Ikoniska bilder

Bilder fastnar på näthinnan. En del av bilderna på sajten Iconic Images kände jag inte till bakgrunden till, och andra visste jag inte att så många andra hade sett. Fantastisk webbplats.

Annonser

William Goldman och 1939

En vän till mig var på besök häromdagen och nämnde Trollkarlen från Oz. Eftersom min vän arbetar på Nationalencyklopedin då och då (han skriver om tecknade serier, manga och liknande) berättade han att NE beskriver Trollkarlen från Oz som höjdpunkten i Hollywoods konstnärliga guldålder, fritt citerat ur minnet. Därifrån övergick vi till att diskutera när olika områdens guldåldrar inföll. Vi slogs av att många områden vi kände till väl hade sina guldåldrar, och då menar vi inte bara de perioder vi gillar bäst, utan de perioder som allmänt anses vara de bästa, under 1930-talet. Trollkarlen från Oz, om NE har rätt, skulle alltså ha kommit i Hollywoods guldålder. Närmare bestämt 1939.

William Goldman

William Goldman

Det där fick mig att börja tänka på William Goldman. Goldman är en av världens mest kända manusförfattare. D.v.s. ingen utanför branschen har hört talas om honom. Men han har i alla fall skrivit två böcker om filmbranschen som har fått ganska stor spridning: Adventures in the screen trade och Which lie did I tell?. I den förstnämnda (1984) berättar han bland annat om hur han skrev Butch Cassidy & the Sundance Kid, Alla presidentens män, Maratonmannen, och Bleka dödens minut mfl filmer.

Och så skrev han så här, vilket är ett av mina favoritcitat:

Now let me circle back to Gunga Din and make strictly a judgement call: It is my absolute opinion that in every conceivable way – direction, script, star performances, special effects, emotional power – it is infintely superior to any of the five Lucas-Spielberg prizewinners.

Gunga Din was released in 1939, and when it came time for the Oscar balloting, it received a total of zero nominations.

Granted, 1939 was an exceptional year for Hollywood. (I am starting to playing games now, but please bear with me, I hope and believe there’s a point to it all.) You probably don’t remember the Oscar winner for ’39, but let me list five movies and then you guess:

  • Golden Boy
  • The Hunchback of Notre Dame
  • Intermezzo
  • Juarez
  • The Private Lives of Elizabeth and Essex

To help you along, a few refreshers: Golden Boy introduced us to William Holden, Intermezzo to Ingrid Bergman, Charles Laughton played the Hunchback, Paul Muni starred in Juarez, and Bette Davis was Elizabeth, one of her more famous performances.

The envelope please.

Answer? None of the five. In fact, none of the five even got a Best Picture nomination.

But here are the five that did:

  • Goodbye, Mr Chips
  • Mr Smith Goes to Washington
  • Ninotchka
  • Of Mice and Men
  • Stagecoach

Again, please, the envelope.

Same answer: none of the above. (They nominated more than five pictures back in those days.) And one of the five I didn’t list was Wuthering Heights.

Which also didn’t win because ’39 was also the year of The Wizard of Oz.

Which also didn’t win because Gone With the Wind did.

Pretty impressive year.

So impressive that in spite of my passion for Gunga Din, I can’t complain. It’s a glorious adventure film; I may prefer it to any other, but I don’t think it belongs up there with the prizewinners.

And I don’t think any of the Lucas-Spielberg films do either.

(William Goldman, Adventures of the Screen Trade, 1984, ”The Ecology of Hollywood”)

Själv gillar jag dock Jakten på den försvunna skatten, som Lucas och Spielberg gjorde, men jag förstår Goldmans poäng. 1939 fick fram en del bra filmer, och få år har producerat lika många bra filmer. Min vän sa att det kan ha att göra med dels att TV:n inte hade tvingat filmbranschen att göra saker som inte fungerade på TV, dels att det förestående kriget kan ha påverkat producenterna att göra bra saker.

Han kan ha rätt, men för mig är den stora behållningen i den här diskussionen William Goldmans citat, och själva samtalet med min vän.

[Redigering april 2013: Rättar vilken Indy-film jag gillar.]

Inte särskilt magiskt

I kväll tittade jag på första avsnittet av Helt magiskt. Det var inte värt tiden. Jag ger det en chans till, om jag skulle råka ha tid nästa vecka. Och här skulle jag vilja skriva en sågning som den jag skrev om Sherlock Holmes-filmen, men serien har så stora problem att jag känner mig nästan elak för att göra en stor sak av det. Därför, bara några smakprov på saker serien gör fel:

* de hade inte bestämt sig för vad det skulle vara för typ av program: schlagerfestival, mystävling, show, barnkalas eller ”gör om mig”-program.

* vi fattar att trollkonstnärerna kan trolla; det är därför de är där. Följaktligen är det inte särskilt spännande att se ifall de misslyckas. Det roliga är ju att se nykomlingarna kämpa med att lära sig trolla, men istället fick de nästan helt och hållet stå bredvid medan trollkonstnärerna gjorde det de brukar göra.

* ”Reglerna” verkar nästan ha varit för komplicerade för programledarna som inte visste om publiken skulle rösta för eller emot vem man skulle vilja se igen

* straffet var en västgötaklimax

* av tre trollkonstnärer var alla män, och av tre gäster var två män. Hade det inte varit en bra idé att leta fram någon av de kvinnliga trollare som finns?

* och slutligen, hade det inte varit bra att ha lite, ska vi säga, mer kända kändisar, åtminstone i första programmet? Kanske inte skrapa riktigt lika långt ner i tunnan…

För mig som är rätt intresserad av trolleri känns det här programmet rätt förolämpande. Trolleri är en konstart med en lång och rik historia, och det involverar psykologi, fysik och kreativitet. Från taskspelare (från tyskans ”Taschen”, ficka) till scenmagiker som Harry Kellar och Howard Thurston till closeup-magiker som Ricky Jay och Lennart Green och udda figurer som Penn & Teller är det en så rik historia att den vävts ihop med verkligheten på ett ibland rätt fantastiskt sätt. Det finns många kloka och uppfinningsrika människor som har ägnat hela sitt liv åt studiet av trolleri, och det finns hyllvis med böcker om olika aspekter av det. Därför irriterar det mig när man förminskar ett så här stort ämne till ett barnkalas. Jag har inget emot barnkalas, det kan alla som sett mig på barnkalas intyga, men när det enda man ser av ett så här intressant ämne är barnkalas-delen, då tycker jag att serien har misslyckats. Själv hade jag hoppats att serien hade haft lite mer tyngd (någon expert kanske?), men framför allt hållit vad man lovat – att gästerna ska trolla, och ge ett litet smakprov på vad man måste lära sig för att kunna trolla. Lite som Lyxfällan där (åtminstone i de bästa programmen) gästerna får kämpa för att klara sig, och vi som tittare anar att det finns metoder för att klara sig ur det här. För att göra det pinsamt tydligt för de inkompetenta människor som har arbetat med det här: vi får inte se att gästerna får kämpa, så varför ska vi då bry oss?