William Goldman och 1939

En vän till mig var på besök häromdagen och nämnde Trollkarlen från Oz. Eftersom min vän arbetar på Nationalencyklopedin då och då (han skriver om tecknade serier, manga och liknande) berättade han att NE beskriver Trollkarlen från Oz som höjdpunkten i Hollywoods konstnärliga guldålder, fritt citerat ur minnet. Därifrån övergick vi till att diskutera när olika områdens guldåldrar inföll. Vi slogs av att många områden vi kände till väl hade sina guldåldrar, och då menar vi inte bara de perioder vi gillar bäst, utan de perioder som allmänt anses vara de bästa, under 1930-talet. Trollkarlen från Oz, om NE har rätt, skulle alltså ha kommit i Hollywoods guldålder. Närmare bestämt 1939.

William Goldman

William Goldman

Det där fick mig att börja tänka på William Goldman. Goldman är en av världens mest kända manusförfattare. D.v.s. ingen utanför branschen har hört talas om honom. Men han har i alla fall skrivit två böcker om filmbranschen som har fått ganska stor spridning: Adventures in the screen trade och Which lie did I tell?. I den förstnämnda (1984) berättar han bland annat om hur han skrev Butch Cassidy & the Sundance Kid, Alla presidentens män, Maratonmannen, och Bleka dödens minut mfl filmer.

Och så skrev han så här, vilket är ett av mina favoritcitat:

Now let me circle back to Gunga Din and make strictly a judgement call: It is my absolute opinion that in every conceivable way – direction, script, star performances, special effects, emotional power – it is infintely superior to any of the five Lucas-Spielberg prizewinners.

Gunga Din was released in 1939, and when it came time for the Oscar balloting, it received a total of zero nominations.

Granted, 1939 was an exceptional year for Hollywood. (I am starting to playing games now, but please bear with me, I hope and believe there’s a point to it all.) You probably don’t remember the Oscar winner for ’39, but let me list five movies and then you guess:

  • Golden Boy
  • The Hunchback of Notre Dame
  • Intermezzo
  • Juarez
  • The Private Lives of Elizabeth and Essex

To help you along, a few refreshers: Golden Boy introduced us to William Holden, Intermezzo to Ingrid Bergman, Charles Laughton played the Hunchback, Paul Muni starred in Juarez, and Bette Davis was Elizabeth, one of her more famous performances.

The envelope please.

Answer? None of the five. In fact, none of the five even got a Best Picture nomination.

But here are the five that did:

  • Goodbye, Mr Chips
  • Mr Smith Goes to Washington
  • Ninotchka
  • Of Mice and Men
  • Stagecoach

Again, please, the envelope.

Same answer: none of the above. (They nominated more than five pictures back in those days.) And one of the five I didn’t list was Wuthering Heights.

Which also didn’t win because ’39 was also the year of The Wizard of Oz.

Which also didn’t win because Gone With the Wind did.

Pretty impressive year.

So impressive that in spite of my passion for Gunga Din, I can’t complain. It’s a glorious adventure film; I may prefer it to any other, but I don’t think it belongs up there with the prizewinners.

And I don’t think any of the Lucas-Spielberg films do either.

(William Goldman, Adventures of the Screen Trade, 1984, ”The Ecology of Hollywood”)

Själv gillar jag dock Jakten på den försvunna skatten, som Lucas och Spielberg gjorde, men jag förstår Goldmans poäng. 1939 fick fram en del bra filmer, och få år har producerat lika många bra filmer. Min vän sa att det kan ha att göra med dels att TV:n inte hade tvingat filmbranschen att göra saker som inte fungerade på TV, dels att det förestående kriget kan ha påverkat producenterna att göra bra saker.

Han kan ha rätt, men för mig är den stora behållningen i den här diskussionen William Goldmans citat, och själva samtalet med min vän.

[Redigering april 2013: Rättar vilken Indy-film jag gillar.]

3 svar

  1. Tack för inlägget (som jag nu läste om)! Klart tankeväckande. Och snyggt skrivet av Goldman. Vad jag pratade om (tror jag) var också antalet år sedan ljudfilmens införande (dvs resultatet av en mognadsprocess) och tillskottet av talanger från Europa (Hollywood hade där mycket att ”tacka” Hitler för).

    • Ja, det är två bra poänger. Eventuellt kan en ytterligare faktor vara hur filmer tillkom på den tiden. Jag har hört att manusförfattarna som var anställda på Warner bros i stort sett var fastkedjade vid skrivmaskinerna. En av bröderna Warner blev mycket arg när han inte hört regelbundet skrivmaskinsknatter. Det var nog inte lätt, men det var heller inte det som var poängen: det där var bara inledningen. För manusförfattarna förväntades skriva *för långa* manus, så att sedan vana producenterna bröderna Warner kunde skära bort onödiga scener. Det gjorde säkerligen en del av filmerna gott, och jag funderar på om det inte hade funnits nutida filmer som hade vunnit på att skäras ner rejält och sedan skriva till bättre scener. Men det är bara min åsikt.

  2. […] var synd att så många filmer nu för tiden var uppföljare och adaptioner (till skillnad från den gamla goa tiden, antar jag). Svaret är… tja, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: