Manusförfattarens guide:Är du redo?

Det här är tjugofjärde delen i min bok Manusförfattarens guide. Se fler delar här. Du får sprida det här materialet fritt, så länge du anger källa.

—

Är du redo?

Är du redo att ta dig in i branschen? Att bli en riktig manusförfattare och skriva grejer som filmas och visas och blir kritiserade och rosade? Är du beredd?

Självklart är du det!

Du sitter där och tycker att det är så självklart. Om bara någon gav dig chansen så skulle du minsann visa dem att du inte bara kan, utan att du också sopar mattan med alla andra – utom möjligen några av de allra största höjdarna.

Men annars så håller du en så hög klass att det är lite underligt att du inte redan har ett skrivarjobb. Det måste nästan vara något fel på branschen som inte har upptäckt dig. Vid närmare eftertanke är det mystiskt och oroande. Det kanske finns makter i branschen som vill hålla såna som dig utanför de avlönades skara…

Dessutom har de som redan är etablerade det så mycket lättare: de har alla kontakter, de får göra mer som de vill, och de kan ju arbeta med att skriva på heltid. Inte undra på att det är så svårt för dig att ta dig in bland dem: de har ju alla fördelar!

Men du är ju redo…

Just det gör det så mycket mer irriterande. Här sitter du och är redo att ta vilket skrivjobb som helst, och så får du ingenting. Inga uppdrag, inga pengar, och inte vinner du några tävlingar heller. Det suger! Hur kan det vara så snett i ett samhälle som ska vara demokratiskt, och som ska uppmuntra nya författare att komma fram, att du som är redo, inte får chansen?! Det kanske inte är så konstigt med tanke på hur branschen ser ut. Folk som sticker ut det minsta lilla får inte vara med och leka. Och du vill ju göra lite udda grejer, och det är därför som branschen inte vill veta av dig.

Spelar det över huvud taget någon roll att du är redo? Kommer du någonsin att kunna övervinna alla hinder och få din rättmätiga plats i Olympen, eller kommer ditt liv att fortsätta så här? Det är frågan.

Tänk om någon hade svaret…

***

I själva verkat tror jag att svaret på den frågan är en annan fråga. Du har läst den tidigare: Är du redo?

På riktigt, menar jag. Är du riktigt förberedd?

Då tänker jag inte på om du kan strukturera vilken berättelse som helst, om du vet vem som spelade mot Sandra Bullock i MISS SECRET AGENT, eller i vilket format Ingemar Bergmans manus är. Jag tänker på något helt annat.

Jag tänker på din blick.

I en undersökning hade president Bartlett vunnit det riktiga valet.

För att förklara vad jag menar kanske jag ska berätta varifrån jag fick idén till det här kapitlet. Jag tittade på ett avsnitt av ”Vita huset”, inte för första gången, utan snarare tredje eller fjärde gången. I avsnittet har Josh blivit skjuten och ligger medvetslös (för den som är intresserad kan jag berätta att dubbelavsnittet heter ”In the shadow of two gunmen”, från början av andra säsongen). Under tiden rullar stabens första tid tillsammans upp för våra ögon: vi får se hur de träffades och vad det var som gjorde att de valde att arbeta för att guvernör Bartlet skulle bli vald till president. Vi får se hur Leo övertalade Josh att komma och titta på ett tal av guvernör Bartlet. Vi får se hur Josh övertalade Sam (Rob Lowe) att sluta sitt jobb, därför att president Bartlet ”var på riktigt”. Vi får se hur guvernör Bartlet var lågmält grinig och svår att ha att göra med under kampanjen, och hur han förvandlades till en stor person med en grym pondus när han insett hur många som trodde på honom. Men ändå fattade jag inte att det handlade om mig – och dig.

På Bartlet syntes det tydligt. Hans blick var annorlunda. Han hade slappnat av och litade på sin intelligens. Han brydde sig om andra, därför att han inte behövde kämpa mot sig själv längre. Han hade insett var han hörde hemma. I och med att han hade blivit presidentlik var det lättare för honom att bli president.

Titta bara på riksdagens frågestunder och jämför ledarna för de största partierna med de riksdagsledamöter som är okända. Det finns en tyngd i det partiledarna säger: de har bättre koll på fakta, de har koll på praxis, de har svar på motståndarnas vanligaste argument, och framför allt verkar de lugna – eftersom de inte gör det för första gången. Nu kanske du tycker att jag ger vissa politiker mer beröm än de förtjänar – att vissa av dem pratar skit, men håll ögonen på bollen: du fattar vad jag menar, och frågan är hur de har fått den blicken. På något sätt har de ju fått den… Och då kan ju du också skaffa dig en sån.

Så är du författarlik? Det vill säga ser du ut som om du är redo för att få ett skrivarjobb? Skulle någon i branschen se på dig som en broder eller syster, eller som en nykomling? Har du den blicken? Den är nämligen det bästa tecknet på att du är redo. Folk reagerar så mycket på vilken blick man har att meriter ofta får en undanskymd roll.

Sånt är svårt att se på sig själv. Man ser det inte i spegeln. Och om man inte är i branschen är det lurigt att få en bild av hur en riktig författare ser ut. Så hur ser en riktig författare ut?

En riktig författare…

• kan prata om sina berättelser utan att flacka med blicken
• kan berättelsen baklänges och framlänges
• stakar sig inte
• får en att vilja höra slutet
• kan lyssna på andras idéer och kan improvisera utifrån dem
• menar allvar och slösar inte bort någons tid
• kan gå från personlig till professionell och tillbaka igen på mindre än en sekund allt efter situationen

Är du en sådan?

Jag börjar bli en sådan.

Jag märkte det i små doser: när jag råkade få syn på min spegelbild, när andra pratade om mig, när jag fick omdömen om det jag skrivit, när jag hade lugnat ner mig så mycket att jag kunde lyssna på mig själv och följde mina önskningar. Bilden av mig själv som lite blyg, som ett offer, som lite ensam, som en lättviktare var inte skön men den kändes tryggare än motsatsen: att jag skulle vara en tungviktare, någon att räkna med,

Den insikten smög sig på mig nästan utan att jag märkte det. Jag hade inte tänkt på mig själv som en person med pondus. I själva verket kändes den etiketten lite obekväm – som att jag måste stå för allt jag säger och gör. Men efter allt som hänt den senaste tiden – en filminspelning, ett antal svåra telefonsamtal, och ett par extrema situationer på jobbet – har jag så småningom insett att folk faktiskt lyssnar på vad jag säger. Kanske har de alltid gjort det.

Och det som är det mest fantastiska med allt det här är inte kicken för självförtroendet, för om man inte har självförtroendet i grunden så är man inte redo. (Självförtroendet kommer inte utifrån, utan från vad man gör.)

Det mest fantastiska är istället det här…

… Du sitter i telefon för att försöka få tag på den enda på Det Stora Produktionsbolaget som kan ge dig det efterlängtade första ja-svaret på frågan ifall de vill ha din berättelse eller inte. Dina vänner säger att just den personen aldrig är inne, alltid har möten och är omöjlig att prata med. När du ringer, ”råkar” personen vara inne, ”råkar” den bli på lite bättre humör, och unnar dig – av någon anledning – två minuter för ett samtal.

Sen om det blir ett ja eller inte, det är en annan sak, men du har pondusen att få saker att falla på plats. Den känslan, den är fantastisk!

Så hur får man den?

Det finns bara tre sätt att bli redo, att få den pondusen, och man måste göra alla tre:

• Du måste skaffa dig erfarenhet i att skriva = du måste ”ha skrivit”
• Du måste skaffa dig erfarenhet i att producera = du måste ha skaffat kontakter och bevisat att du kan – gång på gång
• Du måste suga i dig all kunskap som finns = du måste vara ödmjuk

Om du gör allt det, då har du garanterat en sak: att du åtminstone anser att jag har pondus. Och det är ju ändå allt som räknas…