Landet Mythia:Kapitel 15

Kapitel 15: Släpp tomtarne loss, det är jul

Olle försökte gå in i cellen, men polisen tog tag i hans arm.

Ni får titta på honom härifrån.”

Olle slappnade av och tog fram fnytten ur sin ficka lite omärkligt.

Så han håller på att somna, säger du?” sa Olle, så att fnytten skulle förstå.

Han vände sig mot polisen och lät handen peka mot jultomten. Fnytten drog varsitt djupt andetag och flög genast iväg mot den sömnige figuren i cellen. Snart hade de försvunnit in i jultomtens öra.

Nå?” sa polisen. ”Hur känner ni den här mannen?”

Det är en lång historia”, sa Olle för att försöka dra ut på det hela, så att fnytten skulle hinna väcka jultomten.

Ta den korta versionen”, sa polisen.

Elvan tittade bort. Det här fick Olle sköta, det var ju ändå hans värld. Olle harklade sig och började hitta på:

Jo, det är min låtsasfarfar. Vi har varit på jakt efter honom i flera veckor. Han rymde från ett mentalsjukhus i Borlänge där han–”

Längre hann inte Olle berätta förrän fnytten kom ut igen. De var alldeles utmattade och orkade knappt flyga till Elvans väntande hand. Hon förde upp dem till sitt öra, lyssnade på deras rapport och sedan skakade hon på huvudet från sida till sida så att Olle skulle se det. Olle nickade att han förstod.

” – han, han trodde att han var en ekorre. Och så tycker han inte om kålsoppa. Det var därför han rymde. Det kan ju vara något att tänka på.”

Olle signalerade försiktigt till fnytten mot polisen. Fnytten förstod genast, gjorde tummen upp, och drog ett nytt andetag innan de satte av mot polisen. De flög in i polisens öra, så fort att polisen bara kände ett vinddrag och undrade var det kom ifrån. Sen dröjde det inte länge innan polisen blev alldeles avslappnad. Olle såg bekymrat på polisen.

Förlåt för det här”, sa han.

Han lutade sig fram mot polisens öra och sa:

Fnytten, se till så att han inte varnar de andra poliserna.”

Därefter gick Olle in i cellen. Elvan gick fram till jultomten och undersökte honom. Ögonlocken var nästan slutna.

Nu är det en fråga om sekunder!”

Olle drog ifrån honom sagoboken. Han lutade sig fram och lyfte upp jultomtens haka. Jultomtens ögon skelade trött.

Kom på något!” sa Elvan stressat.

Olle började prata utan att tänka efter.

Jultomten, jag har en ny saga åt dig.”

Jultomten verkade lite, lite piggare så han fortsatte:

Har du hört vad som hände i det mörka slottet Lavinia i Bulgarien?”

Jultomtens ögonlock föll inte längre ihop. Elvan vinkade åt Olle att fortsätta, så Olle sa:

Jo, där bodde en forskare och han letade efter varulvar, hemska blodsugande varulvar med stora tänder. Och forskaren ville försöka fånga en varulv och kanske tämja den. Så han satte ut getter och kor och hästar, och han skaffade till och med en elefant. Men varulvarna var för smarta. Varje gång lyckades de komma undan.”

Olle hade ingen aning om vad han skulle säga eller hur det skulle sluta, men jultomten hade rätat på sig lite för att höra bättre, så Olle berättade vidare:

Till slut kom forskaren på att det enda sättet som man kan fånga varulvar på är att ha sig själv som bete. Så forskaren låtsades binda fast sig vid ett träd och väntade på varulvarna. Han väntade och väntade. Men när det blev natt blev han så trött att han somnade. Och då kom varulvarna och åt upp honom!”

Jultomten ryckte till.

Så går det om man somnar”, sa Olle dramatiskt.

Jultomten drog upp benen och tittade sig oroligt omkring efter varulvar. Han gnuggade ögonen ordentligt för att hålla sig vaken.

Du klarade det, Olle”, sa Elvan.

Kom nu så sticker vi”, sa Olle.

Men hur ska vi ta oss ut?” sa Elvan.

Olle tittade sig omkring, för att se om någon lösning kom till honom. Dörrarna var låsta, och det fanns inga fönster. Den enda vägen ut var genom dörren. Men hur kommer man ut genom en låst dörr, om man inte har nyckeln?

Jag har en idé. Kan du göra jultomten osynlig också?”

Mm”, sa Elvan och nickade.

Då får polisen ta ut jultomten och dig. Jag måste ju gå ut, och då följer ni med, fast osynliga.”

Vänta nu”, sa Elvan. ”Om det är svårt för mig att hålla balansen när jag är osynlig, hur tror du då att jultomten kommer att ha det?”

Om ni snubblar så löser vi det då”, sa Olle och gick ut till polisen. ”Fnytten, nu kan ni släppa polisen fri. Flyg ner i min ficka sen.”

Det dröjde inte länge innan fnytten hade gömt sig i Olles ficka. Snart tittade sig polisen omkring med en fundersam min.

Vad hände?”

Olle hade redan bestämt sig för att det enda sättet att komma därifrån var att gå till attack. Så han låtsades att det var polisens fel.

De är borta, säger jag ju! Vart tog min låtsasfarfar och min vän vägen?!”

Polisen gick fram till cellen och fick se att den var tom. Det enda som fanns där var en sagobok. Polisen sprang fram till en larmknapp på andra sidan gången och tryckte in den. Snart kom en handfull poliser inrusande och letade igenom hela korridoren. Givetvis fanns det ingen jultomte att upptäcka. Då omringade poliserna Olle.

Olle gjorde vad han kunde för att anklaga poliserna för att ha slarvat bort hans bästa vänner, och ett tag trodde han att de skulle släppa honom. Men istället tog de med honom till Bernhard Fryks syster.

Hon kom emot dem när de kom ut från hissen och drog iväg med Olle. Det sista Olle hann se innan hon stängde dörren till sitt kontor, var hur någon osynlig person sparkade till en papperskorg så att innehållet ramlade ut över hela golvet. Då log han.

Vad har du gjort, unge? Har du hjälpt till vid en rymning?” sa Bernhard Fryks syster kallt.

Hon satte honom i en stol på andra sidan av sitt skrivbord innan hon satte sig själv. Olle hade gott om tid att se att det fanns en skylt på skrivbordet där det stod: Poliskommissarie Rigmor Fryk.

Jag hälsade bara på min låtsasfarfar–” började Olle men Rigmor Fryk avbröt honom.

Jag tror dig inte. Vem var den där kvinnan som du hade med dig?”

Det var min vän. Vart har hon tagit vägen?” sa Olle.

Okej, då ringer vi hem till dina föräldrar, så får vi se hur de reagerar”, sa Rigmor Fryk med ett elakt grin.

Olle blev riktigt svettig. Han ville inte ens tänka på vad hans mamma skulle säga. För henne skulle det inte spela någon roll om han hade räddat världen – om han satt hos polisen då skulle han få en rejäl utskällning.

Vad heter du?” frågade Rigmor Fryk. ”Jag kan se om du ljuger.”

Olle Dahlberg”, sa Olle.

Rigmor Fryk tittade noggrant på honom, och sen sa hon:

Nu talar du sanning. Bra. Då kanske vi kan komma någonstans. Vad heter dina föräldrar?”

Så fort Rigmor Fryk ställde den frågan fick Olle en idé.

Min mamma heter Anna Dahlberg, och pappas namn spelar inte så stor roll för han är och klättrar på K2, så honom får du nog inte tag på förrän efter jul.”

Varför gör han det?” sa Rigmor Fryk och drog ner mungiporna ännu mer.

För att det är världens farligaste berg, men pappa kommer att besegra det.”

Ett berg är ett ting”, sa Rigmor Fryk. ”Man kan inte besegra ett ting. Men vi får väl se hur din mamma reagerar när jag ringer och väcker henne.”

Hon tog fram sin telefonkatalog och slog upp Dahlberg, Anna.

Olle satt med knäppta händer och hoppades att hans plan skulle fungera. Han hoppades att hans mormor, Anna, skulle svara och säga att Olle var hennes son. Hans riktiga mamma hette Kerstin, men det visste ju inte Rigmor Fryk…

Av någon anledning var det inte mormor som svarade. Det var mamma. Och hon förklarade att det var hon som var Olles mamma. Olle ville sjunka genom jorden.

Men där tog samtalet en oväntad vändning.

Så fort Rigmor Fryk började berätta om vad som hade hänt – om Olles låtsasfarfar som hade rymt från ett mentalsjukhus och som trodde att han var en ekorre och jultomten, och om vännen som hade en hockeytrunk på ryggen, och om hur de hade försvunnit mitt framför ögonen på en polis – då blev Olles mamma arg.

Hon bad Rigmor Fryk att hålla tyst, och undrade om hon var riktigt frisk, eller om det var nödvändigt att hon skickade ett gäng reportrar som undersökte hur polisstationen sköttes. Mamma undrade till och med om det här var samma typ av galenskap som hennes bror, Bernhard Fryk, hade visat prov på häromdagen.

Efter det bad Rigmor Fryk om ursäkt och lovade att hon skulle skicka hem Olle. Hon lade på luren, och efter det sa hon inte ett ord till. Hon bara vinkade åt Olle att han kunde gå.

Du tog rejält med tid på dig”, sa Elvan när Olle kom ut.

Jag blev misstänkt för att ha hjälpt jultomten att rymma. Det var rätt svettigt.”

Då skulle du pröva på att hålla fast honom i en halvtimme. Det är svettigt.”

Jultomten tittade yrvaket på allt omkring sig. Så fort han fick syn på någonting slog Elvan till honom på näsan.

Varför gör du så?” sa Olle.

För annars sticker han. Om han inte kan koncentrera sig tillräckligt länge så kan han inte rymma. Nu tar vi tillbaka honom till Mythia.”

Vem då?” sa jultomten.

De tog den närmaste vägen hem. Olle och Elvan höll fast jultomten i varsin arm. De turades om att fånga hans uppmärksamhet. Till slut var både Olle och Elvan alldeles utslitna. Som tur var lyckades de ta sig hem innan deras ork tog slut helt och innan alla grannar vaknade. De knackade på väggen till Olles hus, och snart var de inne i Maranga.

Direkt när de kom in i Gröteborg kände Olle att något var fel. Han kunde inte sätta fingret på det. Stugorna var lika julmysiga som vanligt, även om de lutade och var kantstötta. Vättarna höll fortfarande på med släden under sedvanligt knot och knorr. Snön yrde på samma sätt som det alltid brukade göra. Ändå var något annorlunda.

Sen slog det honom. Bjällerklangen hade slutat att ljuda.

Tomtemor mötte dem på trappan.

Var är bjällerklangen?” sa Olle.

Det var inte bjällerklang”, sa tomtemor sorgset. ”Det var ett eko. Jultomten ville spara minnet av det första barnet som fick en julklapp. Så han tog med sig ekot av barnets skratt. Det fungerade som en påminnelse om varför vi gör det här. Nu har ekot sluppit ut genom en spricka i grottan.”

Tomtemor böjde huvudet sorgset, tog jultomtens hand och ledde in honom i stugan.

Vart ska vi?” frågade han innan dörren stängdes.

Till och med Elvan såg lite bekymrad ut.

Men tystnaden avbröts av att skakningarna från tunnelbygget blev starkare. Det var som en tandläkarborr som aldrig slutade att borra. Olle höll för öronen. Ljudnivån bara ökade, ökade, och ökade.

Så hände det. Den bortre väggen skakade, som om en jätte hade slagit på den med ett enormt brännbollsträ. Till slut klarade inte väggen mer. Några stenar rasade. Sedan dunsade ett klippblock ner på marken. Resten av väggen föll ihop, och stendammet spred sig med hög hastighet.

Olle skrek åt tomtemor att komma ut med jultomten ur stugan, men skriket nådde knappt fram till Elvan.

Marken bildade fler sprickor. Snart skulle det vara omöjligt att undvika att ramla ner.

Då började ett ljud som överröstade alltihop. Det var en stor borr som trängde sig in i väggen till Gröteborg och förstörde allt i sin väg.

Olle och Elvan sprang mot dörren utan att se sig om. Olle kom först och knackade desperat på dörren. När den öppnade sig kastade de sig ut och gled över stengolvet till dörren mittemot. Snart kom tomtemor som hade jultomten i ett fast grepp i ena handen. Till slut kom också vättarna lunkande. De stängde dörren och ställde sig med händerna djupt nerkörda i fickorna.

Typiskt”, muttrade en av vättarna.

Jo”, svarade de andra vättarna.

Va´ sku´ vi nu gö´?”

Vi klarade oss i alla fall”, sa Olle.

Men slä´n då?” sa en av vättarna ilsket. ”Ho ä´ ju däri.”

Tomtemor, som fram till nu hade tagit hand om den virrige jultomten, tittade fram över vättarna.

Olle, spring till Lucrezia och hämta guldmejram.”

Olle trodde att tomtemor hade blivit galen.

Men vad ska vi göra med allt här? Jultomten, släden, er värld…”

Jag har en idé. Hämta guldmejram. Det är vår enda räddning just nu.”

Vad är guld–”

Fråga inte. Spring!”

Olle letade reda på dörren till häxornas värld och satte av mot Diabologna. Han sprang för allt vad tygen höll, och brydde sig inte om den hemska skogen. Men till och med här syntes spår efter tunnelbygget. Många av de vridna träden låg omkullvälta och blockerade vägen, men Olle höll sig ändå till stigen så gott det gick.

Han knackade på hos Lucrezia och så fort dörren öppnades sprang han in.

Lucrezia? Lucrezia?” ropade han.

Vad ärr det, mon ami?” frågade Lucrezia lugnt. Hon hällde ut granbarr på golvet och prövade sedan att gå på det med sina bara fötter. ”Nej, det behövs merr små kottarr, ellerr vad tyckerr du? Vänta, du serr ju ut som ett spöke! En så vackerr syn… Låt mig hämta min kamerra.”

Nej!” ropade Olle. ”Vi måste ha guldmejram sa tomtemor. Tunnelbygget har kommit till tomtarnas värld. Allt därinne är förstört!”

Ah, jag kommer tout de suit. Guldmejrram, vilken underrbarr idé”, sa Lucrezia och kastade bort hinken med granbarr. ”Vänta, det därr blev ju brra…”

Lucrezia förde med sig Olle genom skogen på den stora spindeln Bertrams rygg. De var framme på några minuter. Så fort de kom fram till ingenmanslandet försvann de iväg mot Maranga och åkte iväg mot Olles hus.

Där ute tog Lucrezia och Olle den snabba vägen ut till tunnelbygget. Lucrezia ledde vägen med rak rygg, medan Olle hukade sig för att ingen skulle se honom. Det fanns inga arbetare där just nu.

Arbetarna har nog inte börjat ännu”, sa Olle och gick in på byggarbetsplatsen.

Bon”, sa Lucrezia och tog fram en liten burk som innehöll guldmejram.

Men kan du inte berätta vad guldmejram gör? Snälla.”

Okunskapen plågarr dig. Du ärr lika vit i ansiktet som ett lik. Jag skulle ha tagit med mig kamerran.”

Lucrezia skulle just smörja in en av lastbilarna som stod där, när en röst nådde dem:

Hallå där! Vad håller ni på med?”

Ett svar

  1. […] Landet Mythia:Kapitel 15 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: