Är jag ensam om att ogilla sommarstugor?

Sommar. Semester. Grillning. Bad. Och allt annat som skildras i Magnus Ugglas Trubaduren.

Jag har inga större problem med något av det. Men det finns en sak som jag har svårt för, och det mesta talar för att jag är i massiv minoritet. Jag har svårt för sommarstugor.

Låt mig innan jag fortsätter göra fullständigt klart att det inte är något personligt mot någons sommarstuga, eller särskilda släktingar och vänner. Många tror det nämligen. Sedan säger de ”nej, nej”, men efter ett tag när jag fortsätter att prata så kommer ändå misstankar om att det är personligt, och så blir vi osams. Eftersom det är jag som ”är den konstiga”, blir det också jag som får be om ursäkt. Det här har jag varit med om så många gånger att jag börjar bli trött på det. Det är inte personligt.

Vad är det då? Jo, det finns många logiska orsaker till att jag har svårt för sommarstugor.

Vi har det ju så mysigt och enkelt.

Vi har det ju så mysigt och enkelt.

 

1. Jag gillar inte tidsresor bakåt i tiden.

I sommarstugor åker man på något sätt tillbaka i tiden till innan det fanns bra internetuppkoppling, fler än tre TV-kanaler och sköna möbler. Det finns oftast några ströböcker, som man redan bläddrat i och mentalt avskrivit. Köket är trångt och skåpen saknar mycket av de råvaror och verktyg man behöver för att laga ordentlig mat. Duschen har begränsat med varmvatten, så att man tvingas duscha fort. Och så vidare.

En del tycker säkert att det finns en poäng med det. Jag förstår inte den poängen. Det betyder inte att jag har rätt (eller att de har rätt, vilket vi ska prata mer om senare), utan bara om att vi har olika intressen. Vissa gillar att ägna sin semester åt att leva som på 1930-talet och jag gillar att leva på 2000-talet.

2. Jag gillar inte isoleringsceller

Stugan är ofta enbart tillgänglig med bil. Vi har ingen bil och tvingas bli hämtade. En del kräver dessutom egen båt. Det ligger långt ute i skogen, eller kräver att man passerar 150 andra sommarstugor med stora tomter. Det här betyder att alla promenader man tar från sommarstugan oftast resulterar i att man går på någon lerig grusväg eller på någon genomfartsled där bilarna blåser förbi i 130 knyck.

Skulle det sen vara så att man får lust att handla mat eller sådär, blir det en halvdagsutflykt som måste planeras och planeras för att man inte ska glömma att köpa salt eller glass. Affären ligger ofta nästan lika långt bort från civilisationen, så att de tvingas hålla riktigt höga priser för att överleva.

Självklart behöver man åka en bit till för att hitta några kulturyttringar, såsom biografer eller bokhandlar. Å andra sidan är mottagningen på TV och radio så dålig (man får ställa in specialkanaler) att man snart tvingas låta bli att förvänta sig att ha ett normalt kulturliv.

Jag hörde en gång en skröna om en spansk nobelpristagare som förutom prispengarna fick en veckas semester i en sommarstuga. Efteråt undrade han vad han gjort för ont för att förtjäna isolering.

Omväxling

Omväxling

3. Jag blir fort mätt på skönhet

När man kommer ut till en sommarstuga är den första reaktionen ofta ”Åh, vad vackert det är här.” Och tänk, det kan det vara. Det kan vara så vackert att det nästan gör ont: klara gröna färger i tusen och sinom tusen nyanser, solljus som speglas i vattenytan och kastar solkatter på allting, mjuka former och svallande kullar. Dessutom luktar det gott, låter avslappnande och omsluter en av äkta naturupplevelser.

Men det fortsätter att vara vackert. Och fortsätter. Och fortsätter. Det får mig att tänka på ett avsnitt av Futurama, när flera vändningar i en scen (alla åtföljda av förvånade flämtningar) orsakar att en man blir ”överflämtad” (”this man is over-gasped”). Åtminstone jag blir mätt på skönhet och börjar leta efter andra kvaliteter. Ungefär som när jag ser snygga människor. Ja, de är vackra, men efter två sekunder börjar jag leta efter något annat: en personlighet, gemensamma intressen, något att göra ihop. Men i naturen får man själv hitta på allt. Det dyker sällan upp något oväntat, och jag gillar oväntade saker. Det gör att jag håller hjärnan vaken. Så det slutar med att jag sitter och löser korsord. Eller jobbar. Vilket kanske inte var tanken, men hellre det än att bli överflämtad.

Skönt att slippa att vända papper på kontoret, va?

Skönt att slippa att vända papper på kontoret, va?

4. Ledig? Glöm det!

Man tänker gärna att sommarstugor innebär ledighet, men det är en myt. Jag tror att de flesta känner igen tanken att man behöver vila upp sig efter att man har varit på semester. Semester i en sommarstuga innebär mer gräsmatta att klippa, mer golvyta att dammsuga, ännu ett kök att städa (ingen diskmaskin…), och sommarstugan behöver göras i ordning, kläder som ska tvättas, med mera, med mera. Ett helt hus till att ta hand om, helt enkelt. Jag som bor i lägenhet delvis för att slippa att göra sådana saker ska alltså åka till ett ställe där jag måste arbeta mer? Bra tänkt.

5. Har vi inte varit här förut?

”Istället för att utforska världen, lära oss nya saker, träffa nya människor, prova ny mat, köpa andra souvenirer, från olika ställen, åker vi till samma ställe varje år. Vi vill inte se något nytt. Nej. Varför skulle vi det? Vi vet ju vägen hit. Vi vet vad vi har, men inte vad vi får. Vi trivs här.”

Samma utsikt. Samma grannar. Samma affär. Samma halvdåliga gräsklippare. Samma mat. Samma tjat om vem som diskar. Samma allting.

Varför?

I början på Sällskapsresan står det:

Svenskar reser inte till något – de reser bort från något.

För att komma bort från något åker man alltså till ett mer primitivt, mer isolerat, händelsefattigt ställe med mer jobb. Inte bara en gång, utan varje sommar, år efter år efter år. Det måste vara något riktigt hemskt man åker ifrån.

Det fattar inte jag. Jag förstår inte hur man kan gå med på att ens tillvaro till vardags kan vara så hemsk att man i stort sett gör vad som helst för att slippa den. Jag har designat min tillvaro så att jag kan trivas med den. Jag ser till så att jag får skratta, äta gott, prata med vänner, lära mig nya saker, vara med om saker – i vardagen. För mig är vardagen inte grå, utan lika mångfärgad som en konstnärs palett.

Ändå…

Här kommer det som kanske är jobbigast. När jag säger att jag har svårt för sommarstugor, då kommer Övertalningsförsöken. Jag Måste Omvändas. Sommarstugor är mysiga och jag har fel när jag ens antyder något annat.

Det ligger något fanatiskt, religiöst, hysteriskt, fetischistiskt, trångsynt i tanken att alla människor måste tycka om sommarstugor. När jag möter sådana människor tänker jag snarare att det ligger något sorgligt över det: att man är såpass osäker på sig själv att man inte kan vara nyfiken och fråga ”Hur tänker du tillbringa sommaren?” istället försöka omvända någon, att man inte kan tycka att det är fantastiskt att det finns olika synvinklar.

***

PS. Ja, jag är mycket medveten om att jag i det här inlägget kan verka lika fördomsfull som dem jag skriver om. Det är möjligt att jag är lika fördomsfull. Men min synvinkel har inte körts ner i någons hals tidigare, och jag ville bara visa hur det skulle kunna se ut om jag inte bara gapade och svalde. I själva verket kan jag acceptera andras sommarstugor. Nu hoppas jag att folk kan acceptera att jag inte gillar sommarstugor utan att det behöver bli personligt. Kan vi gå vidare och ägna tiden åt roligare saker nu?

6 svar

  1. Du har helt klart en poäng här.
    Tyvärr är min erfarenhet av pittoreska och spartanska sommarstugor nästintill lika med noll. Under min uppväxt lämnade vi civilisationens Lidingö och kedjehuset på 120 kvm till förmån för en stor åretruntbonad villa på nästan 300 kvm på ”landet”. Inte mycket längre till affären och med en badbar sjö inom räckhåll.
    Nu i vuxen ålder har jag hamnat i en stor villa, med egen sommarstuga 25 meter bort på tomten, egen sjö 150 meter från huset och visserligen en bit till affären men det är jag van vid året om.
    Jag är dålig på att semestra på bortaplan men nöjd med min vardag – året om!
    Något jag verkligen undviker till varje pris dock är att tälta.
    Det är förfärligt!

    • Tja, tältsemester kan vara kul om man gör det rätt personer. Undvik för små barn, tonåringar, våldsamma personer, alkoholister och andra drogare, pensionärer, klantar, snobbar, personer som aldrig tältat innan, personer som är överdrivet intresserade av flora och fauna, äventyrare, skrytsamma, panelhönor, latmaskar, tjurskallar, idioter, inbillningssjuka, långsamma människor, snuskhumrar, fel-hittare, partypinglor och -prinsar, drillsergeanter, besserwissrar och folk som inte kan sluta att släppa väder. Däremot finns det mycket att ha roligt åt tillsammans med bästa vännerna, kärestan/käresten, och/eller folk som tiden bara flyter iväg med och man bara vill att det ska fortsätta så att man kan upptäcka nya aspekter av den personen och det inte ska ta slut.

  2. […] gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det […]

  3. Det om sommarstuga. Kunde inte sagt det bättre själv.

  4. […] jag inte är jätteförtjust i sommarstugor (men låter alla tycka som de vill om det) brukar vi försöka hitta på lite annorlunda semestrar. […]

  5. […] Till att börja med kanske jag ska säga att jag har svårt för djurhållning. Försök att inte döma mig förrän jag kommer till poängen. Folk får ha djur om de vill – det säger jag inget om – men jag lyssnar bara med ett halvt öra. Det är inget personligt. Den som läser det här kanske har en alldeles underbar hund och jag önskar dig all lycka och glädje med hunden, men det är inte för mig. (Precis som jag har svårt för sommarstugor.) […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: