Landet Mythia:Kapitel 2

Kapitel 2: De fyra ingredienserna

Så fort Olle hade bestämt sig för att hjälpa till – hur skulle han kunna låta bli? – öppnade tomtemor sitt skafferi och visade honom en salig röra.

Titta här”, sa tomtemor och pekade in i skafferiet där alla burkar, askar, lådor, påsar och säckar hade ramlat ner från sina hyllor. Innehållet låg blandat på golvet och bildade den saliga röran. ”Det här hände vid en av explosionerna. Hur ska jag nu kunna göra gröt till jultomten?”

Vad har jultomten med tunnelbygget att göra?” sa Olle.

Tro det eller ej, men vi har redan försökt att stoppa tunnelbygget: brev till kommunen, hot, förtrollningar, dåligt väder. Allting har misslyckats. Vårt enda hopp är jultomten. För honom är ingenting omöjligt. Han kan stoppa Bernhard Fryk. Ja, det är han som står bakom tunnelbygget.”

Men vad har gröten med tunnelbygget att göra då?”

Jultomten är bara vaken en enda dag om året, på julafton–”

Va?” sa Olle.

Hur skulle han annars orka med att dela ut alla julklappar, om han inte sov ordentligt?” sa det röda fnyttet.

Ja, det är klart”, sa Olle.

Det enda som kan väcka jultomten, det är julgröten”, sa tomtemor. ”Och ingredienserna ligger där på golvet.”

Jag förstår. Så var skaffar man mer av de där ingredienserna?”

Inte var som helst, och det är där du kommer in.”

Tomtemor tog fram en papperslapp och skrev något på den. Hon visade den för Olle.

Först och främst måste man få tag på salt.”

Vi har salt hemma”, sa Olle.

Inte sådant salt som jag behöver. Det här är häx-salt. Det måste tillredas av en häxa.”

Olle läste på lappen. Nästa sak på listan var grötris.

I sådana fall spelar det kanske ingen roll att vi har ris hemma heller.”

Nej, det här riset finns bara hos trollen.”

Finns riset bara hos trollen?” sa det blåa fnyttet.

Varför måste det vara just hos trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi gillar inte trollen”, sa det blåa fnyttet.

Varför inte?” frågade Olle.

Vi gillar inte att prata om trollen heller”, svarade det blåa fnyttet.

Olle stirrade på fnytten. De var så märkliga.

Kentaurmjölken finns hos kentaurerna, va?” sa han sen.

Ja”, sa tomtemor.

Var finns grötmandeln då?”

Tomtemor suckade.

Det vet jag inte.”

Hon gjorde en paus och kliade sig på hakan.

Den enda som kanske vet var det finns grötmandlar heter Elvan.”

Olle rynkade pannan fundersamt.

Men hur ska jag hitta till de här ställena?”

Ta med dig fnytten”, sa tomtemor. ”De har nyligen ätit så det ska nog inte bli några problem.”

Men trollen då?” sa det blåa fnyttet.

Ja, kan inte Olle gå själv till trollen?” sa det röda fnyttet.

Vi får väl se. Flyg nu”, sa tomtemor.

Fnytten flög iväg. Tomtemor klappade om Olle och sa:

Du kommer att klara det här med fnyttens hjälp. De är mycket modigare än vad de tror.”

Varför gör inte du det här själv?” sa Olle plötsligt.

Jag önskar att jag kunde. Men jag måste se till så att det inte händer något med jultomten. Dessutom är jag inte lika pigg i benen som jag en gång var.”

Okej”, sa Olle. ”Jag kommer tillbaka så snart jag kan.”

 

På väg från tomtemors hus till den steniga korridoren funderade Olle på allt som hade hänt sen i morse. Först var han rädd att någon skulle sakna honom där hemma, men så kom han att tänka på att Kenny skulle tro att han hade ändrat sig, medan hans mamma antagligen inte skulle sakna honom på nästan två veckor. Och de där fyra grejerna skulle väl ändå inte ta fjorton dagar att hämta?! Han kunde ju ringa och berätta var han var, men han var inte säker på att mobiltelefonen skulle fungera här i Mythia. Förresten verkade det här stället vara väldigt mysigt, med bjällerklang, pudersnö och trevliga varelser, även om de kanske var lite underliga.

Apropå underliga, ute i korridoren väntade fnytten på honom.

Ska vi ta den där Elvan först?” sa han.

Bra idé, Olle. Hon bor här borta”, sa det gröna fnyttet och flög bort till en av dörrarna. Olle gick ifatt fnytten och knackade på dörren, som knarrade upp och visade en helt annorlunda värld än den där tomtemor bodde.

Väggarna var släta, himlen var oskyldigt grå och marken knastrade under Olles fötter. Den var nämligen alldeles full av kottar. Men det fanns bara ett enda träd i Elvans rike, och det var en stor julgran som var full med pynt och ljus. Julgranen stod strax bredvid en sliten liten koja, som var det enda huset i den lilla världen.

Varifrån kommer alla kottar? De kan väl knappast vara från en enda gran allihop?” sa Olle. Han fortsatte fram till kojan, och upptäckte att det inte fanns någon därinne. Möblerna var välta och en tallrik låg på golvet. Nog för att kojan var stökig och ostädad, men Olle tyckte ändå att något verkade fel därinne.

Det var något som var fel utanför också. Den där julgranen med stjärnan, halmänglar, smällkarameller, kulörta lyktor, små stearinljus, glitter och minijulklappar, den passade heller inte in. Varför skulle någon klä en gran utan att städa sitt hem först? Olle gick fram till granen och fick se att den inte satt fast i en julgransfot.

Det är en riktig gran!” sa han.

Vilken tur”, sa det röda fnyttet.

Ja, vi har verkligen tur idag”, sa det gröna fnyttet.

Vi är allergiska mot de där förfärliga konstgjorda granarna.”

Är ni allergiska mot plast–”

Fnytten avbröt honom.

Usch, det är förfärligt!” sa det röda fnyttet.

Vi börjar nysa”, sa det blåa fnyttet.

Det är väl inte så farligt?”

När vi nyser, då händer mest konstiga saker”, sa det gröna fnyttet.

Jag vill inte nysa”, snyftade det blåa fnyttet och kröp ihop.

Såja”, tröstade de andra fnytten. ”Vi kommer nog inte att börja nysa. Lyssna inte på Olle.”

De gröna och röda fnytten gav Olle en ilsken blick. Olle fattade piken och vände sig därifrån, och då fick han se ett ställe där kottarna inte täckte snön helt. Han gick närmare och sopade undan kottarna från området. Där fanns två helt olika spår. Det ena såg ut att vara från nätta små fötter, och Olle drog slutsatsen att det var Elvans. Bredvid dem fanns större spår, som var en halvmeter långa men smalare än hans egna fotspår.

Kom och titta”, sa han till fnytten. ”Känner ni igen spåren?”

Medan fnytten flög dit, fortsatte han att sopa undan kottarna för att se var spåren slutade. Fnytten fick se spåren, och då gulnade de på sina magar och tittade nervöst på varandra.

Det ser ut som Elvans fotspår”, sa det gröna fnyttet med andan i halsen.

Ja, fast vems är de andra fotspåren?” sa Olle.

Han hade kommit fram till slutet på spåren. Helt plötsligt försvann Elvans fotspår och de långsmala fotspåren. Det såg ut som om de hade flugit iväg.

Vilka kan flyga här i Mythia?”

Vi kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Ja, fast kan ni bära en älva?” sa Olle skarpt.

Nej.”

Älvorna kanske”, sa det gröna fnyttet.

Det här ser inte ut som fotspår efter en älva”, sa Olle. ”Och då är jag ändå ingen expert på fotspår.”

Det sägs att trollen kan flyga”, sa det blåa fnyttet.

Hur skulle troll kunna flyga?” sa det röda fnyttet.

Jultomtens renar kan ju flyga”, sa det blåa fnyttet.

Men bara med släden och jultomten”, sa det gröna fnyttet.

Vilka mer då?” sa Olle stressat.

Fnytten tittade på varandra igen. Till slut sa det blåa fnyttet:

Nejlika kan flyga…”

Alla tre fnytten blev gula igen och skakade, så rädda var de. Men Olle sa:

Då får vi gå till honom.”

 

Olle knackade på Nejlikas svarta dörr och fick en flisa i knogen.

Det här börjar inte bra”, sa han, men så gick han in i alla fall.

Därinne var det mörkt, bortsett från en ljus prick en bit bort. Marken var fuktig och lite halkig.

Har någon av er varit här förut?”

Fnytten bytte en nervös blick, och så sa det gröna fnyttet:

Oftast kommer Nejlika till de andra världarna.”

Den ljusa pricken var en rund öppning. Bortanför den fanns en kal vägg som sträckte sig oändligt långt åt båda hållen och som nådde ända upp till taket. Rakt framför dem fanns den enda ingången, en långsmal glugg. Olle kikade försiktigt in genom gluggen. Rakt fram fanns en likadan vägg, men både till vänster och höger svängde gångarna efter bara några meter.

En labyrint”, sa Olle. ”Vänta.”

Han tog fram ett rep ur sin väska och rullade ut det. Sen fäste han det under en stor sten på utsidan av labyrinten.

Nu hittar vi ut igen.”

Han gick in genom gluggen. Fnytten flög tveksamt efter. De letade sig långsamt fram mellan stenväggarna, och varje gång de kom fram till en vägg gick Olle till vänster.

 

Så fort de kom ut på andra sidan av labyrinten fäste Olle sitt rep igen.

Vi lyckades”, sa det röda fnyttet.

Ja, Olle är duktig på labyrinter”, sa det gröna fnyttet.

Jag tyckte att den här labyrinten var förfärlig”, sa det blåa fnyttet.

Men när de vände sig fick de se något ännu mer förfärligt. Nejlikas hus var stort och skraltigt, och såg ut som om det skulle kunna anfalla vilken sekund som helst.

Vi stannar helst här”, sa det gröna fnyttet.

Nej, kom nu”, sa Olle.

Han gick fram till den höga porten och knackade på. Den här dörren öppnade inte sig själv. Efter ett tag hördes ett dovt hasande och sen slängdes dörren upp, samtidigt som någon pep ilsket:

Vem är det som stör mig?!”

Framför Olle fanns de längsta fötter han någonsin sett. De hade blåa mockasiner. De långa benen som pekade upp ur skorna var insvepta i en blå kappa och stödde upp en kutryggig kropp, och på den satt Nejlikas skäggiga huvud, och allra högst satt en trollkarlsstrut. Hela kroppen var ilsken.

Åh, förlåt om vi störde”, sa Olle försiktigt.

Nu gjorde ni det! Vad vill ni?”

Vi undrar bara–”

Du är människa!” tjöt Nejlika.

Jag vet”, sa Olle. ”Men vi ville veta om du–”

Försvinn!”

Fnytten hade redan flugit tillbaka en bit, och Olle höll på att också vända, men så fick han se en liten bur bakom Nejlika. I buren satt en fet, smutsig varelse med vingar och tovigt hår. Det såg ut som en blandning mellan en älva och ett troll. Genast sprang Olle förbi Nejlika och fram till den underliga fången.

Vad är det som har hänt?”

PANG!

Olle vände sig om och fick se att Nejlika hade slagit igen porten innan fnytten hade hunnit in. Han slog för en regel och skrattade.

Nu har jag er! Soppan kommer räcka i flera månader.”

Tänker du äta upp oss?” sa Olle skakat.

Mmm, soppa på älvor är mums för magen, och med lite människa i den så blir den ännu bättre.”

Inifrån den lilla buren hörde plötsligt Olle hur Nejlikas fånge pratade:

Han har nog inte läst klart sagan om Hans och Greta än.”

Fången tittade trotsigt på Nejlika och fortsatte:

Du vet att den slutar med att häxan blir inknuffad i ugnen, va? Du vet att det fungerar med trollkarlar med?”

Olle rynkade pannan åt den konstiga fången, men innan han hade hunnit säga något hade den ilske Nejlika svarat med ett skratt:

Troll-älva, den här ugnen är alldeles för liten för mig, men den är alldeles lagom för er.”

Nejlika svängde sitt trollspö och vips hade han trollat fram en bur till. Han knuffade till Olle så att Olle ramlade in i buren, och så stängde han snabbt dörren, och låste. När Olle tittade längtansfullt på nyckeln knackade Nejlika på den med sitt trollspö, och så var den borta.

Vad du är elak”, sa Olle.

Och du är oerhört skarpsynt”, sa Nejlika. ”Jag är fruktansvärt elak.”

Hur menar du då?” sa fången i buren bredvid Olles, med en ironisk min.

Jag är ond, hemsk, avskyvärd, lömsk, stygg, usel!” skrek Nejlika.

Jag håller med”, sa älvan, ”och du kan väl knappast äta upp någon som tycker precis som du gör?”

Illvillig!” ropade Nejlika och gick därifrån.

Han läste nog synonymordlistor istället för sagor när han var liten”, sa älvan.

När Olle tittade närmare på älvan fick han se att hennes älvdräkt var söndrig och smutsig. Men hon verkade inte särskild bekymrad, och eftersom hon var betydligt äldre än honom, litade han på henne. Hon satte igång att pilla med sitt hår.

Jag heter Olle”, sa han.

Elvan”, sa hon kort och tittade på håret.

Hur länge har du… Vad håller du på med?”

Jag lär mig dansa. Vad tror du? Jag har fått något i håret.”

Vadå?”

Tuggummi.”

Är det säkert att du är en älva?”

Vad menar du? Att alla älvor inte är tjocka, lortiga och har brutna–”

Hon tystnade och tittade på sitt hår igen. Olle tittade på hennes ena vinge som pekade i en konstig vinkel och var svullen.

Oj”, sa Olle medlidsamt. ”Vad har hänt?”

Tyst, där borta!” skrek Nejlika. Han kom närmare och hytte med trollspöet mot Olle. ”Jag hatar snällhet! Finns det något menlösare och dummare än snälla varelser?!”

Då kom fnytten flygande genom en springa i ett fönster, men när de fick höra Nejlikas anfall höll de på att vända. Men Olle fick syn på dem och ropade tillbaka dem.

Vad händer?” frågade det gröna fnyttet.

Nejlika ska äta upp oss”, sa Elvan.

Han säger att han är ond”, sa Olle.

Hu!” sa det röda fnyttet.

Olle studerade Nejlika noga, och sen sa han mystiskt:

Men jag är inte riktigt säker på att jag tror att Nejlika är elak.”

Nejlika var så arg så att han skakade.

Vad menar du, din… människa? Jag är elak.”

Bevisa det då. Vad har du gjort som är elakt?”

Ja, till exempel har jag knuffat ett träd så att det förstörde en lada.”

Menar du ladan på Klistervägen?” sa Olle. ”Den skulle ändå rivas.”

Attans”, sa Nejlika. ”Men det var jag som gjorde så att den där polisen bröt benet i höstas. Jag skakade stegen så att han ramlade. Hahahaha!”

Fnytten skakade av rädsla.

Han är hemsk”, sa det blåa fnyttet.

Ja, det är jag”, sa Nejlika.

Men det var inte så hemskt”, sa Olle. ”Om han inte hade ramlat av stegen, så hade han fått en jättestark stöt av borrmaskinen, för det var något fel på den. Och då hade han dött. Men när han hamnade på sjukhuset träffade han en sjuksköterska som han blev kär i.”

Hurra”, ropade det röda fnyttet.

Tyst!” sa Nejlika. ”Jag ska nog bevisa att jag är hemsk. Du måste ha hört talas om den där dammen som rasade, så att vattnet nästan dränkte hela dalen? Det var jag.”

Det är klart jag hörde talas om det. Men hörde inte du att när de letade efter delar av bron, så hittade de guld? Med hjälp av det guldet byggde de upp dammen igen. Och så gjorde de en ny slalombacke.”

Nejlika borrade ögonen i Olle.

Men jag satte i alla fall eld på din skola. Ha!”

Var det du som satte eld på skolan? Din…”, morrade Olle, men sen kom han att tänka på en sak. ”Men då är det du som är orsaken till att jag är här.”

Nejlika tittade Olle spänt in i ögonen. Han såg missnöjd ut.

Det är inte sant! Allt jag gör blir… bra! Jag är inte elak.”

Olle trodde inte sina ögon. Nejlika grät av ilska och stampade i golvet. Han kastade sitt trollspö i backen, och då förvandlade det pallen som fnytten satt på till en liten glasbur, så att de också var fast. Elvan hade slutat att peta bland sina hårstrån och tittade spänt på Olle. Hon nickade åt honom att fortsätta.

Om du vill kan jag hjälpa dig att bli elak”, sa Olle.

Vad säger du?” sa det gröna fnyttet. ”Ska du hjälpa honom att äta upp oss?”

Nejlika granskade Olle, och frågade:

Kan du hjälpa mig att bli elak? I sådana fall lovar jag att inte äta upp dig.”

Du ser! Det är därför jag vet att vet att du inte är ond. Om du hade varit elak skulle du definitivt äta upp mig.”

Men jag ljög. Det är ju fult att ljuga. Då är jag lite elak i alla fall”, sa Nejlika hoppfullt.

Nej”, sa Olle. ”Du måste bli bra mycket elakare om du ska kunna kalla dig elak.”

Det här ska vi berätta för tomtemor”, sa det röda fnyttet.

Hur då?” sa Nejlika. ”Hur kan jag bli riktigt elak?”

Om du släpper ut mig så ska jag visa dig.”

Skulle jag släppa loss dig?”

Hur ska jag annars kunna visa dig?”

Nejlika trollade fram nyckeln och öppnade buren. Olle trängde sig ut genom den smala öppningen och mumlade ett tack.

Jag avskyr ordet ’tack’. Det är så snällt”, sa Nejlika och kisade misstänksamt mot Olle.

Olle skyndade sig att le. Han sa:

Det visste jag väl. Det var därför jag sa ’tack’. Jag är expert på elakheter.”

Han skrattade så elakt han kunde. Sen tog han av sig sin ryggsäck och tog fram ett annat rep. Han spände repet mellan händerna som han hade sett någon göra på TV och sa:

För att bli riktigt elak måste man träna. Det första man måste lära sig är reptricket. Du har väl hört talas om reptricket? Inte? Då är det inte undra på att du inte kan göra något elakt. Sträck fram händerna.”

Nejlika sträckte tveksamt fram händerna. Olle band ihop Nejlikas handleder med flera knutar. Han tappade ena änden av repet på marken, och var tvungen att böja sig ner och plocka upp den innan han kunde slutföra knuten.

Du försöker inga tricks, va?” sa Nejlika. ”Du vet väl att det inte är någon match att trolla bort repet med trollspöet?”

Ja, självklart”, sa Olle nervöst.

Vad är det elaka då?”

Det är att sno ditt trollspö”, sa Olle och gjorde just det. Han sprang fram till Elvans bur. Nejlika försökte ta tag honom, men då upptäckte han att Olle hade bundit ihop hans ben också. Det var det han hade gjort när han låtsades tappa repet. Innan Nejlika hade kommit fram, hade Olle fritagit Elvan och fnytten.

Stanna! Jag ska nog få tag på er.”

Fnytten flög i förväg och pressade upp regeln, så att porten gled upp. Elvan och Olle kastade sig ut genom dörren och sprang iväg från huset. Halvvägs framme vid labyrinten kastade Olle upp Nejlikas trollspö på taket så att Nejlika inte skulle hitta det. Sen tog han sitt rep och ledde vägen in i labyrinten.

 

Vi trodde nästan att du var elak”, sa det röda fnyttet.

Ja, det var förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Du är rätt smart”, sa Elvan.

Det tycker inte min lärarinna”, svarade Olle.

Då hördes ett skrapljud från någonstans längre fram i labyrinten. Olle och Elvan tittade omkring sig, men de såg eller hörde inget mer, så de sprang vidare efter repet medan Olle virade upp repet på armen – ända tills de kom fram till en vägg. Repet fortsatte in i vägen!

Hur har det här gått till?”

Elvan pekade på öppningen bakom dem, och sa:

Så där.”

Ena väggen flyttade sig! Den rörde sig långsamt tills den hade stängt in Olle, Elvan och fnytten helt. De kom varken fram eller tillbaka.

Ett svar

  1. […] Landet Mythia:Kapitel 2 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: