Manusförfattarens guide:Sidan 30-problemet

Det här är sjätte delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

—

Sidan 30-problemet

Det är märkligt hur insikter kan slå en vid de mest oväntade tillfällena. En gång var jag inne i en godisaffär när jag plötsligt träffade en vän som också skriver manus. Oss emellan är jag lite avundsjuk på honom, eftersom han har en förmåga att bara ösa fram idéer som om det vore extrapris på dem. Jäkla idéspruta. (Om du läser det här, Alain, förlåt. Det är min egen svaghet jag är irriterad på.)

Just därför var det lite tillfredsställande att han för en gångs skull hade kört fast.

Jag försökte naturligtvis hålla masken så gott jag kunde, och då slog det mig att jag hade lösningen på hans problem. Jag gav den, och han gav mig en mycket underlig blick, som om jag visste lösningen på alla problem i världen!

Det kanske inte låter så imponerande: jag menar, du var ju inte där. Låt mig därför citera situationen ur minnet så kanske du förstår hur imponerande det var.

LENNART: Hur går det att skriva då?

ALAIN: Så där. Jag har kört fast lite.

(Lennart gör en kort paus. Får snilleblixt.)

L: Eh. Får jag ställa en enda fråga, så ska jag svara på den och ge dig en lösning på hela problemet?

A: Okej.

L: Frågan är: Vilken sida är du på? Svaret är: Omkring sidan 30.

A: Ja. Hur—

L: Och lösningen är att du behöver en antagonist.

A: Hur… Ja, men…

Och därefter kom den där fantastiska, obetalbara minen.

Saken är den att jag egentligen hade observerat precis samma problem hos mig själv. Jag kommer på en bra början, sätter igång och skriver och sen kör jag fast som en rollator i kvicksand. Och det gick ju så bra i början! Varför går det inte?!

Hur ska de här söta tanterna då kunna fortsätta prata?

Till slut fattade till och med jag att det fanns ett mönster där. Och det spelade ingen roll hur mycket jag planerade innan. Det spelade ingen roll att jag satt där och fortsatte skriva, att jag försökte reda ut problemet i berättelsen, att jag försökte hitta olika alternativ till hur jag skulle gå vidare…

Förrän jag såg mönstret med sidan 30.

Det var inte alltid prick sidan 30, och när jag skrev i annan form än manus blev det helt andra sidor, men för enkelhetens skull utkristalliserade sig teorin under namnet ”sidan 30-problemet”. Och den stämde förvånansvärt väl. När jag närmade mig sidan 30 började historien gå trögare, den historia jag hade utvecklat kändes inte tillräckligt spännande, och de lösningar jag försökte med lyckades sällan bli särskilt bra. Efter ett tag gick det så långt att jag misstrodde min egen förmåga att skriva.

Så mötte jag Alain, och lösningen uppenbarade sig. Nu för tiden är det det första jag frågar ifall någon har problem med att skriva, och i 99 fall av 100 har problemen uppstått omkring sidan 30. Försök själv. (I artikeln om antagonister finns flera tips om den biten också.)

Men vänta här: är det så här enkelt?

Ja. Håll käften och skriv nu.

***

(Host-host. Ähum. Daa ta-ra-ta ta ta taa.)

Vid närmare eftertanke det kanske finns lite mer att säga om det här med sidan 30-problemet.

Stephen J Cannell

Till att börja med var jag inte alls först med att komma på det här, det vill jag bara betona att jag vet om. Den första gången som jag läste om något som påminde om det här var i en intervju med den produktive manusförfattaren Stephen J Cannell (The A-team, Rockford tar över, mfl). Ett av hans främsta tips var att flytta motståndaren. Hans erfarenhet var att de flesta nybörjare gjorde misstaget att låta motståndaren stå stilla och bli infångad/nerslagen/förförd/etc.

Och vid ännu närmare eftertanke var inte ens det den första gången någon hade formulerat det. Syd Fields treaktsteori, hur kritiserad den än är, innehåller framför allt ett rätt bra recept för första akten. Den bästa versionen jag har läst menar att första akten innehåller följande tre nycklar:

1. katalysatorn (det som startar allt)
2. ropet på handling (protagonisten osäker på om den vill följa med)
3. tvånget att handla (ett hot eller en oförrätt)

(Det finns beskrivet i Allen Whites artikel ”Act Structure Demystified Part 1” [publicerad på www.about.com, men numera finns artikeln inte kvar annat än i Internets arkivgömmor så jag la upp den på min blogg].

Men efter övergången till akt 2 finns det få bra riktmärken. Mötet med mentorn är okej, men det där med den innersta grottan och så vidare är så vagt att man möjligen kan använda det för att analysera berättelser, men för att skapa berättelser… nja…

Poängen är väl att det är rätt svårt att skriva intriger, eftersom varje intrig är (eller i alla fall bör vara) så unik att det är svårt att säga något allmänt.

Om jag ändå får nämna några av mina favoritintriggrejer som funkar i de flesta fall bara:

DÖDA MENTORN. Det funkar alltid. Jo, okej, nästan alltid. Eftersom mentorn är mycket bättre än protagonisten är det ingen dum fråga varför inte mentorn gör jobbet åt protagonisten. Om mentorn är död har vi ett mycket bra svar på den frågan. Dessutom går det alltid att krama ur lite tårar ur det där bittra ögonblicket när mentorn offrar sig för sin elev, ligger döende och yttrar några sista ord som tips.

LÅT SKURKENS PLAN GÅ I LÅS. Låt den sliskige revisorn (med de slemma baktankarna) få hjältinnan, låt bombhelvetet sprängas, låt det elaka laget med de stora, dopade, kriminella typerna fuska till sig segern, och låt det bli oåterkalleligt så. Det är en bra set-up inför revanschen, det är en bra motivation för hjälten att resa sig, och det visar på varför det är viktigt att den sidan inte får vinna.

Och, och det är viktigt, lägg den sekvensen så tidigt du bara kan! Inte i slutet, utan helst så fort vi har fått tillräckligt med information för att förstå precis hur katastrofalt det är.

FÖRVANDLA DIN FÖRSTA ANTAGONIST TILL MENTOR. Japp! Låt den skrämmande jäkeln som nyss försökt att döda dig – jag menar förstås ”din huvudperson” – lära dig/sig en läxa du/den faktiskt behöver lära dig/sig.

På det sättet får du in precis lagom med konflikt med mentorn. För om konflikten med mentorn slår sådana gnistor, då måste konflikten med den nya antagonisten bli ännu bättre. Chansen finns att du helt enkelt har förbisett den bästa antagonisten din protagonist kan få.

GÅ UPP PÅ METANIVÅ. Se kapitlet om Konflikt.

ÅTERANVÄND SCENER FRÅN FÖRSTA AKTEN. Scenerna från den första akten innehåller antagligen tillräckligt mycket konflikt så att det räcker och blir över, så varför inte utnyttja det?

Det finns flera sätt att göra det på:

1. första gången inspirerar till den andra (se COPYCAT)
2. andra gången visar hur protagonisten har växt (se STÅLMANNEN II – scenen i baren och del 2)
3. andra gången återskapar den första (rätt många deckare)
4. den andra gången är en större version av den första (se EXECUTIVE DECISION)
5. den andra gången utspelar sig på en annan plats, med en annan person, eller har något annat element utbytt

Men det allra, allra bästa sättet att lösa sidan 30-problemet är att ha en bra intrig. Det är inte lätt. Å andra sidan är det värt det.