Du behöver inte skämmas…

Efter drygt tio år som lektör (bland annat för Vulkan) har jag mött många olika reaktioner på mina rekommendationer. Jag har fått tillbaka glada utrop från folk som har ”hittat” sin egen text, jag har mött stönanden över hur mycket som återstår av arbetet, jag har fått frågetecken och utropstecken i mail efter mail, jag har insett att världen går att se på väldigt olika sätt, och jag har mötts av tystnad.

Ibland kan det vara tur att de är tysta...

Ibland kan det vara tur att de är tysta…

Men den vanligaste kommentaren jag får är… en ursäkt. Så här går det till:

Jag lämnar mina rekommendationer. Det tar en tid, och sedan kommer ett svar där författaren skriver att han eller hon tyckte att kommentarerna var bra, särskilt X eller Y. Men han eller hon har inte följt alla instruktioner. Ibland har författaren låtit någon annan läsa texten och den hade andra synpunkter, och så sammanförde författaren det bästa från båda. Slutligen kommenterar han eller hon att jag säkert inte kommer att bli nöjd och ber om ursäkt.

Det här är alltså en av de vanligaste reaktionerna, och det följer just det här mönstret. (Jag skriver inte det här för att peka ut någon, eller för att driva med hur lika folk är, utan för att… ja, jag kommer till det.)

Jag brukar alltid svara en variant av följande:

Vad roligt att du börjar känna dig färdig med texten. Du behöver dock inte ursäkta dig för att du gör som du tycker blir bäst eller känna att du måste försvara dig för att du inte använder alla mina rekommendationer. Det var aldrig avsikten att du skulle göra som jag sade. Tvärtom gillar jag att du snarare tänker själv än förlitar dig på andras åsikter. Jag är heller inte så arrogant att jag tror att enbart jag kan hjälpa dig att göra texten så bra den kan bli (även om jag naturligtvis har stor erfarenhet och kan ta dig en lång bit på vägen). För att texten ska bli så bra som möjligt är det viktigt att du tänker på texten ur olika synvinklar, med hjälp av input från andra. Vad resultatet blir spelar egentligen mindre roll, för om du får den typen av hjälp en gång, så kommer du tänka på ett annat sätt inför nästa text. Om du beslutar dig för att inte ändra någonting så har du åtminstone tänkt över det, och om du bestämmer dig för att gå åt helt motsatta hållet, då har du gjort något som du inte hade gjort annars.

Mitt mål är att texten ska bli så bra som möjligt. Men det är inte jag som ska skriva den. Därför är det du som beslutar vad som är ”bra”. Jag inte bara respekterar dina beslut angående det; jag gillar inte att ta ansvaret för andras texter.

Och därmed kommer vi till frågan om varför jag skriver om det här. Svaret är att få vet vad en lektör gör. En del tror att lektörer som jag beordrar författare att slakta sina älsklingar. Så gör inte de flesta lektörer (de tänker nog på förlagsredaktörer). De läser istället texten och speglar den så att författaren enklare förstår vad den innehåller, förstår vari problemen ligger, och hur den kan göra texten bättre. Det är en slags majevtik. Författaren ska göra allt jobb, eftersom det är författaren som vill ta åt sig äran. Lektören blir som mest tackad i förordet.

Varför är det viktigt att känna till vad en lektör gör? Den enkla förklaringen är att det gör det enklare att jobba ihop om båda har samma bild av vilka arbetsuppgifter den andra har. Den personliga förklaringen är dock viktigare för mig. Det känns lite märkligt att bli ”anklagad” för att vara en sådan person som förväntar sig att andra ska ge upp sina texter, helt förändra dem efter mitt godtycke och därefter förändra dem på flera sätt som ofta talar mot varandra. Framför allt när jag så gärna blir överbevisad om att jag har fel.

Som Toby Ziegler säger i ett avsnitt av Vita huset: ”Why don’t you pick your section of the speech. Fight with me about it, and I’ll lose, and then I can call in the next group.” (He shall from time to time) Jag ”förlorar” gärna ett par fajter, för jag vet att det finns stora chanser att jag kommer att vinna i slutänden. Det är bara det att jag ofta har några viktiga poänger bland mina förslag, och det är inte alltid de är uppenbara. Så länge jag får ”vinna” dem…

NASA vs JAS

Jag brukar inte ofta vara politisk på den här bloggen. Oftare skriver jag om hantverket att skriva,. Men nu har jag en fundering som jag inte har kunnat skaka av mig det senaste halvåret. Det är en ärlig undran, så alla som har svaret (eller ett svar) får gärna lägga det bland kommentarerna nedan.

Låt mig börja med ett citat. Källan är kontroversiell, men strunta i det nu och fundera istället över själva innehållet:

[…] om vinster är det viktigaste, varför säljer inte företag som General Motors crack? Crack är en vara som ger mycket hög vinst. För varje kilo kokain som omvandlas till crack, kan en säljare göra en vinst på 90 000 dollar. Försäljarens vinst på en en-tons-bil är mindre än 2 000 dollar. Crack är också säkrare än bilar. Varje år dör 40 000 människor i bilolyckor. Crack å andra sidan dödar bara några hundra per år. Och det förstör inte miljön.

Så varför säljer inte GM crack? Om vinsten är det viktigaste, varför inte sälja crack?

GM säljer inte crack för att det är olagligt. Varför är det olagligt? För att vi som samhälle har beslutat oss för att crack förstör folks liv. Det förstör hela samhällen. Det krossar själva kärnan i vårt land. Det är därför vi inte skulle låta GM sälja det, oavsett hur mycket vinst de skulle göra.

(Michael Moore, Downsize this (1997), kapitel 33, min översättning)

Självklart finns det nyanser här som Moore inte tar med eftersom han har en annan poäng. Men jag tycker att kärnfrågan är intressant och skulle vilja överföra frågan till svenska förhållanden.

I Sverige har vi statliga kasinon sedan millennieskiftet ungefär. (Hur det gick till har behandlats ganska utförligt i flera böcker, men roligast är Lena Sundström i Saker jag inte förstår (2005), del IV.) Det verkar, på det jag har läst om saken, som att poängen var att få in mer pengar till staten, även om det fanns stora risker för spelberoende, fattigdom och utslagning. Numera jobbar också ett tusental personer på de fyra statliga kasinona, och det är framför allt den delen jag är intresserad av: Jobb på kontroversiella sätt.

Jobbfrågan är viktig. Senaste valet var det en fråga som man diskuterade mycket. Alla har sina egna idéer om hur man ska minska arbetslösheten. Jag har ingen patentlösning där. Men en fråga som jag reagerar på är frågan om JAS. Så här skrev Sydsvenska Dagbladet i augusti:

Hotbilden mot Sverige kräver inte att vi vräker miljarder på nya stridsflygplan, hävdade MP:s Peter Rådberg i går.

Men satsningen på Super-Jas handlar långt ifrån bara om Sveriges förmåga att försvara landet i framtiden eller om att delta i internationella operationer, liknande den i Libyen i fjor.

Ända sedan kalla kriget – då Sverige byggde upp ett av världens starkaste flygvapen för att hejda en befarad sovjetisk invasion – har försvarspolitiken styrts av ett intimt samarbete mellan försvaret, industrin samt regeringen och dess myndigheter.

Socialdemokrater och moderater, men även centerpartister, har varit rörande eniga om att Sverige ska ha en stark försvarsindustri med export till i stort sett alla som vill köpa, demokratier som diktaturer.

En stor och lönsam industri kan förse krigsmakten med vapen – men framför allt skapa jobb.

”Beslutet är nödvändigt för vår försvarsförmåga, men också positivt för svenska jobb, svensk export och svensk forskning och utveckling”, framhöll alliansledarna i går.

Socialdemokraternas Peter Hultqvist instämde: ”Det är viktigt att slå vakt om både industrins kunskap och jobben.”

Hundratusen svenskar arbetar inom försvarsindustrin med underleverantörer. Satsningen på Super-Jas handlar inte minst om dem.

Här kommer vi tillbaka till Moores fråga tidigare. Det är inte olagligt att sälja krigsflygplan, men jag har svårt att försvara det moraliskt. Det är helt enkelt omöjligt att förklara för sina barn att det är fel att slåss, när Sverige samtidigt lägger 90 miljarder kronor (enligt artikeln) på krigsplanet Super-JAS – även om det skulle bli fler jobb på kuppen.

Samtidigt kan jag inte låta bli att le åt sådana här grejer som dyker upp på mitt Facebook-flöde:

(En annan person som uttrycker det lika elegant har jag skrivit om tidigare är Brian Cox. I ett TED-tal berättar han om hur liten budgeten för all forskning är, och hur mycket den ger tillbaka.)

För även om jag förstår att Super-JAS kräver att ny teknik utvecklas, och att det ger fler jobb, så finns det andra områden än krigsindustrin (och spelindustrin) där vi skulle kunna satsa de där 90 miljarderna. Eller bara en del av de pengarna. Vem vet, tänk om vi kunde ägna pengarna åt något som gav mer pengar tillbaka, och som faktiskt var moralistkt riktigt också. Miljö, forskning, andra länders utveckling (som minskar risken för krig och därmed behovet av krigsplan), eller varför inte på barnen?

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Det skulle vara något det. ÖB och försvarsstaben står på Bangatan med handskrivna skyltar och säljer syltsnittar.

Men jag vet: jag är en naiv, hippie-älskande, fredsivrare som inte ser helheten. Så upplys mig då! Kommentarsfältet bara väntar på dina briljanta analyser och förslag.

Hur man blir en expert

Just nu läser jag en fascinerande bok av Joshua Foer. Den heter ”Moonwalking with Einstein”. Jag fick höra talas om Foer första gången när jag såg hans TED-tal, som berättar en del om bokens innehåll: han är en journalist som bevakade en minnesmästartävling, blev intresserad och tänkte försöka lära sig att minnas bättre, och året därpå vann samma tävling. Och visst är det intressant att läsa om olika minnestekniker, men det som jag tänkte ta upp är en sak som Foer nämner i förbigående gång på gång, nämligen hur man blir en expert. De flesta av oss har kanske någon sorts expertis, men det här syftar på hur man blir mer än allmänbildad. För er skull ska jag kort berätta lite om hur man blir en expert.

Det tar 3 år, minst

Psykologiprofessorn K Anders Ericsson vid Florida State University i USA tillhör dem som har forskat mest om det här med experter. En av de saker som han har kommit fram till är att det tenderar att krävas åtminstone 10 000 timmars träning inom området för att bli berömd för sin expertis (kap 3). Jag har tidigare läst att den första miljonen ord man skriver som författare inte räknas (det kan ha varit Ray Bradbury eller Robert Heinlein, eller Elmore Leonard.) 10 000 timmar motsvarar ca 416 dygn (fast ingen jobbar dygnet runt, så säg att det snarast motsvarar 3,5 års arbete med 8 timmar per dag) och 1 miljon ord tar kanske 3 år om man skriver 3 boksidor (1200 ord) om dagen.

De tre åren kan man naturligtvis tillbringa på olika sätt. Ganska mycket tid bör man ägna åt att träffa andra experter. En vän på Nobelmuseet berättade att de forskare som flyttar till andra länder oftare får Nobelpris, eftersom de lär sig nya rön och tvingas undersöka sina egna fördomar och hypoteser utifrån. Rent allmänt bör man naturligtvis läsa en hel del. Och testa saker. Våga göra misstag.

Genvägen till att bli en expert

Fast om du hade velat bli expert, och hade tid till det, hade du knappast läst ett sånt här blogginlägg. Du vill ha snabba lösningar. Okej, okej, jag ska inte låta dig vänta på hur du verkar vara en expert utan att faktiskt vara det.

Den där professorn jag nämnde ovan har nämligen studerat vad experter och nybörjare gör olika. I Foers bok ges exemplet med nya insatspoliser som släpper förbi personer med misstänkta bomber in i skolor, medan de erfarna stoppar dem. Vad är skillnaden? Här är svareet:

Experts see the world differently. They notice things that nonexperts don’t see. They hone in on the information that is matters most, and have an almost automatic sense of what to do with it. And most important, experts process the enormous amounts of information flowing through their senses in more sophisticated ways.

(s 55, 2012)

Tekniken kallas ”chunking” och går ut på att vana personer snabbare ser mönster i tillvaron. Den förmågan går att lära sig snabbare än man kan lära sig de stora kunskapsmängder man behöver för att kunna sätta etiketten expert på sig själv. Till och med meningslösa sifferrader går att hitta mönster i. Framför allt går det att lära sig hur man tänker för att se mönster, d.v.s. vad man ska hålla utkik efter i de allra vanligaste fallen. Det kan vara så enkelt som att lära sig vilka frågor man ska ställa (så länge man inte bara upprepar ett fåtal inlärda fraser som en papegoja). Tidigare har jag berättat om några av de frågor jag alltid har i bakhuvudet när jag analyserar texter eller bara pratar med folk. Att titta på det här med världens bästa grupp är inte heller dumt.

En ännu enklare väg

Det finns faktiskt en ännu enklare väg än att lära sig chunking och att ställa rätt frågor. Har du inte litat ut den behöver du inte känna dig dum. Den går ut på att…

Bara sätta igång att påstå att man är en expert. Som amerikanarna så uttrycksfullt säger det: ”Fake it ‘til you make it”. Det finns gott om folk som tar plats i debatter, intervjuer och diskussioner och som har mindre eller lika mycket kunskap som du har. När du har lagt dig i ett antal gånger kommer du att upptäcka att du kan ganska mycket och att andra börjar lyssna mer och mer på dig. De kommer så småningom att förvänta sig att du ska vara experten. Efter en tid finns risken att du tystar andra som också har expertkunskaper, och då hoppas jag att du är storsint nog att inse att du inte sitter inne med alla svaren.

Till slut kommer du att ha varit med vid så många situationer att du ser mönstren allt snabbare, och då har helt plötsligt 10 000 timmar gått.