Landet Mythia:Kapitel 1

Kapitel 1: Landet Mythia

Olle kunde inte sova eftersom smällarna skakade hela huset. Han blundade, lade kudden ovanpå huvudet och försökte komma tillbaka till sin dröm. Då kom en ny sprängning. Olle satte sig irriterat upp i sängen och tittade ut mot tunnelbygget som hade stört honom. De sprängde lite då och då så att snön skakade ner från taket på Olles hus.

Då insåg han att det var den första december. Genast blev han mycket gladare, eftersom han älskade julen på samma sätt som vissa människor gillar pannkakor och andra människor bara älskar papegojor. Han hoppade upp ur sängen och började genast öppna sina tre julkalendrar, medan han tänkte att det bara var tjugotre dagar kvar till julafton.

Då visste han inte att hela hans liv skulle förändras den dagen. Han anade inte alls att han skulle få… nä, förresten, det kanske jag inte ska berätta riktigt än. Men vi kommer dit.

I köket satt Olles mamma Kerstin och hans mormor Anna. Mamma läste tidningen, drack kaffe och lyssnade på nyheterna samtidigt, så hon märkte inte ens att Olle kom in i köket. Mormor däremot vinkade från motionscykeln, och ropade ”god morgon” lite för högt, eftersom hon alltid brukade lyssna på musik på högsta volym medan hon cyklade. Olle vinkade tillbaka, och skulle just ta fram sin frukost när telefonen ringde.

”Det kanske är pappa”, tänkte Olle, för han längtade efter att pappa skulle ringa. Pappa var på andra sidan jorden, för att bestiga världens näst högsta berg, K2. Det var inte ens säkert att han skulle hinna hem till jul.

Men det var inte pappa. Det var Kenny, Olles bästa kompis, som bodde tre hus bort. Han hade flera konstiga saker att berätta. Det var så konstiga saker att Olle knappt trodde att de var sanna.

Det visade sig att Olles skola hade brunnit ner under natten. När deras fröken hade hört talas om branden hade hon blivit så rädd och tokig att hon inte kunde jobba. Och rektorn hade varit så trött att han hade gett eleverna ett löfte: om föräldrarna lovade att se till så att barnen läste läxorna hemma, så fick eleverna vara hemma tills vårterminen började!

Vad som gjorde saken riktigt fantastisk var att när Kennys pappa hade hört att Kenny skulle få ledigt från skolan, så föreslog han genast att familjen skulle åka iväg upp till fjällen för en lång semester. Nu bjöd Kenny med Olle på resan – om han fick lov för sin mamma. Om Olle ville följa med skulle han komma hem till Kenny innan klockan elva, för familjen skulle åka prick elva, med eller utan Olle!

Olle blev så uppspelt att han lovade att han skulle komma dit innan han hade frågat mamma. Det var mest det som hans mamma reagerade på.

”Är du fullkomligt tokig?” sa hon. ”Ska du lova såna saker utan att fråga mig först.”

Då kom mormor till Olles undsättning:

”Kerstin, är inte det här rätt bra egentligen? Vi måste ju ändå flytta ut när kommunen bygger sin förbaskade tunnel genom berget, om vi inte vill lyssna på deras evinnerliga sprängningar. Om Olle nu får chansen att åka bort…”

Medan mamma funderade på vad mormor sa, blinkade mormor till Olle. Hon visste precis hur hon skulle få mamma att se Olles sida av saken. Och mindre än fem minuter senare hade Olle fått en lapp med mammas underskrift och höll på att packa sin resväska full med varma tröjor och rejäla skor.

Här kanske det är läge att berätta lite om Olle själv. Han är 12 år gammal, har brunt hår och lite utstående öron. Som jag redan har berättat gillar han julen – fast inte bara paketen, utan allt som har med julen att göra: snön, julmusiken, pepparkaksgubbarna, doften av lussebullar och stearinljus, ja, till och med mörkret och kylan går an.

Men det finns mer att känna till om Olle. Han bor i ett blått hus i byn Vallköping tillsammans med sin mamma (som är 35 år) och sin pappa (som också är 35 år). Eftersom pappa just nu klättrar i berg och mamma jobbar sent nästan varje kväll så bor Olles mormor hos dem. Det är bra, för henne kan man prata med. Det märks nästan inte alls att hon är 57 år gammal.

Annars går Olle i skolan. Hans lärarinna – hon som blev tokig – sa en gång till Olles mamma att Olle skulle kunna göra riktigt bra ifrån sig i skolan, om han ansträngde sig mer. Det är sant, men Olle kan inte låta bli att bli arg när de andra barnen retar honom för hans utstående öron, och det kan man ju förstå.

På fritiden brukar Olle hänga ihop med Kenny. De klättrar rätt ofta i bergen omkring Vallköping, och det finns ett bra berg precis bredvid Olles hus, som de ofta leker på. När Olle och Kenny inte klättrar är Olle ofta ensam, eftersom han inte har några syskon. Han har inte ens en katt att leka med, och det är nog tur för han tål inte katter.

Men åter till berättelsen…

Olle blev svettig bara av att bära ner väskan för trappan. Olles mormor sprang fram och skulle hjälpa honom men Olle satte ner väskan och tog på sig jackan.

”Är det säkert att du inte vill ha hjälp att bära ut väskan?” frågade hon.

”Nej, det är inte så långt. Var är mamma?” sa Olle.

”Hon har åkt till jobbet”, sa mormor.

”Kunde hon inte ha sagt hej då?” sa Olle.

Egentligen var han inte förvånad. Mamma verkade alltid ha bråttom till jobbet. Ibland glömde hon till och med att skjutsa honom till skolan fast hon hade lovat.

”Jaja, vi ses när jag kommer tillbaka”, sa han och kramade mormor.

”Jag har gjort i ordning några mackor åt dig. Och mamma lade lite pengar på byrån vid dörren.”

”Tack så mycket. Jag ringer när vi kommer fram.”

Men mormor fnyste lite på skoj och sa:

”Du kommer säkert att ha så roligt att du glömmer att ringa.”

Om nu saker och ting hade gått som alla hade planerat, då hade Olle tillbringat sitt jullov i fjällen. Men nu föll det sig så att Olle hade glömt något viktigt hemma – sin bergsbestigningsutrustning. Därför ställde han sin tunga resväska bakom ett träd så att det inte skulle skvätta snömodd från bilarna på den, och sen gick han tillbaka hem.

När han kom hem gick han raka vägen ner i källaren där utrustningen fanns. Källaren var inte alls så hemsk som han hade trott när han var liten, men det var inte något ställe man gick till för att ha mysigt. Särskilt inte nu, när kommunen sprängde i berget så att saker skakade ner från hyllorna. Han visste precis var alla delar av hans utrustning fanns, och hade precis plockat upp ryggsäcken med de fastspända hackorna och karbinhakarna, när han hörde en enorm smäll. Kommungubbarna var igång igen!

Han fick på sig ryggsäcken, och trädde på sig ett rep på samma sätt som hans pappa brukade göra. Då kom nästa smäll.

”Vad sjutton…”

Olle höll för ena örat samtidigt som han sträckte sig efter det andra repet. Han skulle precis ta tag i det när han kände ett luftdrag och fick se hur repet ringlade iväg i luften, som om det satt ett snöre i det. Det här var märkligt. Änden drog sig allt närmare en liten öppen lucka i väggen. Olle hade aldrig sett luckan förut. Han tog tag i repet, och plötsligt ryckte det till i handen på honom. Olle tog ett stadigt tag och släppte inte taget.

Plötsligt såg han hur rummet verkade bli större omkring honom. Bänken, dörren, väggen, allt växte! Framför Olle öppnade sig luckan som ett svart gap och svalde Olle med hull och hår…

Resan var det märkligaste av allt. Den kastade Olle upp och ner, samtidigt som allt var kolsvart. Av luftdraget att döma gick resan mycket fort. Ändå landade han mjukt.

Olle kände omkring sig på marken och upptäckte att han satt på ett platt stengolv. Han såg inte mer än ett par decimeter framför sig. Nu önskade han verkligen att han hade hunnit få tag i sin ficklampa. Han rullade ihop repet, och trevade omkring sig. På väggen bakom honom fanns en utskjutande dörrkarm. Men det fanns ingen dörr, så hur hade han kommit dit? Och vart hade han kommit?

Hallå?” ropade han och lät inte alls lika modig som han hade hoppats. Det kom inget svar, och det kanske var lika bra.

Det verkade som om man kunde gå åt båda hållen. Var det en tunnel? Det kanske var kommungubbarnas tunnel, men åt vilket håll skulle han gå för att komma ut? Olle lyssnade om det fanns några ljud att gå efter, men han hörde inget.

Däremot såg han någonting lite längre bort. Det verkade som om tre små ljuspunkter flög omkring. De kom närmare, och ju närmare de kom desto tydligare hördes också ett ljust pipande. Olle backade in mot väggen samtidigt som han tittade nyfiket. Vad var det där för något? Till slut insåg han att det var tre varelser som flög emot honom, samtidigt som de tjattrade sinsemellan. De såg ut som videungar, fast de var ungefär lika stora som en enkrona. Och de flög utan att ha några vingar, hur nu det gick till. Deras pyttesmå ben och armar var randiga, som om de hade strumpor på sig. Dessutom lyste deras magar i olika färger. En av varelserna lyste grönt, en lyste rött och den minsta lyste blått.

När de kom närmare verkade de få syn på Olle och flög snabbt närmare.

God jul, Olle”, sa den gröna varelsen.

Vad skönt att du äntligen är här”, sa den röda varelsen.

Vi har varit så rädda att du inte skulle komma i tid”, sa den blåa varelsen.

Olle förstod knappt vad de små varelserna sa, eftersom de hade så pipiga röster och pratade så fort. Dessutom tyckte han att de hade sagt att de väntade på honom. Hur kunde de veta att han skulle hamna där just nu?

Vad menar ni?” frågade han. ”Har ni väntat på mig?”

Olles frågor fick de små varelserna att börja prata i munnen på varandra, och Olle hörde bara delar av vad de sa. De sa något om att berget höll på att gå sönder och att Olle skulle rädda dem och att jultomten var i fara, och en massa annat.

Lugna ner er”, sa Olle. ”Jag förstår inget. Vilka är ni?”

Va?” sa den blåa lilla varelsen. ”Han vet inte vilka vi är. Hur kan han inte veta vilka vi är? Vi är ju fnytten.”

Fnytten, du vet”, sa den röda varelsen.

Jag har aldrig hört talas om några snitt.”

De små varelserna ryckte till som om Olle hade slagit till dem. Sen flög de omkring som tokiga, medan de sa:

Han har aldrig hört talas om oss. Och han kallade oss snitt.”

Olle blev alldeles generad.

Förlåt. Borde jag veta vilka ni är?”

De små varelserna landade på hans arm och gick bestämt uppför armen mot hans ansikte.

Vet du vem jultomten är?”

Ja”, sa Olle.

Lucia?”

Ja.”

Trollen?”

Ja.”

Älvorna?”

Ja, det är klart att jag vet. Men ingen av de där finns ju, utom jultomten, alltså, för han bor ju på Nordpolen.”

Jaha”, sa den röda varelsen med en sur min. ”Han vet vem jultomten är, men han har aldrig hört talas om fnytten. Har du aldrig hört sagan om fnyttet som flydde från draken och fick prinsessan och hela kungariket?”

Nej”, sa Olle förvirrat.

Du, Olle, det verkar som om du slog i huvudet när du kom hit till Mythia”, sa den gröna varelsen.

Jag börjar tro det jag också”, sa Olle. ”Det finns ju inga talande djur.”

Vi är inga talande djur. Vi är–”

Jag vet”, sa Olle. ”Ni är fnytt.”

Det blåa fnyttet tittade glatt på de andra fnytten och sa:

Nu känner han igen oss.”

Olle ryckte uppgivet på axlarna.

Jaja, nu vet ni vem jag är, och jag vet vilka ni är, men har ni inga namn var och en?”

Nej”, sa det gröna fnyttet.

För en gång kom det en tjej och ville låna våra namn, och vi har aldrig fått tillbaka dem”, sa det röda fnyttet.

Hon besökte Mythia, och sen när hon blev stor skrev hon massor av sagor”, sa det blåa fnyttet.

Hon hette Astrid”, pep det röda fnyttet.

Men nu är det dags att vi träffar tomtemor”, sa det gröna fnyttet.

Fnytt, sagor, Astrid, tomtemor?” frågade Olle. ”Men jag ska ju till fjällen.”

Olle tittade på sin klocka. Den var över elva. Kenny och hans familj skulle åka prick elva. Olle visste att när Kenny sa prick elva, då menade han prick elva. Han hade missat dem. Då spelade det kanske ingen roll om han följde med fnytten en liten stund… Tänk bara om Kenny hade sett det här!

Tack vare fnyttens lysande magar såg Olle att det faktiskt var en tunnel som han hade hamnat i, men den liknade ingen tunnel som han hade sett, utan snarare en korridor, för det fanns massor av tunga trädörrar på vardera sidan om gången. Och korridoren sträckte sig så långt han kunde se åt vardera hållet.

Var är vi någonstans?” frågade Olle.

Den här gången kallas ingenmanslandet”, sa det blåa fnyttet.

Vi är i landet Mythia”, sa det gröna fnyttet.

Det är här alla sagoväsen bor”, sa det röda fnyttet.

Tomtar…” sa det blåa fnyttet.

Älvor…” sa det gröna fnyttet.

Troll…” sa det röda fnyttet.

Sjöjungfrur…” sa det blåa fnyttet.

Tomtar…” sa det gröna fnyttet.

Det har jag redan sagt”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast det bor ju ganska många tomtar här”, sa det gröna fnyttet.

Men, det finns ju inga troll och älvor på riktigt.”

Nej, kanske inte i På-riktigt, om det är där som du bor. Men här i Mythia finns de.”

Nähä”, sa Olle. ”Vem bor där då?”

Fnytten tittade på dörren som Olle pekade på, en kvistig och repig dörr som var svartmålad. Med ens blev alla tre fnytten gula på magen. De flög bort till andra väggen.

Där bor trollkarlen Nejlika”, sa det röda fnyttet kort.

Vad hände med era magar?” frågade Olle.

Vi gillar inte den dörren”, snyftade det blåa fnyttet.

Med de orden svängde fnytten in genom en liten springa i en dörr snett mittemot den svarta dörren och försvann. Det blev alldeles mörkt, men Olle kunde inte minnas att han hade sett något handtag på dörren. Han kände efter, och mycket riktigt var dörren alldeles slät. Han försökte gräva in fingrarna mellan dörren och dörrkarmen, men det gick inte.

Då kom fnytten ut igen.

Varför kommer du inte?” frågade det röda fnyttet.

För att jag inte kan flyga in genom den där springan”, förklarade Olle surt.

Fnytten började fnissa.

Han vet inte hur man öppnar en dörr”, sa det röda fnyttet.

Olle gillade inte att fnytten tyckte att han var dum, och han visade det genom att slå till dörren med sin knytnäve. Då gled dörren upp.

Titta, han visste”, sa det blåa fnyttet.

När Olle tittade in genom den öppna dörren fick han se en hel by därinne. Det här var inte ett rum, det var ett land! Marken var täckt med snö, och kylan gjorde att Olles andedräkt syntes som ett moln framför hans ansikte. Han gick in och pulsade närmare de små husen med de snötyngda taken medan han lyssnade.

Välkommen till Gröteborg”, sa det röda fnyttet. ”Här bor jultomten.”

Gröteborg? Vad är det för ljud?”

Det är bjällerklang. Det låter alltid så härinne.”

Olle gick vidare med fnytten vid sin sida. Han såg några renar på ett fält, och en enorm släde vid ett av husen. Inifrån husen syntes skenet från stearinljus genom rimfrostiga fönster.

De som bor här firar verkligen jul ordentligt”, sa Olle.

Fnytten flög i förväg mot dörren till ett av husen, och in genom en springa. Olle såg inget handtag här heller, så han knackade på och då gled dörren upp. Emot honom strömmade tusentals dofter: saffran, gröt, lack, glögg och knäck, alla på samma gång.

Flytt´ på dä´. Förräst´n, vem ä´ du?” frågade en röst med norrländsk dialekt.

Olle vände sig om, och bakom honom stod en liten, sur gubbe som inte räckte Olle längre upp än till magen, och då var luvan inräknad.

Jag heter Olle.”

Olle!” hördes en annan röst säga, inifrån huset. ”Släpp in honom. Han ska rädda julen.”

Gubben fnyste.

Skull´ dä va´ nåt å rädd´?”

Innan Olle hade hunnit svara hade gubben gått in i stugan med tunga steg. Den gamla gumman som hade ropat kom ut i hallen. Hon såg ut att vara minst åttio år gammal, alldeles rynkig och vithårig. Hon var ungefär lika lång som Olle. Hon torkade av händerna på förklädet, och kastade sig om halsen på Olle.

Olle”, sa gumman. ”Åh, du kom verkligen i sista minuten.”

Olle tog sig loss ur gummans grepp.

Vad pratar du om?”

Jag pratar om tunnelbygget.”

Hon studerade Olle.

Men jag ser att fnytten inte har berättat för dig vad det handlar om. Nåväl, kom in i stugan, så ska jag berätta.”

Olle följde med den lilla gumman in i köket. Det var ett gammaldags kök, med vedeldad spis och knotiga trämöbler och stora grytor. På bordet satt fnytten bredvid varsitt stort tomt fat och spottade kärnor. Tomtemor bjöd Olle att sätta sig ner.

Tunnelbygget måste stoppas”, sa hon.

Varför då?” frågade Olle.

Som svar på Olles fråga kom en enorm smäll, starkare än någon Olle känt när han var hemma. Marken skakade. Grytorna vibrerade. Fönstren dallrade. Från ljusen rann smält stearin ner på bordet. Olle sprang upp och var beredd att ta skydd, när skakningarna slutade.

Du ser själv. Om ett tag kommer tunnelbygget att rasera hela Mythia. Alla som bor här kommer att… försvinna.”

Men kan ni inte flytta till något annat ställe då? Jag och mamma och pappa blir också tvungna att flytta för att kommunen vill bygga sin tunnel.”

Gumman blev med ens sorgsen.

Vet du, från början bodde vi överallt i skogarna. Sen försvann skogarna en efter en, och vi blev tvungna att flytta in i bergen. Sen började bergen också försvinna. Det här är det sista berget vi kan bo i. Det finns inget annat ställe att flytta till. Du är vårt enda hopp nu.”

Både tomtemor och fnytten tittade spänt på honom.

Vad är det ni vill att jag ska göra då? Jag har ingen aning om hur man stoppar ett tunnelbygge.”

Jag förstår att det är mycket att lära sig, men du kommer snart att vänja dig vid Mythia. Du kanske till och med gillar det.”

Varför ber ni inte någon vuxen? Jag är ju bara 12 år.”

Det går inte. Det skulle ta för lång tid att förklara det här för en vuxen, och sen skulle de gå omkring här i Mythia och tänka på sina jobb och på vad de ska laga för mat och hur mycket pengar de får tillbaka på skatten.”

Olle skrattade och smittade tomtemor så att hon också började skratta. Men sen blev hon allvarlig.

Vi har haft koll på dig, Olle. Du är modig och klok och dessutom bryr du dig om julen. Jag litar på dig. I själva verket lägger vi alla våra liv i dina händer… Det kan bli farligt. Men du bestämmer själv om du vill göra det här.”

Ett svar

  1. […] Landet Mythia:Kapitel 1 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: