Tolkade rollfigurer

Efter gårdagens film satt jag och Stefan Högberg och diskuterade länge. Vi försökte säga positiva saker om Man of Steel, men lyckades bara efter enorma exempel av självbehärskning. Så snart gled vi över på andra saker. En av sakerna var rätt intressant, och jag tänkte dela med mig av den.

Vi diskuterade varför de senaste filmerna om Stålmannen var så dåliga, medan de senaste filmerna om Batman har blivit så populära. Min hypotes var att det följer en av adaptationens grundregler:

Dåliga böcker blir bra filmer. Bra böcker blir dåliga filmer.

Den grundregeln gäller inte jämt, men den gäller tillräckligt ofta för att vara nyttig. Med härledning ur den regeln menade jag att konceptet Stålmannen är bättre än konceptet om Batman/Läderlappen. Stålmannen är enkel att förstå (övermänniska bekämpar brott men är känslig för kryptonit och magi, och har en hemlig identitet), och framför allt är konceptet inte särskilt motsägelsefullt.

Batman å andra sidan försöker vara för många saker samtidigt: en playboy-miljonär som klär ut sig till brotsbekämpande fladdermus-figur pga ett trauma i barndomen.

Konflikten ligger i orden ”playboy-miljonär” och ”trauma i barndomen”. Om man gör film av det kan man antingen betona det ena eller det andra.

Stefan är seriefantast och har läst många äventyr med Batman (som startade redan 1939). Hans bild av Batman är att det är en hårdkokt noir-serie  om att leta reda på (deckare) och skada (hämndhistoria) brottslingar som samhället inte kommer åt (önskedröm). Mitt första möte med Batman var dock TV-serien från 1960-talet. Ni vet: Adam West, Burt Ward och BIFF, BAM, POW!

Saken är den att båda tolkningarna har stöd där i originalmaterialet. På sätt och vis gör det Batman till en av de rollfigur som kan tolkas på mest olika sätt. Vi gick igenom en hel rad franchiser inom populärkultur som finns både i serie-, bok-, film- och TV-form, och vi kunde inte hitta någon rollfigur som har tolkats lika olika, och båda tolkningarna finns i originalmaterialet. Sherlock Holmes, Tarzan, Fantomen, Bionic Woman, Charlie’s angels, Star Trek, etc, etc har alla parodierats, även inom kanon, och Buffy, Arkiv X, Xena, Scrubs, mfl, mfl TV-serier har också brutit mot den ”vanliga” genren, men här är det egentligen inte fråga om parodi eller tillfälliga experiment, utan olika tolkningar av materialet.

Det finns en figur som kanske skulle komma ifråga: James Bond. Beroende på manusförfattare, regissör, skådespelare och tidsera har olika sorters filmer producerats. Alla har stöd i Flemings böcker, mer eller mindre, och precis som i fallet med Batman har olika publik tagit olika verk till sitt hjärta. Det finns helt enkelt folk som gillar endera sorten.

Ett annat exemplet vi kom på var Hamlet som genom tiderna har tolkats på i stort sett två sätt:

1) Hamlet är tokig/deprimerad

2) Hamlet spelar tokig/deprimerad för att avslöja sin fars mördare.

Finns det fler sådana exempel där rollfiguren har tolkats (av film/TV-producenterna, inte av recensenter) mer olikt? Ge gärna svar i kommentarerna nedan.

Annonser

Man of Steel suger

Idag/igår var jag och såg Man of Steel. Jag var inte imponerad av trailern (men sånt har lurat mig tidigare) så jag var halvskeptisk redan innan filmen. Men oj. Det där var en dålig film.

Till att börja med: filmen öppnar med att vi får bevittna Stålmannens födelse. Verkligen?! Måste vi börja så långt tillbaka? Vi har ju redan en Stålmannen-film där vi börjar på Krypton och sedan får följa hela hans uppväxt och liv. Behöver vi en till?

Sedan åker vi utomhus på Krypton. En gul sol. Finns det en sak som folk känner till om Krypton, förutom att det är Stålmannens planet och att den är förstörd, så är det att den kretsar kring en röd sol. En detalj? Varför envisas filmskaparna då att göra en stor sak av det?

Härnäst har vi skurken. General Zod (känd från bland annat Stålmannen 2) är skurken. Det är ett bra val. Stålmannen behöver en utmaning. Men så rollbesätter man rollen fel. I Stålmannen 2 har vi Terence Stamp. En bra skådespelare. Här har vi en typ som heter Michael Shannon, som jag knappt känner igen, trots att jag försöker hänga med.

Problemet är inte bara skådespelaren (de flesta skådespelare är okej, till och med Kevin Costner – jag har bara svårt för Russell Crowe, men det återkommer jag till snart), utan rollfiguren. Filmen berättar att kryptonierna avlas fram för ett särskilt syfte, till exempel att bli forskare, ledare eller så. Zod har blivit framavlad för att bli en krigare. Intressant problem – men de ägnar resten av filmen att bevisa att Stålmannen, som aldrig har tränats i närkamp, vapenhantering, kampsport, strategi, taktik, etc, kan besegra Zod, egentligen utan att ens bli svettig.

Så återkommer vi till Russell Crowe. Jag hoppar över den stora luckan i historien: att hans rollfigur, Stålmannens pappa, på något sätt har programmerat ett hologram i ett rymdskepp och skickat iväg det till jorden för 18 000 år sedan där det har frusit fast i isen (det motsvarar Stålmannens Fortress of solitude), långt innan Stålmannen föddes, och på något sätt inkluderade information som hände precis efter att Stålmannens raket åkte! Istället fokuserar jag på herr Crowe själv. Här har vi en skådespelare som inte har ett enda ansiktsuttryck. De flesta skådespelare gillar dödsscener, eftersom det ger dem en chans att spela ut smärta, sorg, förvåning, etc. När Russell Crowe dör (spoiler alert!), då rör han inte en min…

Det där med att ha en bra skurk är A och O, framför allt eftersom Stålmannen är osårbar. Därför behöver man någon som kan sätta hans moral och etik på prov, hota hans närstående och i allmänhet driva historien framåt. Annars blir Stålmannen en rätt irriterande typ. Tyvärr dröjer det nästan 40 minuter innan Stålmannen och Zod möts. Då försöker Zod inte ens övertyga Stålmannen om att gå över på hans sida, utan säger i stort sett bara: ”Vi tänker förstöra den här världen som du har vuxit upp på. Inga problem med dig, va?”

När Zod dyker upp, förresten, kommer en sån där scen vi alla sett tidigare. Utomjordingar skickar meddelanden på alla TV-apparater (och telefoner, så modernt) på olika språk: i Kina får de Zods meddelande på kinesiska, etc. Jag antar att jag är naiv eller så, men finns det inga ställen på jorden där det talas fler än ett språk? På Times Square i New York? Visar man då meddelandet på ett enda språk, baserat på vilket språk som talas av flest människor i närheten? Vad händer då om det råkar vara exakt lika många?

Apropå dumma scener: de är tvungna att ta död på Jonathan Kent för att ge Stålmannen någon slags motiv att ge sig ut i världen. Det gör de genom en tornado, som drabbar en serie bilar (lite tätare mellan bilarna än vad jag hade väntat mig i Smallville!) och en kvarglömd hund i en bil (!). Istället för att Stålmannen/Clark tar hand om det, så gör pappan det. Han fastnar med foten, men klarar sig ut. Tornadon kommer närmare. Men han har lite ont i foten, så han… bara står där! Och vinkar åt Clark att inte rädda honom, eftersom det skulle avslöja hans krafter. Att Clark har räddat flera människor utan att bekymra sig om att dölja det tidigare i filmen (och i livet) låtsas man inte om. Nämnde jag att den där scenen, innan Kevin Costner försvinner i tornadon (men inte ur filmen – de hoppar) är drygt 20 sekunder lång? Till slut sitter man bara och hoppas på att gubben ska försvinna någon gång.

Dialogen är hopplös. Verkligen dålig.

En positiv liten grej är att de har behållt Zods kvinnliga kompanjon (men bytt namn på henne) och dessutom gett dem en tredje partner, som också verkar vara stum. Precis som i Stålmannen 2.

De har med flera bra skådespelare, som enbart verkar vara där för att hämta sin lönecheck eller som inte fick några repliker. Richard Schiff, Toby från Vita huset, har en fantastisk utstrålning och man kunde göra mycket med den rollfiguren. Han har ett par korta repliker, som om rollfiguren blivit nerklippt. Laurence Fishburne är oväntad i rollen som Perry White, men gör ett bra jobb, och har bara några få repliker och ägnar sedan mest tiden åt att reagera på saker utanför bild.

Intrigen har också problem. Jag nämnde förut att det dröjde innan skurken dök upp. Det föranleder mig som vanligt att ställa två frågor:

1. Måste vi lägga så mycket krut på att berätta om ursprunget?

2. Finns det ingen som vill berätta en bra historia om Stålmannen, bortsett från hans ursprung och uppväxt? Jag brukar i det här läget citera något som kallas för SES för Starship Enterprise Syndrome. Det handlar om att konceptet i de flesta Stålmannen-serien fokuserar på ett problem i nutid, inte på hans ursprung. Det är det en sån här film också borde göra.

Allt det här är stora problem. Men det finns ett ännu större problem som sänker hela filmen från en trea (av fem) till en etta. Hela filmen saknar hjärta.

Det här med hjärta är svårt. Vad jag menar är att filmen inte verkar bry sig. Exempelvis sker slutstriden i Metropolis. Zod tänker terraforma Jorden till en ny Krypton, och Stålmannen tänker stoppa Zod mfl. Till hjälp har han armén, flygvapnet, mfl. Byggnad efter byggnad förstörs. Och ingen bryr sig om skadorna. Det är svårt att låta bli att tänka på 11 september ibland, när flygplanen kör in i skyskraporna. Men här finns inga tecken på att det skulle lämna ett stort nationellt trauma. Och de bara fortsätter att demolera. Till slut blir det bara långtråkigt.

Men det är inte bara demolering som tyder på bristande hjärta. Det finns ingen att sympatisera med. Vi vet ju att Stålmannen är osårbar, och vi ser inte ens att han har särskilt svårt med något. Han har ingen utvecklingskurva att tala om. De använder sig inte ens av det gamla (men ganska smarta) tricket att låta Lois Lane hotas mer än högst tillfälligt. Eller hans mamma, som de antyder att de tänkte göra. Stålmannen har helt enkelt ingen motivation att göra någonting och inget mål i livet.

Om han inte bryr sig, då bryr inte vi oss heller. (Det är orsaken till att jag har svårt för Mandomsprovet, där det dröjer jättelänge innan huvudpersonen bryr sig om någonting.)

Jag vet att vissa har svårt för TV-serien Lois & Clark, men den berättade om det här med besök från Krypton på ett mycket bättre sätt i ett trippelavsnitt med början här. Där fick han strida mot ett trettiotal kryptonier som alla hade superkrafter, en ledare värd namnet, flera moraliska krångligheter och en del annat. Den här filmen var bara pinsam. Spara pengarna och gör någonting roligare/mer spännande/mer engagerande istället!

Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.

Lösenordsskyddad: Före och efter

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll: