Manusförfattarens guide: Den tråkigaste nyckeln till framgång

Det här är tredje delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

Den tråkigaste nyckeln till framgång

Början var alldaglig nog. Under ett telefonsamtal upptäckte jag och en kompis att vi skulle åka och simma samma dag, och därför föreslog jag att vi skulle träffas där. I min ungdom höll jag på med tävlingssimning, och de senaste gångerna jag har simmat har jag använt samma teknik som då. Pinsamt nog är jag väldigt mycket långsammare än då, och jag har inte orkat med mer än ett par hundra meter innan jag har hasat upp ur bassängen, och flämtat som den värsta telefonterrorist. Men eftersom vi skulle prata nu, tog jag den långsamma banan och simmade tantsim. Det visade sig sen att min kompis aldrig dök upp, men det spelade ingen roll, för skadan var redan skedd: om jag hade varit en seriefigur hade jag haft en stor glödlampa ovanför huvudet under hela turen i bassängen.

 

Fast man ska egentligen ha elektricitet så nära vatten

Fast man ska egentligen ha elektricitet så nära vatten

 

Det var en sån där otäck historia, när man inte kan sluta att få nya infallsvinklar. Ena stunden tänkte jag på någon författare som blivit refuserad över 100 gånger innan hans bok blev antagen för publicering. Nästa sekund hörde jag Dr Phil säga att ”Livet botas inte, det styrs”. Stunden därefter kom jag att tänka på hur vissa författare skriver flera tusen ord per dag. Jag kunde inte ta ett simtag utan en ny association. På sätt och vis var det som om de senaste månaderna i mitt liv lett fram till det tillfället, lett fram till en Insikt.

Den Insikt jag kom fram till var den här: Om man ska bli framgångsrik så finns det en egenskap som, hur otroligt det än kan låta, är mycket viktigare än talang, tur, eller kontakter!

Den egenskapen är uthållighet. Ren ihärdighet, alltså. Författaren som skickade in sin bok över 100 gånger och fick lika många refuseringsbrev, han hade uthållighet att vänta ut alla som inte var den rätta mottagaren, och det lönade sig. Och de författare som skriver 1 000 ord per dag – det viktiga är ju inte hur många ord de skulle kunna klara av att skriva under en dag, utan att de skriver 1 000 ord varje dag i flera års tid. Det är uthålligheten som är det imponerande, och som är den stora utmaningen.

Tråkigt nog kan jag inte påstå att jag har varit särskilt uthållig. Jag har lätt för att börja nya projekt, men jag har avbrutit ungefär lika många projekt innan de är klara som jag har påbörjat. Ibland skulle jag vara direkt olämplig att predika om uthållighet, för jag är otålig, alldeles för nyfiken för att hålla på med en och samma sak under lång tid, och saknar i stort sett självdisciplin. (Jag har helt uppenbart inga problem att påbörja projekt…) Men just därför vet jag vad jag pratar om. Jag hoppas lika mycket som du på att det ska finnas ett universalmedel som kan göra mig mer tålmodig och ihärdig, för jag fattar hur viktigt det är. Så här viktigt är det:

  1. Om man inte är uthållig får ens publik mycket kortare period att upptäcka dig på. Det ska mycket till om man ska se en specifik lampa i en lampfabrik om den bara blinkar en tiondels sekund. Om publiken inte hinner upptäcka en innan man har lagt av, ja, då har man bara en hög med manus som ligger och tar plats i byrålådan.
  2. Om man inte är uthållig kommer skrivandet, eller simningen, alltid att vara lika jobbigt som första gången. På sätt och vis blir det första gången också, för man hinner aldrig få någon kondition, någon andra andning.
  3. Om man inte är uthållig kommer ens berättelser vara full med logiska luckor, halvdana dialoger, och tråkiga partier, eftersom man inte riktigt gitter göra de där sista putsningarna, och då kommer ingen att vilja ha dem. Man kommer att fortsätta att simma ”nästan rätt”.
  4. Om man inte är uthållig, då blir ens karriär, om man skulle få en, väldigt kort. Man kan inte hålla sig kvar enbart på gamla meriter.
  5. Om man däremot hänger kvar, visar upp sig regelbundet, och alltid har något nytt med dig, då ökar ens chanser mångfaldigt att man ska lyckas, att man ska bli producerad eller publicerad, att man ska få pengar för det man har gjort…

Det är uthålligheten som avgör, och det finns inga genvägar till att bli uthållig. Man kan inte bli uthållig fort. Tråkigt nog krävs det uthållighet för att bli uthållig.

Men det finns tekniker.

Är du inte uthållig, så kan du lära dig. Om du inte har disciplinen från din uppfostran, så kan du skaffa dig den själv. Det var det jag insåg när jag simmade. Så här lärde jag mig:

 

Tävling gör dig bara trött

Tävling gör dig bara trött

 

Steg 1: Sluta tävla

En av orsakerna till att jag fortfarande använde de avancerade sätten att simma var att jag ville vara snabb, och sanningen att säga tävlade jag ofta (i smyg) med alla andra i bassängen. Det gjorde att jag inte orkade simma särskilt länge – jag spurtade rätt stor del av tiden, och glömde helt bort att jag var där för att träna upp min kondition. När jag bytte till en långsammare bana (och långsammare simsätt) orkade jag automatiskt simma längre.

Som författare är det lika lätt att tävla. Man jämför sig med de författare som blir publicerade eller producerade, och tycker att det är orättvist eller till och med oförståeligt. Problemet är att det tar energi från ens skrivande. När man koncentrerar sig på vad man själv gör istället, så orkar man helt plötsligt skriva mycket mer. Hux flux har man mycket mer att visa upp och större chans att lyckas.

Steg 2: Sluta tävla, för sjutton!

Jag skojar inte. Det är svårare än vad man tror att sluta tävla. Tävlingsinstinkten dyker upp gång på gång. Men du måste sluta! Sluta tänk på alla andra, och fokusera på vad du själv håller på med. Bli medveten om din kropp, och dina tankar, och se till så att hela du har slutat att tävla med din omgivning. Oavsett om du kallar det tävling eller inte.

Det här är några olika sätt att tävla:

  1. kommentera andras framgång – antingen berömmande eller kritiserande
  2. fundera på andras framgång eller kondition
  3. tänka på att fuska
  4. mäta sin framgång
  5. klaga på omständigheterna – branschens klimat/konjunktur, fördomar bland kollegorna, eller löjliga ”regler”

Nu när vi talar samma språk, kan vi också komma överens om att sluta tävla? För ingen kommer att vinna, och det stjäl bara massa energi. Okej, bra.

 

Varför skulle man äta upp den här?

Varför skulle man äta upp den här?

 

Steg 3: Äta upp en elefant

Det finns bara ett sätt att äta upp en elefant. Lite i taget. Det är ganska lätt att förstå. Ändå verkar det vara så himla svårt att förstå tro att man inte kan bli världsberömd författare eller få ett jobb veckan efter att man har börjat skriva. Det ligger i människans natur att vilja ha ögonblicklig tillfredsställelse, att antingen bli klar direkt eller strunta i det. Men vägen är lång, och det enda sättet att äta upp den elefanten är att dela upp den i munsbitar.

Med andra ord: ta pytte-pytte-steg!

Motstå lusten att ta ut dig första tillfället. Gör första tillfället, i själva verket första fem-tio gångerna till en inkörningsport, inte riktiga tillfällen. Ta det lugnt, överansträng dig inte, och vad du än gör, tävla inte! I själva verket, använd de första tillfällena att kolla hur mycket du orkar, inte till att skapa mästerverket som ska trumfa alla mästerverk på kortare tid än det tog Sylvester Stallone att skriva manuset till Rocky (en helg). Känn på bassängen, och simma bara så långt att du fortfarande mår bra, till exempel en halvtimme. Det är ändå inte det tillfället som räknas – det som räknas kommer mycket senare.

Om du har ett tydligt mål, lägg det riktigt långt fram i kalendern, inte en månad bort, utan kanske ett halvår framåt i tiden. Räkna sen baklänges i kalendern. Hur mycket måste du träna innan du kommer upp i din önskade form? Gör kurvan väldigt flack, så att du hinner vänja dig innan det är dags att börja simma 45 minuter.

Här kanske det skulle vara praktiskt att visa vad jag menar:

 

En sådan här hög

En sådan här hög

 

Om du skriver 1 sida om dagen, kommer du efter ett år att ha hela tre klara filmmanus! Och om du skriver 2 sidor om dagen, har du sex manus! Om du skriver fyra sidor, vilket inte är orimligt, så har du helt fantastiska 12 långfilmsmanus!

Om du å andra sidan ligger på som en rem och skriver 15 sidor första dagen, 15 andra, 10 tredje, 8 fjärde, 5 femte, och 3 sjätte dagen, tills du inte orkar längre, och sen skriver 10 sidor någon gång i månaden, då kommer du efter ett år inte ens ha ett helt manus, och det kommer troligen inte att kännas fräscht heller.

Att skriva regelbundet gör verkligen under för din produktivitet, oavsett hur lite du skriver vid varje tillfälle!

Steg 4: Målet är ingenting, vägen är allt

Medan du fokuserar på vad du gör, försök att ha kul. Varför skulle du annars vilja vara uthållig? Njut av själva simningen, inte av din belöning efteråt. Det är ett helt sätt att tänka, så det kanske tar lite tid innan du är helt med på noterna, men det är definitivt värt det. Här är tre skäl:

Om du njuter kommer du att märka mycket mer av omgivningen – människor som kan komma till nytta eller bli vänner, idéer du aldrig hade tänkt på, lösningar på problem – och framför allt kommer du att bli lugnare.

Om du har njutit av vägen, spelar det mindre roll om målet blir en besvikelse (till exempel om du blir refuserad).

Om du njuter av själva skrivandet, så märks det. Folk kommer att vilja vara med dig, enbart för att du utstrålar sådan glädje. Och det blir lättare att vara uthållig om du har andra med dig på resan. (Såna som du inte ska tävla med, alltså!)

Steg 5: Minns dina segrar

Istället för att fokusera på hur långt jag har simmat varje gång, har jag nu börjat räkna antalet gånger jag har varit och simmat. På det sättet kan jag se mig själv vara på väg att lyckas.

På samma sätt med skrivandet: jag räknar inte antalet sidor längre, utom när jag är färdig och ska få in det i en färdig mall. Jag räknar antalet gånger jag skriver.

Och varje gång är en seger över latheten, fegheten och oviljan att ta en bestämd åsikt. Framför allt är det skönt att tänka på alla gånger jag har satt mig och skrivit. Jag kan ofta komma ihåg var jag satt när jag skrev en särskild scen. Precis som många andra författare älskar jag att ha skrivit, man jag försöker att ta till vara på den känslan, hur skönt det var att övervinna alla hinder och komma längre och längre i en bra historia. Då och då kan det till och med vara bra att fundera över hur många gånger man faktiskt har suttit och plitat, så att man fattar hur mycket tid man har ägnat åt det roligaste av allt roligt.

Steg 6: Rensa i röran

Det tar på krafterna att vara uthållig, och därför kan man inte vara det inom alla delar av sitt liv. Vissa saker måste ta mer plats under en period och mindre plats under resten av ens liv. Se bara till att det inte blir skrivandet eller simningen, utan slötittandet i tidningar, sovmorgnarna, ursäkterna, hobbyprojekten, kriser-som-inte-är-kriser-utan-bara-skvaller, och allt annat som rycker i dig. Ja, det gäller mycket roligt också. Man blir inte bra utan att offra något roligt.

Det handlar om att fokusera din energi på rätt grejer. Vad prioriterar du? Och vad skulle en utomstående betraktare säga att du prioriterade? (”Petter verkar prioritera att fika framför att skriva” till exempel) Gör en liten lista och sätt upp den vid din arbetsplats eller i ditt block så att du alltid kan titta på din prioritetslista och se om ”sortering av pennor”, ”fönstershopping”, eller ”överdriven vattning av blommor” står med där. På min lista står just nu fyra saker:

  1. Hitta ett jobb
  2. Hålla mig smal
  3. Bli klar med [det skrivprojekt jag håller på med]
  4. Vara social

Det räcker så. Allt annat får jag göra i mån av tid – inte tvärtom.

Steg 7: Avsluta

Man kan inte kalla sig uthållig förrän man har uppnått ett mål med sina ansträngningar. Och det finns ingenting som är så skönt som att sätta upp ett mål och sen nå det. Okej, några saker är skönare, men det är i alla fall riktigt, riktigt skönt. Man växer efteråt. Man blir en person som slutför saker, någon man kan lita på.

Det behöver inte vara något stort, bara något som man vet att man har klarat av, som man kan pricka av i sin (säkerligen långa) lista över saker man vill göra i livet. Det är allt.

 

Förlust suger. Men det suger ännu värre att inte sluta förlora.

Förlust suger. Men det suger ännu värre att inte sluta förlora.

 

Steg 8: Förbered dina förluster

Uthållighet betyder inte att du inte får ta paus, eller bli sjuk, eller att saker inte kan dyka upp. Uthållighet betyder att du sätter igång efteråt igen. Varje gång!

Därför är det bra om du har en plan för att komma igång efter dina uppehåll, så att ditt skrivande inte bara rinner ut i sanden. Till att börja med är det viktigt att hålla koll på vilka tillfällen som du har haft problem med att komma igång igen tidigare. Mina är:

  1. Innan första gången (kan vara lite seg i starten ibland)
  2. Efter tredje gången (när jag känner att jag har varit duktig)
  3. Efter att jag har ”syndat” (för då har planeringen ändå gått åt skogen)
  4. Efter sjukdom (när min kondition nästan är nere på noll igen)
  5. Efter helg (för då har hela mitt liv vänts upp och ner)
  6. Vid svårighet (för då känner jag inte njutningen)

Numera vet jag att de tillfällena kommer, och därför försöker jag att hitta någon sorts brygga mellan tillfället innan och tillfället efter. Det kan vara så enkelt som att planera in nästa tillfälle i kalendern. Men det kan också handla om att sluta på ett sånt sätt att man inte kan bärga sig till nästa gång. Som författare kan man till exempel sluta mitt i ett skeende som går lätt att skriva om. Om du vet att det är helg snart, planera så att sista tillfället slutar mitt i något spännande, eller roligt, så att du inte kan vänta på att få se hur det slutar.

Å andra sidan handlar uthållighet också om att göra det fast det kanske inte alltid känns så roligt. Man får göra det ändå, för snart nog kommer man tillbaka till ”steg 4: Målet är ingenting, vägen är allt”. För många är det kanske det svåraste av allt: att skriva fast det inte är roligt, fast det går trögt eller fast man hellre vill göra något annat. Hur löser man det?

Det finns inga yttre faktorer som fungerar varje gång, inga mirakelkurer som gör att du vill ta tag i något jobbigt eller tråkigt. Annars kanske man skulle kunna tro att pengar, en deadline eller chansen att få ett jobb (eller andra piskor och morötter) skulle kunna fungera, men det finns otaliga exempel på när det inte har fungerat. Om du tror att det skulle hjälpa med någon som står och tjatar på dig om att skriva, så får du gärna försöka, men jag skulle inte räkna med några större framgångar. Jag kan nästan lova att det inte funkar med några såna mirakelkurer.

Okej, så jag kanske överdriver lite. Möjligen finns det en mirakelkur för dig som känner att du håller på att förlora din uthållighet, men som fortfarande är beredd att anstränga dig för att utveckla din självdisciplin. Problemet är att mirakelkuren är jobbig.

Mirakelkuren handlar nämligen om att förändras. Förändring är antagligen det svåraste som finns i livet, och då är mobbning, rotfyllning och första gången man blir dumpad medräknat. Det är inte alla som klarar av att gå från en personlighet som de trivs med, som de tycker är bra, och som har fungerat – i stort sett i alla fall – till något nästan okänt, som inte har bevisat sina fördelar ännu, och som faktiskt verkar lite overkligt.

I det här fallet handlar det om att bli cool inför en svårighet. Istället för att bejaka problemen i berättelsen, vilket du antagligen har gjort i hela ditt liv, så måste du behandla problemet med professionell känslokyla, ungefär som om du stötte på just det problemet varje dag. I själva verket, precis så! Varje dag skulle kunna betraktas som svår, fylld av jobbiga problem, eller tråkig om man verkligen ansträngde sig. Nu är det dags att anstränga sig åt andra hållet och bli lite cool. ”Äsch, det där problemet är väl inget!” Den stilen ska det vara. ”Jag fixar det.”

Med den inställningen blir vägen till målet en riktig upplevelse.

9 svar

  1. […] Manusförfattarens guide: Den tråkigaste nyckeln till framgång […]

  2. […] yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med […]

  3. Tack för alla goda råd! För mig är inte uthållighet något problem, däremot att njuta av själva skrivandet. Det mesta går på rutin, skriver timme efter timme efter timme – Ensamt, tråkigt stressigt dåligt betalt och jag känner inte ens glädje när jag är klar, bara lättnad.
    Den här artikeln hjälpte mig att se annorlunda på skrivandet och jag ska verkligen försöka tänka mer positivt framöver och försöka trivas med jobbet medan jag utför det.

    • Vad roligt att du gillade det här inlägget.

      Det låter inte så roligt om du känner så när det gäller skrivandet. Eftersom jag inte vet mer om din situation är det svårt att ge några råd, men jag kan tipsa om mitt inlägg om skrivkramp som kanske innehåller något som kan hjälpa. Lycka till! Och återkom gärna med frågor.

  4. Tack, väldigt, väldigt givande. Skriver ut o h sparar, vilket betyder högsta betyg. Nej visst nej, inte värdera var det.😉 http://www.katinkabloggen.se

  5. […] sak. Det bör ha varit en stor faktor för Martin, eftersom det signalerade passion. Passion och tålamod trumfar det mesta i den här […]

  6. […] min vän. Det är den tråkigaste nyckeln till framgång. Just därför är det en av de viktigaste nycklarna. För när alla andra slutar kan du, enbart […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: