Jag gnuggar inte händerna åt Fexéus

I somras, under semestern i Spanien, skrev jag följande inlägg. Sedan dess har det legat i karantän för att jag skulle se ifall jag lugnat ner mig och ändrat ståndpunkt. Det har jag inte. Så nu är det dags att ni får läsa om varför jag inte gnuggar händerna åt Fexéus.

<sån där woom-woom-effekt de har när man minns något på TV>

Tidigare i veckan började jag läsa plagiatören Henrik Fexéus senaste bok, Konten att få mentala superkrafter. Den var sådär, och efter bara cirka hundra sidor har har jag gett upp. Det är verkligen inte ofta jag ger upp böcker, ens om de är mycket, mycket dåliga, men det var så mycket med Fexéus bok som jag hade svårt för att det inte kändes som att det var värt tiden att läsa alla drygt 550 sidor. Ja, det är en maffig lunta.

Mitt första problem med boken handlar om att den utlovar ganska mycket i titeln. ”Mentala superkrafter” handlar för mig om tricks för hur man får så bra minne som den här killen beskriver, hur man blir en superövertalare, hur man blir ytterligt kreativ (som min vän Alain, som jag har beskrivit här), hur man kan flytta saker med tanken eller hur man kan läsa tankar. Det är inte som att Fexéus inte har skrivit om sådana saker tidigare (dock inte telekinesidelen), så man kan ju lätt få bilden att det är sådana saker som man ska få läsa om också. Det är det inte. Boken handlar om hur man ska bli helt vanligt lycklig, observant och misstänksam mot bluffmakare.

Men inte nog med att ämnesvalet (eller titeln – är lite osäker på vilket) är en besvikelse. Fexéus envisas med att skriva om sådant han inte är expert på. I tidigare böcker har han skrivit om sånt han faktiskt kan i praktiken. Här går han i avsnitt efter avsnitt in på hur hjärnan fungerar, och det märks att han bara upprepar vad han lärt sig. Det finns liksom inget bakom det han skriver. Om man ställde en fråga, skulle han bli tvungen att fråga någon annan. Det är inte förtroendeingivande med någon som skriver med näsan precis ovanför vattenytan. Själv föredrar jag folk som ”äter på den nivån” som de uttryckte det i ett avsnitt av Vita huset (en av världens bästa TV-serier).

Det här problemet hänger ihop med ett fel som Fexéus gjorde tidigt i boken. Han presenterade inte sig själv, utan utgick ifrån att alla skulle veta vem han var, och varför vi skulle lyssna på honom i den här frågan. (Personen bakom den här bloggen kan du läsa mer om här och här.) Han berättade inte om hur han forskat om ämnena i många år, eller att han konsulterat med några av de främsta i de här forskningsområdena, utan skrev bara att det här var bättre än de andra självhjälpsböckerna som finns ute i hyllorna.

Omdömet ”bäst bland självhjälpsböckerna” för mig in på ett annat stort problem: hans bok är långt ifrån den bästa i ämnet. Den tillhör möjligen, möjligen, det bästa som skrivits på svenska i ämnet (alltså ”inte är översatt”), men…

a) jag får säga att det inte säger så himla mycket, och

b) själv läser jag så obehindrat på engelska att jag inte nöjer mig med det bästa som finns på svenska. Jag vill ha det bästa som finns på något språk! Om det inte finns på engelska, ska engelsktalande ha velat översätta det till engelska. Så bra ska boken vara, att amerikanerna vill läsa den! Jag vill att boken ska den sista boken i ämnet jag behöver läsa (här ska jag tillägga att det gäller egentligen subämnet, d.v.s. vilken del av ämnet handlar det om? vilken vinkel har författaren valt?). Därefter kan jag gå vidare med fler böcker om samma ämne, om jag känner att det är tillräckligt intressant, men att läsa en slumpmässigt vald bok någonstans i mitten av fältet intresserar mig inte för tillfället. Och Fexéus är verkligen mitten av fältet internationellt sett. Han har inte alls samma närvaro som Richard Wiseman exempelvis, som har en intressant YouTube-kanal. Han är inte lika omstridd som Derren Brown. Han har inte samma bluffmakar-krossar-talang som James Randi eller Christopher Hitchens. Istället för att läsa hans böcker skulle jag kunna lära mig mer snabbare genom att läsa någon av de andra. Det är ofta så jag gör i stället. Jag vill ha den där känslan när man inte kan sluta gnugga händerna under läsningen, för att boken är så himla välskriven, genomtänkt och svår att argumentera emot. Jag vill ha böcker där författaren har gjort sitt jobb. Det får mig att gnugga händerna.

En ytterligare sak som sänker boken är att det känns som att Fexéus sparar på material till sin scenshow. Om han avslöjar allt i boken, vill ju ingen gå på showen, verkar han resonera. Allt det där praktiska kommer någon annanstans än i boken, och det är riktigt synd. Det är som de där människorna som ägnar så mycket tid åt att berätta vad de ska berätta att de till slut inte har tid att berätta någonting.

Resultatet blir att jag läste vidare bara för att se om boken skulle ta sig. Det gjorde den inte. Till slut blev det för mycket.

Med mig på resan hade jag också en bok om Daniel Dunglas Home, ”världens första medium”. Det var en milsvid skillnad mellan den och Fexéus bok. Bland annat insåg man som läsare väldigt snabbt att författaren (Peter Lamont) har gjort sitt jobb: han har läst det mesta i ämnet och har synpunkter på deras styrkor och svagheter, och han resonerar som en vuxen människa. Till slut glömde jag Fexéus ytliga hantering av ämnet.

Men så slog det mig hur vanligt det där är. Folk vill skriva en bok lite snabbt, inte ha ett obetalt heltidsjobb under flera månader (ungefär som att klaga på vädret snarare än att gå in i en lång diskussion om meteorologi). Men det krävs att man gör sitt jobb om boken ska bli riktigt bra. Spelar det någon roll, då, om boken är bra eller inte? Kan inte boken sälja ändå?

Naturligtvis finns det många snabbt skrivna böcker som är bra, eller som säljer bra (det är inte alltid samma sak, som bekant). Men att satsa på att göra ett hafsverk är inte min stil i alla fall. Jag vill göra ett bättre jobb än så.

Hur gör man då? Hur hade till exempel Fexéus kunnat göra ett bättre jobb?

Han hade kunnat göra som Vincent Bugliosi. I början av 1980-talet bestämde sig BBC för att mordet på John F Kennedy var så kontroversiellt och att allmänheten fortfarande hade massor av konstiga missuppfattningar, att de borde göra en låtsasrättegång mot Lee Harvey Oswald. Inte en sån där billig grej som Efterlyst håller på med, utan en ordentlig produktion som fler journalister borde hålla på med. Den där rättegången skulle ha en riktig domare, en riktig åklagare, en riktig försvarare, en jury, och de lyckades till och med få alla vittnen som skulle ha medverkat i en riktig rättegång mot Oswald (och som inte hade dött) att medverka. Utan manus. Åklagare och försvare fick flera månader att förbereda sig, precis som inför en riktig rättegång. Och utslaget var lika oklart som inför vilken rättegång som helst. Som åklagare valde BBC Vincent Bugliosi. Han lyckades få Oswald fälld.

I stort sett så börjar han sin bok Reclaiming history. Efter den inledningen fattar man direkt att Bugliosi inte är vem som helst att skriva en bok om Kennedymordet. Det blir inte bara ytterligare en bok i högen. Han behöver inte ens skriva att hans bok är bättre än de andra. Han tar upp de andras böcker, kommenterar dem, tar upp allt de säger och ser vart deras teorier för dem. Eftersom vissa påstår att Jack Ruby mördade Oswald för att täcka upp en konspiration så har han följt Ruby varenda minut under morddagen, dagen efter och dagen när han mördade Oswald, och med ett hundratal vittnesuppgifter visar han hur Ruby helt uppenbart blev chockad av mordet på Kennedy, gick omkring som i en dimma närmaste dagen, och sedan smet in i en polisstation som han besökte rätt ofta bland poliser han kände. För att ytterligare bygga vidare på berättelsen tar han in förhör med Ruby och andra, officiella och inofficiella undersökningar, och går igenom allt med en mycket fin kam. Allt tydligt källbelagt och grundligt beskrivet. Det finns helt enkelt inga andra slutsatser man kan dra, om man inte helt blundar för bevisen, och då har man andra problem.

Fexéus hade alltså inte behövt skriva att hans bok skulle vara bättre än andra självhjälpsböcker, om han hade skrivit något som faktiskt var bättre.

Men det finns mer Fexéus hade kunnat göra. Han hade kunnat kramat ut det sista ur citronen. D.v.s. börjat med att fundera på vad folk redan visste om ämnet, och sedan gått tre, fyra steg längre. Som det är nu blir man alltså besviken för att man inte får några mentala superkrafter när man har läst boken, men om Fexéus hade börjat med vad han kunnat ge folk för råd för att ge dem mentala superkrafter, och sedan funderat vidare, frågat andra och gått ännu längre i frågan, och sedan när han tagit frågan så långt han kunnat, dela upp frågan, och vänt på den, och hittat ytterligare grejer, och frågat ytterligare andra, och sedan tagit det ännu fler steg framåt genom att lägga till oväntade element, och till sist, läsa helt annorlunda källor, och efter det sista gett sig sjutton på att hitta ännu fler nya grejer – DÅ hade han banne mig lyckats skriva något som hade gett läsaren mentala superkrafter, det är jag övertygad om. (Jag utesluter naturligtvis inte att Fexéus inte valde titeln själv, men som jag skrev i fallet med Royal Flush så hade en bra författare skrivit en så bra bok att det hade blivit lätt att marknadsföra boken genom att bara berätta om en del av innehållet.)

Okej, hittills har jag nämnt ett par saker Fexéus hade kunnat göra:

* berätta något imponerande om sig själv som hade gjort honom trovärdig

* visa att han läst andra böcker i samma stil (till exempel 59 seconds av Richard Wiseman och 4-timmars arbetsdag av Tim Ferriss) genom att ta upp deras fördelar och nackdelar

* ta upp motargument mot det han påstår, och förklara varför det inte förhåller sig på det sättet

* krama ur citronen (genom att börja med att uppfylla löftet i titeln och sedan överträffa det)

Men finns det ännu fler saker han hade kunnat göra för att få mig att gnugga händerna:

* han hade kunnat visa på självironi. Som hos alla trollkarlar finns det ett stort element av arrogans hos Fexéus (han räknas till mentalisterna), och det måste man förhålla sig till. Men Fexéus verkar inte vilja visa på den sidan som gör honom mänsklig.

* han hade kunnat göra boken tunnare. Om boken är 550 sidor, får det ta mig sjutton finnas material för 550 sidor, och inte för 20. Jag hänvisade ovan till professor Richard Wisemans bok 59 seconds. Den har som premiss att ta upp den senaste intressanta forskningen i ett par vardagsproblem på ett sätt som kan berättas på mindre än en minut. Hur får man någon att bli kär? Hur blir man kreativ? Etc. ”Berätta allt, men på mindre än en minut.” Och vill han få mig att gnugga händerna, får han ta mig tusan fylla de 550 sidorna med material för 800 sidor. D.v.s. skriva en tjockare bok och sedan skära ner den istället för att skriva en kortare bok och fylla ut den.

* han hade visat att folk faktiskt inte är tomma blad när de kommer till hans bok. Folk har ju läst så mycket självhjälpsböcker nu för tiden, att det hade varit på sin plats att börja med att krossa några av myterna som florerar (såsom Bugliosi ägnar mer än halva boken åt myterna kring mordet på Kennedy)

Men, nog gnällt på Fexéus. Han kan säkert inte hjälpa det där. Förlaget var säkert på honom att skriva ännu en bok. Det är klart, sånt kan stressa den bäste (såvida man inte har mentala superkrafter…).

Jag tänker inte göra mig av med boken. Den står fortfarande i min bokhylla, som en påminnelse till mig själv om att inte göra samma misstag. Fast jag undrar om jag kommer att klara det. Det sägs ju att man lätt blir som sin antagonist. Så, om jag gör samma misstag, peka mig till det här blogginlägget.

Ett svar

  1. […] allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: