Landet Mythia:Kapitel 6

Kapitel 6: Draknästet

Olle och Elvan kastade sig ner på marken och försökte gjorde sig osynliga de kunde, men båda var väldigt oskyddade på den platta marken. Fnytten gömde sig bakom Elvan.

Den gigantiska draken andades lågor, och värmen spräckte en klippa mitt itu. Efteråt fanns en glödande yta på klippan. Drakens tunga vispade ut och slickade bort lite av den glödande stenen.

Den äter lava”, sa Elvan tyst.

Den ser oss”, viskade Olle.

Då hade vi nog märkt det”, sa Elvan. ”I en halv sekund.”

Men draken vände på huvudet och tittade upp mot sitt hem medan den slickade av den sista lavan. Sen morrade den rysansfullt, och började flaxa med sina vingar så att Olle höll på att blåsa iväg. I sista sekunden fick Elvan tag i honom och höll ner honom. Den gröna besten märkte inget och flög iväg med sina gigantiska vingar.

Elvan reste sig inte förrän draken nästan var hemma. Då hade Olle redan rest sig och tittat om det fanns fler drakar i närheten. Lyckligtvis verkade det inte så. Elvan borstade av sig askan och låtsades som om drakens besök inte hade berört henne.

Jag trodde den skulle vara större”, sa hon.

Den var större”, sa Olle.

Olle ledde vägen upp till en liten klippa där man kunde se upp till drakarnas näste. Han lade sig till rätta mellan två klippblock, tog av sig ryggsäcken och letade igenom den. Elvan låg bredvid och försökte att inte nämna att klippblocket som hon låg på vickade fram och tillbaka.

Hur mycket saker har du i den där?” sa Elvan.

Allt man behöver för att klättra i berg: hakar, rep, talk, en liten värmeplatta för att värma mat.”

Han tog fram en kikare och vände den upp mot klippan.

Ser du drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Vad håller de på med?” sa det gröna fnyttet.

Säkert något förfärligt”, sa det blåa fnyttet.

Nej, jag ser ingenting däruppe”, sa Olle och tittade på fnytten. ”Jag vet att det här är lite riskabelt, men om vi ska få tag på drakspott… Det behövs inte så mycket, så ni orkar nog bära det.”

Då bröt Elvan in:

Lite riskabelt, säger du? Menar du att kejsarna från Mini-dynastin ska flyga upp dit och fråga om de kan få lite drakspott?”

Jag litar på dem”, sa Olle och log. ”Det gör tomtemor också.”

Vi tänkte inte fråga drakarna”, sa det gröna fnyttet.

Antagligen ser de inte ens oss”, sa det röda fnyttet.

Och om de skulle se oss, så flyger vi ganska fort”, sa det blåa fnyttet som rycktes med av de andra fnytten.

Elvan bara skakade på huvudet.

Just nu flyger vi ju fortare än vad du gör”, sa det gröna fnyttet.

Hm… Jag antar… att ’lycka till’ är på sin plats. Innan den kungliga begravningen, vill säga.”

Det här kommer att gå bra”, sa Olle. ”Vi håller koll på er.”

Fnytten lyfte från klipporna och satte av mot drakarnas klippa. Deras små kroppar fladdrade i vinden medan de kämpade sig uppåt.

Varför var vi tvungna att göra det här?” sa det röda fnyttet.

Ja, jag gillar inte drakarna”, sa det blåa fnyttet.

Vi bara måste”, sa det gröna fnyttet.

Jag är rädd”, sa det blåa fnyttet och blev gul på magen.

Jag också”, sa det röda fnyttet och blev också gult.

Jag är alltför rädd för att bli gul på magen”, sa det gröna fnyttet. ”Men vi måste ändå fortsätta.”

Resten av flygfärden upp var fnytten tysta. Inte förrän de kom upp till drakarnas näste, en skreva i en klippa som var förvånansvärt mörk och hemsk, började de prata igen. Men de pratade bara om vart de skulle flyga, inte om vad som kunde hända om drakarna fick fatt i dem.

Inuti skrevan fanns det skumma rum som var så stora att flera jätteflygplan skulle få plats i dem, och fnytten kunde knappt se de bortre ändarna, men lyckligtvis var de snabba flygare och kunde leta igenom flera rum på en liten stund. Ingenstans fanns några drakar.

Var är drakarna?” frågade det röda fnyttet.

Jag tycker att det är skönt att vi inte har sett några drakar”, sa det blåa fnyttet.

Ju fortare vi ser en drake, desto fortare kommer vi härifrån”, påminde det gröna fnyttet.

Plötsligt blockerade något väldigt hela synfältet för fnytten. En drake hade rundat ett hörn med sina snabba vingar. Fnytten hann inte stanna utan flög rätt in i drakens mage. Så snart de förstod vad som hade hänt, såg de att draken tittade oförstående på dem. Men sen fattade den!

Fnytten kastade sig i väg åt olika håll, och flög fortare än vad de någonsin hade flugit. De sicksackade genom den stora grottan, så att draken inte skulle träffa dem med sin eld. Draken gav upp ett ilsket morr och följde efter fnytten.

Det blåa fnyttet hamnade på efterkälken, eftersom det var mindre än de andra två fnytten. Rysningarna längs fnyttets rygg blev inte färre av att drakens flåsningar kom närmare. Snart var draken bara tio meter bort, nio, åtta, sju…

Hjääääälp!” ropade det blåa fnyttet.

De andra fnytten såg hur draken var snabbare, och strax skulle det blåa fnyttet vara tillräckligt nära för att draken skulle kunna spruta sin eld.

Flyg hit och dit!” skrek det röda fnyttet.

Det blåa fnyttet bytte riktning, och fick större avstånd till draken. Det svängde igen, och draken hamnade på efterkälken. Men draken lärde sig, och kom närmare igen.

Det hjälper inte!” pep det blåa fnyttet. ”Vad ska jag göra?”

Innan fnytten hann svara bytte det blåa fnyttet riktning igen utan att titta sig ordentligt för, och flög in i en vägg. Draken flinade ondskefullt och flög närmare.

Det blåa fnyttet ropade hjälplöst, för nu tog draken ett djupt andetag för att spruta sin eld, och fnyttet var instängt. Då kom det gröna fnyttet rakt uppifrån. Det fångade upp det blåa fnyttet i sin famn och flög iväg innan draken hade förstått vad som hade hänt.

De styrde kosan mot den stora dörren, och friheten, men draken satte snart fart efter dem igen.

 

Nere på marken tittade Olle och Elvan i varsin del av kikaren. Först hade de inte sett något. Men nu önskade Olle att han inte kunde se vad som hände. Nu kände han sig ansvarig för att fnytten blev jagade.

Om jag bara kunde göra något”, sa han. ”Blända draken med en spegel eller…”

Det är inte ditt fel att solen inte skiner här. Men det ser ut som att fnytten klarar sig”, sa Elvan lugnande.

Och mycket riktigt – i kikaren såg de hur fnytten allt mer drog ifrån draken, med hjälp av akrobatiskt flygande och genom att byta av varandra som drakens byte. Allt såg lovande ut, ända tills Olle fick se något bortanför fnytten.

Det han såg var tio drakar som kom dykande från andra hållet. De flög vinge vid vinge och blockerade fnyttens flyktväg helt.

Plötsligt var drakarna ifatt fnytten och omringade dem. De spärrade ut sina vingar. Olle behövde nästan inte kikaren för att se drakarnas hemska slemgröna ögon, eller för att se att fnytten var så rädda att de lyste gult som små solar. Sen sprutade drakarna eld på dem. De försökte komma undan lågorna, men drakarna fortsatte att spruta sin eld, och snart började fnytten att brinna!

Fnytten föll ner mot marken flera hundra meter nedanför, som löv om hösten. Men de här löven var sotsvarta.

Olle kunde inte ens skrika, så chockad var han. Han bara kollade genom kikaren på hur drakarna återvände till sitt näste utan att titta sig om.

 

Efteråt mindes inte Olle hur han hade tagit sig till klippan där fnytten hade dalat ner, men han gissade att Elvan hade visat honom vart de skulle.

Fnytten hade gjort tre små kratrar i en del av berget där det fanns jord, men kratrarna var tomma, och fnytten själva låg flera meter därifrån. Elvan smög fram, som om hon var rädd att hon skulle väcka dem, och långsamt plockade hon upp fnytten i sin hand. De låg alldeles orörliga. Det gick inte att se vilket som var vilket fnytt, men det spelade ingen roll. Olle kände hur hans ögon fylldes av tårar, och hur det satt något i hans hals som var stort som en tennisboll. Allt var hans fel.

Han tittade nervöst på Elvan för att se om hon tittade på honom. Han ville inte att hon skulle se att han hade tårar i ögonen. Men Elvan hade böjt ner huvudet över sin hand. Grät hon? Hon som inte brydde sig om vad någon tyckte… Hon som verkade så tuff…

Men så var det. Elvan lät sina tårar falla i sin hand – på fnytten. Olle kröp närmare och tittade ner i Elvans kupade hand. Elvans tårar tvättade bort askan från fnytten. Det såg ut som om fnytten rörde på sig. Men det kunde de väl inte göra? Det måste ha varit tårarna som fick det att se ut så. Plötsligt rörde sig ett ben på ett av fnytten, men Elvans tårar föll inte längre. Därefter började fler små ben att skaka på sig, sedan de små armarna. Till slut ställde sig fnytten osäkert upp. Olle trodde inte sina ögon.

Vad…?” sa han. Han skakade till, som om någon hade lagt snö innanför hans jacka. ”Jag förstår inte.”

Hhhhraaakk”, rosslade det gröna fnyttet medan det raglade omkring i Elvans hand. Det stötte ihop med det röda fnyttet och ramlade ihop. Det röda fnyttet verkade ha feber, medan det blåa fnyttet höll om sitt lilla huvud med båda händerna.

Hur gjorde–” började Olle.

Jag gjorde vad jag kunde”, sa Elvan.

Olle förstod fortfarande inte vidden av vad han hade sett.

Men… vad gjorde du med tårarna? Kan du läka med tårarna?” Så kom Olle att tänka på vad som hände hos Nejlika, hur hans arm hade gjort jätteont, och sen var den bra igen. ”Var det så min arm blev normal igen?”

Mina tårar skyndar på läkningen. Det är allt.”

Elvan ställde varsamt ner fnytten på en sten. De försökte hålla balansen medan de pratade:

Tack, Elvan”, sa det röda fnyttet.

Ja, tack”, sa det gröna fnyttet.

Jag är fortfarande yr”, sa det blåa fnyttet. ”Och jag är fortfarande rädd. Men tack, Elvan.”

Försök att flyga”, sa Elvan vänligt.

De tre fnytten hoppade upp i luften, höll sig där en sekund innan de föll ner igen och ramlade ihop.

Det ser inte ut att vara något fel på den statiska elektriciteten, men jag tror att ni måste vila lite innan ni flyger några längre sträckor.”

Hon stoppade fnytten i fickan, och började gå tillbaka mot klippan där hon och Olle hade kikat upp mot drakarnas näste. Bakom henne gick Olle och tittade undrande på Elvans vinge.

Om du kan läka saker med dina tårar, varför har du inte läkt din egen vinge?”

Elvan svarade inte. Hon tittade upp mot klippan. Olle fortsatte att fråga Elvan om hennes vinge, och Elvan fortsatte att undvika att svara. Varje gång försökte hon att föra in samtalet på drakspottet. Olle fick intrycket att Elvan kunde läka vingen, men att hon av någon anledning valde att inte göra det. Han kunde bara inte förstå varför. Han gillade ju henne, och ville att hon skulle må bra. Hon var märklig, den där Elvan, men Olle kunde inte låta bli att tycka om henne ändå. Hon var som en storasyster, fast bättre. Så till slut gav han upp.

Har du några idéer om hur vi ska få tag på drakspottet?” frågade han.

Vi kan ju skicka upp fnytten igen och hoppas på det bästa”, sa Elvan ironiskt.

Olle kände ett sting av dåligt samvete. Fnytten hade nästan dött för att han hade skickat dem, istället för att gå själv. Han tog sin ryggsäck, satte på sig den och började gå mot drakarnas spetsiga klippa. Han kände sig som sin pappa.

Vart ska du? Jag menar, vad ska du göra?”

Jag har en plan”, sa Olle utan att vända sig om.

Elvan slog ut med händerna och satte sig ner på klippan.

Jaja, då sätter jag mig här och hoppas på det bästa.”

 

Det tog Olle två timmar att ta sig upp till en liten avsats, strax hundra meter under drakarnas näste, och där verkade det som om han skulle bli fast. Han hade en utskjutande klippa direkt ovanför sig, så han var tvungen att hålla sig i repet och luta sig ut mot höger för att se uppåt. Väggen hade några små sprickor där man kunde fästa kilarna. Olle tyckte att det var perfekt.

Men innan han hade hunnit sätta igång uppenbarade sig hans pappa på avsatsen bredvid honom. Pappa hade sin utrustning på sig och händerna var fulla med talk. Olle insåg direkt att pappa bara fanns i hans fantasi, men han var ändå glad att se honom.

Olle, ta det försiktigt. Du vet att det är när man är säker på sin sak som man oftast har fel.”

Vad menar du?”

Titta igen på den där väggen. Du ville att den skulle vara säker. Men vad man vill och hur det egentligen är, det är två skilda saker.”

När Olle lutade sig ut igen såg han vad hans pappa menade. Berget hade för många sprickor. Det var farligt att klättra på sprickiga väggar. Om han hade tagit den vägen hade han fallit, och marken var flera hundra meter under honom. Olle lutade sig tillbaka för att tacka sin pappa, men då upptäckte han att han var ensam igen på avsatsen. Bilden av pappa hade försvunnit. Plötsligt kändes det inte lika tryggt där uppe längre.

 

Elvan höll kikaren stadigt riktad mot Olle, men nu kunde hon inte förstå vad han höll på med. Han hade två vägar: en enkel väg till höger, och en krångligare väg till vänster, och Olle hade valt den vänstra. Hon suckade åt människorna i största allmänhet, och tänkte att hon aldrig skulle förstå dem.

Men Olle klättrade långsamt uppåt långt därifrån, och hon kunde bara vänta tills han nådde toppen, för att se vad han hade för plan.

 

Nu är han uppe”, sa det röda fnyttet som tittade i kikaren medan Elvan pillade på sitt tuggummi och långsamt fick bort hårstrå efter hårstrå.

Elvan gick fram till fnytten som hade hand om kikaren.

Olle ställer sig upp. Han sträcker på sig. Han vinkar till oss”, fortsatte det röda fnyttet.

Nu går han mot drakarnas grotta”, sa det blåa fnyttet.

Nu kommer en drake”, skrek det gröna fnyttet.

Fyra drakar”, ropade det blåa fnyttet och blev alldeles gult på magen.

Vad gör Olle?” frågade Elvan. ”Akta er!”

Hon tog kikaren och tittade upp mot drakarnas näste. Då fick hon se hur Olle gick rakt mot drakarna och vinkade vänligt.

De kommer att döda honom…” sa Elvan.

Annonser

Ett svar

  1. […] Landet Mythia:Kapitel 6 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: