Filmanalys I sista minuten – slutversion

I tre tidigare blogginlägg (1, 2, 3) har jag skrivit om att analysera film. Här kommer det fjärde, och troligen sista, inlägget, där jag kommer att foga samman allt jag har diskuterat för att göra en analys av ”I sista minuten”.

Som i det förra inlägget känner jag mig manad att påpeka att det här är min analys, och inte en objektiv bild av filmen.

I jakten på George Kaplan

Den har kallats allt ifrån ”den första moderna actionfilmen” till ”den slutgiltiga Hitchcock-filmen” (filmens manusförfattare). 1959 års ”I sista minuten” är så innovativ att det är möjligt att båda påståendena stämmer. Redan Saul Bass förtexter, med bokstäver som glider in från sidorna ovanpå ett annat lager med bilder, har blivit en så självklar del av filmvärlden att vi tar den för givet idag. Här signalerar den både huvudpersonen Roger Thornhills liv som reklammakare och den äventyrliga värld han är på väg att träda in i. Och visst är det ett äventyr han råkar in i. Intrigen hade räckt till flera filmer. Bara några av ingredienser manusförfattaren Ernest Lehman och regissören Alfred Hitchock vävde ihop (när de egentligen skulle ha arbetat med en helt annan film) inbegriper: spionage, mord på FN-anställda, romantiska tågresor, biljakter, förrädare, identitetsförvecklingar, faror ovanpå nationalmonument, svåra val, en odyssée över otaliga platser med farliga lockelser, blanka lösa skott, och en vilseledd poliskår. Allihop skulle senare återkomma ett par år senare i den mycket framgångsrika filmserien om den hemlige agenten James Bond. Det var till och med på tal att Cary Grant, skådespelaren bakom Thornhill, skulle dyka upp som Bond. (Commander Bond.net) Hitchcock själv blev tillfrågad ett par år senare om att regissera ”Åskbollen” men valde att koncentrera sig på projektet om seriemördaren Norman Bates i thrillern ”Psycho”.

Handlingen i ”I sista minuten” kretsar ytligt kring vad en rollfigur beskriver som ”vi kan kalla det regeringshemligheter”, och mer än så får vi inte veta. Här mer än kanske i någon annan Hitchcock-film får vi alltså möta en ”MacGuffin”, en term som Hitchcock gjorde så populär att när Mel Brooks senare gjorde parodi på Hitchcock (”Det våras för galningarna”, 1977), så fick Brooks ett meddelande från en herr MacGuffin. Berättelsen är oerhört stram, och bara ett ytterst fåtal minuter presenteras utan att Thornhll finns med, mest iögonenfallande ett klipp iväg till ett agenthögkvarter där intrigens hemlige agent hittats på – han existerar nämligen inte. (Wordplay, Point of view.) Det är den agenten som heter George Kaplan.

Det största äventyret av alla bygger dock inte på biljakter, knivmord och identitetsförväxlingar. För det är när den två gånger skilde cynikern Thornhill får allt svårare att umgås med sin mamma och istället fastnar för den frispråkiga och förföriska Eve Kendall (Eva Marie Saint i sitt livs största roll), som han påbörjar sin förvandling till en vuxen man. Typiskt är att den förväxling som sätter igång intrigen sker när Thornhill ska skicka ett telegram till sin mamma, och att filmen slutar med flera symboler för Thornhills slutliga språng ut i vuxenlivet. Med det här temat är det närmast märkligt att Hitchcock, en regissör som propagerade för att den viktigaste delen av regi-arbetet var rollbesättningen, gav rollen som Thornhills mamma till Jessie Royce Landis, en skådespelerska som var lika gammal som Grant.

Det är också i samspelet mellan Grant och Saint som mycket av den känslomässiga ryggraden i filmen sitter. Från det ögonblick när Eve räddar Thornhill undan polisen och bara minuter därefter visar sig vara i maskopi med den prydlige skurken Vandamm, till scenen på auktionshuset när Thornhill tvingas inse den bittra sanningen om henne, till när han envist försöker rädda henne från Vandamms klor, blir det alltmer Thornhills främsta motivation. Relationen, med kvicka replikskiften och en mer komplicerad kärlekshistoria än tidigare verks krångel med föräldrar som inte godkänner den tilltänkta partnern, bygger mycket på 1940- och -50-talets screwball-komedier, där Grant ofta medverkade. (Filmreference.com)

Förutom Grant och Saint gör James Mason, med sin mycket speciella röst, en stark insats som smugglaren och manipulatören Vandamm. Hans förmåga att få Thornhill att bli lika dåligt lyssnad på som mytens Cassandra är skickligt utförd, när polisen följer med honom för att få reda på hur det egentligen ligger till, och till och med Thornhills mamma tvivlar på honom. Hennes halvt om halvt naiva fråga till mördarna: ”Hade ni verkligen tänkt att mörda min son?” punkterar inte mamman, utan Thornhll, och han känner sig nödgad att fly på egen hand.

Den lågmälta tonen i Masons gestaltning gör Vandamm än mer effektiv som motståndare. Det är lätt att förstå att den unga Eve blev förförd en gång i tiden av hans charm. Masons karriär var nästan lika lång som Hitchcocks, om än kanske inte lika framgångsrik. För nutida tittare är han kanske mest känd som Isaac från York i TV-filmen ”Ivanhoe”.

Vandamm åtföljs ständigt av nykomlingen Martin Landau som hantlangaren Leonard. Trots att han bara har ett fåtal repliker här, fick Landaus karriär en kickstart med ”I sista minuten” och sedan har fortsatt att blomstra. Den kompetente Joe G Carroll gör rollen som professorn, chefen över de agenter som är ute efter Vandamm. Carroll var van vid den typen av pålitliga, akademiska eller medicinska typer och Hitchcock använde honom i flera av sina filmer.

Skådespelare var inte det enda Hitchcock återanvände. I ”I sista minuten” finns flera element som återkommer i flera av hans filmer: det kanske främsta två är hans ständiga rädsla för poliser, något som flera biografer har skildrat, och temat med den oskyldigt anklagade, en historia som återfinns i både ”De 39 stegen” och ”Fel man”. (Engelskspråkiga Wikipedia / Hubpages: ”The many faces of Alfred Hitchcock”.)

Nämnas bör i sammanhanget också Bernhard Herrmann, som skrivit filmmusiken. Herrmann är inte bara kompositör till soundtracket till ”Psycho”, utan har en lång och framgångsrik karriär. Här blandar han dramatiska stråkar med lekfulla melodier, men framför allt vågar han det låta vara tyst.

Varken Hitchcock eller ”I sista minuten” fick några Oscars, även om den blev trefaldigt nominerad (bland annat för bästa manus), men 1995 valdes den in bland de fåtal filmer som skulle bevaras för eftervärlden i Library of Congress, en ära den delar med bland annat ”Ben-Hur” (som norpade alla Oscars som ”I sista minuten” var nominerad till, och fler därtill), ”Casablanca”, ”Trollkarlen från Oz” och ”Lawrence av Arabien”. För moderna ögon är filmen inte bara en tidsbild där några taffliga specialeffekter drar ner intrycket, utan också en god historielektion. Inte minst bör man ha upplevt spänningen när Thornhill tror sig ha stämt möte med en man ute på landsbygden, men istället attackeras av ett besprutningsflygplan med kulspruta. Den scenen har blivit härmad och parodierad så många gånger, att det är lätt att glömma hur den börjar: med nästan fem minuters tystnad. Så genialisk är Hitchcock och Lehman att vi knappt märker hur stämningen byggs upp, innan den möter sitt crescendo i en krasch och en våldsam explosion.

Advertisements

5 svar

  1. Vad är ”blanka skott” för något? Polerade kulor? 😉

  2. Bra analys! En av mina favoritfilmer! Såg faktiskt premiären i Sverige!

  3. […] B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: