Familjesemester i London

Eftersom jag inte är jätteförtjust i sommarstugor (men låter alla tycka som de vill om det) brukar vi försöka hitta på lite annorlunda semestrar. Ganska ofta åker de andra tre till min sambos släktsommarstuga utan mig, medan jag jobbar. Och ibland åker vi på resor tillsammans. Några exempel: Kanotresa 2011 (när vi fick grejer stulna) och Spanien 2012 (när båda barnen blev sjuka). Ja, vi har inte haft jättetur med våra semestrar.

I år åkte vi istället till London, som är min favoritstad. Med oss hade vi min mamma.

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Sommarsemester i London kan låta som ett recept för regn. Vi lyckades dock undvika nästan allt regn. De två gånger på tio dagar som det regnade var det a) duggregn och b) när vi var inomhus av andra orsaker, och c) enbart skönt. Britterna verkade rätt chockade själva.

Att resa i London

Vårt första starka minne från London var hur vi försökte få tag på ett sätt att åka runt under de tio dagarna. Vi kom till Victoria Station, där det fanns en lång kö till där man kunde köpa tunnelbanebiljetter och ställa frågor. Dit gick vi med trötta barn och varsin stor väska. Mamma hjälpte till med att passa barnen medan jag och Matilda tog oss an kön. Det gick inte snabbt. Efter drygt 20 minuter i kön kom vi fram och presenterade vår situation för mannen i luckan. Han pratade med mannen i luckan bredvid, som skulle lösa problemet åt oss (yippie!), skrev ner något på en lapp och så fick vi ställa oss i kön bredvid. Då drar man nr 2 som man nr 1 pratat med ner sin gardin och stänger luckan. Och vi står åter i kö. När vi nästan kommer fram öppnar man nr 2 luckan igen. Det blir av en slump han som tar emot oss när vi kommer fram. (Killarna har vid det här laget i stort sett övergett mamma och springer fram och tillbaka på Victoria Station.) Man nr 2 löser dock saken åt oss. Ett Oyster card ska vi ha. Det hade vi kunnat köpa i automaten bakom oss.

Generellt sett är det ganska lätt att åka i London. Vår äldste son hade med sig Kalle Anka-pocketar och var inne i slukaråldern, medan vår yngste son kom in i en ritperiod, så vi vuxna kunde faktiskt prata ibland. Vilket var tur, eftersom…

Lägenheten låg i Ilford

Ilford är rent formellt en del av London. Men det ligger en bit utanför den vanliga kartan. Vi fick byta transportmedel åtminstone en gång för att komma dit. Man vande sig vid det också, även om det minskade antalet gånger vi åkte fram och tillbaka till stan.

Vi hade fixat en tvårumslägenhet i ett lägenhetshotell, med tvättmaskin och balkong. Det var rätt schysst, med vissa undantag. Framför allt visade det sig att balkongen hade en gallisk övertygelse. Vi solade inte så mycket på den, om man säger så. Men vi hade en tvättmaskin, vilket avsevärt minskade mängden kläder vi var tvungna att ha med oss.

Den andra dagen hade jag kollat upp att det gick en buss nästan utanför vårt hus raka vägen in till Oxford Circus, nr 25. Vi tog den. Det var en dubbeldäckare, och vi kunde sitta längst fram där uppe, vilket var mäktigt för killarna.

DSC_0019

Nu visar det sig att 25:ans buss visserligen går raka vägen från Ilford till Oxford Circus. Men ”raka vägen” tar strax över 75 minuter att åka eftersom den stannar var 100:e meter för att ta upp passagerare.

Vi är turister

Själva poängen med resan var bland annat att killarna skulle få besöka London och se vad staden kunde erbjuda. Det här var deras andra utlandsresa (om man undantar två besök på The Reef i Danmark), och med tanke på hur mycket som finns att göra, gjorde vi upp en lista med allt man skulle kunna göra. Den blev lång. Så vi lade in åtminstone två saker varje dag och började beta av dem. Det var en hel del stopp för att vila, en hel del toapauser, lågt blodsocker, för mycket kultur, för långa resor och för lite lekpauser, men över lag var killarna glada och trevliga.

Under andra eller tredje dagen stod det klart för mig och Matilda att vi borde ha gjort något. Vi borde ha ställt två frågor till mamma:

* har du varit i London förut?

* orkar du med det här tempot?

Svaret på den första var lite överraskande för mig ”nej”. Hon hade bara besökt norra England. Men hon var glad över att få chansen att se allt. Svaret på den andra frågan var lite överraskande ”ja”. Ja, mamma klarade att hålla mitt och Matildas tempo hela vägen. I själva vägen kanske mer än så. Det var svårt för mig och Matilda att få göra hushållsarbetet eftersom mamma var så snabb med det, ta hand om barnen på morgnarna och så vidare. Hon är en riktig superfarmor!

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Bland de saker vi tittade på som turister:

* Big Ben och parken bredvid där det finns en hel serie statyer. Dit hittade vi ganska lätt.

* 10 Downing street (och monumenten på vägen utanför). Här började vi prata om varför poliserna som jobbade där fick döda folk som trängde sig in där, vilket helt och hållet tog bort poängen att Storbritanniens premiärminister bor där. Hit fick vi vända lite på kartan för att hitta rätt.

* Buckingham palace (där den yngste sonen blev förhäxad av de uniformsklädda vakterna, så vi fick gå dit två gånger – och så köpte vi en bobby-mössa åt honom). För att komma rätt gick vi runt hela Buckingham palace. Båda gångerna. Vi fick helt enkelt inte kartan att stämma med verkligheten.

* Towern och Tower Bridge. Det besöket blev bättre av att vi köpte brända mandlar innan. Och efter ett kort intermezzo där yngste sonen tappades bort lyckades vi nästan hitta dit utan att tappa bort oss.

* London Eye, som tar ungefär en halvtimme, och som enligt killarna var tråkig. Göteborgshjulet är tydligen bättre. Dit hittade vi. Efter lite pusslande med kartan.

* Kew gardens, eftersom mamma är intresserad av blommor och växter. Men det var en upplevelse för alla. Klätterställningar, massor av olika sorters träd, ekorrar, palmhus som var så vackert och en karta som vi läste fel på ett par gånger.

* Museer. Vi besökte både British Museum och the Museum of Natural History. Det första tyckte killarna var alldeles för inriktat på människor. Inte alls tillräckligt med dinosaurier. Det gick nästan att hitta dit utan problem.

* Madame Tussauds, som vi hade köpt förköpsbiljetter till, vilket ledde till att vi slapp köerna. Killarna kände såklart inte till särskilt många av figurerna, men de gillade det ändå. Jag kan verkligen rekommendera den 4D-film med superhjältetema som gick där. Det verkade inte helt lovande från början, och vi hade blivit varnade för att inte ha för höga förhoppningar, men något måste ha ändrats för det var fantastiskt!

Det är inte helt lätt att läsa kartor, visar det sig alltså. En försiktig uppskattning är att vi åtminstone gick tre gånger så långt som vi hade behövt göra.

Camden

Emot våra barns önskning åkte vi iväg till Camden. Både jag och Matilda har varit där förut, men det var på något sätt mer än förra gångerna. Dagen innan hade Matilda lyckats spilla sololja i hela sin handväska, så vi var ute efter en ny handväska till henne. Det fanns massor av väskor med spikes och rosa gulligheter på, men det var svårt att få tag på några normala. Sedan fick jag syn på en butik. Jag hämtade Matilda och vi gick in. Sedan gick vi genom butiken och kom ut bland en massa andra butiker. Det var en labyrint. Man kunde ledigt gå omkring en halvtimme där inne utan att passera samma ställe två gånger. Helt otroligt att det var så dolt.

På slutet var vi så hungriga att vi var tvungna att stanna och äta. Då råkade jag få se att det fanns ett helt torg med restauranger som vi hade missat hittills. Massor med olika sorters mat.

Ollie

Matilda har en av sina kusiner boende i London. Hon heter Ollie, och vi har träffat henne och hennes familj där en gång tidigare, förutom på släktträffar och så. Det var mysigt att träffas. Barnen tyckte att det var roligt att träffa sin syssling, som pratar både svenska och engelska.

Under besöket var vi på ett fascinerande ställe. Vi blev ledda till en grå vägg nära ett torg. I väggen fanns en liten öppning. När man gick igenom den öppnades en jättelik trädgård. Det hade varit en ödetomt så länge folk kunde minnas, rent formellt ägd av en affär, men nu hade några i grannskapet börjat odla träd och byggt upp växthus, rabatter och lummiga ställen att sitta på. Och så fort de hade börjat hade affären öppnat en filial i närheten och ville plötsligt använda tomten igen, men då hade grannskapets opinion stått i vägen. Än så länge fick den där trädgården vara kvar, men vem vet hur länge.

Sista dagens överraskning

Jag visste att jag ville ge barnen en upplevelse de aldrig skulle glömma. Eftersom jag håller på att läsa Harry Potter-böckerna med den äldste sonen, tänkte jag att det kunde vara häftigt att besöka Harry Potter-världen i Leavsden utanför London medan vi ändå var i närheten.

Samtidigt ville vi hålla saken hemlig för killarna. Det blev en bra avslutning på London-resan.

Jag försökte fixa biljetter långt innan, men det var slutsålt! (Mental note, beställ biljetter jättelänge i förväg nästa gång.) Vad besviken jag blev. Jag försökte flera olika sätt, och till slut lyckades jag med något otroligt. Jag lyckades hitta ett bussbolag som hade resor dit. Trots att själva stället hade slutsålt hade de några platser kvar. Jag bokade dem direkt!

Mot slutet av semestern dubbelkollade jag så att allt var okej. Vilken mardröm det skulle vara ifall något blev fel. VÄNTA! Jag kollade på mina anteckningar. Jag hade tänkt fel innan, när jag beställde biljetterna. Nej! Jag hade bokat biljett samma dag som vi skulle åka hem, på tisdagen och inte på måndagen som jag hade tänkt. FAAAASEN! Fort som attan ringde jag till bussbolaget och kollade. Naturligtvis hade de inte några biljetter till rätt dag. Suck. Besviken tvingades jag säga att jag hade gjort ett misstag, eftersom vi skulle flyga hem den dagen. Jag lade på.

Det var mitt fel. Killarna skulle bli ledsna. Och jag kunde inte få tillbaka pengarna, så det var flera tusen i sjön. Där och då kastade jag mig i sängen och ville bara försvinna. Hur sjutton kunde jag vara så dum?!

Då insåg jag precis hur dum jag hade varit. Jag hade beställt biljetterna till rätt dag, trots allt. Jag var så dum att jag hade glömt vilken dag vi skulle flyga hem på. Vi skulle flyga hem på onsdagen, inte tisdagen! Vi skulle hinna åka! Fort på telefonen igen, ringa tillbaka till bussbolaget – och försöka förklara för dem exakt hur dum jag hade varit och vad jag ville den här gången. ”Nej, jag vill inte avbeställa biljetterna. Jag ringde nyss och gjorde det, men jag vill ha dem igen.” Kvinnan i telefonen lät lugn. ”Biljetterna är fortfarande bokade.” Men jag kunde inte vara lugn än. Tänk om avbokningen bara tar lite längre tid, och kommer precis när jag lagt på. Då står vi där, förberedda på resa, och så får vi inte gå på bussen. Kvinnan försäkrade mig att biljetterna skulle finnas kvar.

Dagen därpå skyndade vi till stället där bussen skulle gå ifrån (kartor är svåra, så jag frågade folk om vägen), och ser man på: vi fick följa med!

Harry Potter-världen

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Egentligen heter det The making of Harry Potter, och består av två tidigare hangarer fyllda med rekvisita, animatroniska monster, kläder, nyinspelade filmer och kulisser.

Så fort vi kom dit in insåg hela familjen en sak – ja, förutom att det var stort och magnifikt och så mycket Harry Potter-saker att man inte kunde titta sig mätt. Det vi insåg var att jag hade precis samma kläder på mig som personalen: beiga byxor och skjorta med smala blåa ränder. Genast trodde de att jag var på en nivå värre än de där som var utklädda till Hogwarts-elever; jag var utklädd till personalen på Harry Potter-världen…

Turen sker rätt individuellt, och man får gå i den takt man vill, men det finns så mycket där (allt är det som användes i filmerna) att man omöjligen kan titta på allt. Vi hade dessutom en deadline när bussen gick hemåt. Men vi fick ändå se stora salen, med professor McGonagall och Hagrids kläder, gyllene kvickar som flög omkring i taket, berättelser från Rowling, Colombus, Yates, Radcliffe, och många andra, samt hundratals prylar som man inte tänker på är rekvisita, såsom choklad.

Efter att ha gått länge fick vi paus. Då passade vi på att köpa honungsöl. Det var riktigt, riktigt gott. Helt alkoholfritt, och en sötsliskig smak och fast lödder (!). Det var faktiskt en av de bästa sakerna där. Missa inte, om du kan.

Det var hangar nummer ett. Vi hade den andra hangaren kvar. Där fanns Fawkes, Den monsterstora boken om monster, Aragog, tavlan med den tjocka damen, dörren som vaktar hemligheternas kammare, och hur jag flög på kvast framför greenscreen (jag var den ende som vågade, fastän jag försökte pressa båda killarna, Matilda och mamma). Jag blev väldigt imponerad av släkten Blacks släktträd, som verkligen täcker en stor vägg och som knappt ses i filmen.

Sen kom…

Drakarna…

… och de två-tre meter stora modellerna av husen…

Och sen kom…

Modellen över Hogwarts

Modellen över Hogwarts

Fy sjutton vad stor den är! Och den byggdes innan Rowling ens hade skrivit klart böckerna, så de fick lägga till saker efter hand. Men vilken grej! Den var massiv. Man ser det inte på bilden, men de där modellen är omkring 10-15 meter bakom äldste sonen. Hela modellen var kanske 25 meter från ena änden till andra.

Efteråt

Barnen tycker fortfarande att det var häftigt att besöka Harry Potter-världen, även om de inte har sett alla filmer eller kan engelska tillräckligt för att hänga med på förklaringsskyltarna.

Men det är bara en av de sakerna som vi tänker på efter resan. Vi har massor av bilder. Inte minst från buss nr 25. Och när vi gick vilse. Och när vi hittade underliga ställen att äta på. Och den där franska balkongen.

Vi längtar tillbaka.

2 svar

  1. […] Familjesemester i London […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: