Att bryta mot regler

En av de frågor som återkommer oftast när det gäller att skriva texter är det här med när man kan bryta mot eller bända på reglerna. Även om skrivande är humaniora vill man nämligen ha fasta regler att arbeta gentemot.

Enligt min erfarenhet bryter man mot regler vid (åtminstone) sex olika tillfällen:

Innan man känner till reglerna

Som små barn. Eller Pippi Långstrump. Eller när man byter kultur.

När man glömmer av sig

Som när min storebror körde mig i sin bil, genom sin hemstad, där han vuxit upp och tagit körkort, och sa: ”Jag funderar på att bli körskollärare.” Mitt svar blev: ”Du kör mot enkelriktat.” Han har inte tagit upp det igen.

När någon har ändrat reglerna så nyligen att man har missat att reglerna är annorlunda

Som när jag och sambon skulle flytta, och de hade satt dit en extra skylt på en parkering där vi brukade parkera/tipsa andra om att parkera. Istället för att vara gratis parkering fick vi parkeringsböter. Det visar bara på att man är mest sårbar när man tror att man vet något.

När man tror att reglerna inte gäller en själv

Som lite större barn, men även personer med storhetsvansinne och sociopater.

När man tror att ingen kommer att märka att man bryter mot reglerna

Som råttorna som dansar på bordet när katten är borta, eller ögontjänare.

När man fattar varför reglerna finns där, och när de kan brytas

Medvetet regelbrott, eftersom man vet att det finns vissa effekter man kan få om man bryter mot reglerna. Som när en polis låter en förolämpning mot tjänsteman passera obestraffad när det finns viktigare brottslingar att ta hand om.

Av någon anledning tror de flesta (som är äldre än små barn) att de bryter mot reglerna av det sistnämnda skälet. Det är i själva verket ganska sällsynt att folk gör medvetna regelbrott. Det kräver nämligen en rätt hög abstraktionsnivå. Man kan sträva efter att komma dithän att man oftare kan se effekterna på sina regelbrott, så att man kan göra effektiva regelbrott, men det är fortfarande sällsynt hos de flesta.

Folk som skriver tenderar att se regler för att skriva som lika brytbara som vanliga människor tycker att regler för till exempel ekonomisk redovisning är obrytbara. Men sanningen är någonstans mittemellan. Det går att bända och bryta på reglerna – ibland. Och ibland går det inte. Det blir bara sämre. Ju mer man funderar på det här med regler, desto mer inser man att frågan inte är så endimensionell.

Å ena sidan ska man inte blint följa regler. Å andra sidan finns det en (eller flera) orsak(er) till att reglerna existerar. Ingen rök utan eld. Å första sidan igen finns det alltid utrymme för att vara personlig. Å andra sidan igen är det lättare att göra fel om man bryter mot reglerna. Och så vidare…

Jag brukar försöka tänka så här: Om jag har problem, så går jag tillbaka till reglerna. Men för att jag ska kunna gå tillbaka till reglerna, måste jag ha testat reglerna ordentligt först. Jag gjorde därför ganska många timmars ”samhällstjänst” som författare genom att läsa många böcker om att skriva och geom att härma andra författare. På det sättet fick jag in reglerna i ryggmärgen. Det hjälpte också att skriva en bok om att skriva. Det gjorde att jag blev tvungen att fundera över reglerna.

När jag stöter på problem i mina texter brukar jag skriva om problemen. Då återvänder jag ofta till vilka regler som kan tänkas krocka, eller om problemet är att jag inte känner till några regler – eller om regeln inte känns riktigt bekväm. Det brukar göra susen.

Kanske kan det hjälpa dig också. Om inte annat kanske det hjälper dig att inte automatiskt tro att du kan se bortom reglerna, när du i själva verket vet med dig att du beter dig som ett barn.

PS. Wikipedia är intressant på det sättet. En av dess grundregler är att strunta i alla regler, eftersom målet är att vara så effektiv som möjligt. Det är också den svåraste av alla regler.

Ny fas i livet

Idag började en ny fas i livet för mig. Jag har skjutit upp det ett tag nu, men för två veckor sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig iväg.

För mig var det en högst känslomässig resa, av flera skäl. För det första trodde jag aldrig att det skulle hända mig (igen). För det andra har jag dåliga minnen från när det hände förra gången. För det tredje är jag redan ömtålig just nu.

Jag åkte ändå iväg. Det dröjde inte länge innan jag fick min dom.

Jag försökte hålla uppe fasaden när de berättade det – visa mig från min förstående sida. Jag kunde intellektuellt förstå allting de sade, och kunde till och med hålla med. Det skulle bli bättre efteråt.

Men ändå…

Minnena kom tillbaka. Hur arg jag blev förra gången. Hur jag var i stort sett ensam på lågstadiet om att vara drabbad. Hur mamma försökte trösta mig. Hon kunde ju relatera till det. Men hon kunde inte förstå hur det var för mig.

Georgia Thomas: Ally, what makes your problems so much bigger than everybody else’s?
Ally McBeal: They’re mine.

[Ally McBeal: Säsong 1, Avsnitt 19: Happy Birthday, Baby]

Jag funderade mycket på hur det skulle gå med jobbet nu. Å andra sidan kunde jag knappt göra mitt jobb nu. Något var tvungen att förändras. Det var lika bra att inse. Jag var som vem som helst.

Optikern: Du är så översynt att du egentligen borde ha ont i huvudet.

Jag: Men det har jag inte.

Optikern: Dina muskler i ögonen arbetar hela tiden. Det är därför du ser sämre på kvällarna. Du kommer att behöva ha glasögonen på dig i stort sett hela tiden.

Jag: Jaha.

[För två veckor sen. Fritt ur minnet.]

Sen fick jag pröva ut bågar. Hur gör man det? Vad ska man tänka på? Har jag ett runt eller ett avlångt ansikte? Vad passar med mitt röd/brun/numera allt gråare hår? Och min frisyr?

Och sen väntan.

I två veckor.

Under den tiden började jag fundera igen. Minnena dök upp igen. Jag fick glasögon på lekis. Jag var inte den ende med glasögon på skolan, men det kändes så. (Kanske var det så att de andra med glasögon inte räknades. Vilket inte gjorde det roligare att bli en i det gänget.)

Jag växte upp i ingenstans. I Östansjö. Det ligger utanför Hallsberg, som i stort sett bara är känt för att man byter tåg där i bland (numera alltmer sällan). Östansjö är vischan, och när jag säger att jag växte upp i Östansjö så menar jag att vi bodde i absoluta utkanten av Östansjö. Om det är lätt att blåsa igenom Östansjö med bil utan att märka mer än skylten, så bodde vi så att man kunde se skylten. Det var med andra ord en grogrund för raggarkulturen, Kenneth & the knutters, Eddie Meduza och hårdrock. Anledningen till att det här har med saken att göra är att glasögon är något man inte vill ha i den kulturen. Ett exempel:

[Ifall länken inte fungerar, så är det Eddie Meduzas ”Glasögonorm”.]

Jag var så arg på att jag var tvungen att ha glasögon att jag knövlade ihop dem. (Det blev inte bättre när läkarna tyckte att jag skulle ha en lapp på ena glasögat, så att jag såg ut som en annan pirat. Det var innan det blev modernt med pirater, ska jag kanske tillägga.) Det var samma sak som för Edda i Handbok för handlösa.

Till slut bestämde de sig för att jag klarade mig utan glasögon, och jag var sååå glad. Jag trodde att det var något permanent. Jag har alltid sett bra. Haft bra blick. Hittat saker. Sett detaljer. Så hur skulle jag kunna ha dålig syn?

Men nu har det blivit allt jobbigare att läsa. Det betyder att jag inte riktigt kan göra mitt jobb. Det gick så långt att jag tröttnade på att läsa böcker! Jag fick blunda med högerögat för att kunna se lite bättre. Det där med att läsa i sängen var i stort sett kört. Att läsa för barnen blev allt svårare. Jag blev ärligt talat rätt nere.

