Wallmans salonger

För några år sedan, innan mamma och jag lärde känna varandra som vuxna, var jag inne i en period som arbetslös. Mamma, som ville hjälpa till, tänkte att jag som ville skriva för TV och därmed vill hålla på med TV och dessutom har hållit på med teater, föreslog vid ett tillfälle att jag skulle söka in till Wallmans salonger.

Wallmans salonger, för den som inte känner till det, är en blandning mellan teater och restaurang. Servitörerna showar, liksom all annan personal där. De som får delta är ofta nyutbildade musikalartister eller personer inom showbusiness som behöver ett sidokneg.

Mamma kom alltså med det där tipset för flera år sedan, men det dröjde ganska länge innan jag kunde prata ordentligt med mamma efter det. Anledningen var att den som känner mig det minsta har svårt att föreställa sig mig på Wallmans salonger. Det gjorde ont att mamma inte kände mig så väl att hon kunde föreslå något sånt.

Men det här handlar inte om min mamma. Mamma och jag har fått en mycket bättre relation idag, och jag uppskattar henne mycket mer nu än vad jag någonsin gjorde när jag var liten. De som känner mig nu ska veta att de flesta positiva egenskaper jag har kommer från min mamma.

Ändå använder jag uttrycket ”Wallmans salonger” i mitt huvud ibland. Framför allt använder jag det när jag tänker på bedömning av texter, något som jag sysslar med ganska ofta. Häromdagen blev uttrycket aktuellt igen när jag drogs in i en diskussion på Facebook om feedback och kritik.

En vanligt metod för att ge feedback är nämligen en metod som kan kallas för PNP eller positiv – negativ – positiv. Man börjar med att ge ett positivt omdöme (”du fångade verkligen stämningen”), fortsätter med att berätta vilka saker som är negativa ‒ eller som vissa vill försköna det: ‘saker som kan förbättras’ ‒ och avslutar med något positivt för att skribenten ska gå därifrån med en positiv känsla.

Jag har själv fått den typen av feedback, och jag märker numera direkt när den är på väg. Jag tror inte att jag är ensam om det heller. De personer som jag har pratat med om det här berättar att de ofta fokuserar på det ena av omdömena, d.v.s. hela alltihop är bara dåligt eller bara bra.

Själv resonerar jag så här, att personen som läser min text ofta har ett positivt eller ett negativt helhetsintryck, och skyndar förbi antingen de positiva omdömena eller de negativa. Till och med om personen bemödat sig om att ta upp exakt lika många omdömen i båda kolumnerna, så märker man vilket som känns viktigast för läsaren. Man kan bland annat se på kroppsspråk, tilltal och antal minuter personen ägnar åt var och en av omdömena. Framför allt märker man det dock på konkretiseringsgraden: saker som man egentligen mest tar upp för att verka rättvis är vagare och mer svepande, medan det man faktiskt tycker är mer specifikt.

Jag tycker inte man ska hålla på med den typen av formulariserad feedback. Folk vänjer sig och ”spolar” i huvudet fram till det omdöme de själva eller kritikern tycker är viktigast och struntar i det andra.

Börja inte med det negativa. Börja inte med det positiva. Vad återstår då?

Det första jag alltid brukar göra är att se till att jag inte föreslår för någon annan att de ska söka jobb på Wallmans salonger.

Med det menar jag att jag börjar ställa frågor för att ta reda på vad det är för text som skribenten var ute efter att skriva. ”Har jag fattat det rätt att du gillar Monty Python och försöker skriva något i samma stil?”

Att börja med att försöka ta reda på mer bakgrundsfakta, istället för att utgå ifrån att man vet vad som kan göra texten bättre, är nyckeln till att ge bra feedback. Om personen egentligen ville skriva något i stil med Jens Lapidus och misslyckats så att du tror att det är ett försök att skriva Monty Python-liknande, då kan du ge feedback tills du blir blå och ändå bara få resultatet att ni blir missnöjda båda två.

Till yttermera visso kommer det att sluta med att författaren gör som han eller hon själv vill. Du har då lagt ner tid i onödan på feedback som aldrig ens kom i närheten av att vara värdefull.

Du föreslog Wallmans salonger, när svaret kunde ha varit: ”Du borde nog starta ett eget företag.” Eller vad som nu är relevant.

4 svar

  1. kommer inte ihåg att jag har sagt det.

  2. […] som inte är vana att skriva mest associerar med skrivande är att det är för jäkligt att bli kritiserad. Det är så hemskt att de flesta hellre har skrivkramp än att utsätta sig för risken. Därför […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: