du åtminstone varit ärlig mot dig själv. (Dessutom kan det här skrivandet kännas mindre hotfullt än att ta itu med en berättelse direkt.)

Brist på tid

Att inte ha tid att skriva på grund av att det finns så mycket aktiviteter ”i verkligheten” som kommer före, kan låta som ett uppdrag för effektivitetskonsulter. ”Om du bara planerar din dag så kommer du att hinna med allt du hade tänkt dig.” Visst.

Missade bussar, hushållsarbete, vänner som ringer, avslappning, etc, är bara några saker som jag aldrig skriver ner i mina planeringar – och då faller ju själva idén. Det finns flera luckor: Jag har jättesvårt att uppskatta hur lång tid saker som jag faktiskt vet ska hända tar. Och om väl en sak i schemat går snett, då struntar man ofta i resten också. Och vem hinner sitta och planera en gång i veckan, om man redan är stressad? Det blir på sin höjd inköpslistor, att göra-listor och halvfärdiga idéer. Okej, så hur får man tid att skriva då?

Man ”får” inte tid. Man måste prioritera det. Framför telefonsamtal. Framför TV. Framför fönstershopping. Det är ett val. Det är inget lätt val, men det är ett val man måste göra för att någonsin ha tid att skriva. Men kanske märkligare än så – prioriteringen måste komma inifrån. Om prioriteringen kommer sig av att man tycker att man ”borde” prioritera skrivandet, då händer inget. Det är först när till och med viktiga saker kan bli bortprioriterade (att handla, städa, ha sex, hålla på med andra hobbies osv), som skrivandet tar fart. Därför blir frågan: Vad är du beredd att offra?

Musan Kalliope

Musan Kalliope inspirerade

Brist på inspiration

Om man inte skriver för att man lider av brist på inspiration, då har man verkligen fått det hela om bakfoten. Inspiration (efter ‘att uppfyllas av den helige ande’) är ingen bra motivation till att jobba. Inspiration kommer som regel alldeles för sällan för att man ska kunna göra något av det, och även om den kom tillräckligt ofta, skulle det inte spela någon roll. Grundtanken är nämligen att skrivande inte är ett arbete, utan en passion, och att verken kommer fullständiga och perfekta från början. En sådan tanke är naturligtvis lockande – tänk bara så mycket papper man skulle spara om man slapp att arbeta om! – och dess kraft ligger i fördomen om vad man gör som författare. Oftast kommer den bilden från romantiska livsteckningar av poeter (ofta självmordsbenägna) och romanförfattare från 1800-talet. Den bilden stämmer sällan med hur det stora flertalet av alla aktiva författare lever sina liv.

Därför kan det vara bra att kolla mer på hur det faktiskt ser ut att vara författare idag. För hur motbjudande tanken än kan vara att leva bland kommersiella författare och storföretag som kommer att vattna ur dina idéer, är det nu du lever och verkar. Och fördomen kommer att visa sig blek i jämförelse med hur författare verkligen har det – gemenskapen, de rörliga intellekten, aha-upplevelserna, allmänbildningen… och missnöjet med hur branschen ser ut, och tankarna om hur den borde förändras… Tillsammans med sådana människor blir det inte bara lättare att ”skruva på” kreativiteten; det blir ett nöje att gå till jobbet. Så den stora frågan är hur du kan hitta en sådan gemenskap. Via Internet, anslagstavlor, inskickade alster, tävlingar, tidningar, eller liknande, kan vara svaret. Det viktiga här är att inte glömma bort att du inte lever i ett vakuum.

Problem i berättelse

Om man upptäcker att skrivandet inte går som man hade tänkt sig – till exempel när en sekvens som verkade okej på ritbordet faller sönder i färdigt skick, eller bara känns fel – då kan det vara väldigt lätt att bli apatisk. Man kanske till och med förlorar hoppet om hela berättelsen, utan att man förstår varför, eftersom man inte kopplar ihop det enskilda problemet med känslan för berättelsen i stort. Hur ska man kunna göra något åt problemet om man inte vet att det finns något problem?

Ja, nu när du har läst det här, då vet du: om man helt plötsligt förlorar tron på en berättelse, då beror det antagligen på att man har stött på ett problem. Trösta dig med att det sällan är dödligt (varken för berättelsen eller för författaren…).

Men om man väl fattar att det beror på ett problem, vad gör man då? Jag kan ju inte ge dig råd om vad man kan göra i alla situationer som kan tänkas uppstå i alla berättelser. Däremot finns det vissa problemlösningsknep (”de fem s:n”) som kan vara bra att känna till:

  1. Skriv om problemet i din dagbok eller i din dator. Fundera på problemet med pennan i hand, så att du får något konkret ut av dina tankar. Annars riskerar du att hamna i tankeloopar, eller att blockeras av något enkelt problem.
  2. Skriv en ”dålig” version, eller hoppa över scenen temporärt genom att markera vad scenen ska handla om, eller resultera i. Gå tillbaka till den när du är klar med resten av berättelsen.
  3. Sök hjälp utifrån. Bara det att förklara problemet för en utomstående kan få dig att förstå vad du måste göra. I annat fall kanske personen – expert eller inte – kan ge dig nya infallsvinklar, eller ifrågasätta något som du har tagit för givet.
  4. Studera problemet i sken av någon grundregel. Allt berättande följer vissa grundregler eller konventioner. Genom att fundera på vilken regel du bryter mot eller bänder på (till exempel reglerna om tre, om orsak och verkan, eller om hur ”alla” romantiska komedier slutar), kanske du hittar något alternativt sätt att få fram samma tanke. Om du har hoppat över något steg i skrivprocessen eller om du har gjort flera saker samtidigt kan det också vara en orsak till problemet.
  5. Sätt ”inte” framför dina tidigare planer, och fundera på vart det skulle kunna leda dig. Leder det till något otänkbart? Bra, det fixar du. Leder det till något otroligt? Då kanske det är det som berättelsen handlar om egentligen. Har du svårt att se att det finns något där? Då har du inte lagt ner tillräckligt med tid på det.

Men det kan vara lika viktigt att tänka på att alla författare stöter på problematiska delar i sina berättelser då och då. Vissa löser det med research, andra genom att ta lite semester, ytterligare andra genom att dölja problemet. Välj vilken metod som helst som fungerar för dig, men observera att den enda metod som absolut inte fungerar är den som handlar om att fly från problemet – eftersom problemet finns i dig, och inte i berättelsen!

För många tallrikar i luften

För många tallrikar i luften

För stort projekt

Om man får en briljant idé mitt i arbetet med en berättelse, eller om man lär sig en ny teori, och det leder till att man vill revidera hela berättelsen rejält, då är det inte konstigt att man blir handlingsförlamad. Arbetet skulle ju kräva superkrafter. Istället lägger man berättelsen i en låda. Men då stjäl den energi därifrån, för man slutar ju inte att tänka på hur bra den skulle kunna bli om man bara fick klart den någon gång. Efter ett tag får den där ofärdiga berättelsen (plus den där fantastiska idén) närmast mytisk status, och då är det omöjligt att göra den rättvisa.

Det är nu du har ett val: antingen sätter du igång att bearbeta berättelsen (och riskerar att den inte som du trodde), eller också lägger du den ifrån dig på riktigt. Antingen aktiv eller passiv. Det finns inga (bra) mellanting.

Vad som kan hjälpa dig, ifall du väljer att arbeta med berättelsen, är det faktum att ingen berättelse blir perfekt från början. Visserligen blir man bättre och bättre som författare, men förstaversionen går alltid att putsa på. Och nyckeln ligger i att putsa lite i taget, att behålla tålamodet. Ju större förändringar du vill göra, desto mer tyder det på att du kanske har en annan berättelse att skriva.

Det betyder inte att du ska dra ner dina förhoppningar, utan att du ska balansera dina förhoppningar med vanligt arbete. Utan arbete kommer berättelsen bara att fortsätta suga energi ifrån din skrivbordslåda. (Det är den här typen av skrivkramp som drabbar en när man får ett uppsatsämne i skolan, i stil med: ”Mitt sommarlov.” Ämnet blir för stort, och då vet man inte var man ska börja. Mitt tips är att dela upp ämnet i så små delar som möjligt, på samma sätt som jag har gjort med skrivkrampsämnet här.)

Trötthet

Det säger sig nästan självt att man skriver sämre, eller kanske inte alls, när man är trött eller sliten. Ändå kan det vara svårt att koppla ihop de två, eftersom man vanligen blir lite långsammare tankemässigt också. Men om man väl lyckas förstå att man inte skriver för att man är trött (till exempel för att någon påpekar att man ser trött ut), då betyder inte det automatiskt att man kommer att vila upp sig. För någonstans inom sig känner man dåligt samvete för att man inte skriver när man ändå har lite tid över, eller för att det var så länge sen. Så följande kan vara en stor grej för många: Man får vara ledig från att skriva!

Det är bra att ta lite ledigt ibland: för att ladda batterierna, för att få nya infallsvinklar, för att känna sig som en människa, eller för att man har arbetat hårt. Till och med om man har skrivandet som en hobby, så det nyttigt att ta ledigt då och då.

Jag förstår om du ryggar tillbaka lite för tanken. Kanske inte för tanken att man ska ta ledigt ibland, men för tanken att DU skulle ta ledigt. Du känner kanske rädsla för att du inte skulle hitta tillbaka efteråt, eller för att du inte vet vad du skulle göra om du väl tog ledigt. (Särskilt om skrivandet är en stor del av ditt liv.) Eller också kanske du funderar på varför man skulle behöva vara ledig från något som är roligt. Eller också tycker du att du inte är riktigt värd att ta ledigt eftersom du inte har arbetat ”på riktigt” på länge.

Alla de där frågorna är viktiga, men om man är sliten är de inte särskilt relevanta. Om du är sliten, men ändå håller dig kvar i det du håller på med, kanske pressar dig ännu hårdare, då finns risken att du bränner ut dig. Gränsen ligger någonstans när du börjar drömma regelbundet om skrivandet, om en deadline, eller om problem i skrivandet, så att du inte kan somna. I sådana fall är det dags att göra något åt saken.

Vad gör man då? Och hur gör man för att slappna av om det är det man har svårt för? Fundera själv – vad lugnar ner dig? Vad slappnar av dig? Avslappning är individuellt. För en människa kan det vara avslappnande att göra absolut ingenting, medan det kan krävas fysisk ansträngning för en annan. Poängen är att du ger dig själv tillåtelse att vara ledig, och att du sen ÄR det också. Det kan hända att du känner att du är redo att återvända efter någon dag, men det är bara vanan att arbeta (eller att känna dig stressad) som kommer tillbaka. Låt den gå över. Vänta tills du kan gå tillbaka till vardagen med nya intryck. De intrycken ska fylla hela ditt medvetande, så att du inte faller tillbaka i samma hjulspår direkt när du börjar arbeta igen.

Yttre faktorer

Vare sig man vill det eller inte, kommer omvärlden att påverka ens skrivande. Nu tänker jag inte att låna händelser från verkligheten, eller liknande, utan på att sådana saker som hur ens kärleksförhållande ser ut, påverkar om man kan skriva eller inte. Det kan röra sig om både negativa saker (som en anhörigs död), eller positiva saker (som ett nytt jobb). Vissa sådana faktorer kan vara så tidskrävande eller åderlåta en känslomässigt, så att det kan kännas omöjligt. Det kanske inte ens känns önskvärt att skriva.

Den typen av skrivkramp är inte lätt att göra något åt, eftersom förändringar tillhör livets gång. Ibland kan det till och med vara rätt att sluta skriva. Men om vi utgår ifrån att du vill fortsätta skriva (när situationen mer eller mindre är avklarad), eftersom du läser det här, hur gör du då?

Till att börja kan det vara värt att fundera på om du inte är så sliten att du bör ta lite ledigt. Det är inte säkert att det är bra att börja skriva direkt. Då riskerar du att koppla ihop skrivande med det problem som du har haft.

Å andra sidan kan skrivandet vara ett sätt att bearbeta det som har hänt. I så fall är det smart att hålla isär ditt berättelseskrivande och ditt personliga skrivande. (Annars kommer dina läsare troligen tröttna på att läsa om flera karaktärer som alla hamnar i samma situation som du nyss har varit i, men det finns också en risk att du tröttnar på att skriva, eftersom du ”redan har skrivit alla berättelser som finns”, dvs den som handlar om det som hände med dig.) Ha en anteckningsbok för vardera, eller olika dokument i datorn. Försök sen att hålla ditt skrivande så professionellt som möjligt, utan att det för den skull blir känslokallt.

Dåligt självförtroende

Ett dåligt självförtroende kan ligga som en blöt filt över ens skrivande: först lusten att få någon annan att skriva berättelsen åt en, eftersom det säkert skulle bli bättre stavat, formulerat och strukturerat. Sen det långsamma noggranna plitandet för att undvika all tänkbar kritik. Och efteråt lagras alla eventuellt elaka kommentarer nästan ordagrant i minnet (medan de positiva försvinner någonstans på vägen). Inte undra på att det inte blir så många verk.

Hur ska man då undvika att skriva på det sättet när man har lärt sig att leva med ett dåligt självförtroende? Jag tror att frågan snarare lyder: Vad tjänar man på att ha kvar det dåliga självförtroendet? Man kanske har det som ett skydd mot elakheter. Eller som ett alibi för att man inte skriver. Det kanske är ett sätt att alltid få slå ur underläge, så att det blir lättare att ursäkta ett misslyckande. Men om det är ett hinder för att uppnå sin fulla skrivarpotential, då har man ett val: Antingen prioriterar man skyddet, eller också prioriterar man skrivandet.

Det behöver inte betyda att man ställer om sitt liv totalt, bara för att man prioriterar skrivandet framför sitt dåliga självförtroende. Istället handlar det om att göra det steg för steg – tex att skriva lite trots att man tror att det kan bli jobbigt, eller att man visar upp det för någon och sedan försöker lyssna på de bra kommentarerna också.

Det kan låta förenklat – att självförtroende skulle handla om ett val – men i grund och botten handlar självförtroende om vilka val man gör i livet. Sedan kan livet ibland utsätta en för saker som gör det lättare att huka sig än att stiga framåt, men det är därför som steget tillbaka till ett bra självförtroende börjar med ett val: att låta en (eller flera) situation(er) i det förflutna påverka ens nutid och framtid, eller att våga växa förbi dåtidens omdömen om en.

Sett ur en sådan logisk synvinkel verkar det kanske enkelt, men det försäkrar jag att det inte är. Från ett perspektiv med dåligt självförtroende kan man inte ens ta till sig goda råd, eftersom de låter nedlåtande eller illvilliga. Men om man väl bestämmer sig för att sänka sina murar…

… blir man rädd i början när man skriver – men poängen är att det är okej att bli rädd. Det kan vara bra att vara rädd. Men det behöver inte betyda att man låter rädslan bestämma.

Brist på motivation

Utan någon typ av motivation är det väldigt svårt att skriva. Ändå är det sällan det finns konkreta belöningar som beröm, pengar eller meriter i anslutning till det man skriver. Så hur hittar man motivation när man kanske bara måste skriva något som man inte ens är intresserad av?

Grunden tror jag ligger i att det inte finns något som är ointressant i sig, bara sätt att redovisa det man vet om något. Med andra ord, hitta det intressanta i det ointressanta, genom att fundera på (eller ta reda på) hur det anknyter till något annat som du är intresserad av. Om du tex får i uppdrag att skriva om en obskyr historisk händelse, då kan det gå att relatera det till någon modern motsvarighet som du har bättre koll på. När man väl har hittat den delen av ämnet är det lättare att bortse ifrån det eventuella tvånget.

Motivationen är alltså något som inte alltid kommer med ämnet eller arbetet, utan något som man får leta efter själv. I själva verket kan det vara bra att inte ha motivationen från början, eftersom man då har chansen att få en del av sitt arbete gratis – den delen som handlar om att sälja läsaren. Om ämnet är något som du är intresserad av, då finns det säkert andra som är lika intresserade, eller som kan bli det, bara du kan förklara för dem varför de borde läsa extra noga.

Men om du verkligen har försökt att hitta en bättre vinkel än den som kom med uppdraget, och inte har lyckats, då kanske det är dags att avsäga sig uppdraget, för allas skull. Du verkar i sådana fall inte intresserad, och det borde finnas andra som är bättre lämpade. Och då finns det alltid annat att göra. (Å andra sidan får du se upp så att det där inte bara är ett sätt att slippa ifrån jobbet för att du har stött på ett problem i berättelsen.)

* * *

Vad händer nu då? Vad är poängen med allt det här? Kan man leva ett helt författarliv utan att någonsin få skrivkramp?

Jag vet inte. I själva verket har jag aldrig hört talas om någon författare som ALDRIG har haft skrivkramp. Jag är själv inte fri från skrivkramp – men jag har sett en förbättring sen jag delade upp min sjukdom i ovanstående kategorier. Poängen är alltså inte om man har skrivkramp eller inte, utan vad man gör åt den.

Gardner red omkring och dikterade sina romaner

Gardner red omkring och dikterade sina romaner

Som exempel på vad som finns på andra sidan skrivkrampen har jag hört talas om flera författare som har varit oerhört produktiva: Erle Stanley Gardner (cirka 10 000 ord per dag, vilket höll 5 sekreterare upptagna!), Georges Simenon (omkring 80 maskinskrivna sidor/dag), Stephen J Cannell (en förteckning över hans verk är drygt sju sidor lång), och David E Kelley (som egenhändigt skrev lejonparten av avsnitten till tre TV-serier på tio-i-topplistan samtidigt, vilket motsvarar en långfilm i veckan!). Så mycket är alltså möjligt att skriva. Sådana siffror får alltid mig på glatt humör – jag menar, vad skiljer oss egentligen? Med andra ord finns alltid möjligheten för mig att skriva lika mycket. Men även om du inte skriver mer än ett par sidor varje dag, så är det inte mindre värt, så länge du gillar det du håller på med. Sen kan man alltid öva upp sin uthållighet så att man orkar låta kreativiteten flöda längre.

Men nu när du har läst det här, är det dags för dig att sätta igång – och den här gången hoppas jag att du tar itu med orsaken bakom din skrivkramp, innan du börjar din nya vana. Om du sen skulle råka i problem, tänk då på att det tar omkring 18 månader innan man har brutit helt med en gammal vana, så planera långsiktigt och ha det så roligt under tiden.

—-

Fler delar av boken Manusförfattarens guide hittar du här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

8 svar

  1. […] Manusförfattarens guide: Skrivkramp […]

  2. […] FörordManusförfattarens guide:Karaktäristika del 2Manusförfattarens guide:Den helige idiotenManusförfattarens guide: SkrivkrampByta mobil – för nybörjareVarför inte fler wikipettrar?The Big Bang TheoryManusförfattarens […]

  3. […] Manusförfattarens guide: Skrivkramp […]

  4. […] nog med att personer som kan någonting, ibland lider av olika motsvarigheter till författarens skrivkramp, det finns en annan intressant faktor. Jag kom att tänka på den i samband med en vän. Den här […]

  5. […] Det du skriver ner kommer att hjälpa dig att lösa skrivkrampen − för när du är ordentligt motiverad, då är det svårare för de inre problemen att få fäste. (De yttre löser du så här.) […]

  6. […] Struktur (eller dramaturgi, disposition, komposition eller upplägg) är en stor sak när man skriver. Ju tidigare man inser det som författare, desto lättare har man att hitta sina läsare. Inte nog med att struktur hjälper till att göra texten så tajt som den kan bli − den kan också hjälpa en att komma på vad man ska skriva om härnäst (med andra ord vara ett botemedel mot skrivkramp). […]

  7. […] gör man för att komma i mål med sitt skrivande? Förutsatt att du inte har skrivkramp finns det en teknik som jag brukar tipsa om. Men först lite om hur andra brukar […]

  8. […] och skriver texten från början till slutet, kanske med en guide vid sin sida, möjligen med lite skrivkramp någon gång, men sedan fortsätter på vägen mot slutet, och sedan finputsar sin text med […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: