Landet Mythia:Kapitel 18

Kapitel 18: Kung Bore

 

Elvan!” ropade Olle och satte sig med hennes huvud i sitt knä. Han borstade bort sanden ur hennes ansikte så att han skulle kunna höra om hon andades. Det gjorde hon, men bara knappt. Olle fick en sugande känsla i magen.

Då fick han se något vitt på hennes huvud. Det var klibbigt och varmt. Olle hade ingen aning om vad det var.

Ffff”, sa det gröna fnyttet. ”Vi fick sand i ögonen och öronen och ölonen.”

Vad har hänt med Elvan?” sa det blåa fnyttet.

Jag vet inte. Vad är det här vita?”

Han kände på marken, men där fanns inget vitt och klibbigt. Däremot fanns det en hård sten från klippväggen.

Det är Elvans blod”, sa det gröna fnyttet och backade.

Det blev alldeles svart i Olles huvud. Han gillade inte blod, inte ens vitt blod. Speciellt inte vitt blod, bestämde han sig för. Men han kunde inte bara lämna henne där. Plötsligt blev han arg på Elvan för att hon hade blivit skadad. Han skakade henne. Då kom fnytten och satte sig på honom.

Vad gör du?” sa det gröna fnyttet.

Sluta, snälla Olle”, sa det röda fnyttet.

Du skrämmer oss”, sa det blåa fnyttet.

Olle släppte ner Elvan försiktigt, och då vaknade hon. Hon tittade sig omkring.

Är jag tillbaka i Systradal? Vänta, nu minns jag”, sa hon och kände på tuggummit som fortfarande satt fast i hennes hår. ”Tunneln, jultomten, perfekt-älv-medel… Det har inte varit en bra månad.”

Hon reste sig på skrangliga ben. Olle tog henne under armen och snart fick han hela hennes vikt på sig. Hon var inte lätt, och framför allt var det inte lätt att stötta henne över den gummiartade marken ända bort till dörren.

 

Tomtemor, jultomten och vättarna väntade i ingenmanslandet igen. När tomtemor fick se Olle, Elvan och fnytten sprang hon fram och hjälpte Olle stötta Elvan. Jultomten stod förvirrad kvar och stirrade ut i luften.

Vad i hela Mythia är det som har hänt?” sa tomtemor.

En sten”, sa Olle. ”Systradal är på väg att rivas. Men vi måste tillbaka in dit. Annars kommer älvorna att hamna under två miljoner stenar.”

God jul?” sa jultomten prövande.

Tomtemor nickade uppmuntrande till jultomten medan hon släpade fram Elvan till vättarna. Vättarna var inbegripna i en hetsig diskussion:

Hur bli’ dä’ nu?” sa en av vättarna.

Jo”, sa en annan.

Innan den hetsiga diskussionen blev till ett gräl tog tomtemor tag i skägget på en av vättarna, och snabbt som ögat drog hon ut ett av hårstråna. Vätten blängde surt på tomtemor.

Sku’ dä’ va’ nödvändi’?”

Sen körde han ner händerna djupare i fickorna och ställde sig längre bort från tomtemor.

Tomtemor slickade på båda ändarna av skäggstråt och fäste det över Elvans sår. Märkligt nog slutade såret att blöda. Det vita sögs upp, kanterna kring såret gled ihop, och tio sekunder senare fanns det inte ett spår av något sår. Då tog tomtemor bort hårstrået och tittade Elvan i ögonen. Hon verkade piggare. Olle log mot henne.

Välkommen tillbaka.”

Då dök de tolv tomtarna upp igen. Alla såg likadana ut, utom två. Beatrice hade sin gula dräkt med den stora glipan på magen, och en annan hade en svart kostym med slips och mörka solglasögon. Slipstomten gick väldigt nära Beatrice.

Vad är det här?” sa Olle.

Jag har beslutat mig för att jag behöver en livvakt. Tänk på vad som skulle hända ifall någon stal säcken eller släden. Bodil!”

Bodil, slipstomten, ställde sig emellan Beatrice och Olle.

Det här är ju inte klokt”, sa Olle.

Jag håller med”, sa Beatrice. ”Ska inte jultomten kunna färdas fritt utan att ha livvakter? Men det är ju för barnens skull, och föräldrarna har nog inget emot en lite högre avgift för att se sina barn glada på julafton.”

Det här funkar inte. Vänta ett tag”, sa Olle. ”Vi kommer snart tillbaka. Jultomten är inte riktigt pensionerad än. Vi ska bara… Vi kommer snart.”

Han drog med sig Elvan och fnytten i Systradal igen. Den här gången var Elvan ännu mer motvillig.

Vad ska vi hit in och göra?”

Dina systrar kommer dö om vi inte får ut dem.”

Och?” sa Elvan. ”De ville ju inte att vi skulle gå härifrån förra gången. Vad får dig att tro att vi ska kunna få alla att flytta härifrån?”

Vi behöver inte få alla att vilja flytta”, sa Olle kryptiskt.

 

Olle, Elvan och fnytten passerade snäll-cellen på väg till palatset, och då kunde Elvan inte låta bli att stanna till. Hon gick fram till en av pålarna och kände på den med handen. Men snart drog hon bort handen och började gå igen. Hon förklarade aldrig för Olle eller fnytten vad hon tänkte, och de frågade aldrig.

 

Palatset hade inte blivit särskilt skadat av tunnelborrningarna, men det var desto smutsigare. Några älvor höll på och tvättade det, men palatset var stort och det var mycket kvar att göra.

Det var ganska många älvor kvar i palatset, och de dansade fortfarande runt i de höga valven. Men drottningen stod på marken och lät sig förtjusas av de andra. Olle gick fram till henne. Några vakter hindrade honom från att gå ända fram, men det var inte Olle som drottningen var intresserad av.

Elvan, du är fortfarande oälvig. Hur kunde du undvika att bli påverkad av perfekt-älv-medlet?” sa drottningen.

Det visade sig att jag redan var perfekt”, sa Elvan.

Olle sträckte sig mot drottningen och sa:

Om ni inte följer med oss nu så kommer ni att dö när tunnelbygget kommer hit till Systradal. Tunneln är snart här. Alla skakningar och explosioner, det kommer från tunnelbygget.”

Vi lever för vår dans och vår sång”, sa drottningen. ”Vi hör hemma här. Vi tänker inte fly.”

Elvan”, sa Olle manande. ”Nu!”

Elvan lutade sig fram och fällde flera tårar på drottningens nakna axel innan hon hann dra sig undan. Drottningen skyndade sig att torka bort tårarna med ärmen och ropade sen:

Vakter!”

Flera vakter dök upp och omringade dem. De väntade ivrigt på nästa order. Men drottningen började skaka lätt, som om hon frös. Marken vibrerade svagt.

Jag hoppas att mina tårar fortfarande fungerar på älvor”, sa Elvan.

Ja, för vi måste härifrån nu”, sa Olle.

Vakterna tog hårdare tag i Olle och ville dra iväg med honom, men drottningen höjde en hand mot vakterna.

Samla ihop alla älvor. Vi måste ge oss av.”

Hon vände sig om och stirrade de tveksamma vakterna i ögonen.

Nu!”

Det blev fart på vakterna och de skyndade sig att utföra drottningens order. Elvan och Olle visste inte riktigt vad de skulle förvänta sig av drottningen.

Kom nu, ärthjärnor”, sa drottningen över alla älvor och gick ut ur palatset.

Olle trodde inte sina öron (så stora de nu var). Elvan sa bara:

Varför har jag inte kommit på den idén tidigare? Då hade det gått att leva här.”

 

Olle, Elvan och fnytten ledde älvorna mot ingenmanslandet, genom förstörelsen som tunnelbygget hade skapat och genom skakande och muller. Under tiden lade de märke till att älvorna hade förändrats.

Kunde vi inte ha tagit en ännu längre väg?” sa en älva sarkastiskt.

Det där tuggummit är ju snyggt, Elvan. Som en egen liten matsäck”, sa en annan.

Olle var tvungen att dra Elvan i armen för att förhindra att hon gav tillbaka ett ännu elakare svar, och det gjorde inte Elvan särskilt glad att det var hon som var målet för de flesta skämten.

Men när dörren hade slagit igen bakom hela gänget älvor, närmare ett hundratal, och alla stod i ingenmanslandet, blev de med ens mindre kaxiga. Några började bli vita eller blåa av köld. Några svepte vingarna om sig. Andra trippade omkring och gnuggade sina axlar varma.

Nu är ni inte lika kaxiga längre. Jag fryser också”, sa Elvan. ”Men hör ni mig klaga?”

Nästan jämt”, svarade en älva.

Olle klarade inte av de ständiga bråken mellan Elvan och älvorna och sa tröstande:

Det kommer att gå över. Nu har vi viktigare saker att tänka på.”

Han vände sig till alla älvor och höjde rösten:

Jultomten är den ende som kan rädda Mythia. Men tyvärr är han alldeles konstig, eftersom vi väckte honom för tidigt. Om ni hjälper oss med jultomten så får ni snart återvända till Systradal och värmen.”

Ett ögonblick”, sa Beatrice. ”Tjänsten som jultomte är min nu. Här behövs inga älvtårar.”

Vi vill ha den gamle jultomten”, sa Olle.

Beatrice skrattade och pekade på den gamle jultomten som satt med tomtemor på golvet vid väggen. Jultomten verkade väldigt gammal. Han stirrade tomt framför sig med öppen mun. Inte ens tomtemor verkade tro att det skulle gå att rädda honom längre.

Menar du honom? Han borde ha blivit pensionerad för länge sen. Förstår du inte att det är hans fel att det är så få barn som tror på jultomten numera?! Om han får fortsätta kommer julen snart att försvinna. Vi kan inte låta det hända!”

Livvaktstomten Bodil ställde sig framför Beatrice och lade armarna i kors på ett hotfullt sätt.

Då hördes ett dropp-dropp-dropp!

Alla vände sig om och fick se att jultomten var alldeles blöt. Älvdrottningen och flera av älvorna stod lutade över jultomten och lät sina tårar falla på hans ansikte. Beatrice sprang fram och försökte torka av jultomten, men det dröjde inte länge innan förändringen började.

Jultomtens tomma blick blev fast och intelligent. Munnen stängdes, dreglet torkades bort ur skägget, läpparna formades till ett självsäkert leende. Slutligen blev skenet om honom så starkt att det nästan sved i ögonen om man tittade rakt mot honom. Olle tittade bort tills skenet bleknade lite, men han kunde inte låta bli att känna sig stolt. Det var han som hade klarat av att väcka jultomten tidigt.

Var det något mer innan jag går ut och räddar Mythia?” frågade jultomten med en kraftig stämma.

Jultomtens tolv släktingar backade långsamt. Sen vände de sig om och sprang djupare in i berget.

God jul”, skrek Olle efter dem och skrattade. Nu var han säker på att Mythia skulle räddas.

Jag kommer snart tillbaka”, sa jultomten och gick iväg mot ingången till Maranga.

Jultomten hann gå precis tre steg innan en kall vind blåste så hårt att han gled tillbaka hela vägen. Den korta pusten följdes av en till. Snart fylldes ingenmanslandet av kringflygande snöflingor och hagel. Olle hittade en liten nisch i väggen där han gömde sig för blåsten. Han skrek till de andra:

Ta skydd i någon av världarna. Vilken som helst.”

Ropet fördes bort av den starka vinden och Olle var inte säker på att någon hörde honom. Han försökte ta sig till Elvan, men så fort han stack ut benet i ingenmanslandet tog vinden tag i det och drog med sig det så långt det kunde. Olle tog tag i bergväggen och lyckades dra in benet igen.

Lika plötsligt som snöfallet började så slutade det.

Olle tittade misstänksamt ut i gången. Tomtemor stod i nischen mittemot, och där fanns också fnytten. Vättarna hade tagit skydd bakom jultomten. Trots att hela ingenmanslandet var fyllt av snödrivor fanns det inte en snöflinga på jultomten och han stod där som en stolt staty. Sist av alla kom Elvan fram. Hon var alldeles täckt av snö och borstade ilsket av sig.

Älvorna syntes ingenstans, så de hade väl hunnit in genom någon av dörrarna, tänkte Olle snabbt. Sen började han undra över snöstormen.

Det där var märkligt. Hur kan det finnas snöstormar inuti Mythia?”

De andra var för upptagna med att svara, men snart hördes ett högt vinande som kom allt närmare. Olle tittade åt båda hållen i ingenmanslandet, men det syntes ingenting. Sen blev vinandet ett surr, och sedan ett muller och sedan ett avgrundsljud som fick Olles mage ett skaka. Olle höll sig om magen för att försöka stilla vibrationerna. Snön och tröttheten fick honom att darra.

Det var jag som startade snöstormen”, viskade ljudet.

Sen kom en smäll som fick Olle att se dubbelt!

Det tog flera sekunder innan Olle lyckades försäkra sig om att huvudet fortfarande satt fast. Då såg han en jättelik figur som stod i en blänkande vagn bakom en vit häst med ljusblå man. Han hade ett skägg som gick ner på magen, en krona som glänste som kristall och iskalla blåa ögon.

Kung Bore…” sa tomtemor ängsligt.

När Olle hörde att tomtemor var rädd för Kung Bore backade han ytterligare. Han ville inte att det skulle göra ont. Men Kung Bore var inte intresserad av Olle, utan av jultomten.

Det är min tur.”

Han hade knappt öppnat munnen, och ändå ekade orden genom ingenmanslandet vindlande gångar.

Jag är trött på att stå tillbaka för dig. Nu är det Kung Bores tid.”

Ursäkta, men jag tror inte att det skulle vara en bra idé.”

Orden kom direkt från Olles mun. Han hade inte tänkt säga dem, men så gjorde han det i alla fall. När han hade stängt munnen kom han på massor av skäl att inte säga det som han nyss hade sagt – som att Kung Bore verkade kunna styra över snöstormar. Och det blev värre, för han fortsatte att prata:

Barnen föredrar nog jultomten framför en sån som dig.”

Kung Bore svarade inte. Han gav ett elakt leende och så pekade han på jultomten med ena pekfingret. Från fingerspetsen kom ett starkt sken, ungefär som när Olles mormor svetsade. Olle hann knappt andas innan en isig spets slungades direkt mot jultomten.

Ena stunden stod jultomten där livs levande, redo att stoppa tunnelbygget. Nästa sekund hade han förvandlats till en pelare av is. Olle sprang fram. Inuti ispelaren stod en mycket förvånad jultomte. Tillsammans med tomtemor, Elvan och fnytten knackade Olle på isen. De slog och hackade med stenar, men det blev inte ens en spricka.

Olle kände hur hans händer knöts i ren och skär ilska mot den gigantiske Kung Bore. Det blev inte bättre av att Kung Bore kastade likadana blixtar mot vättarna.

Hördu. Du skad’ ju folk mä’ di där blixt’n”, hann en av vättarna få fram innan han också blev en isstod. Kung Bores iskalla skratt spreds genom ingenmanslandet.

Vi låter honom gå”, sa Elvan plötsligt. ”Så kan vi tina upp jultomten när han har gått.”

Det kan vi inte göra. Tänk på skadan han skulle göra där ute”, sa tomtemor sorgset.

Hur ska vi stoppa honom då?” sa Elvan.

Varken Elvan eller tomtemor tänkte på Olle förrän fnytten pickade tomtemor på kinden.

Vart är Olle på väg?” sa det röda fnyttet.

Han går mot Kung Bore”, sa det gröna fnyttet.

Elvan, tomtemor och fnytten tystnade när Olle gick fram mot Kung Bore. Han verkade lite rädd, men det var fullt förståeligt. Det som inte var förståeligt var att Olle gick fram till Kung Bore medan Kung Bore höll på att frysa ner vättarna.

När Kung Bore fick syn på Olle sträckte Olle upp händerna för att visa att han var ofarlig.

Jag heter Olle”, sa han och satte sig ner på marken. ”Förlåt för det jag sa förut. Jag hade fel. Nu för tiden gillar alla barn våld, och du skulle kunna bli en bra förebild.”

Kung Bore såg tveksamt på honom.

Vad vill du?” viskade han.

Olle ramlade nästan omkull av luftdraget.

Jag är inget vanligt människobarn”, sa Olle. ”Jag har blivit tränad av både häxor och trollkarlar här i Mythia, och jag har en present som kan göra det enklare för dig att ta över världen där ute.”

Ge mig den”, viskade Kung Bore hotfullt.

Jag måste förbereda den först. Men receptet är hemligt, så du får inte titta.”

Kung Bore nickade, och så satte sig Olle med ryggen åt dem alla. Under tiden gick de kvarvarande vättarna och gömde sig bakom jultomten. Tomtemor, Elvan och fnytten hade inte heller någon aning om vad Olle höll på med. Alla väntade lika spänt. Kung Bore sträckte på halsen, men Olle gömde det han höll på med och stirrade surt på honom.

Efter ett par minuter reste sig Olle upp. I handen höll han en liten kopp. Han sträckte den mot Kung Bore och bugade.

Här. Drick det här så kommer människorna att lyda din minsta vink. Men bara om du dricker det i ett svep. Ingen tvekan.”

Kung Bore tog emot koppen. Han viskade:

I ett svep. Sen är det min tur.”

Han svepte i sig innehållet i koppen och kastade den på marken.

Nu–” väste Kung Bore, men han kom inte längre, för hans mage började smälta. Resten av kroppen rykte lätt, och paniken dök upp i Kung Bores kalla ansikte. ”Neej!” ropade han.

Men inget kunde hindra honom från att smälta. Han ramlade ihop och började rinna ut över stengolvet. Inte ens hästen och vagnen kunde behålla sina former. Snart fanns det bara små pölar av iskallt vatten kvar av den hemske Kung Bore.

Varm choklad”, sa Olle. ”Jag kom på att jag hade en värmeplatta i ryggsäcken.”

Elvan slog till honom på armen.

Du får lägga av att skrämma oss så där”, sa hon.

Ja, vi blev förfärligt rädda”, sa det blåa fnyttet.

Det blev jag också”, sa Olle. ”Men jag var ju tvungen att göra något för att rädda Mythia.”

Han kände på jultomtens isstod.

Vad är det här? Det är inte vanlig is.”

Hahahahahahahahaha!”

Olle vände sig om. Där stod Nejlika! Men det var ju omöjligt. Enhörningarna hade ju gripit honom och skulle inte döma honom förrän i april. Hur hade han kommit ut? Tänk om han hade skadat enhörningarna.

Nu blev Olle riktigt rädd. Han kom ihåg hur ont det gjorde i armen senast han träffade Nejlika.

Det här är underbart elakt”, sa Nejlika. ”Men saker och ting kommer att bli ännu värre. Tro mig, lilla människa. Mycket värre.”

Trollkarlen Nejlika svängde sitt trollspö över Olle, Elvan, fnytten och sig själv medan han fortsatte att skratta.

Plötsligt försvann snön, tomtemor, isstoderna med jultomten och vättarna. Olle letade överallt i ingenmanslandet, men de fanns ingenstans.

Var har du gjort av dem?” ropade Olle.

De är kvar där de var. Det är vi som har förflyttat oss.”

Vart då?” frågade Elvan.

Nej, nej”, pep Nejlika. ”Frågan är inte vart vi har rest utan till vilken tid. Vi har rest tillbaka i tiden till 1958.”

Varför?” sa Olle.

1958 lät jämt och bra. Och nu kommer ni aldrig att kunna stoppa tunnelbygget eller rädda jultomten och Mythia… Den här gången ska det inte kunna komma något gott ur det jag har gjort. Jag är elak! Hahahahahahaha!”

Ett svar

  1. […] Landet Mythia:Kapitel 18 […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: