Världens bästa löpsedel

Löpsedlar är ett kapitel för sig. Det finns bra och dåliga. Jag läste att Aftonbladets sämsta lössedel genom tiderna (sett till antalet sålda lösnummer) var ”Fred” i samband med att Bosnien-konflikten tog slut.

Men det måste ju finnas en formel för att göra bra lössedlar, som inte går ut på att klippa och klistra. Ja, det gör det:

Börja med något som alla gör, men fortfarande vill läsa om. Sex är kanske det bästa exemplet. Men att någon har sex är bara marginellt intressant. Vi behöver våld. Sex plus våld är lika med våldtäkt. Men vi kan inte sluta där. En våldtäkt är, tyvärr, inte tillräckligt för att komma i tidningen. Man ska i så fall vara känd. Och finns det någon som är mer känd än en medlem i kungafamiljen? Låt oss, utan att peka ut närmare någon här i landet boende prinsessa, säga att det är en [påhittad] prinsessa som blir våldtagen. (Det kan ju för säkerhets skull utspelas i ett annat land. Jag önskar nämligen inte att någon ska tro att jag vill att någon, prinsessa från födsel eller i mer vid bemärkelse ska våldtas. Någonsin. Allvarligt talat. Vad är poängen med våldtäkter?! Så, prinsessan är bara påhittad.)

Nu börjar vi ha något som vi kan sätta på en löpsedel: ”Prinsessa blev våldtagen”. Det fattas fortfarande något. Eller rättare sagt ”någon”. Vem var det som utförde våldtäkten? Här har vi en stor möjlighet, för här kan vi ta in en person som är känd i sig. Eftersom vi redan har en person som ärvt sin position får det nästan handla om en person inom affärsvärlden. Vi gör honom till en miljonär, eftersom pengar fascinerar och irriterar läsarna. En miljonär våldtog en prinsessa!

Men inte ens här får vi nöja oss. Nyheter måste vara lokala. Om sådana här saker händer i ett land som Uganda så bryr vi oss inte. Så miljonären måste vara härifrån.

Det här kan bli ännu bättre. Vi har redan trampat in på ämnena sex, våld, kungligheter och pengar. Nu är det dags att föra in ett annat omstritt och alltid lika aktuellt element, nämligen religion. Här finns det egentligen två alternativ: antingen sker våldtäkten i en moské (vilket för oss in på massa obehagliga frågor om vad prinsessan gjorde där eftersom folk bara läst om moskéer och inte har några personliga kopplingar dit), eller så sker den i hjärtat av den svenska kyrkans centrala plats: predikostolen. Där finns konflikten mellan det värdsliga och allt övernaturligt, och naturligtvis alla konstiga relationer som ingår i kyrkligheten. Perfekt: predikostolen blir det.

Vi saknar lite politik. Men eftersom politik nästan aldrig säljer utanför val, utspel mellan partier och sådana händelser får vi lite att bita i här. Min gissning är att nästan ingen vet vad ”fullmäktige” gör, men att det låter som att man bestämmer massa viktiga saker där. Det är en bra tidpunkt.

Och här skulle de flesta kanske sluta. Själv går jag längre än så. Ett element måste till för att det ska kunna sägas vara ett löp som vilken journalist som helst skulle vilja skriva artikeln inför: mysteriet. Därför blir resultatet så här:

 

En sådan löpsedel ser man inte ofta. Det gör man däremot med flera andra.

Däremot kan det kanske vara på sin plats att berätta varför jag skriver om det här. Löpsedlar är knappast mitt gebit.

Poängen är den här: vet du hur bra din idé är? Jag har skrivit om det förut, men det tål att upprepas. Din idé är din viktigaste del. Och även om du kan känna det ibland som att du överlastar den så kommer folk vara så intresserade av vad helheten är att de följer med i historien.

Det är det som är nyckeln bakom allt skrivande.

Annonser

Ny brittisk komedi i stil med Kalenderflickorna

Idéer är fyrahundra på dussinet. Det finns inget lättare än att få en idé och tycka att den är bra.

Ett exempel: i dagens Metro finns det en artikel med rubriken ”Storbritannien: Busskaos efter att 11 förare vunnit 430 miljoner på Lotto”. En av busschaufförerna fick reda på storvinsten som de hade vunnit kollektivt och ropade ut i högtalaren: ”Avstigning för alla: Jag har vunnit på Europmillions”. En bybo twittrade: ”Försök få tag på en buss i Corby idag. Lol.”

Min första tanke var att det där skulle kunna bli en ny brittisk komedi i stil med Kalenderflickorna. Först får vi se några centrala figurer i ett gäng busschaufförer, deras tråkiga liv där de ändå har ganska roligt ihop, och de satsar på Euromillions lotteri vecka efter vecka. Sedan en dag… Vi har 11 möjligheter till roliga scener när busschaufförerna gör en ”Men snälla Åke”, och lika många möjligheter till ”Det Glada Beskedet Till Familjen Som Först Inte Vågar Tro Att Det Är Sant”-scener. Därefter kaoset i staden, svårigheterna för cheferna att få tag på kompetenta busschaufförer, och ett koppel roliga scener när förarna börjar att leva lyxliv utan dess like.

Men sedan kommer de lite mer tragiska scenerna, när någon av de 11 förlorar pengarna, någon skänker bort sin vinst eftersom ”pengar inte kan köpa lycka” och den nyfunna rikedomen gör att de 11 forna vännernas relationer börjar knaka i fogarna. Någon fin tanke om vänskap kommer på slutet.

Och så vidare. De roliga scenerna finns där. Rollfigurerna finns där. Potentialen finns där.

Men jag kommer inte skriva den.

Anledningen är att det tar åtminstone ett halvår att förvandla den idén till ett hyggligt manus. Sedan ska det putsas på. Det kan också ta lång tid. Sedan ska det pitchas och säljas och så. Chansen att bli film är så ohyggligt liten.

Hade jag varit 16 år, så kanske jag hade gett mig in i projektet, men nu tänker jag på allt som kommer krävas för att det ska kunna ge någonting tillbaka. Sedan tittar jag upp på min whiteboard som sitter över skrivbordet. Där finns flera andra, lika bra eller bättre projekt, som jag redan har börjat på och som ligger i olika mappar på hårddisken. De suger energi, vart och ett av dem. Nu kan jag inte ta på mig mer.

Därför ger jag den där idén till vem som vill ha den. Det finns som sagt fyrahundra på dussinet.

Bränt barn skyr elden… men missar översvämningen

Det här är ett allmänmänskligt problem. Jag har varit med om det hundratals gånger, både hos andra och hos mig själv. Det är en form av temporär blindhet eller tillfälliga skygglappar.

Jag upptäckte det först när jag gav folk tips om vad de borde göra för att skriva bättre. Lite då och då fick jag mothugg i vissa av mina kommentarer.

Vadå?! Vad menar du med att tredje akten är lite svag?

Vadå?! Vad menar du med att tredje akten är lite svag?

Såklart: mothuggen kan ha berott på att jag hade fel, fast inte alla mothugg. Om så vore, hade jag inte kunnat leva på att ge folk kommentarer så länge.

Det intressanta är att mothuggen ibland kom i formen: ”Men min svensklärare sa åt mig…”

Nu är svenskalärare och skrivträning ett kapitel för sig, och det kommer jag säkert tillbaka till, men det var inte det jag tänkte på. Det viktiga här kan sammanfattas med ordspråket ”bränt barn skyr elden… men missar översvämningen”.

Aj, jag har bränt mitt finger!

Aj, jag har bränt mitt finger!

När man skrivit en text, och någon kritiserar det man har gjort, då är det väldigt lätt att man fokuserar så starkt på det man fått kritik på framöver, att man helt enkelt glömmer bort det mesta annat. Om någon har sagt åt dig att du skriver dålig dialog så kommer du att lägga all fokus på att skriva bättre dialog. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Intrigen kanske suger, men du missar det för att du tittar på dialogen.

Riktigt illa blir det när problemet är större än så, till exempel att någon säger till dig att du verkar ha svårt att umgås med en viss typ av människor, då blir det lätt så att du fokuserar dina ansträngningar på att bli bättre på det. Samtidigt blundar du för att du kan ha andra problem. Din inskränkthet kanske hindrar dig från att komma någonvart, men det missar du för att du tittar på ditt problem att umgås med en viss typ av människor.

Att komma tillrätta med de här två nivåerna av samma problem är inte helt lätt. För det visar sig nämligen att de som har störst problem med det här också är de som har svårast att inse sitt problem. Nej, det är inte helt rätt. Deras problem är inte brist på insikt, utan att de aktivt motarbetar insikten, eftersom de fokuserar så mycket på ”sitt stora problem” att det inte finns plats för något annat. ”Mitt problem ÄR dialogerna” eller ”mitt problem Är att prata med den typen av människor”.

Det finns två stora problem med det sättet att tänka:

Det ena är att det finns många fler potentiella saker att glömma bort än den enda saken eller de få sakerna som man orkar fokusera på. Man missar alltså alltid fler saker än man får till. Fokuserar man på dialoger missar man idé, research, intrig, struktur, synvinkel, miljöbeskrivning, rollfigurer, subtext, korrekturläsning och mycket, mycket annat. Då tenderar det att bli en väldigt ensidig överarbetad text.

Det andra problemet med att fokusera på en sak är att det väldigt ofta är så att andra aspekter hänger ihop för att orsaka symptom. Ett problem med dialogen ligger kanske i researchen, rollfigurerna eller strukturen, eller på alla de ställena tillsammans. Med andra ord, problemet ligger kanske inte alltid där man tror att det gör. Därför måste man alltid börja med att ta reda på vad problemet är egentligen.

Helt enkelt, berättande är mer komplicerat än så. Och livet naturligtvis också.

När man visar den som motarbetar insikten vad problemet *också* kan bero på, brukar man hamna i samma sorts process som den där omstridda sorgeprocessen:

  • förnekelse
  • ilska
  • köpslående
  • depression
  • acceptans

Det här kan vara ganska underhållande att vara med om, särskilt om man kan se det utifrån.

Ja, jag tror... att jag... förstår...?

Ja, jag tror… att jag… förstår…?

Å andra sidan, i andra fall får man så mycket mothugg att det är svårt att göra något vettigt. Då är det enda man kan göra att le och backa långsamt med händerna upplyfta tills man kommit en bit därifrån och sedan springa som attan.

Jag... eh... ska bara hämta... mer... eh... någonting. Kommer snart!

Jag… eh… ska bara hämta… mer… eh… någonting. Kommer snart!

När man tänker efter

Har du varit på restaurang någon gång med en vän, fått in maten och smakat, varpå vännen tittar på din mat och säger: ”Jag borde också ha tagit det där”?

Den typen av svårighet att bestämma sig är självklart okej. Man måste få ändra sig.

Men det finns en sorts svårighet att bestämma sig som jag har mycket svårt för. Den är svår att förklara, så häng med nu: den ene personen ger den andra ett uppdrag, till exempel att tillverka något. Den andre tillverkar saken och ger den till uppdragsgivaren. För någon som börjar med ett konstnärligt yrke kan det vara lätt att lockas att tro att uppdraget slutar där. Man har ju gjort klart saken. I själva verket är överlämningen bara ett av stegen i processen. Efter det kommer feedback. Den delen kan vara känslig. Som nybliven konstnär (till exempel författare som jag själv, eller tecknare, eller musiker, eller vad det nu är) är det inte lätt att höra/läsa att det man gjort inte är tillräckligt bra. Många tar det personligt och tror att de själva inte är tillräckligt bra. Det tar ett tag, men man vänjer sig vid att inte vara perfekt i första tagningen. (Några vänjer sig aldrig och blir då nervvrak eller slutar.)

När man har förstått hur det fungerar med feedback, eller åtminstone kan komma förbi känslan av att inte kunna sitt jobb, och ser till att göra nästa version bättre, då kommer nästa lärdom. Det är den jag tänker på just nu.

Man måste nämligen komma överens om en sak: när är grejen färdig? När är uppdraget utfört?

Jag syftar inte på det där med att man kan ha olika synpunkter på hur verket ska se ut när det är klart. Det tillhör jobbet att kompromissa mellan uppdragsgivarens vision och sin egen smak. ”Vad kan jag göra som uppdragsgivaren skulle bli nöjd med?” Med tiden hittar man strategier för att komma fram till svaret på den frågan.

Jag syftar heller inte på hur många gånger uppdragsgivaren ska få skicka tillbaka saken och ge fler kommentarer. Det är en sak man lär sig att skriva in i kontrakt.

Istället syftar jag på det här: uppdragsgivaren kan behöva tänka efter innan den ger ”rätt” kommentar. Jag har varit med om samma sak gång på gång (och jag har en god vän som är i den här situationen just nu) att eftertanke och andra personers åsikter förändrar folks attityd. Uppdragsgivaren säger: ”Ändra X så är det bra sedan.” Du sätter dig för att fixa till det. Under tiden diskuterar uppdragsgivaren saken med sin bror. Brodern säger då ”Men har du inte tänkt på det här?” Uppdragsgivaren kommer sedan tillbaka till dig och berättar vad som hänt och vill göra en annan ändring.

Det kan vara en liten ändring. (Det är det inte alltid, även om uppdragsgivaren ofta tror att det är en liten sak.) Men i ditt huvud är det en stor ändring eftersom du redan är klar med saken. Du har lämnat utförandestadiet och gått över i efter-produktionsstadiet. Att gå tillbaka är den stora ändringen. Effekten kan vara allt ifrån mild förvirring till större konflikter. De konflikterna är inte roliga.

Den här typen av försenad feedback är svår att bekämpa. Avtal fungerar inte alltid. Istället brukar jag försöka låta bli att göra klart verket innan uppdragsgivaren fått lite tid att tänka över sin feedback. Han eller hon mailar kanske med några ändringar, och då låter jag det mailet ligga någon dag innan jag utför ändringarna. Inte för att jag är lat, utan för att jag vet hur illa det kan gå om jag sätter igång direkt.

Dessutom hinner jag vänja mig vid tanken på att jag inte var perfekt i första tagningen.