Landet Mythia:Kapitel 4

Kapitel 4: Kentaurmjölken

 

Olle slog handen i väggen, så ilsken var han. Eftersom det var en klippvägg hände inget, förutom att Olle fick ont i handen. Den var dessutom så våt och hal att inte ens Olles pappa skulle kunna klättra upp för den. Det fanns inte ett enda fotfäste.

Åh, jag blir så arg när jag tänker på att gubben i snön lurade mig att hoppa ner här”, sa Olle.

Elvan svarade inte utan visslade bara uppåt. Då kom fnytten nerflygande och satte sig på Elvans axel. Olle var så arg att han inte ville prata med fnytten just då, och han märkte knappt att Elvan viskade till dem, eftersom han gick omkring och muttrade om gubben i snön. När fnytten flög upp ur gropen igen stirrade Olle efter dem.

Sticker de bara?”

Elvan ställde sig i vägen och sa lugnt:

Du är inte den ende som kan komma på idéer. Jag sa åt dem att knyta fast repet i ett träd och fira ner andra änden hit.”

Olle stannade.

Jaha. Men gubben i snön är fortfarande där uppe, och vi har ingen aning om var kentaurerna bor.”

Varför är du så arg?”

Varför är du så hemlighetsfull?” svarade Olle surt, men Elvan tänkte inte låta Olle komma undan så lätt.

Vad är det med gubben i snön som irriterar dig? Är det att han lurade dig? Du bryr dig för mycket om vad andra tycker om dig.”

Han kastade snö! Han skrattade åt oss! Han–”

Han lurade dig, och du måste alltid vara smartast. Är det inte så?”

Någon måste ju tänka”, sa Olle med en pik till Elvan. ”Inte undra på att du inte behöver vara arg.”

Vet du, jag bryr mig inte om vad någon tycker om mig, storöra.”

Elvan tittade upp och log.

Nu kommer fnytten med repet.”

 

Väl uppe igen gick Olle och knöt upp repet från trädet, medan han tittade efter gubben i snön. Det var på sätt och vis tur att han gjorde det, för annars hade han inte känt att barken var avskalad på baksidan av trädet.

Elvan, jag tror att jag har hittat något.”

Elvan och Olle tittade närmare på trädet.

Gubben i snön kan göra spår i snön, men kan han göra bitmärken på träd?” sa Olle. ”Jag tror att vi har hittat de första riktiga spåren efter kentaurerna. Och då borde vi kunna hitta fler spår på träden, där de har ätit.”

Bravo!” ropade fnytten.

Elvan log och sa:

Du ser – du lever för utmaningar.”

Vänta, var det därför du kallade mig ’storöra’? För att utmana mig?”

Du är så förutsägbar. Kom nu, så letar vi bitmärken.”

 

Olle, Elvan och fnytten följde träden med avskalad bark tills de fick se två livs levande kentaurer med brun päls och tjocka manar. De hade hästöron och fyra ben och svansar. Annars såg de rätt mänskliga ut. Just nu stod de vid ett vägskäl.

Vi kanske borde gå till höger”, sa den lite större kentauren undrande.

Ja”, sa den andra som hade vita fläckar, ”eller också går vi till vänster.”

Du har nog rätt”, sa den stora kentauren. ”Fast jag vet inte…”

Höger ser ju fint ut”, sa den vitfläckiga kentauren.

Vänster ser inte heller så dumt ut.”

Olle kunde inte hålla sig längre utan gick fram till kentaurerna. Han sa:

Hej, jag heter Olle…”

Kentaurerna bytte en blick och gjorde tecken åt den andra att presentera dem. Sen började båda samtidigt:

Vi heter–”

De slutade och nickade åt varandra igen. Så började de samtidigt igen:

Förlåt, ta det du.”

De tystnade, och sen försökte de igen, samtidigt:

Vi heter–”

Båda blev tysta igen, och väntade på att den andra skulle börja. Olle tog tillfället i akt att peka på kentauren med vita fläckar.

Börja du.”

Ska jag?”

Ja, börja du”, sa den större kentauren.

Var ska jag börja?”

Elvan himlade med ögonen, men Olle sa:

Vad heter ni?”

Jag… eller ska jag börja med henne? Hon heter Mianka, och jag kallas Valenka… Räcker våra namn, eller…?”

Ja, det räcker bra. Det här är Elvan och fnytten. Vi skulle behöva er hjälp.”

Med vadå? Om vi får fråga…?” sa Mianka.

Vi skulle behöva lite kentaurmjölk”, sa Elvan.

Jaha”, sa Valenka. ”Det där tror jag inte att vi får besluta om själva.”

Nej”, sa Mianka. ”Eller…?

Då går vi och pratar med någon som får bestämma det”, sa Olle.

Mianka skrapade förläget med ena hoven och sa:

Det är just det som är problemet. Vi… håller på och…”

”– vi försöker bestämma–” sa Valenka.

”– vi har inte riktigt–” sa Mianka.

Vem bestämmer om vi kan få någon mjölk?” frågade Olle.

Öh, ja, det är–” sa Mianka med en blick på Valenka.

De har inte en aning”, tolkade Elvan.

Vilken väg är det till er by?” frågade Olle.

Mianka och Valenka tittade vilset omkring sig. Elvan suckade och lutade sig fram mot Olle.

Är du förvånad över att varelser som inte kunde bestämma sig för ifall de skulle vara människor eller hästar inte hittar hem?” Hon tänkte efter. ”Förresten, med bara människor och hästar att välja emellan skulle jag också ha problem.”

Olle höjde handen mot Elvan för att tysta henne, och sen gick han fram till Mianka och Valenka.

Jag kanske kan hjälpa er. Vilken väg brukar ni ta?”

Och så började Olle att lära två kentaurer att bestämma sig.

 

Två dagar senare kom Mianka och Valenka galopperande in i kentaurbyn med Olle och Elvan på sina ryggar. Elvan var lagom road och satt med armarna i kors. Fnytten låg i Elvans ficka, så att de skulle slippa flyga ikapp med kentaurerna. Olle var trött efter nästan två dagars ständigt bestämmande, men nu hade han nästan lyckats lära Mianka och Valenka att bestämma sig.

Olle och Elvan tittade sig omkring på det halvfärdiga torget, med sina halvfärdiga hus och upptrampade stigar som växlade storlek lika ofta som de växlade riktning. Under tiden kallade Mianka och Valenka ihop resten av byn med hjälp av en stor klocka.

Alla kentaurer, vi har en stor nyhet”, sa Mianka.

Pratar hon med oss?” frågade en kentaur osäkert, men ingen visste säkert, så Mianka och Valenka ringde i klockan igen.

Lyssna på oss. Vi har med oss några gäster” sa Valenka och pekade på Olle och Elvan.

Är det säkert att det där är gäster?” sa en ängslig kentaur. ”Eller är det någon annan som redan har frågat det…?”

Olle kände att Mianka och Valenka höll på att förlora greppet om publiken, så han ställde sig bredvid Valenka och sa:

Vi är gäster, och vi behöver hjälp. Vi behöver kentaurmjölk.”

Har vi någon kentaurmjölk?” frågade en ljushårig kentaur.

Vem skulle annars ha det?” frågade Elvan ironiskt.

Jag vet inte. Men det kanske finns någon här som vet?” sa samma kentaur.

Vi vet att ni har kentaurmjölk”, sa Olle. ”Men vi gör så här: jag pekar på en av er, och om den kentauren har mjölk så får vi den. Finns det några problem med det?”

Det blir jättebra”, sa Mianka och Valenka samtidigt och nickade så ivrigt att de andra nästan var säkra på att det inte fanns några problem med Olles förslag.

Elvan studerade Mianka och Valenka. Något var fel, men vad?

Olle pekade på en av kentaurerna. Naturligtvis blev den generad och undrade om Olle inte ville försöka igen. Olle svarade att någon fick hjälpa honom att mjölka och pekade på en annan kentaur. Det blev lite kaos när två kentaurer inte var säkra vem Olle hade pekat på, men sen satte en kentaur igång att mjölka en annan.

Under tiden log Mianka och Valenka så mycket att Elvan blev nervös. Något var definitivt fel…

Tack för hjälpen”, sa Olle när kentaurerna hade fyllt en hel spann med mjölk och spänt ett lock på så att mjölken inte skulle skvimpa över. ”Och tack för mjölken. Men nu måste vi gå.”

Men när Olle och Elvan började gå tillbaka, ställde sig Mianka och Valenka i vägen. Valenka sa:

Vi kan nog inte låta er gå.”

Är ni säkra?” skojade Elvan.

Ja, vi är säkra”, sa Mianka.

Är vi?” frågade en kentaur.

Ja, det är vi”, sa Valenka.

Varför får vi inte gå?” frågade Olle.

Vi behöver er hjälp”, sa Mianka, och vände sig till alla kentaurer. ”För om de här två stannar, då kan de hjälpa oss med alla besvärliga beslut.”

Elvan suckade och korsade armarna.

Att jag inte fattade att något sånt här skulle komma.”

Olle kan bli vår kung”, fortsatte Mianka.

Eller vår president”, sa Valenka.

Ni har ju sett hur snabbt han kommer fram till vad vi ska göra.”

När insikten väl nådde de andra kentaurerna spred sig en glädjens stämning i kentaurernas halvfärdiga by.

Ska vi jubla?” frågade en av kentaurerna osäkert.

Jag tänkte det först, men så…”, började en annan kentaur.

 

Fnytten vaknade från sin vila. De var hungriga och lite yra, så därför klättrade de upp ur Elvans smutsiga ficka för att se om det fanns någon mat i närheten. De tittade sig omkring och fick se att Elvan satt på golvet och pillade med tuggummit som satt fast i hennes hår. Det var inget konstigt med det.

Däremot kände de inte igen sig alls när det gällde rummet i övrigt. Halvsydda gardiner som hängde på sniskan, en stor bur där Olle satt med en krona på huvudet och en lång rad med kentaurer som stod och väntade med obestämda miner.

Åh”, sa det gröna fnyttet oroligt. ”Olle är tillfångatagen.”

Det är ju förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Men varför fritar inte Elvan honom?” sa det röda fnyttet.

Vi frågar henne”, sa det gröna fnyttet.

De flög upp till Elvans axel och lade märke till att Elvan satt och stirrade rakt in i en vägg. Hon kunde inte ha varit mer uttråkad om hon så hade fått lyssna på all världens väderleksrapporter i streck. Det enda som visade att hon över huvud taget levde var att hon pillade med sitt hår och att hon då och då suckade.

Elvan, varför hjälper du inte Olle att komma härifrån?”

Jag har försökt”, sa Elvan. ”Han vill inte. Han har ju blivit kung, så han tror att han ska hinna klart innan mjölken surnar. Det har han sagt sen i går kväll. Under tiden står mjölken och blir förstörd.”

Hinna klart med vadå?” frågade det gröna fnyttet.

Lyssna själva.”

Fnytten flög bort till Olles bur och försökte följa ett av Olles många samtal.

Hej, kung Olle… Eller ska jag kalla dig president Olle?” sa en kentaur.

Det räcker med Olle. Vad har du för problem?”

Jag vet inte om jag skulle kalla det ’problem’, kanske mer en frågeställning eller ett spörsmål. I alla fall, så undrar jag vilken väg jag ska ta hem.”

Varför tar du inte den närmaste?” sa Olle.

Ja, det skulle jag ju kunna göra, men det finns en annan väg som är mycket vackrare och som jag inte brukar gå lika ofta.”

Men ta den då”, sa Olle.

Å andra sidan är jag inte säker på hur man går då.”

Men gör så här då”, sa Olle. ”Det sitter en karta där på väggen. Titta på den noga, och sen går du den spännande vägen.”

Tack, kung eller president Olle”, sa kentauren och gick mot utgången. De andra kentaurerna applåderade försiktigt. Olle log stolt.

Innan nästa kentaur hade kommit fram flög fnytten upp till Olles ansikte.

Olle, vi måste ta med mjölken till tomtemor!” sa det gröna fnyttet.

Skynda dig, så flyr vi”, sa det röda fnyttet.

Olle tittade knappt på dem.

Jag behövs här. Ser ni inte att de behöver hjälp. Och jag är snart klar… Nästa kentaur!”

Framför honom stod en kö med vilsna kentaurer som aldrig tycktes ta slut. Fnytten flög bort en bit.

Vad ska vi göra?” sa det blåa fnyttet.

Han kommer aldrig att bli klar”, sa det röda fnyttet.

Och han fattar inte det heller”, sa det gröna fnyttet, och tänkte efter. ”Det finns bara ett sätt. Vi måste flyga in.”

In i Olle?” sa det röda fnyttet.

Vågar vi det?” frågade det blåa fnyttet.

Vi måste”, sa det gröna fnyttet och satte av mot Olles närmaste öra.

På vägen tog de ett djupt andetag och drog in magen, och då blev de så små att de skulle ha kunnat spela fotboll på spetsen av en kniv. Sen flög de in i Olles öra utan att Olle märkte något.

Det var mörkt där, så det var tur att de var självlysande. Hörselgången var ganska stor och från väggarna vajade stora hårstrån långsamt, som om de ville få tag på fnytten.

Akta er”, sa det blåa fnyttet.

Sch!” viskade det röda fnyttet. ”Annars hör Olle att vi är här.”

Framför dem tornade trumhinnan upp sig som en stor vägg. Fnytten flög närmare hinnan som vibrerade lätt av alla ljud. De letade efter ett veck som de kunde komma igenom och snart hittade de ett. När de hade krupit igenom trumhinnan flög de vidare in mot hjärnan.

 

Utanför tittade en kentaur under lugg och sa:

Jag vet inte om jag borde komma hit och fråga egentligen…”

Olle skulle just svara, men så tystnade han och blev stilla, som om han lyssnade. Kentaurerna i kön såg förvirrade ut. Till slut lutade Mianka sig fram emot buren och frågade Olle:

Vad är det som har hänt?”

Jag vet inte…” sa Olle långsamt. ”Jag har så svårt att bestämma mig. Det kanske är… Nej, jag vet inte.”

Elvan tittade plötsligt upp och studerade Olle. Hon gick fram till buren med spannen i handen.

Olle?”

Jag vet ingenting säkert längre”, sa Olle. ”Ingenting! Är det dag eller natt? Är jag verkligen jag? Var…? Hur…? Jag kan nog inte vara kung längre… eller var det president?”

Kentaurerna blev ännu osäkrare. De undrade vad som hade hänt?

Tänk om vi har slitit ut honom”, sa en kentaur med skräck i rösten.

Det kanske är bäst att vi går”, sa en annan kentaur och sökte stöd hos de andra. De andra trodde att det kanske var en bra idé, och efter en stunds debatt gav de sig av.

När den sista kentauren hade gått flög fnytten ut ur Olles öra och fick tillbaka sina normala storlekar. Olle höll upp sin ena hand och lät fnytten landa där. Han sa:

Vad gjorde ni?”

Vi pratade direkt med din hjärna”, sa det gröna fnyttet.

I alla fall, tack för att ni fick mig att förstå att jag inte kunde hjälpa alla innan mjölken surnade. Vad tror du, Elvan, hinner vi till tomtemor i tid?”

För all del”, sa Elvan trumpet. ”Ingen orsak att tacka mig.”

Tack, Elvan”, sa Olle. ”Fast var det inte du som inte brydde dig om vad folk tycker om dig?”

Hm, får jag påminna om att vi hamnade i den sitsen för att du hellre sitter i fängelse och är omtyckt än riskerar att inte bli omtyckt…” sa Elvan. ”Ska vi gå?”

Det sitter en karta här utanför. Då kanske vi inte behöver rida på kentaurerna på tillbakavägen.”

Det skulle spara en hel del tid”, sa Elvan.

Kartan satt uppe med fyra olika sorters spikar, och bredvid fanns en skylt med texten ’Här bredvid sitter kartan’.

Här är vi”, sa Olle, ”där det står ’Här bor vi nog’. Och vi ska väl till ’Antagligen dörren till de andra rikena’.”

Det är för långt”, sa det röda fnyttet.

Vi kommer aldrig hinna fram innan mjölken blir sur”, sa det gröna fnyttet.

Jo, kanske”, sa Olle. ”Om vi kommer över den där dalgången.”

Men vad betyder det här?” sa det blåa fnyttet och landade på ett område på kartan som var utmärkt med ’Kanske halmområde’.

Halmområde?” sa Olle.

Det har jag aldrig hört talas om”, sa Elvan.

Ska vi chansa?” frågade Olle.

 

Senare kom Olle, Elvan och fnytten fram till dalgången, och då visade det sig att den var gigantisk. Olle trodde inte att hans rep ens skulle nå över, och det skulle ta för lång tid att klättra ner och sedan upp på andra sidan. Men så upptäckte Elvan något märkligt.

Någon hade ställt massvis med långa pålar från dalgångens botten med ungefär en meters mellanrum, i ett besynnerligt sicksack-mönster. Om man hoppade från påle till påle kanske det skulle gå att komma över.

Vem hoppar först?” sa Olle.

Jaja”, sa Elvan uppgivet och hoppade ut till den första plattformen med spannen i handen. Hon fick snart tillbaka balansen och tog ett till skutt.

Olle hoppade snart efter, och eftersom han var van vid att klättra i berg kom han snart ikapp Elvan. Hopp, hopp, paus. Hopp, hopp, paus. Strax ovanför dem flög fnytten, för att inte vara i vägen. Plötsligt stannade Elvan på en påle.

Vad är det där?”

Olle tittade åt det som Elvan pekade. Med ens önskade han att han inte hade tittat, för något mycket skrämmande kom rakt emot dem…

Det var ett tjugotal getabockar och de studsade i hög hastighet över pålarna, som om det hade varit på fast mark. De frustade och blängde stint på Olle och Elvan.

Olle försökte backa, tills han insåg att han stod på en liten påle, långt ovanför den kalla, hårda marken, och att det inte fanns någonstans att fly.

Ett svar

  1. […] Landet Mythia:Kapitel 4 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: