Layout-tips för nybörjare

Jag är själv en nybörjare när det gäller layout och grafisk design. Senaste tiden har jag ändå arbetat lite med det, och även om jag har surfat runt lite och pratat med olika människor som kan det här så har jag inte hittat någon riktigt bra guide för hur man gör saker snyggt. Delvis handlar det nog om att vissa människor har sinne för grafik, och andra inte har det. Jag har det inte, vilket man kan se på de omslag jag har gjort till mina böcker.

Problemet med bristen på bra guider bygger bland annat på att de som kan grafisk design inte vet riktigt vad det är nybörjare som jag behöver. Det här är ett vanligt problem i alla typer av manualer och undervisning. I det här fallet läser jag mer om vilka verktyg jag ska använda (Photoshop, etc) och om teckensnitt och andra delar, eller om hur man gör olika avancerade saker med sina verktyg, som Iceflow studios utmärkta serie om just Photoshop på YouTube, snarare än om övergripande tips och tricks som snabbt och enkelt gör saker snyggare. (Självklart finns det undantag, men de är .) Därför har jag samlat på mig några av de bästa tips om hur man ska tänka när man sysslar med grafisk design, som jag har stött på och haft mest nytta av. När du har läst om dem här kan du googla vidare på hur man faktiskt gör dem, för här finns inga manualer. Mycket nöje.

Rensa

Det här tipset är vanligt, men jag tänkte ändå ta med det, eftersom det inte är lätt att följa det. Man tror att man har rensat bort så mycket man kan, för ”det där måste ju vara med, och det där”. Man tror också att folk är lika intresserade av alla detaljer som man själv är. Tomma ytor, även om de inte är vita, är oftast bättre än det man fyller det med. (Sen behöver man inte gå till överdrift åt andra hållet heller.)

För att rensa ordentligt, gör det i flera omgångar. Börja med allt du tror att du måste ha med. Ta bort hälften. Ta sedan bort allt som bara de mest intresserade behöver. Hitta därefter ett tema eller en grundtanke. Det kan vara att saker är runda, eller att de syftar på ett ordspråk, eller vad som helst däremellan. Ta bort allt som inte följer den grundtanken. Låt sedan någon annan rensa lite bland det som är kvar. Gå sedan igenom det som finns kvar och slå ihop så många av elementen som möjligt: sätt ihop två meningar till en, välj en bild som säger samma sak som de två du har, renodla så att du bara har ett teckensnitt istället för flera.

Låt den här processen ta tid. Och när du tror att du är klar, börja om från början. Du kan aldrig få för mycket tomrum eller för lite jytter.

Själv vet jag att jag tenderar att skriva för långa texter, som i det här blogginlägget. Om jag skulle göra om det skulle jag helt enkelt skriva klart hela texten innan jag började om genom att skriva ner rubrikerna (såsom ”Hur man placerar grejer” nedan) separat. Därefter skulle jag ta en sak per område eller högst tre saker i en kortfattad mening/lista. Grejen skulle sen kunna läggas in i ett Facebook-flöde. Men här har jag också ett annat syfte: att gå in lite mer på djupet bakom lärdomen. Men som ni ser har jag inte överlastat texten med länkar (som drar uppmärksamheten till sig) eller extrema designval. Enkelt är oftast bäst.

Hur man placerar grejer

Du kanske har sett en sån här bild?

Var folk tittar på en webbsida. Folk tittar mest där det är rött.

Det är en mätning som forskare gör för att mäta var folk tittar på en webbsida. Sånt är bra om man har som syfte att folk ska se vad man har placerat ut, så att de sen kan läsa vad man har skrivit, respektive analysera de bilder som finns där.

Tidningar gör likadant. Genom att placera något ”över vecket” på framsidan signalerar man att det är det viktigaste man har att säga. ”Upphittat”-annonserna läggs längre bak och längre ner, kanske på en vänstersida eftersom folk tittar på högersidor först.

Här vet jag att det är svårt. Allt man vill ha med är ju superviktigt (särskilt efter den där genomgången ovan), så det är svårt att välja vad man ska lägga var. En lärdom jag har gjort är att försöka använda mig av olika grejer som pekar neråt för att få läsaren att läsa vidare, som när man lovar något i en texts första mening eller stycke. Ett av de vanligaste textexemplen som jag hör om från skolvärlden är inledningen till Gösta Berlings saga:

Äntligen stod prästen i predikstolen.

(Selma Lagerlöf)

Redan första ordet där är tänkt att väcka intresset. Varför ”äntligen”? Vad har hänt innan dess? Det finns många sådana tricks författare har för sig.

När man layoutar får man fundera på vad motsvarigheten till sådana textuella grejer skulle vara. Pilar? Pekande fingrar? Ibland är det lösningen. Särskilt om man ska förklara ett skeende. Där är det bra att titta på hur tecknade serier gör det.

Ordningen vänster-höger-neråt fungerar, men missa inte heller möjligheten att faktiskt använda siffror. (Om du kan, så försök att få in en siffra i titeln.) Eller faktiskt allting som påbörjar någonting, så att läsarens hjärna börjar leta efter någonting som kan avsluta serien. En fråga (uppe) får svar (där nere). Ett kontroversiellt påstående (överst) åtföljs av en förklaring (nere).

Blickriktningar i bilder är lätta att använda. Låt en figur titta mot en annan, så blir den andra plötsligt viktigare.

Vad finns där nere?

Ännu hellre: låt någon göra en rörelse som leder dit du vill att läsaren ska titta.

Beskär bilderna

Att skära bort delar av bilder är kraftfullare än vad man tror. Professionella fotografer vet att det som inte finns med i bilden är minst lika viktigt som det som finns med.

Min sambo mötte det här när hon skulle fixa en ståuppkomiker till en fest på jobbet, surfade runt och hittade en ståuppare. Hon förhandlade fram ett pris och fixade allt. När killen sedan kom till sambons jobb kände hon först inte igen honom. Han var nämligen nästan helt flintskallig. Det var först efteråt som hon kollade in sajten igen som hon insåg att alla bilder var närbilder som var beskurna i pannan, eller från lite avstånd där han hade keps på sig. Komikern var för övrigt bra, och det är inte poängen, utan poängen att det går att dölja saker genom att beskära bilderna. Som i den här bilden:

Konsten att beskära

Konsten att beskära

När man beskär en bild, kommer man per definition att fokusera ”läsarens” blick på det som finns där (vi kommer till ett undantag senare). Det går att skapa känslor. Till exempel om man tar bort ögonen:

Använd skuggor

När du väl har bilder eller andra objekt, lägg till skuggor bakom dem. Inget overkill, utan bara lätta skuggor (alla åt samma håll, gärna neråt till vänster eller rakt ner). Skuggor är något vi är så vana vid från verkligheten att vi knappt tänker på dem. Men i layout och design är det något man måste lägga till. Genom att lägga till en skugga får det vi håller på med en lätt tredimensionell anstrykning, som gör att bilden sticker ut. När du väl har börjat med det här, kommer dina tidigare grejer att kännas platta, tro mig.

Gör kanterna rundade

Om du har ett föremål, såsom en knapp eller en platta med text, är det nästan aldrig så att kanten slutar tvärt i 90 graders vinkel. Snarare finns det en viss lutning, eller så kröker sig kanten. Det där kallas fasning (”bevel”), och kan ge riktigt häftiga effekter. Exempelvis kan man göra bokstäver som sticker ut från pappret (tillsammans med en snygg skugga), närapå som en relief.

Lägg saker på snedden

Allt behöver inte vara rakt upp och ner, d.v.s. vertikalt. Genom att vända och vrida på texter blir de mer levande, och genom att snedställa bilder, så blir resultatet en mer energisk slutprodukt. Så länge man inte gör det med allt, bara. Om man kombinerar det här tipset och det förra får man bilder där det ser ut som att fotografen har lutat kameran åt sidan. Det här ger mycket mer liv än när bilden är rak, ungefär som när barn lär sig att rita personer som inte står och tittar rakt emot tittaren med kroppen helt vänd framåt.

Förstör bilder och text

Rent spontant skulle jag för ett tag sedan ha sagt att bildbearbetning till stor del handlar om att göra bilder bättre: öka fokus, ta bort störande element, och öka kontraster så att bilderna blir tydligare. Men det är bara en del av processen. En annan del av processen, som jag fortfarande håller på att vänja mig vid, är att förstöra bilder. Med tanke på hur mycket man kan göra med bilder (här är fler exempel), ska man tänka på att originalbilden är ett verktyg som man kan fixa ganska mycket med. Man kan göra så att bilden har sönderrivna kanter (som en skattkarta) eller ett uppvikt hörn (som när ett klistermärke håller på att lossna – mycket vanligt). Eller så kan man göra så att bokstäverna delvis är ”bortsuddade” eller består av imperfekta kritstreck.

För mer än tio år sedan lärde jag mig en viktig sådan läxa. Jag gick på Institutet för högre TV-utbildning. En övning vi manusförfattare fick var att skriva en två-minutersscen med två personer som kommer in i ett rum, pratar lite och sedan går ut. Den scenen skulle sedan filmas av regissörerna på skolan med professionella/halvprofessionella skådespelare och ett rum som de fick möblera fritt. Min scen var okej, men det som lyfte den var regissören Joen Windahls placering av kameran och möblerna. Istället för som de flesta andra i hans klass ställa alla möbler längs väggarna, så ställde han en bokhylla framför kameran, så att man såg allting med bokhyllan lite suddigt i förgrunden. Det låter kanske som att det skulle störa, med en bokhylla framför kameran, men det var briljant. Helt plötsligt fick rummet djup. I film använder man ofta någons axel eller huvud för att göra bilden lite mer spännande. Titta gärna på det nästa gång du ser en film.

Man ser sidan på Batmans huvud till vänster i bild.

Ofta handlar det just om att ge intrycket av tredimensionalitet när man ”förstör” dem. Man får det att se ut som ett framkallat fotografi ligger ovanpå ett bord, snarare än att det är perfekt återgivet.

Ge objekten nya former

Den absolut vanligaste formen i layoutsammanhang är fyrkanten. Att bara bryta mot det mönstret gör resultatet mer spännande. Men den vanliga fyrkanten är också den enklaste formen. Jag kan exempelvis göra fyrkanter i mitt ordbehandlingsprogram utan att anstränga mig.

Så genom att bara runda hörnen har den tråkiga fyrkanten fått nytt liv. Om man känner sig riktigt äventyrlig kan man använda cirklar. Eller en oregelbunden form.

Transparens

De flesta tänker på bilder som antingen närvarande eller inte. Bild: ja, eller bild: nej. Genom att göra objekten delvis genomskinliga kan man dra ner på hur påträngande de är, så att de nästan smälter in i bakgrunden. Särskilt effektivt blir det om man dessutom lägger saker lager på lager.

Gradienter

För ett par år sedan hade jag aldrig hört talas om gradienter. Nu klarar jag mig knappt utan dem. En gradient är en gradvis övergång mellan färger:

Från gul till genomskinligt

Från gul till genomskinligt

Det här är en effekt som finns i de flesta sammanhang, från logotyper till bokomslag till knappar på webbplatser, till bakgrunder. Professionella studiofotografer använder nästan aldrig enfärgade bakgrunder, eftersom det gör bilden platt. I de fall de inte har himmelsbakgrund, har de ofta gradienter. Gå och titta på någon bild du har från en fotoateljé ska du få se. Sådana gradienter är oftast ganska enkla att göra, men är ack så effektiva. Jag använder mig nu för tiden av bakgrunder med en diagonal gradient (d.v.s. det börjar med en färg i övre vänstra hörnet och så går övergången tvärs över bilden istället för rakt ner).

Som vanligt gäller det att vara lite subtil. Gör inte gradienter mellan rött och blått, utan ljusrött och rosa, eller mellan ljusgrått och vitt, så att det ser verkligt ut.

Glöm heller inte bort att text i större storlekar också kan innehålla gradienter. Det mest berömda exemplet är kanske logotypen till Tillbaka till framtiden (vars teckensnitt du kan ladda ner här).

En av de mest använda formerna av gradienter är den varianten som finns i bilden ovan, d.v.s. från en färg (till exempel gult) till genomskinligt (så att bakgrundsfärgen syns). Det ger en mjuk övergång som går att använda på många sätt.

Textur

En vanlig färg är ganska platt. Det var ju därför vi kikade på det där med gradienter och genomskinlighet ovan. Ett sätt att piffa upp en färg, som jag aldrig hade tänkte på för något år sedan var att använda en bild av en annan yta och sedan färglägga den. Möjligheterna att kombiera färg och textur är oändliga. Det här tar IceflowStudios upp flera gånger, till exempel när han använder störningar för att skapa en metallisk yta

Man kan använda textur både i text och bilder. Framför allt gäller det att vara lite subtil och inte dra på det för mycket.

Snitsigheter

Mitt eget sätt att layouta saker tenderar att fokusera på text, eftersom det är sånt jag sysslar med och känner mig säkrast med. Jag har till och med haft svårt att hitta saker att lägga in. Varför skulle det finnas krumelurer och snirklingar?

Man behöver dock inte gå till Madicken-snirklar eller komplicerade snickarglädje-grejer för att snitsa till det litegrand. Det kan räcka med en banderoll eller att som webbbokhandeln Amazon – göra en pil från en bokstav till en annan. En ram runt en bild eller runt ett textstycke kan göra att det sticker ut. Ett citattecken i stor storlek gör det tydligt att något är viktigt. Några enkla runda former (ganska transparenta) i bakgrunden kan göra under för att få till en spännande produkt. Å andra sidan kan man gärna kika lite på det där med Madicken-snirklar och komplicerade snickarglädje-grejer när man ändå är igång.

En sak som jag hade problem med var krökta pilar. Det är en sak man alltid har nytta av, men eftersom de är så personliga, måste man fippla lite innan det går att få till några snygga pilar. Det finns pilar att låna, men de ska ju passa också…

Spegelbilder

En variant av skuggor är spegelbilder. De ger verkligen saker en tredimensionell känsla och ger dessutom bakgrunden lite stuns. Här är ett exempel på hur en mobil (helt skapad i PhotoShop) får en spegelbild. Spegelbilden tonas ut med en gradient.

Tänk i flera steg och observera andras verk

Oavsett vad man gör finns det en sak man ska tänka på, och det är att man kommer mycket längre om man tänker i flera steg. När man ska förbättra en bild behöver man kanske gå igenom tio eller tjugo olika steg. De första stegen ser inte ut att föra en närmare resultaten, men de är nödvändiga för att man ska kunna göra de senare stegen. Exakt vilka steg man ska ta är svårt att säga i förväg, men det är mycket lättare när man börjar titta noggrannare på hur andra gör.

För en tid sedan började jag själv titta närmare på det här med infographics. Det var coolt. När jag sedan skulle göra en infographic insåg jag att jag bara hade tittat på siffrorna. Men hur gjorde man materialet tydligt? Använde man pilar? Hurdana, i så fall? Vilka färger fungerade? Hur mycket information kunde man ha med? Och så vidare. Jag gjorde en bildgoogling och tittade mer noggrant på hur infographic-bilderna var uppbyggda. Det är inte säkert att jag fick en total bild, men den tid jag la ner på att studera (kanske tio minuter, en halvtimme) gjorde att det lossnade.  Sedan fick jag göra som vanligt: tänka i flera steg. Om jag har den här rutan i den här färgen, då måste den här vara i den här andra färgen, och bakgrunden måste vara en tredje färg.

Fördelen är att det finns så många lärare online. Det finns videos om nästan allting man vill lära sig. De innehåller ofta tips om vilka steg som ingår för att göra något som först ser komplicerat ut. Dela upp det, och ta det steg för steg, utan att ta i för mycket i varje steg.

Tänk också på att det finns många andra som har gjort misstag före dig. Du kommer också att göra misstag. Svälj det, lär dig och gå vidare.

Avslutning

Jag har säkert glömt massor av saker. Lämna i så fall gärna kommentarer nedan.

[Uppdatering 5:e april: la till om gradient till genomskinligt och spegelbilder, samt misstag.]

Annonser

Innehållet i innehållsförteckningen

(Jag skriver väldigt sällan om mat, ifall det var det du trodde att jag skulle skriva om.)

Skrivande går ut på många saker. Därför finns det mycket skrivet om det. En del bra. Jag har själv skrivit något som kan verka som motsatsen till det jag tänkte skriva om nu. Då skrev jag att de flesta kurser på universitet och i handböcker ägnar så himla mycket tid åt att beskriva hur man ska hålla på med formalian att de glömmer det viktiga. Det är sant och viktigt: formalian är bara en formsak… Men nu tänkte jag ta upp en bit formalia som är viktig.

Under mitt yrkesliv som författare har jag lärt mig en sak som jag inte hade väntat mig (bortsett från vad den viktigaste nyckeln till framgång är), nämligen att jobba med innehållsförteckningen.

De flesta bläddrar säkert bara förbi innehållsförteckningen när de öppnar en bok. Jag har fått mer och mer respekt för den och läser ofta igenom den noggrant innan jag går vidare till nästa steg. Anledningen till det är att jag vet hur svårt det är att få till en bra innehållsförteckning.

Det här kan låta lite kontraintuitivt för den som inte skriver: visst skriver man texten och så kommer innehållsförteckningen av sig själv? Nja, i själva verket ligger ofta innehållsförteckningen som en del av arbetet. Man planerar ungefär vad man har tänkt att skriva, och sedan använder åtminstone jag ett ordbehandlingsprogram som uppdaterar innehållsförteckningen automatiskt medan jag skriver. På det sättet får jag bra överblick över texten.

För mig har det gått så långt att jag numera har svårt att skriva om jag inte får till innehållsförteckningen. Inte minst för att innehållsförteckningen hänger så nära ihop med temat. Att skriva utan att ha en bra innehållsplanering betyder helt enkelt att man skriver saker som man sedan kommer att ta bort (eller värre: behåller trots att det borde tas bort) – eller att man missar sånt som man borde ha med. Innehållsförteckningen har räddat mig många gånger från att glida ut i oväsentligheter.

Generellt sett finns det inte så många sorters innehållsförteckningar:

  • novellsamlingen/antologin – en lång lista av i stort sett fristående texter. Här finns alltifrån Lyckad nedfrysning av herr Moro till How not to write a screenplay av Denny Martin Flynn och Den stulna njuren av Bengt af Klintberg.
  • progressionen – som följer en berättelse steg för steg och ofta liknar kapitlen på en DVD. Den här typen finns i nästan alla skönlitterära böcker. Ibland finns det inga kapitelrubriker. Det gör inget. Det går ändå att analysera fram vad som skulle kunna vara innehållsförteckningen.
  • kronologin – där vi får en tidslinje över allting som har med ett visst ämne att göra, låt säga krypton i Simon Singhs Kodboken. (Ofta är kronologin så genialiskt upplagd att den förutom kronologin i varje avsnitt också tar upp en färdighet som vi behöver för att kunna ta till oss det sista avsnittet, vilket är ett starkt tecken på att boken har skrivits baklänges.)
  • den geografiska – som är en variant av kronologin och går igenom plats efter plats. Till och med mycket lokalt som alla böcker om hur man lär sig tyda kroppsspråk. (Böcker som What every body is saying av Joe Navarro skiljer ut sig genom att faktiskt vara baserade på baslinjer och akademiskt tänkande)
  • den frågeinriktade – som inom ett ämne går igenom ett gäng disparata frågor. En av de mest omtalade böckerna med en sådan innehållsförteckning är Freakonomics av Steven Levitt och Stephen Dubner: ”Vad har skollärare och sumobrottare gemensamt?”, ”Vad är det för likhet mellan Ku Klux Klan och en grupp fastighetsmäklare?” och ”Varför bor knarklangare kvar hos mamma?” är tre exempel ur den bokens innehållsförteckning. En annan författare som arbetar med den typen av innehållsförteckning är Professor Richard Wiseman.
  • den tematiska – som jag kanske gillar bäst och som utgår ifrån att ett ämne kan delas in i olika synvinklar, motsatser eller standardfrågor. Oftast är den här uttömmande och går igenom allt som går att tänka sig att ta upp om ämne, till exempel Working wounded av Bob Rosner eller Reclaiming history av Vincent Bugliosi. (Tvärtom vad det kan verka behöver själva texten inte vara heltäckande, men innehållsförteckningen tar upp alla relevanta frågor.) Det här behöver inte bara vara facklitteratur. Jeffery Deaver är en av mina favoritförfattare, eftersom hans skönlitteratur är tematiskt uttömmande. Jag har själv fokuserat på just den här modellen eftersom den är ganska enkel för mig. Det gäller bara att hitta så många aspekter på texten som möjligt så har man hux flux skrivit så många sidor som man hade tänkt.
  • den utvalt koncentrerade – som i mitt tycke är den svåraste. Den går ut på att man väljer ut några av de tematiska poängerna och gör en grej av att välja bort överrubriker tills man bara har fyra-fem stycken, och sedan fokuserar man som fasen på underrubrikerna och själva texten. Man fyller texten med anekdoter, historier och annat som är svåra att koncentrera till rubriker. En av anledningarna till att den här modellen är den svåraste är att det är svårt med anekdoter och historier. Man måste ha något att säga som förlorar något på att förkortas till ”en pojke i djungeln guidas tillbaka till människobyn av en panter”. Det kan vara rollfigurer som gör berättelsen svår att förkorta, men om det ska ge något, måste det finnas något sedelärande i historien. Vi vill ju höra samma berättelse om och om igen. I vår kultur har vi dock inte kvar vanan att berätta berättelser, och jag är själv mycket dålig på det. Det är något jag försöker träna på.

Ser man på! Själva blogginlägget har blivit nästan som en liten innehållsförteckning. Kan du identifiera vilken sort det är?

Min son kommer nog inte bli pizzabagare

För någon vecka sedan lekte min son pizzabagare med sin bästis. Under hela vägen till skolan låtsades han att han bakade pizzor. Det gick knappt att prata med honom för han var så upptagen med att baka ut degen och lägga på ingredienserna. Jag gissar att det mest var tonfisk och ananas för det är den enda pizza han har velat äta de senaste åren.

Igår firade jag och min sambo 15 år tillsammans, så vi hade en vän på besök. Jag föreslog att hon skulle ta med barnen och äta pizza (och för den som tror att vi bara ber tjejkompisar att vara barnvakter kan jag meddela att jag bad en av mina bästa vänner, men att han var upptagen just den här gången och blev grymt avundsjuk när hans sambo kunde, så nästa gång jämnar det säkert ut sig…). Sagt och gjort, de gick iväg till pizzerian. Väl där fick min son för sig att han skulle fråga pizzabagaren hur det var att vara pizzabagare. Otroligt nog tog sig pizzabagaren tiden att förklara allting, från hur det är att stå hela dagarna till att skära varenda liten lök som ska ligga på pizzorna till att man inte får behålla alla pengar som man tjänar eftersom man måste betala skatt. Fantastiskt pedagogisk!

Idag frågade jag min son om vad som hade hänt på pizzerian och han förklarade det ovanstående, men sa också att han hade frågat varför de som jobbade där ville bli pizzabagare. Han förklarade att han hade blivit förvånad när de sa att de inte ville bli pizzabagare. Varför blev de då pizzabagare?

Och där kom jag att tänka på ett citat ur Karl-Bertil Jonssons julafton:

Ljuga för mor på självaste julafton? Nej! Rakryggat yppa sanningen? Ja!

Så jag var tvungen att berätta om att folk som är födda i andra länder kanske är utbildade till läkare eller arkitekter, men när de kommer till Sverige så får de jobba som pizzabagare eller taxichaufförer, eftersom det finns folk som inte gillar folk från andra länder, kanske för att de har brunt skinn eller gult skinn eller bruna ögon eller ett annat namn. (Sonen nämnde flera kompisar som hade brunt skinn och gult skinn och andra namn.) Det där kallas rasism, sa jag. Vi pratade en del om rasism på vägen till skolan, ända tills vi kom in på att det var dags för honom att städa sin bänk (han har svårt att hitta sin mattebok).

I morse blev jag tipsad om artikeln Bästa Beatrice Ask av Jonas Hassen Khemiri. Här är ett litet utdrag:

[anledningen till att Khemiri använder ”vi”-formen är att han och Beatrice Ask i texten delar kropp]

En dag stod vi utanför Centralstationen i Stockholm och skrev en anteckning i ett kollegieblock (för även om vi pluggade ekonomi så hade vi en hemlig dröm om att bli författare). Plötsligt kom det fram någon på vår högra sida, en bred man med öronsnäcka: ”Hur är läget?” Han bad om legitimation och sen tryckte han upp våra armar i ett polisgrepp och transporterade oss mot piketbussen där vi tydligen skulle sitta i väntan på att han skulle få klartecken på att vi verkligen var de vi sa att vi var.

Tydligen matchade vi ett signalement. Tydligen såg vi ut som någon annan. I tjugo minuter satt vi där i polisbilen. Ensamma. Fast ändå inte ensamma. För hundratals människor passerade. Och de tittade in på oss med en blick som viskade: ”Där. En till. Ännu en som beter sig helt i enlighet med våra fördomar.”

Och jag önskar att du hade varit med mig i polispiketen, Beatrice Ask. Men du var inte det. Jag satt där ensam. Och jag mötte alla förbipasserande blickar och försökte signalera att jag inte var skyldig, att jag bara hade stått på en plats och sett ut på ett visst sätt. Men det är svårt att argumentera för sin oskuld i baksätet av en polisbuss.

Och det är omöjligt att vara en del av gemenskapen när Makten ständigt förutsätter att en är en Annan.

Efter tjugo minuter släpptes vi ut ur piket­bussen, ingen ursäkt, ingen förklaring. I stället: ”Du kan gå nu.”

Jag funderar ofta på hur mycket man kan berätta för sina barn. Jag visar dem actionfilmer. Vi pratar om olyckor (han älskar historien om Titanic av någon anledning). Han frågar saker om andra världskriget. Jag har som policy att om något av mina barn ställer en fråga, så svarar jag på den oavsett vart det leder. Men det här ämnet fick mig lätt obekväm. Jag är inte själv drabbad av rasism. Jag kan inte berätta om hur det är, bara om vad jag har hört (och samma sak gäller visserligen Titanic och andra världskriget, men där är barnen mest intresserade av fakta, inte beskrivningar av hur samhället ser ut). Jag är en privilegierad vit man. Har jag rätt att berätta om rasism? Kan jag göra det på ett vettigt sätt?

För drygt ett år sedan var jag och min yngre son hemma hos en av hans vänner, en fantastisk ung kille som sprider glädje och älskar att dansa. Hans mamma berättade att hennes son inte ville gå till dagis längre. Han blev retad. Orsaken är inte viktig. Den där glade lille killen, fyra år gammal, smidig som en panter, och min sons absolut bäste vän, hade blivit arg, ledsen och tillbakadragen. Frågan som mamman ställde var hur personalen hanterade det. Jag blev förvånad över hur långt det hade gått innan personalen hade satt stopp för det. Förresten, det kanske jag ska säga: den bästa kompisens pappa kommer från Indien, så både han och sonen har brunt skinn, svart hår och mörkbruna ögon. Det var det några av barnen hade retat honom för. Kanske är orsaken viktig i alla fall.

För omkring två år sedan såg jag och min sambo filmen Män som hatar kvinnor. Jag tyckte den var okej. Såg de andra filmerna i serien. Sedan såg jag om dem. Köpte böckerna. Sträckläste dem. Köpte Kurdo Baksis bok om Stieg Larsson. Jag visste att Larsson hade gjort mer än Millenium-böckerna, och att han jobbat med antirasism, men fångades av elden som brann i både honom och Baksi. Hans jobb med Expo imponerade, och ju mer jag läste om Expos arbete, desto mer angeläget kändes det. Khemiris text blev en hård påminnelse om det.

För några dagar sedan återupptäckte jag en text som är så häftig. 2010 skrev Magnus Betnér en serie blogginlägg om Sverigedemokraterna. Del 5 i den serien handlar om påståendet att invandringen kostar mellan ”tiotals miljarder” till 300 miljarder. Betnér gick på djupet på ett sätt som var föredömligt. Äkta medborgarjournalistik. Det visar sig att SD:s påståenden är ryckta ur luften:

Totalt har vi nu alltså fått kostnader på 76 miljarder för gruppen “Utlands födda” alla dessa siffror är räknade till Sverigedemokraternas fördel och det ÄR ett helt absurt sätt att förhålla sig till kostnader för invandring. De verkliga, direkta kostnaderna för invandring är, som jag redan visat, mindre än 11 miljarder om året.

Men vi är som sagt snälla mot SD och använder 76 miljarder som kostnad. Nu drar vi av skatten som gruppen “utlands födda” betalar och kommer enligt statistiken från SCB fram till att 942 502 utlands födda människor tillsammans betalar drygt 50 miljarder i skatt. Då har vi 26 miljarder kvar för oss andra att bära kan man tänka. Men då har man tänkt fel. De 1,4 miljoner utlands födda människorna betalar nämligen också mängder av andra skatter som arbetsgivaravgifter, punktskatter och framförallt moms. År 2005 uppgick statens intäkter för moms till 251 miljarder. Företag betalar inte moms, vilket innebär att 20% av den summan är pengar som staten får in från “utlands födda” alltså ca 50 miljarder till. Redan här betalar alltså gruppen “utlands födda” för sig själv. Och då har jag inte räknat med deras arbetsgivargifter, deras tobaksskatter eller det faktum att vi behöver invandrarna för att skapa nya jobb…

[Läs hela blogginlägget här. Faktiskt. Gör det!]

Nu: Jag vet vad en del av er tror. Här kommer en sammanfattning som avslutas med att min son inte kommer att bli pizzabagare. Vad min son kommer att bli när han blir stor har jag ingen aning om.

Istället tänkte jag avsluta med en grej som jag skrev för några dagar sedan på Facebook:

visst är man lite sådär till mans att om man får välja mellan två saker, och det ena ligger närmare ens personlighet/åsikter, så tar man det? Är det därför underligt att polisen väljer att prioritera REVA framför många andra brott?

Och det där betyder naturligtvis att jag kommer att vara lika tvungen att prata med barnen om rasister, som jag är om alla andra obehagliga saker som vi har i vårt ”moderna” samhälle: kvinnoförtryck, religiosa knäppgökar, krigshetsare, kvacksalvare och folk som bränner folk levande för att de tror att de är häxor.

Pixars regler för hur man skapar berättelser

Det här är så bra att jag inte vill förlora det i flödet av allt annat. Kolla in Pixars 22 regler för hur man skapar berättelser.

Det finns många sådana här sammanställningar. Erle Stanley Gardner har jag redan skrivit om, Robert Heinleins också.

Här är mina egna regler.

Noaks ark analyserad av en sjuåring

Igår läste min sjuåring en barnversion av Noaks ark (på eget initiativ). Han tyckte att den var okej. Idag började min sambo med att påpeka att det var en saga. Jag förtydligade att historien om Noaks ark kommer från bibeln. Sjuåringen sa då: ”Jaha” med en ton som antydde att han nu tänkte titta mer skeptiskt på historien. Jag sa att hela historien börjar med att Gud tänker döda alla människor, utom en familj. ”Varför då?” sa han med rynkade ögonbryn. ”Tja, du.” sa jag, eftersom jag medan vi tog på oss kläderna för att gå till skolan inte kunde komma på ett bra nog skäl som fick Gud att verka det minsta logisk. (Jag har fortfarande svårt att hitta ett bra argument.)

Istället frågade jag om han trodde att alla djur i hela världen skulle få plats på en båt som var mindre än Titanic. ”Det är ju helt galet!” utbrast han. Då nämnde jag att enligt bibeln skulle alla nu levande människor komma från de överlevande, för mindre än sex tusen år sedan. Hans svar: ”Det går ju inte!” [Här sade jag troligen något som kan ha varit fel. Det lär vara teoretiskt möjligt att återbefolka jorden på 4400 år. Men när jag gjorde mer research insåg jag att problemet låg i att Babels torn enligt bibeln måste ligga före Egyptens pyramider (eftersom de talar ett annat språk), och att det fanns mer än 1 miljon människor i Egypten vid tiden för pyramiderna. Babels torn uppskattas att vara cirka 180 år efter Noaks ark, vilket är alldeles för kort tid för att föda mer än 1 miljon människor.]

Och slutligen sa jag att egypterna, som faktiskt existerade innan Noaks ark, inte märkte något av den där översvämningen, trots att den ska ha täckt hela jorden. De har inte skrivit ett ord om någon global översvämning. ”Det är ju helt galet!” upprepade han.

Jag kan inte mer än hålla med.

Sen kom vi in på att översvämningar kan vara bra. Nilen svämmar över en gång varje år och lämnar efter sig bördig slam. Så det är tack vare översvämningar vi har Egyptens kultur.

Den enklaste analysen är kanske den här:

https://www.youtube.com/watch?v=I225Vcs3X0g