Osannolika berättelser

Ibland kan man höra om en berättelse att den är osannolik. Det är dåligt. ”Osannolik” ligger högt uppe på listan över omdömen man inte vill ha som författare, tillsammans med ”virrig”, ”tråkig” och ”banal”. (Förutsatt att man inte skriver Douglas Adams-liknande science fiction, där det osannolika verkar ha fått sitt hem.) Men låt mig nyansera det hela lite grand:

Om man skulle skriva sannolika berättelser, skulle det tråka ut absolut varenda läsare! (Icke-cardassisk läsare, kanske jag borde tillägga.)

Det här är en sannolik berättelse:

En man [1] (40 år) jobbar som företagssäljare. Han arbetar ungefär 31 timmar per vecka. Han är gift och har två barn och en silverfärgad Volvo. Han bor i en storstad och åker på en semesterresa per år. Han är tre år från att skiljas (Statistisk årsbok 2013 4.24) men har drygt 40 år kvar att leva (4.27). Han är född i Sverige (4,31). Han utsätts troligen inte för något brott (21.3), men oroar sig för brottsligheten i landet. Om han ändå utsätts för brott klaras det inte upp (21.8). Han mår bra (20.1). Han går på något museibesök, läser ett par böcker, och umgås med vänner. Han har sex ca en gång i veckan men bara med sin fru. Några gånger om året är han med om något osannolikt. Han vinner kanske på en lott, eller träffar en vän på något oväntat ställe.

Ingen kioskvältare! Den berättelsen är för sannolik.

Statistik låter kanske närmast som motsatsen till berättelser. När det inte är lögn förstås. Det ena är matematik, kanske det mest logiska av alla naturvetenskapliga discipliner. Det andra är fiktion, så mänskligt det bara går. Men statistik och berättelser har mer gemensamt än vad man tror. Då tänker jag inte på hur statistik kan användas för att berätta en historia. Jag vill visa på det omvända, att berättelser är statistik. Eller för att vara mer specifik, berättelser bygger på jämförande statistik, d.v.s. sannolikhetslära.

Ian Fleming, som skrev romanerna om James Bond lär ha sagt att hans intriger inte är sannolika, men att de heller inte är omöjliga. (Det finns undantag, framför allt när böckerna sedan blev film, men även i de senare böckerna.) Det är det vi borde ha som utgångspunkt: att berättelserna ska vara möjliga, inte huruvida de är sannolika.

Nästan alla berättelser handlar på ett eller annat sätt om en person eller grupp som ställs inför en situation som är jobbig, och trots att det ser mörkt ut klarar han/hon/de av utmaningen, mot alla odds. Den här grundmyten brukar få representeras av exemplet David och Goliat, där underdoggen David lyckas besegra den förväntade vinnaren. I fiktion förväntar vi oss numera ett ganska stort mått av osannolikhet. Om Goliat skulle vinna, skulle vi bli grymt besvikna. Det här visas på ett tydligt och briljant sätt av Bill Marsilii (något jag säkert skrivit om tidigare):

A Nazi soldier and a young Jewish girl are rolling along the wall, struggling over a loaded Luger when suddenly — BANG! They both freeze.

At this point, as the writer, you stand before three doors. Three ways to go, three possible outcomes for this moment, three choices before you.

Door Number One is the obvious choice: the Nazi’s eyes bulge for a moment and he falls dead to the floor. That’s the choice we’ve all seen a million times, the one that gives us the outcome we want. By making the obvious choice, you’re giving us what we want, but you don’t surprise us in the least. We expected that to happen.

Door Number Two is the dreaded choice: the girl’s eyes bulge and she falls dead to the floor.

Were we surprised? Yes, we were surprised — we did not expect that to happen. But we didn’t expect that to happen because we didn’t want that to happen, and therein lies the danger of choosing Door Number Two. You want to surprise people, but not at the price of making them angry at you.

Dörr nummer två är Goliat-slutet. Därför kan det vara på sin plats att påpeka följande: Vi vill varken ha det sannolika slutet (nazisten) eller det osannolika slutet (tjejen). Vi vill bli överraskade, samtidigt som vi är trygga i att vi inte ska bli för överraskade. Vi vill vara trygga, men också se något nytt. Vi vill ha det geniala slutet! Eller för att tala med Marsilii: dörr nummer tre.

Fotnoter:

1. Jag vet att genomsnittspersonen är en kvinna, men genomsnittspersonen i berättelser är överväldigande övervägande en man. Senaste årets Hollywood-filmer har bara 11% kvinnliga huvudpersoner.

4 svar

  1. […] ett tag sen skrev jag om osannolika berättelser, att fiktion bygger på att oddsen talar emot protagonisten. Jag nämnde då en av de klassiska […]

  2. […] verkligen så!) är en underdog-film, vilket kanske inte säger så mycket, med tanke på att det är så man i stort sett alltid brukar göra. Utöver det finns det framför allt tre saker som jag vill lyfta […]

  3. […] Kerstin Önnebo. Vi pratade bland annat om standardslut, min genomgång av dramatisk struktur, trovärdighet och Littlewoods lag. I slutet berättar jag också vad all dramaturgi går ut […]

  4. […] bara det att vi tar bort möjligheten att rida troq-ba gör vi berättelsen mer oförutsägbar (och protagonisten mer i underläge). Utan sådana villospår blir berättelsen en rad saker som går precis så som protagonisten […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: