Lägg undan jokrarna och spelreglerna

Jag hjälper stundom folk att skriva. Det har jag skrivit om förut. En av de frågor som jag stöter på är den om jokrar och spelregler.

Ta en titt på bilden nedanför kanske du förstår.

Så där ser en kortlek ut när du tar ut den ur förpackningen. Det jag vill att du fokuserar på är den nedersta raden. Där finns jokrarna och ibland andra kort, såsom spelregler eller reklam för tillverkarna. När du tar ut kortleken ur förpackningen lägger du förmodligen undan jokrarna och spelreglerna utan att tänka särskilt mycket på det.

Men när det gäller skrivande är det många som koncentrerar sig på jokrarna och spelreglerna. Särskilt vanligt är det när man skriver uppsatser.

Titta till exempel på de här instruktionerna för hur man skriver en uppsats. Av 12 rubriker handlar 11 rubrikerna om jokrarna och spelreglerna. Visst behöver man veta vad man skriver i ett abstract och hur man gör en källförteckning, men för sjutton! 11 av 12 rubriker handlar om formfrågor. Och behöver man dubbelt så mycket utrymme för att beskriva hur en källförteckning ska se ut som man behöver för själva uppsatsens innehåll, då kanske man får räkna med att uppsatserna är oläsligt tråkiga. (De här instruktionerna är, för den som tror det, inte ensamma. Tanken är inte att peka ut de här som särskilt dåliga. I själva verket finns det många som delar upp punkt sex i flera olika avsnitt: Tidigare forskning, Syfte, Problemformulering, Metod, etc, och ägnar en massa utrymme åt att beskriva de delarna också.)

Risken blir, som jag har märkt många gånger, att de som ska skriva uppsatser förlorar sig i formalia. ”Är min syftesbeskrivning bra skriven?” snarare än ”Skriver jag intressant om mina fynd?”

Och ja, det spelar roll om man skriver intressant – även när det gäller uppsatser!

Det ökar chansen att andra läser vad man har skrivit. Inte minst ökar det antalet lekmän som är intresserade.

Så jag hoppas att fler som skriver om hur man skriver eller hjälper andra med uppsatser, arbetar för att få folk att bortse från jokrarna i början av arbetet, och lägga energin där den hör hemma: på själva uppsatsämnet.

Om du skriver själv: tänk tillbaka på kortleken. Tänk dig att uppsatsskrivandet är som att stoppa tillbaka en kortlek i asken: börja med att sortera in korten efter färg (sortera upp allt du vill skriva om), ta varje del för sig, och därefter sorterar du in delarna i nummerordning (bestäm vad varje del av uppsatsens innehåll ska handla om och skriv delen), lägg ihop allt i en hög (ett dokument), och till sist: lägg dit jokrarna.

Förresten var det inte jag som tänkte på kortleken som metafor först. Möjligen var det Wink Martindale:

Annonser

Landet Mythia:Kapitel 24

Kapitel 24: J-märkningen

 

Olle blundade och väntade på att bli träffad av en blixt från Nejlika eller på att bli nerfryst av Kung Bore. När allting skakade trodde han att det var dags, men det var det inte.

Det var väggen som rasade samman!

Då fick Olle en idé. Olle visste att det var en dum tanke, men han hoppades att tunneln på något sätt skulle rädda honom. Kanske skulle Kung Bore och Nejlika titta bort. Men ingen av dem lät koncentrationen falla för en sekund.

När han tittade upp igen höjde Nejlika trollspöet samtidigt som Kung Bore skickade en blixt. Olle såg projektilerna komma emot honom som i slowmotion.

Så kom något i vägen. Det var Elvans kropp. Hon kastade sig framför Olle. Elvans kropp träffades så hårt att den kastades in i väggen ett tiotal meter bort bakom Olle.

Olle väntade på att hon skulle resa sig medan han tog skydd. Men Elvan rörde inte på sig. Han förstod inte varför förrän han såg Elvans brända kropp ligga livlös på golvet, och inte ens då var han riktigt säker.

Men plötsligt förlorade hans rädsla all mening. Han blev alldeles kall, halsen svullnade upp så att det blev svårt att prata och ens andas. Smärtan i hans mage och hals och hjärta förlorade sin betydelse. Och han skrek.

Kom igen, era förbannade missfoster! Döda mig också!”

Skriket drog all luft ur hans lungor, men det hindrade inte Olle från att rusa fram mot Nejlika med händerna redo att slå och hugga.

Han hann halvvägs innan Kung Bore skickade iväg en spets av is som träffade honom rätt i sidan. Isen spred sig runt honom, och höll fast honom. Olle tyckte att han borde frysa inuti isen, men det gjorde han inte. Han bara fanns till, fast ändå inte. Sen började världen gå vidare utan honom. Jultomten, tomtemor, fnytten och vättarna var alldeles vettskrämda och gjorde som Nejlika sa.

Vi har samma mål. Förena dig med mig”, viskade Kung Bore.

Nejlika log och bugade sig för Kung Bore. Han nickade mot Olle.

Den lilla människan verkar vilja dö. Jag vill vara elakare än så.”

Han skakade på sitt trollspö, pekade mot marken under Olle, och vips öppnade sig ett stort hål där. Sen pekade Nejlika först på honom och sedan ner i hålet. Olle föll, och det var obehagligt, eftersom han inte kunde ta emot sig. Men isen omkring honom höll när den studsade i marken.

Kung Bore gick fram till kanten av hålet och såg ner på Olle. Med en lätt vinkning tog han bort isen runt Olle, fast innan Olle hade hunnit skrika kastade han en handfull spetsar av is mot marken.

Spetsarna krossades och splittret studsade upp. Mitt i fallet stannade bitarna, smälte och bildade en genomskinlig kupolformad hinna över hålet i stengolvet. Plötsligt tystnade världen. Olle förstod att hinnan var så kraftig att den till och med blockerade allt ljud. Kung Bore försvann från hålet med ett ljudlöst skratt.

Och någonstans där uppe låg Elvan.

Olle såg bara taket i ingenmanslandet. Han försökte kika runt, men han såg inget. Sen kom tomtemor och fnytten och bankade på hinnan. Det hördes ingenting. Olle visade att han var okej, och vinkade åt dem att titta till Elvan.

Under tiden studerade han väggarna. De var nästan helt släta, så det skulle bli vanskligt att klättra upp. Han tog av sig ryggsäcken, och då sparkade han till något på golvet. Det var flaskan som han hade fått av Nejlika.

Då kom han att tänka på att Nejlika aldrig kunde göra något riktigt elakt, och han hade ju sett hur snäll Nejlika var i dåtiden. Flaskan var ett bevis på det.

 

Det tog en bra stund innan Olle hade segat sig upp till hinnan av is. Armarna var helt stumma. Alla tankar på Elvan försökte han skjuta undan till senare. Han kilade fast fötterna och ena handen mot små, små utskjutande delar av väggen, så gott det gick. Andra handen använde han för att smeta in resterna av trolldrycken på isen.

Sen dröjde det bara ett par sekunder innan trolldrycken frätte ett litet hål i isen. Hålet var nog precis så stort att Olle skulle kunna ta sig ut. Tomtemor sträckte ner sin arm genom hålet och Olle tog tag i den.

Då fick han se Elvans kropp.

Hon låg lutad mot väggen. Hennes ögon var slutna, och för första gången verkade hon avslappnad. Men när han fick se hur hennes kläder var alldeles svedda mitt på magen då orkade han knappt hålla i tomtemors arm längre. Alla krafter försvann när han såg det vita blodet som rann ut på golvet.

Släpp inte taget”, ropade tomtemor.

Olle, kom upp”, sa det röda fnyttet.

Titta på mig”, sa tomtemor. ”Titta på mig.”

Olle blundade, men han såg fortfarande Elvan brända kropp.

Vättar, hjälp till här”, skrek tomtemor.

Jo”, muttrade vättarna, och kom fram och drog tag i Olles arm. Deras seniga muskler var exakt så mycket som behövdes för att dra upp Olle ur hålet.

När Olle väl satt på stengolvet i ingenmanslandet igen kände han ingenting. Han såg Elvan. Han såg tomtemor, fnytten och vättarna. Men han kände inget. Det hade varit alldeles för plågsamt att tänka på Elvans ironiska humor eller hennes varma kropp, så han bara stod där.

 

En stund senare kom tomtemor närmare.

Olle, du måste hjälpa oss. Kung Bore och Nejlika tog med sig jultomten genom Maranga, ut till din värld”, sa hon mjukt.

När Olle inte svarade sa hon:

Olle, hör du att tunnelarbetet har slutat?”

Olle, du kan inte ge upp nu”, sa det gröna fnyttet.

Olle, vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Olle, hjälp oss”, sa det röda fnyttet.

Då slog Olle handen i väggen ovanför Elvan. Han blängde på alla omkring honom och skrek:

Olle! Olle! Olle! Det enda jag gör här i Mythia är att hjälpa till!”

Olle”, sa tomtemor och gick fram och kramade Olle. ”Det var Elvan som valde det där. Hon ville skydda dig. Hon visste att du skulle kunna rädda Mythia om du bara fick chansen. Nu har du chansen.”

Jag bryr mig inte. Jag hatar julen!”

Olle drog sig undan. Fnytten tittade oroligt på tomtemor, och var osäkra på vad som skulle hända. Tomtemor sa inget, men det syntes att hon var ledsen, för Olle, för Elvan, och för sin käre man. Men just nu kunde hon inte göra något.

Olle sparkade till en sten. Han ville inte tänka på Elvan. Men ändå var det en tanke som återkom gång på gång. Det var hur Elvan hade tjatat på honom om att han alltid brydde sig för mycket om vad alla sa om honom. Han hade ju till och med oroat sig ifall Nejlika skulle tycka illa om honom…

Jag orkar inte tänka på vad andra tycker hela tiden längre”, sa han irriterat.

Bra”, sa tomtemor. ”Men vad vill du göra nu då? Vad bryr du dig om?”

Olle vände sig om. Så långt hade han inte tänkt. Han ville bara inte bli tvingad att göra massa saker. Men när tomtemor tog tag i honom och vände honom mot Elvan, då kom han fram till vad han ville göra.

Jag vill rädda Mythia”, mumlade han.

Varför då?” sa tomtemor. ”För att du känner att du måste?”

Nej…”

För att rädda jultomtens liv? Eller för att Elvan hade velat det?”

Nej… för att jag vill.”

Han drog på sig ryggsäcken och lät fnytten landa på sin arm.

Hämta hit älvorna. De kanske vill begrava henne eller något.”

Men älvorna är förfärliga”, sa det röda fnyttet.

Vi vågar inte flyga dit själva”, sa det gröna fnyttet.

Jo, det gör ni. Ni är fnytt. Bara tänk på allt ni har varit med om med mig och Elvan. Ni har visat mer mod än någon hade kunnat hoppas på.”

Men vi vill inte vara modiga”, sa det blåa fnyttet.

Okej”, sa Olle. ”Då är det ni som väljer: flyga till älvorna eller följa med mig.”

Fnytten tittade osäkert på varandra, men sen lyfte de, nickade till Olle och flög iväg mot dörren till Systradal.

Jag kommer snart tillbaka”, sa Olle och gick iväg till Maranga. Då slutade Mythia att skaka.

 

Olle behövde inte springa fram till tunnelarbetet för att se att han hade haft rätt när han gissade att arbetet inte hade stannat av sig själv.

Först såg han nämligen hur barackerna och grävmaskinerna var inneslutna i is. Sen såg han de stora kratrarna efter Nejlikas blixtar. Sen hörde han skriken… De kom uppifrån.

Kung Bore och Nejlika stod på berget. Framför dem hängde alla arbetarna i luften som ett gigantiskt kulspel. Nejlika kastade en arbetare så att han krockade med jultomten, och då jublade han.

Olle kände sig alldeles maktlös. Hur skulle han –

Då skakade någon om honom. Olle drog upp händerna för att försvara sig, men där stod mormor.

Olle, det är Nejlika och Kung Bore!”

Han nickade sorgset.

Jag har ingen aning om hur jag ska stoppa dem. Och Elvan är död…”

Va?” sa mormor. ”Är Elvan död?”

Plötsligt svängde massor av bilar in vid tunnelbygget. Det var ett par polisbilar och en vanlig bil. Poliserna sprang ut och satte upp avspärrningar. Personerna i den vanliga bilen gick ut och stirrade på skadorna.

Bernhard Fryk och hans syster”, sa mormor.

Syskonen Fryk gick fram emot Kung Bore och Nejlika med en stor megafon.

Det här är polisen. Släpp er gisslan så kan vi prata”, sa Rigmor Fryk surt.

Men kravet fick bara Kung Bore och Nejlika att attackera dem istället för arbetarna. Kung Bore skickade spetsar av is, medan Nejlika kastade sina blixtar från trollspöet. Rigmor Fryk träffades direkt av en spets av is och blev genast infrusen. Bernhard Fryk kastade sig bakom barackerna för att få skydd.

Poliserna gav sig inte lika lätt. De sköt med sina pistoler och hade stora sköldar. Varken Kung Bore eller Nejlika brydde sig om det, utan fortsatte bara att kasta blixtar och spetsar av is. Det var en riktigt imponerande uppvisning.

Då dök fnytten upp och landade på Olles axel.

Hej Anna”, sa det blåa fnyttet.

Olle bara stirrade på fnytten och sen på sin mormor. Inte förrän nu förstod han på riktigt att flickan Anna var hans mormor. Det var så självklart när man såg hennes stora öron, men ändå var det svårt att begripa att hon hade varit så ung.

Vad gör ni här?” sa mormor.

Vi kunde inte överge Olle”, sa det gröna fnyttet.

Har ni inte pratat med älvorna?” sa Olle.

Vi ändrade oss”, sa det röda fnyttet.

Vi skickade några vättar istället”, sa det gröna fnyttet.

Så nu kan vi hjälpa dig”, sa det röda fnyttet.

I samma ögonblick attackerade polisen Kung Bore och Nejlika med allt de hade. Iskungen och trollkarlen bara skrattade och gav tillbaka i form av större blixtar och spetsigare spetsar. Snart var alla poliser frysta eller brännskadade.

Men hur ska vi kunna besegra dem? De är ju så mycket starkare än vi är.”

Då fick mormor en idé.

Puffen!”

Vad menar du?”

Nejlika blev elak när han skickade iväg er till framtiden, eller till nutiden, ja, ni förstår vad jag menar.”

Blev han elak av puffen?” sa Olle och tänkte efter. Så sa han:

Fnytten, ni flyger på Kung Bore, så tar jag hand om Nejlika. Mormor, få bort alla andra härifrån. Okej, då kör vi!”

Innan de andra hade reagerat hade Olle sprungit iväg. Han tog skydd av träden så långt han kunde, men snart fanns det inga träd kvar. Men Nejlika var så koncentrerad på poliserna att han inte märkte Olle förrän det var för sent. Olle kastade sig mot Nejlikas knän, så att han föll raklång på marken.

Kung Bore vände sig när han hörde att Nejlika blev attackerad, och lade inte märke till de tre självlysande varelserna som passerade hans häst i full fart mot hans ögon.

Mormor sprang för allt vad tygen höll mot barackerna där Bernhard Fryk tittade upp från bakom en tunna. Hon knuffade till honom så att han rullade ett par varv på marken och hamnade bakom baracken.

Håll dig undan, Bernhard!” ropade hon.

Bernhard Fryk bara gapade. Men själv var hon redan på väg till första ispelaren.

Olle visste att den första attacken mot Nejlika inte skulle avgöra allt, och snart skickade Nejlika sina blixtar efter honom. Så Olle ställde sig mellan Nejlika och Kung Bore. En blixt flög förbi Olles öra. Den träffade nästan Kung Bore.

Kung Bore hade fullt upp att försvara sig mot fnytten. De flög irriterande nära hans ansikte. Så när Nejlikas blixt nästan träffade honom skickade han automatiskt ett knippe isspetsar mot honom.

De flesta spetsarna var långt ifrån Nejlika, men en av dem träffade Olle på handen. Olle trodde att han skulle bli en ispelare igen, men inget hände. Olle kände på sin hand, och då upptäckte han att lite av Nejlikas trolldryck fortfarande fanns kvar där.

Fnytt! Ta hand om Nejlika istället”, ropade han och ställde sig mittemot Kung Bore.

Fnytten reagerade snabbt och pilade iväg mot Nejlika, samtidigt som Nejlika kastade iväg en blixt mot Olles rygg. Fnytten hann nästan ända fram till Nejlikas trollspö när han skickade iväg sin blixt. Oturligt nog kom de direkt i vägen för blixten. Smällen som var tänkt för Olle studsade på fnytten tillbaka mot Nejlika, medan fnytten flög all världens väg.

Under tiden förberedde sig Kung Bore på att frysa ner Olle en gång för alla. Han snärtade till med handleden och skickade iväg en spets.

Exakt samtidigt skedde en stor förändring i Nejlika. Hans sug efter att vara elak och ogillad blåstes bort. Och när han fick se att Kung Bore tänkte frysa ner människopojken skickade han iväg ett helt gäng med blixtar.

Kung Bores spets studsade mot Olles insmorda hand. Den träffade Kung Bore strax innan Nejlikas blixtar. Kung Bore skakade våldsamt. Han skrek och kastade sig av och an för att bli av med smärtan. Men värmen från blixtarna hettade upp honom ordentligt. Kvar blev bara en ispelare som smälte ner till vatten. Vattnet ångade bort och lämnade bara en liten pöl som snart torkade upp. Den här gången skulle Kung Bore inte kunna komma tillbaka.

Olle snurrade runt i panik för att se vad Nejlika höll på med. Men Nejlika höll upp händerna i en vänlig gest.

Det där gjorde vi bra”, skrattade trollkarlen. ”Samarbete är inte dumt.”

Han gick fram till Olle och klappade om honom. Men Olle skakade på sig.

Tro inte att du blir förlåten för att du gjorde det rätta för en gångs skull. Elvan är död, och det är ditt fel!”

Olle gick därifrån med tårar i ögonen. Han letade efter fnytten. De hade studsat iväg mot barackerna. Han tittade efter kratrarna, men hittade inga. Fnytten var borta. Olle kunde inte förstå att fnytten hade övergett honom nu när Elvan var borta.

Då knackade Bernhard Fryk på baracken bredvid honom.

Jag anade att det var du. Har du någon aning om hur mycket de här skadorna kommer att kosta? Och vilken budget ska de utgifterna dras ifrån? Var är dina målsmän?”

Men då dök mormor upp.

Håll käften, Bernhard”, sa hon. ”Din syster är nerfryst och det första du tänker på är pengar och budgetar.”

Då är frågan vem som bär ansvaret för det”, sa Bernhard Fryk. ”Är det du?”

Mormor tänkte inte låta sig tystas.

I det här berget bor hundratals olika mytiska varelser – all världens tomtar och troll. Och det här är det sista berget som de kan bo i. Tunneln hotar deras liv.”

Tyvärr”, sa Bernhard Fryk och borstade bort snön från sin gråa kostym. ”Och även om det du säger vore sant, då skulle varelserna undersökas av myndigheterna. Sådana varelser skulle vara viktiga etnologiska och biologiska fynd. Men eftersom det inte finns några tomtar och troll så kommer tunnelarbetet att fortsätta.”

Han kammade till håret och gick fram till ispelaren som innehöll Rigmor Fryk.

Förresten, om ni tror att det här är ett effektivt sätt att övertyga kommunen, då har ni fel. Tina upp de här människorna, annars kallar jag in militären och jämnar det här berget med marken. Jag kan göra det, för jag har en bror i armén. Jag ska pers–”

Han tystnade och stirrade framför sig.

Framför honom stod nämligen självaste jultomten.

Det var inte att ta miste på att det här var den riktige jultomten. Inte ens Bernhard Fryk kunde förneka det. I själva verket gapade han.

Bredvid honom stod Nejlika med en vänlig min. Han hade släppt jultomten fri. Olle svalde och sa:

Det här är bara en av dem som bor i berget. Jag tror att ni känner varandra.”

Bernhard Fryk rättade förvirrat till slipsen och harklade sig.

Jag tror inte på jultom–”

Men det syntes att Bernhard Fryk inte trodde på det han sa. Och jultomten tog tillfället i akt och sa:

Men jag tror på dig. Bernhard Fryk, jag och min familj behöver det här berget. Nu ber jag dig att stoppa tunnelarbetet.”

Han tittade Bernhard Fryk väldigt djupt in i ögonen, som om han tänkte hypnotisera honom. Men det behövdes ingen hypnos.

Självklart”, sa Bernhard Fryk skakat. ”Det är redan stoppat. Jag visste inte… Förlåt. Jag ska se till så att ingen rör det här berget, någonsin. Jag hittar på någon förbudsmärkning… som J-märkning, för Jul. Och jag ska se till så att ingen får veta att ni bor här. Det vore inte bra för er med en massa turister.”

Du ser. Du har inte glömt den där känslan”, sa jultomten och gav Bernhard Fryk en kram. ”Bra, Bernhard. Du sköter dig utmärkt. Det här är Nejlika. Han kommer att hjälpa dig med poliserna och arbetarna så att ingen minns för mycket.”

Bernhard Fryk vände sig till Nejlika och log försiktigt.

Ska vi kalla på ambulanser?”

Jag vet ett snabbare sätt”, sa Nejlika och svängde sitt trollspö över Bernhard Fryk.

Vips hade Bernhard Fryk, Nejlika, och alla arbetare och poliser försvunnit. Nu var det bara Olle, mormor och jultomten kvar.

Det här löste sig ju bra”, sa jultomten.

Olle svarade inte.

Vi hade aldrig klarat det utan dig”, sa jultomten.

Jag vet det”, sa Olle. Han tänkte efter. ”Kan du läka Elvan?”

Jultomten sänkte huvudet.

Mycket kan jag göra, men inte det.”

Han studerade Olle en sekund, och sen busvisslade han. Plötsligt dök släden upp. Renarna verkade laddade och den magiska säcken var fylld till bredden. Jultomten klättrade in i släden och satte sig tillrätta.

Ja, då var det dags för mig att åka. God jul!”

Han log en sista gång, piskade renarna och försvann.

Jag vet att jag borde vara glad eftersom det är julafton och så”, sa Olle. ”Men Elvan är död, och fnytten är försvunna, så jag vet inte om jag vill vara med och fira.”

Är du säker?” sa mormor och pekade upp mot det blåa huset.

På trappan stod mamma och pappa. Pappa var hemma!

 

Ett par timmar senare hade det blivit mörkt igen. Olle var mätt av all julmat. För första gången på länge hade han ätit vanlig mat. Han hade fått massor av paket och hade gett nästan lika många tillbaka. Den bästa presenten han hade fått var när familjen fick veta att de slapp att flytta ifrån huset, eftersom tunnelarbetet hade dragit ut på tiden, och det skulle bli för dyrt för kommunen att betala för ett annat ställe att bo på under tiden.

Nu satt Olle i soffan och tänkte på Karl-Bertil Jonssons julafton. Ändå var han inte lycklig. Han saknade Elvan och fnytten.

När mormor kom in med en skål nötter lyfte Olle på filten och bjöd in henne.

Kan inte du berätta något om när du var i Mythia?”

Inte än”, sa mormor. ”Det får bli någon annan gång. Men det kanske är dags att du pratar med mamma och pappa om vad du har varit med om i Mythia?”

Om Mythia?” sa Olle förvånat. ”Men mamma–”

Hon har också varit i Mythia när hon var ung. Hon minns det bara inte.”

Hur–”

Då knackade det på dörren. Mamma var närmare dörren och öppnade med en stressad min. Hon tittade knappt på vem det var.

Kom in. Jag har mat i ugnen som håller på att brännas vid.”

Men både Olle och mormor såg vem det var. Det var jultomten som stod utanför dörren med en välfylld säck. Han sken upp hela hallen, och skenet fick mamma att titta fram igen. Hon flämtade till.

God jul i stugan. Jag hann inte tacka Olle ordentligt för all hjälp förut”, sa jultomten och vinkade åt pappa som hade kommit ut i hallen för att se vad som stod på. ”Ja, se inte så förvånad ut, Kerstin. Jag kommer allt ihåg dig från när du var liten.”

Mamma backade in i väggen.

Nämen, var inte det en dröm? Finns du…? Vänta, Mythia… Jag träffade tomtemor och sjöjungfrun… Var det på riktigt?”

Ja, det var på riktigt. Mythia finns. Och Olle har räddat oss. Han besegrade Kung Bore, och förhindrade att hans frusna själ fick makt över den här världen. Dessutom stoppade han tunnelbygget, och det är därför jag är här. Olle, jag vet att du har fått flera presenter i dag, men i år är du värd något extra, och jag vet vad du önskar dig mer än allt annat.”

Är det att jag ska vara hemma mer?” sa mamma sorgset.

Nej, fast det vore ingen dum present”, sa jultomten vänligt och tittade på pappa också. ”Från båda två. Då kanske ni lär känna er son. Han är klok, ansvarsfull, och han är inte särskilt intresserad av bergsbestigning.”

Va?” sa Olle generat. ”Det är jag ju.”

Nej, Olle”, sa jultomten. ”Du vill umgås med din pappa, och den enda gången ni umgås är när ni klättrar i berg. Så fort du tänker på bergsbestigning, tänker du på pappa, eller hur? Men nog om det nu, nu ska du få din present.”

Vad är det?” sa Olle för han vågade inte hoppas att han skulle få det han önskade sig.

God jul, Dumbo”, sa Elvan.

Hon stod vid källardörren, livs levande. Olle hann knappt lägga märke till att hon var hel och ren innan han sprang och kramade henne.

Hur kan du–” sa han medan han grät i hennes famn. Han vände sig till jultomten:

Du sa ju att du inte kunde läka henne?!”

Elvan klappade om honom.

Ta det lugnt. Mina systrar insåg att de behövde mig, trots allt. Jag räddade dem, så de räddade mig.”

Hurra”, ropade fnytten ifrån källardörrens karm.

Är ni också här?” sa Olle överlyckligt.

Vilka är det här?” frågade Olles pappa och gick fram till Elvan.

Det här är min bästa vän, Elvan.”

Olle vände sig om för att tacka jultomten, men då fick han se att jultomten hade satt sig i deras soffa, och nu sov han lika lugnt som om han låg i sin egen säng.

Elvan snörpte på munnen.

Jag har just återuppstått från de döda, så ta mig sjutton att jag tänker hjälpa till med att bära ner honom i källaren.”

Då skrattade Olle. Det här skulle bli en intressant julafton.

 

SLUT.

Landet Mythia:Kapitel 23

Kapitel 23: Tillbaka till framtiden?

 

Gamla Elvan, unga Elvan och Fyran läkte skyltarna med sina tårar. Så fort skyltarna var hela igen, tackade de för hjälpen och försvann.

Vad var det där för några?” sa Anna.

De varnade oss för trollen”, sa Olle. ”Apropå det så får ingen bli arg den här gången. Trollen är dumma, men man får absolut inte reta upp dem. Vi får tänka på att det finns flera tusen troll nu. Okej, jag tror att det är häråt.”

Då skakade marken till och vips stod Ulo där. Anna satte händerna för munnen. Han var inte snyggare nu än han skulle bli, om 45 år. Möjligen var han till och med aningen fulare. Olle höjde armen och hälsade.

Hej, Ulo.”

Hej, Ulo”, sa Ulo och vinkade till gamla Elvan.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle.

Ulo gick vidare till ett troll som låg på mage på marken. Det var Påke.

Ta det lugnt nu, Elvan”, sa Olle igen.

Ulo sparkade Påke i sidan. Påke reste sig halvt om halvt upp.

Är det julafton?”

Nej, det är jag”, sa Ulo.

Det är julafton i morgon”, sa Anna hjälpsamt.

Var är jag?” sa Påke förvirrat.

Du är där”, sa Ulo vänligt. Han pekade stolt på sig själv. ”Själv står jag här.”

Anna rynkade på näsan och tittade undrande på Olle. Hur dumma var egentligen trollen?

Ursäkta”, sa Olle. ”Vi skulle vilja veta om ni vet var älvornas rike ligger.”

Påke och Ulo sänkte huvudena lite, som om de skämdes för att de inte förstod frågan.

Vem är det som är rik?” sa Påke försiktigt.

Jag tror inte att de vet”, sa Elvan.

Sen skakade marken till och Nyffe dök upp med två troll som såg ut som ladugårdsdörrar. De var breda och höga, men framför allt hade de platta ansikten. Nyffe skulle just säga något till Påke när han fick se de två Elvorna.

Han gick närmare och studerade den gamla Elvan noga medan hans långa tunga hängde utanför.

Vem är det här?” sa han.

Jag heter Elvan”, sa den gamla Elvan kallt och drog sig undan Nyffes andedräkt.

Du är vacker”, sa Nyffe. ”Och vem är det här då? Är det din spegelbild?”

Han tittade på den unga Elvan som vägrade röra en muskel som om trollet var det farligaste hon hade varit med om, vilket det förmodligen var.

Det är… min syster”, sa Elvan som inte orkade berätta för Nyffe om tidsresan.

Jaha”, sa Nyffe, och så verkade han totalt glömma bort dem medan han gick iväg med fingret i näsan.

Olle vände sig till den gamla Elvan med ett fniss.

Tänkte du på vad som hände? Nyffe trodde ju att du hade en syster förra gången vi var här. Han minns dig. Hihihi.”

Elvan log inte ens. Hon bara vände sig om och gick. Påke ropade efter henne:

Vems rikedomar var ni ute efter?”

Ulo tänkte efter. Sen sa han:

Är ni tjuvar?”

Nej, vi är bara på besök”, sa Olle och gick.

 

Ingen av dem sörjde över att besöket i Bröle blev så kort, men resan tillbaka var så lång att de bestämde sig för att sova på vägen. De slog läger på en liten bergsknalle. Den gamla Elvan sa nästan ingenting under tiden, den unga Elvan var glad över att få vara med, och Fyran försökte prata med Olle.

Trollen hittade inte till Systradal.”

Nej”, sa Olle.

De visste inte ens vad Systradal var.”

Nej.”

Varför skulle de då vilja anfalla oss?”

Jag vet inte”, sa Olle och rynkade pannan.

De lade sig för att sova. Fyran och den unga Elvan ville sjunga de andra till sömns, men den äldre Elvan vägrade.

Vi har hört nog från älvorna nu”, sa hon och efter några sura blickar tystnade älvorna, och allt blev lugnt.

Olle kunde inte sluta tänka på trollen. Om de var dumma, och de var de, varför hade de då anfallit älvorna? Och varför hade Elvan blivit anklagad för att förråda älvorna? Han fick ingen rätsida på vad som hade hänt, eller rättare sagt, skulle hända. Skulle det gå att rädda Elvan från att bli anklagad? Skulle kriget gå att stoppa? Och ville han förlora den Elvan som han kände?

Det dröjde några timmar innan han somnade, men då trodde han att han hade hittat en del av lösningen. Han hade bara ingen att dela sina tankar med eftersom den gamla Elvan var så tvär.

 

I gryningen var det lika mörkt som när de gick och lade sig. Fnytten var pigga, och Fyran och den unga Elvan var fräscha som nyponrosor. Den gamla Elvan reste sig obekvämt och borstade sig ren från barr. Olle kunde inte sluta gäspa, men ändå tog han täten på vägen tillbaka till Systradal. Han gick omkring med munnen som ett streck, så sammanbiten var han. Han blev inte ens gladare av Fyrans och den unga Elvans sånger på vägen. Och att det var dagen innan julafton ville han inte ens tänka på. De var ju fast i dåtiden, tunnelbygget skulle förstöra Mythia och jultomten var fryst i en ispelare. Ändå var det ingenting emot hur butter Elvan var.

När de kom fram till den trånga passagen började Elvan äntligen att prata.

Det ska bli skönt att äntligen komma tillbaka till ett ställe där man verkligen är omtyckt”, sa hon ironiskt. ”Det måste vara som för dig att hamna hos familjen Fryk.”

Olle log. Han stannade Elvan och viskade:

När du fortfarande bodde hos älvorna, var det mycket bråk då?”

Nej, bara ett”, sa Elvan. ”Men det avbröts när trollen anföll.”

Den andra versen på Sången om den unga älvan och tisteln”, sa Fyran, som hade lyssnat. Elvan nickade.

Det var det allt handlade om. Några älvor, eller rättare sagt ganska många älvor tyckte att texten löd i en lustig dans vid ängens kant, men fler och fler började sjunga i en lustig dans vid vägens kant. Det gick så långt att några funderade att flytta.”

Vilket tyckte ni var rätt?” sa Olle.

Ängens kant”, sa båda Elvorna och Fyran.

Och vad tycker drottningen?”

Vägens kant”, sa Fyran.

Olle tog tag i den unga Elvan och tryckte henne igenom den trånga passagen.

Tack”, sa den unga Elvan och tittade efter de andra, men de andra kom inte.

Istället sa Olle:

Ni sa att bråket slutade när trollen kom. Jag tror att bråket var värre än ni trodde, och att drottningen tyckte att det enda sättet var att förena älvorna mot en gemensam fiende – trollen. Då använde hon sig av dig, Elvan, för att öka hotet.”

Av mig?” sa den unga Elvan från andra sidan passagen.

Den gamla Elvan ignorerade sig själv och vände sig till Fyran.

En förrädare skulle ha enat alla.”

Fyran skakade långsamt på huvudet.

Ja”, sa hon.

Men då går vi och bevisar för älvorna att jag är oskyldig”, sa den gamla Elvan.

Hur då?” sa Fyran och slog ut med händerna.

Med brevet. Vi pratar med de andra. Jag måste väl fortfarande ha några vänner kvar.”

Vilket brev?” sa Fyran.

Elvan kände i sin ficka, men brevet var borta.

Fyran slog ner blicken.

Elvan förstod direkt att Fyran hade tagit brevet.

Tyvärr”, sa Fyran. ”Om valet står mellan dig och hela Systradal så är valet enkelt.”

Nej, det var det inte”, sa Elvan ilsket. ”Man behöver inte välja på det sättet!” Hon drog ett djupt andetag. ”Jag trodde att du var på min sida.”

Det är jag”, sa Fyran. ”Du vill väl också att älvorna är förenade, snarare än splittrade?”

Elvan stirrade för att se om Fyran skulle ändra sig, men Fyran vägrade att titta på Elvan. Så Elvan vände sig om för att gå, men i sista sekunden, när Fyran höll på att gå in i den trånga passagen, gick hon fram till Fyran och sa några ord som varken Olle eller Anna förstod:

Nigham parak tomoa, indemy nua savalegh.”

Sen vände hon sig om igen och gick utan att titta sig om.

 

Elvan gick direkt till dörren som ledde till Nejlikas värld, och hon knackade utan att bry sig om ifall hon fick några stickor i handen eller inte. Men hon fick inga stickor. Det fick Olle att bli på sin vakt.

Vad har hänt här?” sa han.

När dörren öppnades blev han ännu mer misstänksam. Det var alldeles ljust, det var inte halt, och det fanns ingen labyrint, utan bara en stor äng. Nejlikas skrangliga hus låg rakt fram, skogen där anden i flaskan och sagoriket fanns låg till vänster, och så låg det ett annat märkligt hus längre bort till höger.

Han vill nog bara locka in oss i falsk säkerhet… och sedan smack”, sa Olle och slog en knuten näve i den andra handflatan.

Det struntar jag i”, sa Elvan. ”Om han ger sig på mig nu, då blir det mest synd om honom.”

Olle och Anna bytte en orolig blick, men det hände ingenting på väg fram till Nejlikas hus. Det var till och med någon som gnolade inuti huset. Elvan knackade på, och snart kom Nejlika själv och öppnade. Han såg förvånad men glad ut.

Ja? Vad kan jag hjälpa till med? Kom in, vet jag.”

Nej, akta er”, viskade det röda fnyttet.

Men Elvan och de andra gick försiktigt in i huset efter Nejlika. Olle tittade automatiskt mot det hörn där Elvan hade suttit i en liten bur första gången han såg henne. Men där fanns ingen bur. Hela rummet såg annorlunda ut. Det fanns prydnadssaker, ljusa färger och en och annan tavla, även om de flesta föreställde olika trollkarlar.

Ni verkar lite blyga”, sa Nejlika vänligt och böjde sig ner så att han var på deras nivå. ”Jag heter Nejlika. Vad heter ni?”

Vi kommer från framtiden”, sa Olle plötsligt.

Nejlika skrattade till.

Gör ni? Åh, vad underbart! Jag har alltid velat se framtiden, men så brukar jag tänka att jag nog får se den, tids nog. När kommer ni från?”

2003”, sa Olle.

Oj, det var inte dåligt! Hur kom ni hit?”

Vi skulle vilja komma hem igen”, sa Elvan.

Varför då?” sa Nejlika medan han gick iväg till en hylla och rotade bland burkarna. ”Om jag får fråga, naturligtvis. Jag förstår om ni inte vill berätta allt för en skranglig gammal trollkarl…”

Han skrattade och skrattade och skrattade.

Vi hör inte hemma här”, sa Olle.

Ja, du har väl dina föräldrar att tänka på, antar jag”, sa Nejlika. ”De är väl inte oroliga nu när du har rest i tiden?”

Olle visste inte vad han skulle säga. Mamma och pappa visste inget om att han hälsade på i en tid när de inte ens var födda. De måste undra något fruktansvärt vart han hade tagit vägen.

Mormor är i alla fall inte så orolig”, sa Anna och log.

Vad bra”, sa Nejlika och tog fram en burk. Han blåste bort dammet och skruvade av locket.

Jag ska inte med”, sa Anna. ”Jag hör hemma här.”

Gör du? Hmm, nu när jag tänker efter så ser ni lite lika ut. Är ni släkt?”

Det här är min mormor”, sa Olle.

Ja, det ser jag på öronen”, sa Nejlika vänligt. ”Vilka vackra öron. Ja, ska ni åka då?”

Förresten”, sa Elvan. ”Om det inte är för mycket begärt så behöver vi någonting som kan tina upp jultomten. Kung Bore har frusit in honom i en ispelare.”

Det är inga problem”, sa Nejlika och sprang iväg till hyllan igen.

Vad konstig Nejlika är”, sa Anna.

Det måste ha hänt något med honom som har gjort att han vill vara elak”, sa Olle.

Ni kan ju passa på att säga hej då medan jag letar reda på rätt pulver”, ropade Nejlika glatt.

Olle gick fram och kramade Anna, flickan som skulle bli hans mormor.

Det har varit kul att träffas”, sa Anna.

Jag kommer att sakna dig”, sa Olle.

Du kommer ju att träffa mig så fort du kommer hem. Jag måste vänta över trettio år.”

Så fort de skildes åt gick Anna fram till Elvan. Elvan var inte alls beredd på att få en kram och kände sig lite obekväm.

Jag kommer tillbaka och hälsar på den yngre versionen av dig”, sa Anna.

Bra, då får jag sällskap. Jag borde sitta ensam i min stuga omkring nyår.”

Fnytten landade på Annas hand och vinkade till henne.

Jag kommer att sakna er också, så jag kanske hälsar på er också.”

Hej då, Anna”, sa fnytten samtidigt.

Är ni klara?” sa Nejlika. ”Då kör vi. Nu ska ni snart vara framme i 2003, på samma datum som idag. Det kan slå på någon dag hit eller dit när ni kommer fram, men det gör kanske inte så mycket?”

Jo”, sa Olle bekymrat.

Ja, se människor!” skrockade Nejlika vänligt.

Anna backade ett par meter, medan Nejlika gav Olle en glasflaska, och sen strödde han lite pulver över Olle, Elvan och fnytten. Först hände inget, men sen kom en stor puff.

Kvar stod Anna och Nejlika. Anna vände sig glatt till Nejlika.

Tack, Nejlika… Vad är det?”

Nejlika svajade. Han blinkade flera gånger, som om han hade fått sand i ögonen.

Har du fått pulver på dig?” frågade Anna.

Då gick det upp för Nejlika.

Jag… hatar… ordet… ’tack’.”

Anna backade mot dörren. Hon öppnade den och sprang allt vad hon kunde. Så fort han hade fått tillbaka balansen sprang han efter henne.

Maracas Caracas!” skrek han och svingade sitt trollspö.

Men då reste sig en stenvägg precis framför honom, och sen en till. Anna hann ut ur Nejlikas värld bara sekunder innan han var instängd bakom en stor labyrint.

Neeej. Jag vill vara elak, och så går det så häääärr”, var det sista Anna hörde innan hon sprang ut därifrån.

 

Ungefär samtidigt dök Olle, Elvan och fnytten upp i ingenmanslandet. Elvan vände sig om och slog huvudet i den största borr som Olle någonsin sett. Nu var tunnelbygget nästan klart, och det kom allt närmare. Allihop sprang åt andra hållet. De höll på att krocka med jultomtens ispelare och de nerfrysta vättarna.

Ni kom i alla fall”, sa tomtemor som stod och vaktade. ”Det var i grevens tid. Det är julaftons morgon redan. Hur…”

Vi tar det sen”, sa Olle.

Olle skyndade sig att dra korken ur Nejlikas flaska och hällde innehållet över jultomten och vättarna. Det dröjde inte länge innan isen började smälta.

Jultomten sträckte på sig så fort han hade blivit fri från isen. Sen började han gnistra lika starkt som han gjorde innan han blev nerfrusen.

Är det för sent att rädda Mythia?” sa han med sin djupa röst.

Nej, inte än”, sa tomtemor hoppfullt.

Äntligen var jultomten beredd. Det fick Olle att känna en ilning längs ryggraden.

I själva verket var det inte därför, men det förstod han inte förrän han hörde viskningen:

Trodde ni att ni hade blivit av med mig så lätt?”

Olle snurrade runt för att se var Kung Bore fanns. Han behövde inte leta länge, för snart kom den starka vinden och snöfallet och till sist smällen.

Smällen var så ljudlig att tunnelarbetet stannade några minuter medan arbetarna kollade över maskinerna ordentligt. Olle fick ont i huvudet igen. Och där stod Kung Bore, som en ismassa som kunde röra på sig, fortfarande i sin vagn, som drogs av en vit och blå häst.

Efter vårt första möte, i Kung Dandos rike, lärde jag mig att tåla varma drycker. Nu finns det inget som kan stoppa mig.”

Olle backade rent instinktivt, trots att han visste att det inte fanns något som kunde rädda honom från Kung Bore.

Då blev plötsligt allt mycket värre.

Maracas Caracas”, tjöt Nejlika.

Den första blixten träffade en av vättarna och kastade den stackaren flera meter innan han landade.

Nu är det slut”, tänkte Olle.

Landet Mythia:Kapitel 22

Kapitel 22: Två gånger Elvan

 

Olle kände sig iskall om hela kroppen, och då vaknade han. Han låg i en driva med snö och var inte helt säker på hur han hade hamnat där. Han visste bara att Kung Bore var tillbaka. På något sätt hade han frusit till is igen, efter att Olle hade tinat upp honom i ingenmanslandet.

Vad var klockan? Vilken dag var det?

Fanns det fortfarande tid att rädda Mythia?

Han reste sig omkring och tittade på omgivningarna. Allt var snötäckt. Han skulle bli tvungen att pulsa fram, oavsett vilket håll han gick åt. Så det var lika bra att börja gå. Han var tvungen att hitta Elvan, Anna och fnytten.

 

Tio minuter senare stapplade Olle fortfarande omkring i snön. Då hörde han något. Det var dämpat, men det var definitivt ett skratt.

Snön verkade djupare och lösare ju längre han gick. Olle tog det som ett bevis på att han var Kung Bore på spåren. Och det dröjde inte länge innan Kung Bores skratt fick Olles nackhår att resa sig.

Sen fick han se honom.

Längst bort i en glänta stod den isige Kung Bore, lika levande som när de träffades senast. Den kalla glöden i hans ögon syntes ända bort till Olle.

Men det var inte det som fick Olles skinn att knottra sig – det var vad Kung Bore höll på med: Kung Bore höll Olles vänner fångna. De var varken levande eller döda. Kung Bore hade frusit dem i samma typ av ispelare som han hade fångat jultomten med. Men inte nog med det: han tinade och frös dem om vartannat så att de bildade en mänsklig orgel.

Först började Elvan på en mening, och sedan fick de tre fnytten varsin tiondels sekund i upptinat skick, och sedan fortsatte prinsessan sitt skrik, och prinsen påbörjade ett nytt stridsrop. Kung Bore blandade turordningen och längden, så att deras skrik bildade en melodi. Olle kände igen melodin.

Det var glassbilens trudelutt.

Olle kunde knappast tänka sig något mer förnedrande, och Kung Bores skratt fick Olle att bli riktigt, riktigt arg. Nu kände han inte kylan längre. Han drog av sig ryggsäcken och satte upp den lilla kokplattan igen.

 

Kung Bore gjorde en liten paus i musiken när Olle ropade på honom. Han öppnade munnen minimalt och viskade:

Du överlevde?”

Olle tyckte att ljudet var lika högt som om han hade stått inuti en tunna när en grupp galningar slog på tunnan med stora påkar.

Ja”, sa han. ”Och jag har en ny present till dig. Den här gången–”

En present?” viskade Kung Bore överraskat.

Och då insåg Olle att han hade gjort ett misstag. Det här var ju inte 2003, utan 1958. Nu såg han att skägget var kortare, och att det fanns fler blåa slingor i håret. Kung Bore kände inte igen honom, för de hade aldrig träffats förut. Så då kanske chokladtricket skulle lyckas utan att han skulle behöva kasta den varma chokladen över honom…

Ingen ger Kung Bore presenter. Alla är rädda för Kung Bore.”

Inte jag”, sa Olle och försökte dölja att det gjorde ont bara av att lyssna på Kung Bores röst. ”Jag vill hjälpa dig.”

Med vadå?”

Olle försökte komma ihåg vad han sa förra gången han ljög för Kung Bore. Under tiden tittade han på sina vänner, för att se om de såg ut att vara okej.

Jag är utbildad av de främsta trollkarlarna i hela Mythia. Jag kan hjälpa dig att bli populär.”

Kung Bore behöver inte bli populär. Kung Bore behöver ingen alls.”

Olle bara gapade. Hur kunde någon strunta i vad andra tyckte?

Men du förtjänar så mycket mer än att åka runt och ställa till med oväder. Jag menar, snö är fint, men tänk på hur uppskattad jultomten blir varje år. Så skulle det kunna bli för dig också. Och om du bara dricker den här trolldrycken så blir det så.”

Det verkade faktiskt som om Kung Bore blev intresserad, så Olle fortsatte:

Och jag misstänker att du till och med kan bli ännu mer populär, eftersom det alltid blir vita jular nu när du är inblandad.”

Han skrattade vänligt och hoppades att Kung Bore skulle nappa på betet. Som tur var sträckte Kung Bore ut handen.

Ge mig den”, krävde han.

Först vill jag att du friger mina vänner.”

Kung Bore tinade upp gruppen med en enkel handrörelse, och plötsligt hördes allas röster samtidigt. De tystnade när de fick se Olle med Kung Bore.

Abrakadabra, Maracas Caracas”, sa Olle för att ge ett magiskt intryck.

Kung Bore svepte drycken i ett svep.

Jag ska bli–”

Längre hann Kung Bore inte innan hans kropp började smälta. Han skrek och fäktade med armarna, men det hjälpte inte. Hästen gnäggade och tinade också. Det dröjde inte länge förrän hela sagovärlden var fri från snö igen. Alla verkade okej. Olle tittade nervöst på prinsessan.

Min hjälte”, sa prinsessan Denelene och kastade sig i armarna på prins Bello.

Elvan nickade med huvudet att de skulle dra sig undan, och hela gänget smög iväg.

De hittade nog kärleken i snön”, sa Anna. ”Så romantiskt.”

För att inte säga ’det var på tiden’”, sa Elvan.

 

Anna tittade nyfiket på när Elvan läkte såret i Olles panna. När de kom ut ur sagornas värld, och återvände till ingenmanslandet, fick Anna följa med och träffa tomtemor. Tomtemor berättade att det var den 22:a december, två dagar innan julafton, vilket betydde att de hade varit i sagornas värld i en hel vecka!

Men de var fortfarande tvungna att hitta ett sätt att åka tillbaka till Olles och Elvans riktiga tid. Och ändå kunde Anna inte sluta prata om Elvans tårar och Elvan och de andra älvorna.

Kan vi inte hälsa på de andra älvorna?” sa hon.

Nej”, sa Olle, Elvan och fnytten samtidigt.

Varför inte?” frågade Anna.

Förra gången vi var där försökte de göra mig till en älva”, sa Olle.

De tvingade oss att bli älvor”, sa det röda fnyttet.

Det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men du är ju redan en älva”, sa Anna och tittade på Elvan. ”Varför vill du inte hälsa på dem?”

Olle var egentligen lika nyfiken som Anna, men han hade lärt sig att Elvan inte ville prata om älvorna.

Jag vill bara inte”, sa Elvan.

Men nu har du ju chansen att få träffa dig själv…” frestade Anna.

Elvan stannade och spärrade upp ögonen.

Det är sant. Det var dagen innan julafton som… Jag kan förhindra…”

Vadå?” sa Olle.

Kom!” sa Elvan och skyndade iväg mot dörren.

 

Olle var inte alls förberedd på att Systradal skulle vara lika ljuvligt som första gången han var där. Det fanns inte en enda klippblock, inte något stendamm någonstans. Marken var lika studsig och i fjärran hördes älvornas himmelska sånger.

Ja, just det, tunnelbygget kommer ju inte förrän om… 45 år”, sa Olle för sig själv. Han hade fortfarande svårt att förstå det här med tidsresor.

Elvan ledde dem en helt annan väg, som slutade med en trång passage mellan mjuka molnstenar. På andra sidan dansade tre älvor strax ovanför marken och sjöng på sitt mystiska språk. Elvan tvekade innan hon gick fram, men Anna gick närmare för att röra vid dem. Olle fångade henne innan hon hann fram.

De är beroendeframkallande”, sa han.

Men de är så vackra”, sa Anna förälskat. Hon sträckte sig mot älvorna och försökte slita sig från Olles grepp.

Elvan, kan du hjälpa till här?”

Då reagerade älvorna. De slutade dansa och landade i rad framför nykomlingarna.

Du ser inte ut som Elvan”, sa en av älvorna vänligt.

Anna ryste till när hon fick höra älvans röst. Hon försökte röra vid älvorna men Olle tryckte tillbaka henne.

Han kallade mig Älvan. Jag brukar kalla honom Människan”, sa Elvan snabbt. Hon tvekade igen och såg väldigt obekväm ut. ”Jag kommer från ett annat älvsamhälle, men jag skulle vilja träffa Fyran. Jag har ett meddelande från vår drottning.”

Fyran?” sa en av de andra älvorna mjukt. ”Hon är högt uppsatt.”

Jag vet”, sa Elvan. ”Hon dansar bredvid drottningen. Det är därför jag vill prata med henne.”

Älvorna lyfte från marken och backade några meter så att de skulle prata ostört med varandra.

Anna försökte slita sig ifrån Olles grepp, och då tog Elvan tag i hennes arm och pressade fram ett par tårar som landade på hennes hand. Långsamt lugnade Anna ner sig.

Vi hämtar henne. Stanna här”, sa en av älvorna inbjudande.

De tre älvorna flög iväg. Efter ett par sekunder syntes de inte ens längre.

Vad viskade de om?” sa Olle.

Dina stora öron”, sa Elvan och satte sig ner på en stor molnsten.

Anna satte sig bredvid henne och rättade till sin frisyr.

Vad hände? Varför kunde jag inte hålla mig stilla när vi träffade älvorna?”

Jag sa ju att de är beroendeframkallande”, sa Olle.

Alla älvor utstrålar en svag doft som gör att vi blir oemotståndliga.”

Du också?” sa Anna. ”Är det bara därför vi gillar dig?”

Nej”, sa Elvan. ”Det är för att jag är charmig.”

Längre dröjde det inte förrän fyra älvor kom flygande över det mjuka landskapet. De landade bredvid Elvan. Den nya älvan gjorde en kort välkomstdans framför Elvan samtidigt som hon sjöng en smeksam visa. Elvan väntade tålmodigt på att sången och dansen skulle ta slut. Sen sa hon:

Skulle jag kunna få prata med dig ensam?”

Fyran skickade bort de andra älvorna med en enkel handrörelse.

Vi behöver din hjälp”, sa Elvan.

Vilka är ’vi’?” sa Fyran.

Det här är mina vänner: Olle, Anna och fnytten.”

Och du själv?”

Elvan drog undan håret från ansiktet och frågade:

Känner du inte igen mig? Det är jag, Elvan.”

Jag träffade Elvan för mindre än tio minuter sen, och ni är inte ett dugg lika.”

Vad jag menade var att Elvan kommer att bli mig. Vi fem – Olle, jag och fnytten – vi kommer från framtiden.”

Jag kommer från den här tiden”, sköt Anna in.

Krångla inte till det, är du snäll”, sa Elvan.

Fyran såg inte övertygad ut. Hon fällde ut vingarna och skulle just flyga iväg, men då kastade Elvan fram:

Du kallas Fyran, men ditt riktiga namn är Namib Elenti Somapa Daurina. Jag kallas Elvan, men mitt riktiga namn är–”

Hon viskade något i Fyrans öra så att inte Olle och Anna skulle höra.

Jag är Elvan. Det är så här din bästa vän i hela världen kommer att se ut om du inte lyssnar på vad jag har att säga och hjälper mig att få träffa drottningen.”

Plötsligt tittade Fyran närmare på Elvan: ögonen, öronen, munnen! Fyran gapade. Och så sa hon:

Följ med mig!”

 

Olle och Anna böjde sina ben så att Fyran och Elvan skulle kunna landa ordentligt. De hade flugit förbi palatset, och var framme vid drottningens genomskinliga hus. Runt huset fanns massor av älvor. Några dansade och sjöng. Andra dansade och skrattade. Vissa bara sjöng.

Fyran förde in Elvan, Olle, Anna och fnytten genom en glasdörr. De kom till korridoren som ledde till det enda rummet i huset som man inte kunde se in i. Olle kände en tydlig lukt av syren och liljekonvalje, och inte ens nu när han var immun mot älvorna kunde han låta bli att beundra de älvor som fanns där. Så snart de kom fram till drottningens ogenomskinliga rum stod det flera vakter där.

Jag behöver en audiens med drottningen nu”, sa Fyran.

Hon är oanträffbar”, sa en vakt.

Hon vill träffa oss”, sa Elvan med fast blick.

Vakten gick in genom dörren och stängde den efter sig. Hon återkom snart och vinkade in dem.

Där inne var musiken nästan ohörbar. Golvet bestod av silkeskuddar, så Olle sjönk ner till vaderna innan fötterna fick fäste. Rummet var inte lika ljust som allt annat i älvornas värld, utan hade bara några små lampor i hörnen. Längst in låg drottningen på en divan och väntade. Hon var lika majestätisk som Olle mindes henne, och det gick inte att glömma hennes gnistrande blå ögon.

Nå, vilka är ni?” sa hon ljuvt.

Jag är Elvan”, sa Elvan.

Med ens visade drottningen mer intresse. Hon reste sig fram och gick fram till Elvan, och sa mjukt:

Du har levt utanför Systradal. Du har blivit oälvig. Men jag minns inte att någon älva har övergett oss.”

Elvan himlade med ögonen.

Nej, det kanske man kan säga. Jag blev utkörd, och det beror på det som kommer att hända. Jag kommer från framtiden.”

Drottningen verkade inte förstå, så Elvan fortsatte:

Om några dagar kommer du att köra ut mig från Systradal och förbjuda mig från att återkomma.”

Varför skulle jag göra det?” sa drottningen, som om Elvan vore tokig.

Allt började med att trollen ville sluta fred med alla älvor. De var lika enfaldiga som vanligt, men de verkade mena allvar. Du trodde på dem.”

Elvan pekade ett finger rakt mot drottningen.

Men så fort vi öppnade våra armar anföll stora horder av troll. De ville åt vårt rike. Men de hade inte räknat med att vi skulle göra motstånd. Tusentals älvor och troll blev skadade och dödade.”

Fyran satte sig ner på drottningens divan och tittade ner i golvet. Det verkade som om hon inte ville förstå vad Elvan sa. Men Elvan fortsatte:

Vi var snabba, men trollen var starkare och argare. Vi systrar kunde knappt hålla sams sinsemellan. Vi höll på att förlora. Då fick vi höra att någon förrådde oss, att någon avslöjade alla försvar, våra strategier, allt! Med ens blev vi enade. Och vi lyckades slå tillbaka trollen.”

Vi kanske kan förhindra allt det här”, sa Fyran.

Det är därför jag är här”, sa Elvan kallt.

Vem var förrädaren?” sa Fyran ivrigt.

Elvan tittade på alla i rummet innan hon svarade:

Jag.”

Fyran flög upp, men Elvan lugnade henne.

Det var i alla fall vad drottningen ville att alla skulle tro. Jag är oskyldig. Det har jag varit i 45 år. Men det hindrade inte drottningen från att offra mig.”

Drottningen rätade på sig och slätade till sina kläder.

Har du några bevis?”

Ja.”

Nu kunde inte Olle hålla sig. Han hade väntat i flera veckor på att få höra Elvans hemlighet, men att höra att hon var falskt anklagad av älvorna för att orsaka krig, och att hon hade bevis för att hon var oskyldig, då blev det bara för mycket. Han utbrast:

Men varför har du inte kommit tillbaka hit förut då?”

Elvan blundade, och sedan stirrade hon rätt på drottningen.

Jag började nästan tro att det var mitt fel. Jag trodde inte att drottningen skulle kunna göra så mot en av sina egna systrar. Så då måste det ha varit mitt fel. Jag ville inte titta, för att jag var rädd för vad jag skulle se. Men nu vet jag att det är ni som borde vara rädda. Rädda för att jag skulle vägra ta på mig skulden som en god liten älva.”

Vad är det för bevis?” sa drottningen lite skakat.

Elvan tog fram en liten lapp ur en ficka. Olle gick närmare för att få se lappen, men på den fanns bara krumelurer och streck och prickar.

Det här är ett brev från drottningen till Tvåan där planerna om att offra mig finns nertecknade. Allt står här.”

Hon visade upp brevet för Fyran och drottningen. Fyran vände sig mot drottningen.

Vad är det här? Är det sant?”

Vakter”, sa drottningen.

Mindre än en sekund senare hade vakterna kommit in och ställt sig mellan drottningen och besökarna.

Kör ut dem”, sa drottningen.

Men det går ju fortfarande att hindra kriget. Varför gör du inget?” sa Elvan.

Drottningen nickade till vakterna att gripa tag i Elvan och de andra.

Ska du inte ens titta på lappen?” sa Fyran.

Varför det?” sa drottningen. ”Den är ju falsk.”

Elvan tittade förtvivlat på Fyran för att få stöd, men Fyran kunde inte bestämma sig. Så Elvan vände sig till drottningen.

Det här kommer att komma fram förr eller senare”, sa hon.

Ingen kommer att tro er”, sa drottningen.

 

Så fort de kom ut ur drottningens genomskinliga hus sa Fyran åt Elvan och de andra att vänta. Hon flög iväg, men snart kom hon tillbaka med en älva som inte skiljde sig nämnvärt från alla andra älvor, utom på en punkt: hon var väldigt lik Elvan. Ja, hon var inte tjock, smutsig och hon hade inget tuggummi i håret, men de båda Elvorna var lika långa och hade samma sorts ögon.

Är det där jag i framtiden? Så underbart”, sa den unga Elvan glatt.

Mm, så underbart”, sa Elvan ironiskt. ”Som om jag behövde fler påminnelser om allt som har gått fel.”

Vad är det som har gått fel?” sa den unga Elvan piggt.

Du”, sa den gamla Elvan kallt.

Du har tuggummi i håret”, sa den unga Elvan och pekade ut tuggummit för sin äldre variant.

Jag vet.”

Varför har du det?”

Det är som att prata med ett troll”, sa den gamla Elvan och suckade. Hon vände sig till sin yngre variant och sa:

Du kan få det om du vill. Ta för dig.”

Tack”, sa den unga Elvan.

Hon sträckte in handen i Elvans ostyriga hår och tog ut tuggummit utan att ett enda hårstrå följde med.

Och jag som inte har med mig något till dig”, sa hon generat.

Elvan undersökte sitt hår. Det fanns inte ett spår av klet kvar. Så länge som det hade suttit där kändes det nästan som om det fattades något.

Hur gjorde du det där?” frågade den gamla Elvan.

Vad menar du?” sa den unga Elvan och tittade upp från sitt hår där hon hade satt fast tuggummit. ”Är det inte fint?”

Den gamla Elvan suckade.

Det här är inte sant. Vet du hur länge det där tuggummit har suttit där, och så sätter du bara dit det igen? Nu kommer jag att få dras med det där tuggummit igen… Äsch, det går inte att prata med älvor.”

Olle kunde inte hjälpa det. Han började skratta. Den gamla Elvan stirrade surt på honom. Då sa han:

Men Elvan, det där tuggummit är ju en del av dig.”

Hmm”, muttrade den gamla Elvan. ”Det var ju en smickrande bild du har av mig.”

Ska vi se om vi kan reda upp det här med trollen?” sa Olle och gick före mot ingenmanslandet. ”Vi kanske kan stoppa det där kriget ändå.”

Anna och Elvan började gå, men när Fyran och unga Elvan följde efter vände sig gamla Elvan om.

Vart ska ni?”

Det vore väl synd om vi skiljdes åt så snart efter att vi träffades”, sa den unga Elvan. ”Det känns som om vi har så mycket gemensamt.”

Och vi kanske kan hjälpa till med trollen”, sa Fyran.

Elvan suckade.

 

Bröle var lika vackert som förra gången de var där, det vill säga inte alls vackert. Det var mörkt, knotigt, och stigarna var svåra att följa eftersom de gick i kringelkrokar och ibland slutade mitt vid lodräta klippväggar. Ingen av älvorna ville flyga, och därför tog det flera timmar att komma fram.

Plötsligt stannade Olle.

Vad har hänt med skyltarna?” ropade han.

De hittade flera skyltar på den mörka marken, och några stumpar som stack upp ur marken. Olle hukade sig ner och läste på en av skyltarna. Texten blinkade svagt:

 

Jäp.

 

Vad betyder det?” sa det röda fnyttet.

Är det en kod?” sa det gröna fnyttet.

Är det en farlig kod?” sa det blåa fnyttet och backade i luften.

Jag tror att de bara vill ha hjälp”, sa Olle. ”Elvan, kan du hjälpa mig?”

Båda Elvorna gick fram, men den gamla Elvan knuffade bort den unga Elvan och tog tag i skylten tillsammans med Olle. De prövade att ställa skylten på några av stumparna, och till slut hittade de rätt stump. Snart blinkade texten inte längre, utan sa prydligt:

 

Tak.

 

Tack”, tolkade Elvan till unga Elvan.

När texten byttes igen behövdes ingen översättning.

 

Njlik trola mä os.

 

Landet Mythia:Kapitel 21

Kapitel 21: Duell med prins Bello

 

Olle kunde inte göra annat än att följa med prinsessan Denelene medan hon sprang längs en av skogsstigarna. Han hängde i hennes hand och försökte nå ner till marken. För att vara en vacker och finklädd prinsessa var hon verkligen mycket stark.

Snälla prinsessan, jag är ingen prins. Jag hör inte ens hemma i den här världen. Och jag måste rädda Mythia från–”

En drake?” sa prinsessan hoppfullt och stannade.

Nej, från ett tunnelbygge”, sa Olle.

Prinsessan tänkte efter.

Nej, det kan inte stämma.”

Hon började springa igen och drog åter med sig Olle som en vante.

Jag har aldrig hört talas om någon prins som ska döda ett tunnelbygge. Alltså är det bara något ni säger för att utmana andra prinsar. Men det behöver ni inte göra mer, prins Olle. Jag älskar er redan.”

Olle suckade medan Denelene fortsatte mot slottet.

 

När de kom fram till slottet stod Anna och fnytten redan vid vallgraven och väntade.

Prinsessan stannade tvärt och synade flickan med blomman och de små flygande varelserna. Hon drog fram en liten dolk ur sin klänning och höll den mot Anna.

Vän eller fiende?”

Vi är Olles… jag menar, prinsens vänner”, sa Anna.

Stämmer det, min dyre prins?” sa prinsessan förälskat.

Olle nickade lite besvärat. Då sänkte prinsessan dolken igen.

Min fästmans vänner är mina vänner”, sa hon. ”Välkomna in i kung Dandos slott, Silverstjärna.”

Prinsessan gick ner mot vattnet i vallgraven, vinkade åt de andra att följa efter, och svängde in under vindbryggan. Där fanns en smal gång, en meter ovanför vattnet, och mitt under vindbryggan letade prinsessan fram en dold lucka i träväggen. Prinsessan öppnade luckan och klättrade in. Medan Anna följde efter med blomman i handen frågade Olle:

Hur hann ni ifatt oss? Prinsessan sprang ju hela tiden.”

Jag springer fort”, sa Anna.

Inte fort”, sa Olle medan han klättrade in och stängde luckan.

Nej, men fnytten visade raka vägen istället för den omvägen som ni tog.”

Kom, min prins”, sa prinsessan och ledde vägen genom en låg gång som vek av och som antagligen gick under vallgraven. Innan Olle visste ordet av hade den lilla gången vikit av, och där innanför låg ett rum med gobelänger, förgyllda takmålningar och sirliga stolar.

I en av stolarna satt en böjd gubbe som inte passade in riktigt. Han var knotig och skakade lätt. Det såg ut som om inget förvånade honom.

Precis i tid”, sa gubben darrigt.

Vad menar du?” sa Olle.

Den tid jag hade förutspått, Olle.”

Hur visste du mitt–”

För mig är få saker dolda”, sa gubben.

Det här är Sollerin”, sa prinsessan. ”Han har tillhört hovet i över femtio somrar.”

Och kommer så att göra i tretton höstar till”, sa Sollerin. ”Ni behöver hjälp.”

Ja, kan du hjälpa oss?” sa Anna tveksamt.

Inom kort”, sa Sollerin och vände sig till prinsessan. ”När jag berättade för din far att du skulle hitta din prins idag ville han genast träffa dig. Han går in i Lila Salen om några ögonblick. Gå nu.”

Prinsessan gick baklänges mot en av dörrarna medan hon tittade på Olle. Till slut gick hon ut och stängde dörren.

Jag är ingen prins–” började Olle.

Sch… Det passar sig inte än”, sa Sollerin.

Precis då öppnades dörren igen och prinsessan tittade in.

Sollerin, ta väl hand om våra gäster.”

Den gamle gubben nickade, och så kastade prinsessan Denelene en slängkyss till Olle och försvann igen.

Jag kommer aldrig att få se henne lika lycklig igen”, sa Sollerin medan han reste sig. ”Nu kan vi prata.”

Han tog fram lite pulver ur en ficka och strödde det över blomman som Anna höll i handen. Anna ställde ner blomman på golvet, och snart växte det ut en fot som var alldeles för stor för den lilla blomman. Sen blev stjälken längre och tjockare, tills den fick vingar och Elvans huvud dök upp där bladen hade suttit för mindre än tre sekunder sen. Till slut fick hon tillbaka sitt tuggummi i håret.

Hon tittade på håret, vände sig till Sollerin och sa:

Typiskt. Du har inget mot tuggummi i håret?”

Sollerin sträckte fram en sax.

Det är det enda botemedlet som faktiskt löser problemet.”

Det finns flera hundra världar i Mythia, och åtminstone fyrtio av dem innehåller någon typ av trolldom. Ändå måste jag gå omkring med det här fördömda… Vad tittar ni på?”

Elvan, du har varit en blomma och det första du pratar om är ditt hår”, sa Olle.

Ja?” sa Elvan.

Hon tittade oförstående på dem. Olle nickade mot Sollerin, och plötsligt insåg Elvan vad Olle menade.

Tack…”

Sollerin log och nickade. Elvan slappnade av.

Då var det väl bara en fråga kvar”, sa Elvan. ”Kan du–”

Nej”, sa Sollerin.

Vad menar du?” sa Olle.

Jag kan inte hjälpa er med tillbakaresan så att ni kan stoppa tunnelbygget.”

Det är bara Nejlika som kan skicka oss tillbaka, va?” suckade Olle.

Nej, det finns flera sätt. Men jag talar om prinsessan. Sedan prinsessan var liten har det kommit prinsar och furstar från hela vår värld för att söka prinsessans kärlek. Alla har fått återvända hem tomhänta. Det har gjort kungen rasande. Nu när prinsessan har valt en prins kommer kungen inte låta er gå härifrån.”

Olle skakade på huvudet. Det här var inte bra.

Men då gifter jag mig med henne då och sen ordnar vi till något så att det ser ut som om jag är död, så kan vi fly.”

Men vi hinner inte stanna tills kungen har ordnat ett bröllop”, sa Elvan. ”Tick tack, dagarna går!”

Sollerin skakade på huvudet.

Det är värre än så. Om du gifter dig med prinsessan, då finns det risk för att den svikne prins Bellos far startar krig mot kung Dando. Då kommer miljoner invånare att dö.”

Men om du nu vet vad som kommer att hända i framtiden, varför säger du inte bara vad vi ska göra?” sa Elvan.

Just nu är framtiden i ett vägskäl. Allt hänger på vad Olle gör nu.”

Olle bara stirrade framför sig.

Vår enda chans är att hitta prins Bello”, sa han.

Hur då?” sa Anna. ”Han försvann ju spårlöst.”

Fnytten kan leta”, sa Olle.

Han reste sig och skulle just gå tillbaka genom gången under vallgraven när prinsessan kom tillbaka. I handen hade hon en tårta som var formad som en groda med ett täcke av grön marsipan.

En prinsesstårta?” sa Olle.

Nej, det är en tårta till en prins: prins Olle.” Hon stirrade på gruppen, som verkade ivriga att få gå. ”Vart är ni på väg?”

Han ska… dräpa en drake”, sa Elvan.

Vem är ni?” sa prinsessan till nykomlingen Elvan.

En blomma. Och jag har inte tid att leka tjugo frågor.”

Prinsessan rynkade pannan och ställde ifrån sig tårtan på ett bord.

Jag lyssnar inte på er”, sa hon till Elvan. ”Vart ska ni, min dyre prins?”

Jag ska faktiskt dräpa en drake”, sa Olle.

Vad menar ni, min älskade? Finns det drakar här? Då skickar vi väl hela armén. Ni ska ju snart gifta er. Armén är full av soldater utan nära och kära.”

Sen kom prinsessan på något mer.

Men varför ska ni åka och dräpa en drake nu? Prins Olle, ni har ju mig.”

Ja?” sa Olle.

Vad gör drakar? De vaktar unga prinsessor som inte har tillräckligt avskräckande mödrar. Hade ni tänkt befria en prinsessa till och gifta er med henne också?”

Nej”, sa Olle lamt.

Då följer jag med.”

 

Varför ska vi leta reda på en annan prins?” frågade prinsessan Denelene när de kom ut ur den dolda gången.

Olle skickade iväg fnytten för att leta uppe i luften innan han svarade. Anna och Elvan var också på väg att gå, men Olle höll kvar dem.

Vi behöver honom, för han vet var skatten finns.”

Letar vi efter en skatt?” sa prinsessan förtjust.

Ja, en stor skatt”, sa Olle.

Men varför skickar ni inte iväg era vänner, så går det snabbare?”

De är–”

Livvakter”, sa Anna stramt.

Prinsessan kramade Olles arm och log förföriskt.

Hur ska vi då kunna få tid för oss själva?”

Det kommer ni att få gott om tid till när ni är gifta”, sa Elvan och lutade sig mot ett träd.

Jaha, ni klagar på att ni måste härifrån, och att ni inte har tid för mig, men skattjakter har ni tid med?” sa prinsessan sårat.

Olle slog sig för pannan. Det gick inte att lura prinsessan. De skulle bli tvungna att ta med henne.

Då kom det gröna fnyttet tillbaka och satte sig på Elvans arm. Det pekade in i skogen.

Prinsen är däråt. Han gömmer sig, inte långt härifrån.”

Det är klart”, sa Anna. ”Han ville väl få fler tittar av prinsessan.”

Bra”, sa Elvan till fnyttet. ”Hämta de andra så möts vi där. Vi skyndar oss.”

Innan prinsessan sträckte fram sin arm för att gå i armkrok med Olle skyndade han fram till Elvan och viskade i hennes öra:

När vi träffar prinsen får du övertala honom att låtsas slåss med mig. Jag förlorar och så blir han och prinsessan kära. Kan du göra det?”

Elvan nickade.

 

Prinsen låg lutad mot ett träd, mellan två fallna träd, så att han var helt dold från tre håll. Olle lösgjorde sig från prinsessan och ställde sig framför de andra.

Prins Bello”, ropade han. ”Jag är prins Olle. Det här är min blivande fru, prinsessan Denelene, kung Dandos dotter.”

Prinsen reste sig och stirrade hårt på Olle. Men när han sedan tittade på prinsessan blev den mjuk och kärleksfull. Han slog besviket ner blicken.

Var hälsade, ni sköna, och ni tappre.”

Olle vinkade åt Elvan att gå fram till prins Bello. Prinsen drog genast fram sitt svärd och förberedde sig på strid. Elvan tittade ner på svärdet som pekade mot hennes runda mage och höll ut sina armar från kroppen.

Jag är en älva. Vad väntar du dig av mig?” sa hon. När prinsen inte slappnade av sa hon:

Jag har ett meddelande till dig personligen.”

Hon studerade noggrant skogen omkring dem, som om det fanns spioner i varje buske och vinkade till sig prinsen. Han sänkte svärdet långsamt, men höll det redo ifall Elvan skulle hitta på något.

Elvan gick sakta närmare och viskade i hans öra.

Prinsessan lutade sig fram och försökte se på prinsens ansiktsuttryck vad Elvan viskade, men prinsen såg lika misstänksam ut som förut.

Till slut backade Elvan. Prinsen sänkte svärdet ytterligare och nickade mot Olle. Olle log.

Jag vill kämpa om prinsessan”, sa prinsen plötsligt. ”Hon är alldeles för vacker och klok för att umgås med en sådan svinpäls som er, prins Olle.”

Vad säger ni, prins Bello?” sa prinsessan häpet.

Hon såg inte att prinsens mungipor darrade av munterhet. När som helst skulle han börja skratta, så Olle gav tillbaka med samma mynt:

Om du bara langar hit ett svärd ska jag nog visa dig!”

Så gärna, om du vet vilken ända du ska hålla i!”

Prins Bello rotade bland sina saker och så kastade han upp något i luften. Olle flyttade på sig just innan svärdet träffade marken där hans fot hade varit. Svärdet hade en bred parerstång och glänste i eftermiddagssolen.

Oroa dig inte, prinsessan”, sa prins Bello. ”Jag ska rädda er från den här låghalta åsnan.”

Då hände något som Olle inte hade räknat med. Prinsessan drog upp svärdet ur marken och höll upp det mot prinsen.

Jag kanske inte vill bli räddad av en stinkande buffel-blaffa!”

Nej”, sa Olle. ”Det här är min kamp. Jag måste försvara din ära.”

Varför ska du försvara min ära?” sa prinsessan, men då hade Olle redan tagit svärdet ifrån henne.

Kom igen, din hästfis!” ropade han till prins Bello.

Med det kastade han sig mot prins Bello. Prinsen hoppade vant undan medan han fällde Olle med ett välplacerat ben. Olle rullade ihop sig till en boll och försökte rulla upp igen, men ryggsäcken var i vägen, så han landade på rygg.

Prins Bello tog chansen och stötte svärdet rakt mot Olle!

Olle hann nätt och jämnt undan, men ryggsäcken skulle aldrig bli sig lik igen. Han rusade upp utan svärdet och kastade sig rakt på prinsen. Prinsen hann inte undan utan ramlade raklång i gräset.

Vad håller du på med?” väste Olle. ”Det här är ju på låtsas!”

Hon kommer inte att gå på er bluff om ni inte är död. Dessutom är det här min chans att visa hur tapper och skicklig jag är.”

Prinsen svepte med svärdet farligt nära Olle och medan Olle backade reste han sig.

Din unkna svettkörtel, jag ska nog visa er vem prinsessan borde ha vid sin sida.”

Han gjorde två snabba utfall. Med ens blev Olle väldigt rädd. Det här gick inte alls som han hade tänkt. Han sökte stöd hos Elvan, men istället hörde han hur prinsessan ropade:

Heja prins Olle!”

Det gjorde bara prins Bello mer besluten i att överglänsa Olle. Han gick långsamt närmare, fullständigt medveten om att Olles svärd låg på marken, långt ifrån Olle. Olle backade mer och mer, men snart var prinsen bara någon meter ifrån honom. När Olle backade rätt in i ett träd såg han sin chans. Han sprang kvickt och gömde sig bakom det stora trädet.

Prinsen gick försiktigt runt trädet, medan han flåsade:

Din snortäckta spottkopp, stå stilla och ta det som en man!”

Men Olle fanns inte på andra sidan trädet. För säkerhets skull gick prins Bello vidare ett halvt varv till. Olle fanns inte där heller. Sen tittade han upp.

Då hoppade Olle ner på honom.

Bra klättrat, Olle!” ropade det röda fnyttet.

De ramlade ihop i en enda hög på marken. Olle slog och sparkade så mycket han kunde, men prins Bello hade en ringbrynja så det gjorde nästan mer ont på Olle. Men till slut sprang Olle iväg till sitt svärd och ställde sig i försvarsställning.

Passa dig, för nu kommer jag, din förkrympta sillmjölke”, sa prinsen.

Han reste sig upp, hämtade sitt svärd och gick hotfullt närmare. När han kom tillräckligt nära började han svinga svärdet framför sig. Snart träffade svärden varandra och det slog gnistor om dem. Olle var mycket mindre och svagare så hans svärd höll på att flyga ur händerna på honom, och då passade prins Bello på.

Han gick ännu närmare och slog till Olle med handtaget på svärdet. Olle dåsade i backen. Hela huvudet gjorde ont, och nästan hela kroppen. Men det var inte över, för prins Bello satte ett knä i bröstet på Olle och höll svärdet mot hans hals.

Ge dig!”

Olle hade aldrig varit så rädd i hela sitt liv. Prinsens ögon var helt svarta av ilska och Olle trodde att han skulle skada honom på riktigt. Han kände hur halsen snörde ihop sig. Det var jättesvårt att få fram minsta ord:

Jag ger mig.”

Då reste sig prinsen plötsligt upp, skrattade och sa:

Bra val.”

Lite tystare sa han:

Det måste ha sett väldigt realistiskt ut.”

Han stack svärdet i sin slida och gick emot prinsessan.

Åh, min hjälte”, sa prinsessan.

Sedan sprang hon fram till Olle.

Prins Bello stod där och bara stirrade på prinsessan medan hon höll Olle i sin famn. Han förstod inte hur det kunde ha gått så fel. Elvan kom fram och klappade honom tröstande på axeln.

Men plötsligt kom det en iskall vind längs marken. Olle såg hur gräset omkring honom blev frostigt och då började det gå rysningar längs hans ryggrad. Sen kom haglet och slog dem allihop på kinderna och halsen. Olle skyddade såret i pannan med handen och reste sig upp.

Vad är det här?” skrek prinsessan.

Svaret kom i form av en köldvåg som fick allihop att huttra till. Nu förvandlades haglet till en snöstorm. Marken täcktes av snö på några sekunder och blåsten gjorde att gruppen splittrades.

Var är du?” skrek någon. Vem var det? Var det Elvan?

Sen ökade vindstyrkan rejält.

”– äää… aaa… ooo… aaa…” tyckte Olle att han hörde.

Snön täckte Olle där han stod bakom ett träd och försökte ropa till de andra:

Elvan! Anna! Fnytten!”

Men ljudet bara studsade på snön och slukades av stormen. Hur skulle han nu hinna tillbaka för att rädda tunnelbygget? Sen slog det honom – han kanske inte skulle hinna göra någonting om Kung Bore fick tag i honom igen.

Sen blev det helt vindstilla. Det blev tyst. Obehagligt tyst.

Olle vågade knappt titta fram. Visserligen hade han överlevt ett möte med Kung Bore, men den här gången skulle det inte bli lika lätt. Kung Bore skulle vara arg på honom. Snart skulle han komma…

Det började vina, surra och kännas i magen. Trädet som Olle stod vid började skaka. Det började till och med skaka i huvudet. Olle föll ner på knä. Han orkade inte stå upp längre.

Hjälp”, gnydde han.

Ur vinandet hördes Kung Bores röst som krossad is:

Knappast”, viskade den.

Precis som förra gången kom det en stor smäll efteråt. Den här gången lät det så högt att han ramlade omkull. Han blev liggande med slutna ögon. Han märkte inte ens att han frös.

Landet Mythia:Kapitel 20

Kapitel 20: I sagornas värld

 

Aj”, skrek Elvan och drog förnärmat i sin vinge som hade fastnat under Olle.

Det gav Olle en idé.

Anden, jag vill kunna flyga.”

Klungan som låg ovanpå Olle skingrades när Olle svävade upp till taket i ingenmanslandet. Olle skrattade lyckligt. Han behövde inte bry sig om att Anna hoppade och försökte dra ner honom i benen.

Nu kan jag önska mig hur mycket jag vill! Jag vill ha sovmorgnar i skolan. Det räcker om vi börjar klockan tio. Och så vill jag att skolmatsalen ska servera risgrynsgröt minst en gång i veckan. Förresten kanske det inte vore så dumt med lite godis just nu–”

Olle, stopp! Du har allt du behöver”, sa tomtemor.

Nej, det är så mycket mer som jag vill ha”, sa Olle.

Elvan suckade.

Det här är så typiskt människor”, sa hon.

Tyst”, sa Olle. ”Jag önskar att Elvan ska vara tyst.”

Elvan öppnade munnen för att svara, men det kom inte ett ljud från hennes mun. Det lät inte ens om hennes vingar när hon flaxade, eller när hon stampade med foten i golvet. Hon suckade ljudlöst och flög upp till Olle för att dra ner honom.

Sluta. Jag vill att Elvan ska förlora förmågan att flyga.”

Elvans ögon spärrades upp och hon föll. Men innan hon hade fallit för långt slog hon till Olle på kinden. Det hördes inte ett ljud. Inte ens när hon slog i marken hördes det någonting. Elvan stirrade surt på Olle.

Jo”, sa Olle. ”Godiset. Jag vill ha tusen chipspåsar, tusen påsar med ostbågar, tusen drickor och en stor skål med blandat lösgodis, fast mycket lakrits. Du kan lägga det där borta.”

Han pekade på golvet bredvid jultomten. Jultomten flyttade sig genast, och det var tur, för gången täpptes till att fler och fler prasslande påsar och klunkande flaskor.”

Anna som hade tittat på det här med stort intresse vände sig till anden och sa:

Är det verkligen bara Olle som kan önska nu?”

Anden körde fram sina tänder ännu mer.

Mmm, så länge han vill.”

Anna funderade ett litet slag, innan hon vände sig mot Olle som hade flugit fram och grävde bland lösgodiset och så sa hon med sin lenaste röst:

Snälla, Olle, kan inte jag få önska en sak?”

Nej, för om du får önska då blir det din tur, och då kommer du aldrig att ge tillbaka turen till mig.”

Men om du önskar åt mig då?”

Vad vill du ha?” sa Olle misstänksamt med munnen full av lakrits.

Det är så konstigt när Elvan inte kan göra några ljud. Kan hon inte få låta lite? Hon behöver ju inte prata, men det kan väl åtminstone låta lite när hon går, och så kanske hon kan få vissla.”

Det är roligt att vissla”, sa Nejlika.

Jaja”, sa Olle. ”Anden, ge tillbaka Elvan alla andra ljud utom förmågan att tala.”

Alla vände sig mot anden i flaskan. Anna såg särskilt nöjd ut.

Anden å andra sidan såg ilsken ut och slog ihop sina händer, så att det kändes som ett blixtnedslag i Olles huvud. Plötsligt föll han och landade på knäna och handflatorna. Det gjorde jätteont.

Olles pappa sprang emot honom för att ta hand om honom. Men mitt i ett steg försvann pappa. Chipsen och drickorna dunstade bort. Jultomten vände sig mot Olle och täcktes med is igen och blev stilla.

Och till sist skakade Nejlika till. När han fick syn på Olle skrek han:

Din lilla råtta! Jag ska trolla bort dig som jag gjorde med enhörningarna!”

Han sprang emot Olle, men innan han hade kommit fram hade Olle, Elvan och Anna hamnat i andens grotta igen. Anden själv pekade mot labyrinten. Olle var förvirrad.

Varför tog du tillbaka alla önskningar?”

Det var du som tog tillbaka en önskning, och då tog jag tillbaka allihop. Så fungerar det”, sa anden. ”Jag lät Nejlika vara kvar i ingenmanslandet eftersom han borde vara snäll, men det är allt. Gå nu.”

Elvan prövade att vifta med ena handen och nu lät det om henne, men hon såg inte nöjd ut för det.

Människor!”

Som en bekräftelse på Elvans bittra kommentar började andens grotta att skaka. Småstenar började falla och snart också lite större stenar.

Tunnelbygget!” sa Olle.

Oj! Ja, jag kanske ska skicka er tillbaka till rätt tid också…” sa anden förläget och satte sig ner. ”Nu är ni i 1958 igen.” Sen pekade hon igen så att de skulle gå.

Olle ledde vägen mot labyrinten, men när de nästan var framme hörde de klapp-klapp-ljudet igen.

Nejlika är på väg hitåt igen”, sa Olle och såg sig omkring.

Snårskogen var visserligen ganska tät, men alla tre insåg att det inte skulle dröja länge innan Nejlika skulle hitta dem om de gömde sig där. Anna tittade omkring sig och så drog hon tag i Olles hand.

Vart ska vi?” frågade Olle.

Anna ledde honom och Elvan mot andra sidan skogsdungen. De hukade sig, gömde sig bakom träden och spanade ifall Nejlika skulle råka komma ut ur labyrinten just då.

Helt plötsligt var Anna borta. Olle letade bland träden, men han såg henne inte. Elvan stod stilla, tätt tryckt mot ett stort träd. Hon pekade längre bort, och där såg Olle hur Anna hoppade vig som ett rådjur över stockar och stenar. Han satte efter henne. Men snart var hon borta igen. Och när Elvan hann ifatt Olle kunde inte hon heller se vart Anna hade tagit vägen. Han svepte med blicken över alla träd, men såg inget förutom träd och buskar.

Var är du?”

Olle gick fram till den lummiga busken där han hade sett henne senast, och förväntade sig att Anna skulle vara gömd i busken, men det fanns ingen där. Det fanns bara ett dike.

Olle väntade på att Elvan skulle komma fram, och sen gick de ner i diket tillsammans. Buskarna dolde ingången ordentligt.

Diket var en halvmeter brett och lika djupt, och verkade inte alls jordigt eller sandigt, utan snarare glatt som polerat trä. Men snart blev diket desto djupare. När diket var lika djupt som Elvan var lång började gången slutta brant ner.

Olle vände sig mot Elvan och log, men Elvan såg inte särskilt glad ut, så Olle satte sig ner och åkte iväg.

Han landade på fötterna i en mjuk gräsmatta. Bortanför gräsmattan fanns en sagolik skog och en porlande bäck. Anna satt i gräset och väntade på honom, så han formade en tratt av sina händer.

Kom, Elvan, det är fantastiskt här”, sa han.

Olle tittade efter Elvan. När hon till slut kom var det inte glidande utan flygande. Hon landade strax bredvid dem.

Jag brukar komma hit. Det är så vackert här, som i en saga. I själva verket är det här sagornas värld. Vi kan nog gömma oss här tills Nejlika har gett upp.”

Förr eller senare kommer han hit”, sa Olle.

Ja, fast vi är skyddade av Barriären.”

Barriären?” sa Olle.

Den där tunneln. Här innanför går tiden mycket långsammare än i skogen utanför.”

Går tiden långsammare?” sa Olle. ”Hur går det till?”

Elvan drog upp ena ögonbrynet fundersamt och överröstade Olle.

Hur mycket långsammare?”

Ja just ja”, sa Olle. ”Vi har bråttom om vi ska hinna rädda Mythia.” Han tittade på sin klocka. ”Idag är det den 15:e december.”

Jag vet inte hur stor skillnaden är. Men tiden där ute går fortare. Man kan vara här inne i någon timme, och det motsvarar en dag där ute. Mor skäller ofta på mig för att jag försvinner.”

Då måste vi tillbaka snart. Men Nejlika har säkert redan varit där uppe och gått igen.”

Säkert”, sa Elvan sarkastiskt och suckade djupt.

Vad är det med dig?” sa Olle.

Vad är det med mig?!” sa Elvan. ”Du gjorde mig ljudlös. Du tog bort min förmåga att flyga. Du blev alldeles önsketokig. Vad är det med dig?”

Olle satte sig ner i gräset. Han lutade ner huvudet och under flera sekunder sa han ingenting.

Förlåt”, sa han sen. ”Jag vet inte vad som flög i mig.”

Du blev önsketokig”, sa Elvan vasst.

Jaja, men varför blev jag önsketokig?” sa Olle.

Anna klappade Olle på axeln.

Du var trött. Du kanske behövde leka lite. Hur länge var det sen du lekte? Du verkar så allvarlig.”

Jag måste ju rädda Mythia”, sa Olle.

Men du är ju bara… Hur gammal är du?”

Tolv.”

Du är ju bara tolv år”, sa Anna fundersamt. ”Hur kan jag då vara … din mormor.”

Du kommer att bli hans mormor om sisådär 30 år”, sa Elvan. ”Och allt det här är väldigt intressant, men vi har ingen aning om när Nejlika kommer, och tiden där ute går mycket fortare, så jag tror att det vore bra om vi förberedde oss lite för när han kommer.”

Olle och Anna blev lite skamsna.

Du har rätt”, sa Anna. ”Men hur?”

Olle har säkert några idéer”, sa Elvan bitskt. ”Han brukar ha massor av idéer.”

Jag har en idé”, sa Anna innan Olle hade hunnit tänka efter. ”En av oss gömmer sig, medan de andra är kvar här på gräsmattan och börjar prata med Nejlika. Sen kastar den som har gömt sig en sten i huvudet på Nejlika, och då kan vi fly.”

Du glömmer inte något?” sa Elvan. ”Hur ska vi komma hem till vår tid om Nejlika ligger här avsvimmad? Vi kanske ska vänta på att han vaknar, och när han vaknar så kallar vi honom ’snäll’, och hoppas att han skickar Olle och mig 45 år framåt i tiden med ett sista ’Maracas Caracas’?”

Då hördes en röst ovanifrån:

Om det är ett ’Maracas Caracas’ ni vill ha, så ska ni gärna få det!”

Alla tre vände sig om och fick se Nejlika som långsamt svävade ner för rutschkanan, just som han ropade:

Maracas Caracas!”

Olle kastade sig undan för blixten som kom ifrån Nejlikas trollspö. Han sprang mot skogen. Anna och Elvan sprang strax bredvid honom. Nästa blixt träffade nästan Olles fot, så han slängde sig över en trädrot för att ta skydd. Han landade rakt i bäcken.

Elvan och Anna tog också skydd, bakom varsitt träd. Men de var inte säkra för Nejlikas blixtar som fick små brinnande flagor att flyga kring träden. Elvan vände sig om och skulle just springa iväg när hon krockade mot ett träd och ramlade baklänges. Hon hann inte resa på sig innan Nejlika var där.

Olle kravlade i bäcken mot Anna som satt nerkrupen bakom ett träd som hade vält. Hon var alldeles blöt i håret och såg väldigt rädd ut. När Olle kom fram till henne trodde hon att det var Nejlika som kom för att skicka en blixt på henne. Olle viskade:

Det är jag, Olle. Ta det lugnt. Jag ska ordna det här. Inget kommer att hända.”

Men just då började hans ficka att skaka och hoppa, och snart hade tre små, lysande varelser klättrat ut. De gäspade och sträckte på sina runda kroppar.

Har vi missat något?” sa det röda fnyttet med sin pipiga röst.

Åh, är vi i kung Dandos rike?” sa det gröna fnyttet.

Vi gillar sagornas värld”, sa det blåa fnyttet.

Fast det är krångligt att hålla reda på dagarna.”

Anna backade och var på väg att skrika. Olle höll för hennes mun.

Det här är fnytten. Och det här är min mormor”, viskade han. ”Försök att vara tysta nu, för Nejlika jagar oss.”

Fnytten höll sina små fingrar för sina små munnar för att visa att de förstod, men de såg väldigt rädda ut.

Sitt kvar här, så ska jag se vad Nejlika håller på med.”

Han ålade tillbaka genom bäcken, men innan han ens hade hunnit fram till kanten av bäcken slog en blixt ner i gyttjan framför honom så att Olle fick lera i hela ansiktet. Nejlika tittade fram över kanten.

Det är ingen idé att du försöker fly, lilla människa”, sa Nejlika sammanbitet.

Olle reste sig långsamt.

Okej, jag är din fånge. Vad vill du göra nu då?”

Nejlika ryckte tag i Olles jacka och drog fram honom på gräsmattan, mot Elvan.

Vad vill alla elakingar?” skrattade Nejlika. ”Jag vill döda er så klart.”

Men varför det? Det är ju inte särskilt elakt.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Du kommer väl ihåg vad vi pratade om? Allt du gör leder till något gott.”

Där har du fel”, sa Nejlika triumferande. ”Hur skulle det kunna komma något gott ur av att jag dödar er? Det måste ju vara riktigt elakt, till exempel mot dina föräldrar.”

Olle kunde inte ens tänka sig hur hans föräldrar skulle reagera om han skulle dö inuti Mythia. De skulle antagligen inte ens få veta var han var. Om inte hans mormor berättade vart han hade tagit vägen. De skulle aldrig få veta.

Ja, det är sant”, sa Olle med gråten i halsen. Han kunde knappt tänka. ”Men tänk om vi gör något elakt medan vi är här som inte hade hänt om vi inte hade varit här.”

Vad menar du?” sa Nejlika.

Elvan förstod vart Olle ville komma och lade till:

Tänk om vi råkar släppa loss drakarna.”

Eller om vi har med oss någon sjukdom som det inte finns något botemedel för ännu.”

Nejlika funderade en stund, och sen sa han irriterat:

Nu blir jag osäker. Hur ska jag veta vilket som är mest elakt nu?”

Du ser”, sa Olle fundersamt och gick emot Nejlika. ”Vi är elakare än vad du är, och därför får du inte stå i vår väg.”

Ah!” ropade Nejlika förtvivlat. Han stampade med fötterna och skakade på händerna.

Jag kan inte bestämma mig nu. Jag måste ha lite mer betänketid.”

Han högg i luften mot Olle och Elvan med sitt trollspö. Sedan kastade han lite pulver över sig själv och försvann med en puff!

Under tiden kände Olle en fruktansvärd längtan efter att blåsa upp underläppen och säga ’Rrrooaapp’.

Olle”, ropade Anna. ”Du ser ut som en groda.”

Olle trodde att Anna skojade och tänkte skoja tillbaka. Men när han skulle gå fram till henne upptäckte han att det var lättare att ta ett jätteskutt. När han landade såg han att det var långt kvar, så han hoppade igen och igen och igen.

Snart hade han glömt av Anna och Elvan och fnytten, eftersom han hade fått syn på en fluga. Han stack efter den med sina kraftiga bakben och sträckte ut sin långa tunga.

Anna vände sig om efter Elvan, men Elvan fanns inte där.

Var är du?”

Det enda som stack upp ur gräset var en hög blomma. Anna tittade på blomman. Hade den stått där förut?

Elvan?” sa Anna och gick fram till blomman. ”Förresten, hur skulle du kunna svara?”

Hon tittade närmare på blomman. Det gick inte att se om det var Elvan eller inte.

Om det är du, Elvan, så försvinner du nog inte, men det kanske Olle gör. Jag kommer tillbaka.”

Hon hoppade över bäcken och letade efter den lilla grodan medan hon ropade på Olle. Fnytten följde efter. Anna var inte beredd på att de skulle flyga så nära. Hon ryckte till. Fnytten blev lika rädda de och ryckte också till.

Vi vill bara hjälpa till”, sa det gröna fnyttet.

Det får ni väl”, sa Anna. ”Ni kan leta där borta.”

Fnytten flög över bäcken och spanade, medan Anna bläddrade bland de längre grässtråna nere vid vattnet.

Hon fick nästan en chock när något hoppade upp. Grodan skuttade iväg, och Anna sprang efter den, vilket stressade upp grodan ännu mer. Jakten gick över gräs och rötter, tills grodan hoppade ner i en annan del av bäcken och simmade iväg. Anna sprang efter ner i vattnet.

Olle, jag vill ju bara hjälpa dig”, sa hon och stack ner armarna i vattnet. ”Kom, det är bråttom.”

Hon missade grodan eftersom den vek av åt ett annat håll. Anna vadade vidare. Vattnet blev grumligare så Anna fick svårare att se vart grodan simmade, men hon fortsatte att sticka ner händerna.

Tredje gången fick hon tag i den hala men sträva grodan. Hon höll den så att den inte skulle kunna rymma igen.

Är det Olle?” sa det blåa fnyttet.

Ja”, sa Anna och gick ur bäcken. Hennes skor var alldeles fulla med vatten och hon frös lite.

Mer hann hon inte tänka. Det stod någon vid blomman som egentligen var Elvan.

Det var en kille. Han var omkring tjugo år gammal och var väldigt stilig, med ett ansikte som var både klokt och modigt. Han hade mantel och svärd, och han stod på huk vid blomman.

Nej”, skrek Anna, men killen hade redan plockat Elvan-blomman.

Han såg förvirrat på den unga flickan och de små varelserna som kom emot honom.

Det där är ingen vanlig blomma”, sa Anna.

Jag vet, fagra mö. Det är en älvdroppe.”

Det är Elvan”, sa Anna och hytte mot honom med grodan, men killen verkade inte förstå. Han verkade snarare mer förvånad.

Fagra mö, min situation kräver en älvdroppe.”

Vad ska du med Elvan till?” sa det gröna fnyttet.

Killen tittade på fnytten, innan han bestämde sig för att det var bättre att fortsätta prata med flickan.

Fagra mö, älvdroppar är allom bekanta för att kunna hjälpa till med svåra beslut.”

Vad märkligt du pratar”, sa Anna och sträckte sig efter blomman. ”Kan jag få min vän nu?”

Fagra mö, jag önskar att jag kunde erbjuda er blomman, men det kan jag inte.”

Han lyfte upp Elvan och skulle just rycka av ett av bladen när Anna smet fram och ryckte den ifrån honom.

Det här är en förtrollad älva”, sa hon.

Men samtidigt gjorde hon en gest, och då tappade hon grodan. Grodan tog naturligtvis chansen och hoppade tillbaka till bäcken.

Anna försökte springa efter grodan Olle, men då tog killen tag i henne.

Ursäkta mig, fagra mö, men ni har min älvdroppe. Jag behöver den för att avgöra om prinsessan kommer att älska mig eller inte. Min far konungens spågubbe har sagt att vi ska gifta oss, men jag vill vara säker. Ge mig blomman så får ni springa efter er ’vän’ grodan…”

Vilken prinsessa?” sa Anna. ”Vad pratar du om? Och vem är du egentligen?”

Jag ber om ursäkt, fagra mö, för att jag inte introducerat mig. Jag är prins Bello från kung Arkanders rike. Jag är här för att–”

Anna hörde inte slutet av prins Bellos förklaring, för hon vände sig mot skogen med en fundersam min och sprang iväg mot bäcken. När hon kom närmare såg hon att hon hade hört rätt. Det var någon i skogen. Hon smög närmare för att se vem det var.

Prins Bello och fnytten kom snart ifatt Anna. Prinsen skulle just ta ifrån Anna blomman när han också fick se figuren som kom ut mellan två träd.

Det var en flicka i samma ålder som prins Bello. Hon bar en lång klänning och ett flor som hängde ner från en hög strut på hennes huvud. Hon var bedårande vacker. Prinsen blev helt stel. Han flämtade fram:

Prinsessan Denelene. Hon är lika skön som de har berättat, och mer därtill.”

Anna smög närmare, men prinsen högg tag i henne och höll fast henne. Han viskade:

Om prinsessan hittar oss här kommer hon tro att vi smygtittar på henne.”

Men det är ju det vi gör”, viskade Anna tillbaka.

Det är visserligen sant, fagra mö, men vi kan inte låta prinsessan få veta det. Hur skulle prinsessan i sådana fall kunna älska mig? Vi måste gå.”

Prins Bello försökte dra med Anna därifrån, men hon var strängt upptagen med att se vad prinsessan gjorde. Hon stod i profil och tittade på något i sin hand. Vad var det?

Det var en groda.

Det måste vara Olle”, väste Anna.

Men innan Anna hade hunnit göra något lutade sig prinsessan fram och pussade grodan på munnen. Prins Bello slutade att dra i Anna. Han blev som förstenad.

Plötsligt orkade prinsessan inte hålla grodan i handen längre, för grodan förvandlades till en pojke, grodan förvandlades till Olle.

Olle spottade ut resterna av en fluga ur munnen. Prinsessan kunde inte sluta titta på honom och fnissade när Olle tittade på henne.

Jag heter Denelene, dotter till den mäktige kung Dando” sa prinsessan. ”Vem är ni, min dyre prins? Och hur kom det sig att ni har varit en groda?”

Jag är ingen prins”, sa Olle. ”Jag heter Olle. Tack för att ni hjälpte mig, men nu måste jag gå så att jag kan rädda julen.”

Prinsessan lutade sig över honom och sa lugnande:

Ni verkar lite yr, prins Olle, men min trollkarl Sollerin har säkert någon salva så att ni snart blir frisk.”

Hon blir lite generad och tittade ner i marken.

Ni måste bli frisk så att vi kan gifta oss inom kort.”

Gifta oss?” frågade Olle. ”Men–”

Kom så får ni se det slott som kommer att bli vårt”, sa prinsessan och drog med sig Olle.

Kvar i skogsbrynet satt fnytten på Annas arm.

Ska vi frita honom?” sa det röda fnyttet.

Det måste vi”, sa det blåa fnyttet.

Här i sagornas värld måste ju prinsen få prinsessan”, sa det gröna fnyttet.

Och Olle är ju ingen prins”, sa det röda fnyttet.

Prins Bello, vad–”

Anna såg sig om, men prinsen hade försvunnit.

Landet Mythia:Kapitel 19

Kapitel 19: Anden i flaskan

 

Nejlikas skratt ekade fortfarande när Olle ryckte tag i Nejlikas trollspö och sprang mot en av dörrarna. Nejlika vrålade:

Dumma människa, du kan inte trolla med mitt trollspö. Maracas Caracas!”

Vips fick Olle en stöt av trollspöet. Han släppte det reflexmässigt. Men trollspöet landade aldrig på marken. Istället blev det hängande i luften, där det svävade mot Nejlikas väntade hand.

Mitt i luften slog Elvan till trollspöet så att det flög iväg, landade och rullade vidare på marken. Nejlika sprang genast efter sitt trollspö. Under tiden knackade Olle på en av dörrarna och drog med sig Elvan in. Dörren stängdes innan Nejlika hade hunnit vända sig om.

Elvan studerade omgivningarna. Det var en smal gång med släta väggar. Längst bort på andra sidan fanns ett ljust hål.

Snyggt jobbat, Olle. Vi är i Nejlikas värld.”

Det finns värre problem”, sa Olle. ”Hur ska vi ta oss hem härifrån? Nejlika lär ju knappast hjälpa till.”

Snälla, Olle, vi förstår inte”, sa det röda fnyttet.

Vad är det som har hänt?” sa det gröna fnyttet.

Nejlika säger att vi är i Mythia, fast för länge sen. Långt innan de började bygga tunneln. Jag är inte född än. Inte ens min mamma och pappa är födda än.”

Hur går det till?” sa det blåa fnyttet och gäspade. De andra fnytten gäspade också. Och gäspade igen. Det smittade Olle, som höll för sin mun för att inte gäspa. Han hade inte tid att sova eller vara trött nu.

Jag vet inte”, sa Olle. ”Men snart kommer Nejlika att hitta oss om vi inte gömmer oss.”

Då ramlade fnytten ihop i Elvans hand.

Vad är det som händer?” sa Elvan försiktigt.

Vi är trötta”, sa det gröna fnyttet.

Leta reda på–” började det röda fnyttet.

Anden–” sa det blåa fnyttet och dubbelsomnade.

”– i flaskan…” sa det gröna fnyttet.

De andra fnytten dubbelsomnade också. Olle lade försiktigt fnytten i sin ficka.

Okej”, sa Olle. ”Var bor anden i flaskan? Snabbt!”

Ingen aning”, sa Elvan.

Då öppnades dörren och Nejlika kom in. Olle och Elvan rusade in i labyrinten och letade sig igenom de smala gångarna. En återvändsgränd. En till.

Backa”, viskade Olle.

De lyssnade noga efter Nejlikas hasande tofflor, men de hörde inget. Hade han inte följt efter dem i labyrinten?

Maracas Caracas!”

Olle och Elvan stelnade. De höll andan och väntade på vad som skulle hända. Snart hörde de ett ljud som lät som långsamma applåder. Klapp-klapp-klapp. Olle satte örat mot väggen men han hörde fortfarande inte vad ljudet kom ifrån.

Det där ljudet kan vara vad som helst”, sa Olle.

Men knappast något bra”, sa Elvan.

Hon drog iväg åt andra hållet, och Olle följde efter. Ljudet fick honom att rysa. Plötsligt gick det fram för både Olle och Elvan var ljudet kom ifrån. En av väggarna flyttade sig och klappade i den motsatta väggen. Sedan smällde två andra väggar ihop.

Han bildar en rak väg genom labyrinten”, sa Olle.

Och vi får ta alla omvägar”, sa Elvan allvarligt.

Två av väggarna flyttade sig. Då drog Elvan tag i Olles arm och kastade sig in i springan mellan väggarna. Olle höll på att fastna med ryggsäcken, men Elvan drog hårt och rusade vidare i en annan tillfällig öppning.

Så sprang hon rätt in i någon!

Men det var inte Nejlika. Det var en flicka i Olles ålder. Hon reste sig upp och backade av rädsla. Hon hade märkliga kläder: en kjol som räckte till vaderna, skor med spännen, en blus som var knäppt ända upp till hakan och en rosett i håret.

Nejlika kommer snart”, sa Olle. ”Kom!”

Han drog med sig flickan, och så sprang de vidare, väntade och kastade sig fram.

Vart ska vi?” fick flickan fram.

Först och främst bort från Nejlika, men sen vill vi komma hem, så vi måste ta oss till anden i flaskan”, sa Olle medan han väntade på att en vägg skulle flytta sig.

Jag vet var anden i flaskan bor”, sa flickan.

Vet du?” frågade Elvan.

När väggen öppnades tog flickan Olles hand och ledde vägen. Men hon ledde dem mot Nejlika, inte ifrån honom. Olle stannade.

Vart ska vi?”

Ni skulle ju till anden i flaskan”, sa flickan. ”Det är här borta. Vi är snart där. Jag har varit där hundratals gånger.”

Klapp-klapp lät väggarna och nu hördes Nejlikas hasande tofflor tydligt.

Okej”, sa Olle.

Vad sa?” sa flickan.

Led vägen”, sa Elvan.

Flickan tog Olles hand och fortsatte snedda genom de öppningar som kändes som om de ledde åt fel håll, men plötsligt fanns det ingen vägg framför dem, bara en skogsdunge. Den var ovanligt tyst, men det växte mycket sly och småbuskar längs marken. Flickan höll undan grenarna så att Olle och Elvan inte skulle få dem i ansiktet tills de kom fram till en annan lodrät stenvägg. Nejlika skulle få svårt att hitta dem här.

Olle och Elvan följde efter flickan längs stenväggen, men snart öppnade sig väggen till en grotta. Grottan var inte så djup som de trodde, även om den var mörk.

Åh, besökare”, sa en mjäkig röst.

Någon tände ett stearinljus. Rösten tillhörde en liten kvinna med flottigt hår, utstående tänder och stora glasögon. Hon satt på en sten, men nu reste hon sig.

Är det Svenne och hans orkester? Nej, ni har inga instrument. Tusan. Jag har beställt lite underhållning, men bandet dyker aldrig upp.”

Hon gnäggade fram ett skratt medan hon borstade av några stenar bredvid sin egen sten.

Nej, ni är här för önskningarna förstås. Ja, vad skulle man annars komma hit för?”

Är det du som är anden i flaskan?” sa Olle.

Ja, det är det allt” sa den lilla kvinnan och blinkade med båda ögonen.

Vi blev hitskickade av fny… Förlåt, var har du flaskan då?”

Ja, är den så viktig, då kan jag väl ta fram den…”

Så du är anden i flaskan utan flaskan?” sa Elvan.

Jo, men en havsörn är ju inte i havet hela tiden, och en svärmor behöver ju inte prata som en buse bara för att hon är en svärmor”, sa anden och visade åter upp sina stora tänder för Olle. ”Jag är anden i flaskan lika säkert som du är Olle, du är Elvan, fnytten ligger i Elvans ficka och det där är–”

Då hörde Olle hur det prasslade i buskarna. Han vände sig om. Där kom Nejlika med trollspöet höjt. Olle skyndade sig att säga:

Kan jag få mina önskningar?”

Ja, önska på”, sa anden och blinkade med båda ögonen.

Då önskar jag att Nejlika blev snäll”, sa Olle.

Jag hatar ordet sn–” började Nejlika, men sen tystnade han. När han hade stannat började han istället vissla på en glad melodi medan han stampade takten med ena foten och viftade med trollspöet.

Jag gillar melodin”, sa anden.

Det där är ju dansbandsmusik”, sa Olle ogillande.

Ja, jag älskar dansbandsmusik”, sa anden och visade upp sina framtänder.

Vad är dansbandsmusik?” sa flickan.

Musik totalt utan känsla”, sa Elvan och suckade.

Åh, nej”, sa anden passionerat. ”Det är det största bidraget till musikhistorien sen stämsången för så där en tusen år sedan. Det är hjärta, och smärta, och en klangfärg som bara överträffas av… deras… fantastiska musikslingor…”

Anden tittade omkring sig, och insåg att hon antagligen var ensam om att gilla dansband. Olle tog tillfället i akt att ställa frågan som han hade grunnat på länge. Han vände sig till flickan.

Vem är du?”

Ja, som jag försökte säga förut…” sa anden. ”Det där är–”

Jag heter Anna”, sa flickan och sträckte fram handen och neg.

Det är din mormor”, sa anden.

Va?” sa Olle.

Mormor?” sa Anna.

Då kom Nejlika närmare och harklade sig försiktigt. Elvan spände sig lite, men Nejlika lyfte artigt på sin trollkarlsstrut och sa:

Ursäkta om jag stör här i samtalet, men jag ville bara påminna unge herrn om de andra önskningarna.”

Olle och Anna var fullt upptagna med att försöka förstå att de var släkt.

Det vore ingen dum idé”, sa anden.

Så, då har jag två önskningar kvar? Jag vill inte slösa bort dem på vad som helst”, sa han och tänkte efter.

Nej, det där med tre önskningar, det är bara för amatörer”, sa anden och rynkade på näsan så att glasögonen åkte ner. ”Och jag är ingen amatör.”

Om jag tillåts komma med en observation… Det är fullständigt uppenbart”, sa Nejlika och kysste anden på handen.

Men vad betyder det? Får jag bara en önskning? Är det för att vi inte frigav dig från flaskan?”

Är vi tillbaka till flaskan nu igen?” sa anden. ”Jag bor i flaskan när jag är ute på tjänsteresor. Då ser jag precis vart jag ska. Nej, jag pratar om att du har hur många önskningar på dig som helst.”

Hur många som helst?” sa Elvan och tog sats för att önska något.

Men det är bara Olle som får önska. Jag klarar bara av en önskare i taget. Det är inget personligt, men han frågade först.”

För min del är jag positiv till att det var just Olle som får önska”, sa Nejlika och gav Olle en vänlig nick.

Okej”, sa Olle. ”Då önskar jag att vi kommer tillbaka till 2003.”

Han tittade förväntansfullt på anden. Men anden rörde sig inte nämnvärt, förutom att hon kliade sig på rumpan och gnolade lite på Nejlikas melodi. Till slut blev Olle tvungen att fråga:

När uppfylls den där önskningen?”

Ja, den är redan uppfylld”, sa anden och flinade. ”Vi är i 2003.”

Men vi är ju inte i ingenmans– ” sa Olle, men sen förstod han. ”Vi är i 2003, fast i din grotta, och inte dit Nejlika skickade oss. Jag trodde… Jag måste alltså vara tydlig med vad jag önskar.”

Anden gick fram till Olle och buffade till honom på armen.

Nu blir jag riktigt imponerad, Olle. Du är listig. Ja, det brukar ta de flesta som kommer hit ett tag innan de förstår hur det fungerar. Ja, jag minns särskilt en som önskade sig så mycket pengar att han kunde simma i dem. Och det fick han. Då höll han på att drunkna. Så han ville inte ha dem längre. Då tog jag bort hans önskningar. Han borde ha önskat sig att han kunde simma i pengarna först…”

Hon gnäggade till. Nejlika sympatiskrattade, men de andra tyckte inte att det var särskilt roligt.

Ja, fortsätt du”, sa anden till Olle.

Då önskar jag att tunneln som ska gå genom det här berget aldrig hade blivit godkänd, och att tunnelbygget aldrig hade satt igång. Och inget annat får hota det här berget i framtiden, eller i dåtiden heller.”

Olle väntade på någon typ av rörelse från anden, men hon bara stod där.

Har du uppfyllt mina önskningar?” sa Olle till slut.

Varför önskar du inte att få se berget utifrån?” sa Elvan.

Bra idé”, sa Olle. ”Jag önskar att vi allihop ska förflyttas så att vi kan se det ställe där tunnelbygget brukade vara, fast där det inte är, i nutid.”

Vips befann de sig utanför berget och tittade på en vanlig bergssida. Det fanns inga maskiner, inga baracker och ingen tunnel där.

Okej, då önskar jag att jultomten ska bli sig själv igen, och att den där isen omkring honom ska försvinna, så att han kan åka iväg till alla barn. Och så vill jag att vi får se honom.”

Olle hann knappt blinka innan han stod bredvid jultomten i ingenmanslandet tillsammans med de andra. Jultomten såg självsäker ut och var helt fri från snö.

Välkomna”, sa han. ”Åh, Nejlika, du ser annorlunda ut.”

Jag är snäll nu”, sa Nejlika.

Då kan det nog finnas ett paket till dig också i säcken”, sa jultomten och skrattade.

Nejlika rodnade och böjde ner huvudet. Olle fortsatte:

Då önskar jag–”

Olle, det räcker väl nu? Allt är ju fixat”, sa Elvan.

Bara en sak till. Jag önskar att min pappa ska komma hem innan jul, eller jag menar att han ska komma hit nu.”

Olle, vad gör du här?”

Den välbekanta rösten ekade lätt i ingenmanslandet. Olle vände sig om och rusade fram till pappas väntande famn. Han såg precis ut som Olle mindes honom: mystiska bruna ögon, rufsigt hår och starka armar.

Du trodde väl inte att jag skulle missa den här julen?” sa pappa.

Kom ni ända upp?” sa Olle.

Äsch, det är vägen ner som är farlig”, sa pappa. ”Det är det alltid. Jag och Mugge och Hiang, vi fastnade i en skreva på 7 500 meters höjd. Mugge hade förfrusit tårna på vänster fot, och–”

Men hur kom ni ner?” sa Olle.

Jag vet inte. Jag vet inte ens hur jag kom hit, eller var de andra är.”

Olle tittade bort mot anden.

Det spelar ingen roll, pappa. Nu kan vi fira jul tillsammans med mamma och mormor.”

Underbart”, sa pappa. ”Kom så–”

Vänta”, sa Olle och gick fram till anden. ”Jag vill önska en sak till. Jag vill att min mamma ska vara ledig under julen, minst tre dagar före jul och tre dagar efter. Tack.”

Ja, var det något mer?” sa anden.

Nej, det är bra nu”, sa Elvan.

Olles pappa tittade på alla märkliga figurer som stod omkring honom och Olle. En var utklädd till jultomte, en hade vingar på ryggen, en hade stora framtänder och skrattade gnäggande hela tiden, en liten tant, en som hade en strut på huvudet, och en ung flicka som hade väldigt gammaldags kläder på sig. Men Olle verkade veta vad som pågick, så när Olle gick följde pappa efter. Sen gick Olle tillbaka.

När du ändå är här…” sa han till anden. ”… så önskar jag att våran fröken ska bli normal igen, fast efter jul. Och att vi får–”

Olle, ta det lugnt!” sa tomtemor.

Sluta önska”, sa Anna.

Men vi behöver en ny bil också, eftersom den gamla aldrig startar. Det vore bra med en som inte drar så mycket bensin, men som hela familjen får plats i.”

Olle, tyst!” sa Elvan.

Och så vill jag åka på semester med familjen efter jullovet”, sa Olle och tittade på pappa. ”Klippiga bergen blir väl bra, så att vi kan klättra allihop? Förresten tror jag att det skulle vara bra med en cykel så att mormor slipper skjutsa mig till skolan.”

Olle”, sa Elvan. ”Du är önsketokig.”

Nej, jag får hur många önskningar som helst”, sa Olle. Det riktigt lyste i hans ögon när han tänkte på allt som han kunde önska sig.

Då kastade sig tomtemor, Elvan och Anna över honom och försökte hålla för hans mun. Pappa missförstod allt och drog bort Anna. Han fick tag på tomtemor och drog bort henne också. Han fick tag i Elvan, men henne orkade han inte rubba.

Och snart hade Anna gett sig på Olle igen. Jultomten försökte skilja på alla, och då fick han en smäll på nosen, men det hindrade inte honom från att ge sig in i högen igen.

Till slut var det fullständigt kaos i ingenmanslandet. Och allt ackompanjerades av Nejlika och anden som visslade på en dansbandslåt och stampade takten.