Men efter besöket hos optikern kom en annan sorts tankar också. Jag började längta efter att få mina glasögon. Jag ville kunna se igen.

Så inspirerade jag min sambo att gå till optikern. Hennes glasögon kom snabbare än mina, och hon blev så nöjd. Nu kunde hon slappna av. Och hon blev inte lika trött på kvällarna. Varför skulle det dröja hela två veckor för mina brillor?

Idag fick jag sms:et. Glasögonen var klara. Jag åkte dit. Fick pröva, de fixade lite med dem, jag fick skötseltips, och varningen om att de är rätt starka, så att det kunde kännas konstigt ett tag.

Konstigt?!

Jag såg bra. Om jag såg detaljer förut så är det inget mot var jag gör nu. Jag såg varenda por på killen bakom disken.

Sen såg jag mig själv i spegeln. Det kändes som om jag hade såna här på mig:

Men jag vet inte. Det kanske blir bättre. Jag har fortfarande lite svårt att bedöma avstånd. Det ser ut som om jag har förstorat texten till max på skärmen när jag skriver det här, och jag får lite motion blur när jag vrider på huvudet. Dessutom är det helt märkligt när jag tar av mig glasögonen.

Det kommer ta lite tid att vänja sig.

Men här är i alla fall de första bilderna på mig så som jag kommer se ut framöver.

 

imageOch lite mindre allvarlig.

image-2

Det är också de första bilderna på mitt bibliotek som jag har lagt ut 🙂

Nu ska jag snart iväg och hämta barnen, så får vi se vad de säger. Det påminner mig om att jag nu kommer att träffa massor av folk som kommer titta och undra. Då är jag i alla fall glad över en sak och det är att optikern gav mig en så målande beskrivning av mitt synfel att jag kommer att kunna använda den:

Optikern: Du är så översynt att du egentligen borde ha ont i huvudet.

Det är som sagt fritt ur minnet, så det är möjligt att det inte var exakt så hon sa och hon kanske till och med skulle vända sig mot den beskrivningen, men för mig ger den en slags trygghet. Jag tänker på hur många gånger man har varit hos doktorn eller på andra ställen och kommer hem för att berätta om det:

Sambo: Hur var det nu?

Jag: Jaa, han sa någonting om att jag borde ha… att jag hade… eh… det var någon slags blod… det var något fel på blodet.

Sambo: Blodförgiftning? Blodförtunnande medel? För lite blodplasma? För mycket blodplasma? Vad?

Jag: Tja, det var nog inget allvarligt för han såg ju lugn ut.

Tänk om fler gjorde som min optiker – och gav en något att berätta för alla andra.

Med vänliga hälsningar,

Numera glasögonorm

Man vet aldrig i förväg

Så har Hannes Holm uttalat sig om vilka filmer som blir framgångsrika. I en artikel i Aftonbladet:

Han tycker att regissörerna är för slösaktiga med de statliga pengarna.

– En del regissörer är skamlösa med hur de kostar på sina filmer. De är för lyxiga. Filmerna kostar mellan 30 och 60 miljoner kronor, men ingen ser dem.

Vilka filmer är det?

– Utan att nämna titlar? Det kan vara filmer som utspelar sig i epoker, som handlar både om vampyrer eller politiker som går på bordell, säger Hannes Holm.

(Vad diskret…)

Saken är den att man aldrig vet i förväg vilka filmer som kommer att slå. Om en film hade slagit hade dess stora budget inte varit något problem, eftersom den hade spelat in sina kostnader. Men nu ser Holm och flera andra en fara i att de svenska filmerna inte kommer att dra in tillräckligt med pengar.

Några gissningar är att folk inte bara vill se realistiska filmer och att svenska filmer inte tar hänsyn till sådana moderna saker som mobiltelefoner och datorer. Sen saknas idéerna också. Bara det att regissörerna har mycket större status än manusförfattarna tyder också på att ytan är viktigare än innehållet.