Isbjörnen flyr

För ett par år sedan var jag engagerad i 1av3.se, en webbplats för författare. Ett av de initiativ som jag drog igång var att publicera en novellsamling. Jag och min medarbetare försökte hitta två ord som inte skulle vara för lika, som tema för boken. Tanken var att om vi valde några saker som inte hörde ihop skulle det kunna egga eller tvinga igång fantasin.

Vi valde isbjörnar och eltandborstar. För att kunna få delta skulle man skicka in en novell på en viss längd innan ett visst datum, men dessutom skulle alltså novellen innehålla en isbjörn och en eltandborste.

En del använde mest isbjörnen och eltandborsten pliktskyldigast, i förbigående, och även om några av dem var läsvärda ändå så var de novellerna där objekten verkligen hade framträdande roll som det var intressantast att läsa.

Min egen novell har jag aldrig publicerat tidigare, men jag tänkte att det kunde vara på tiden nu. Så här är:

Isbjörnen flyr

Den håriga besten stod med ryggen mot henne, med en bred bakdel och ett temperament som nästan bad om att få bli provocerat. Primitiv och farlig, var hennes nyktra omdöme.

Ingen skulle dock lyssna på vad hon tyckte. Han var ju en del av personalen, medan hon var en isbjörn. Delvis därför hade hon ingen psykologisk utbildning, men hon gissade att han måste ha råkat ut för något tidigt i den orala fasen, eftersom han åt så ofantligt mycket. Till och med nu, när han tömde en papperskorg, såg hon hur han mumsade på en chokladkaka. Från sin kalla sten, nära det kalla vattnet, kunde hon bara se att omslaget var blåbrunt och att det när som helst riskerade att följa med chokladen ner i gapet.

När besten passerade råkade det aldrig ramla ner några smulor som hon eller de andra kunde slicka i sig. Annat var det när den där trevliga kvinnliga djurskötaren eller den gamle vaktmästaren gick förbi. En gång hade vaktmästaren råkat välta en påse med chips som ett barn hade lämnat fastkilad i staketet, vilket hade föranlett en lång fest hos isbjörnssläkten. Vaktmästaren hade gett henne en snabbt övergående blick som antydde att det var mer överlagt än det verkade och hon hade nästan gett honom en vink som tack innan hon stoppade sig själv. Det hade kunnat förstöra den stora Illusionen. Inget gjorde människorna mer förtvivlade och oförutsägbara än de få gånger som djur, medvetet eller av andra skäl, hade avslöjat att de hade samma tankeförmåga som människorna. Därför var det bara i yttersta, yttersta extremfall som det var tillåtet att göra något som kunde tolkas som försök till kommunikation. Hundarna och papegojorna klarade sig från att bli avslöjade eftersom de anlade ett drag av enorm dumhet. De flesta andra djur intog en stoisk inställning, medan några vägrade att förställa sig och istället flyttat så långt från människorna de kunnat och därför bara behövde vara tysta de gånger de råkade stöta på en människa.

Isbjörnshonan följde besten som nu angrep chokladkaka nummer tre. Hennes blick var lika diskret som hos en blyg fluktare som råkat förvirra sig in på ett nakenbad. Varje gång han visade sig fanns det risk att han agerade aggressivt mot någon stackars gäst. De hade alla sett föraktfulla blickar, hört retsamma kommentarer och känt hans doft utmana besökare i alla åldrar. Isbjörnen tänkte att någon borde…, men insåg innan hon hunnit slutföra tanken att det aldrig skulle ske och återgick till att bevaka parken och det ytterst lilla hon kunde observera av de andra djuren.

Ibland blev de betittade av riktigt intressanta människor. Visst, de flesta var ointresserade barn som fick varenda rörelse isbjörnarna utpekade för sig av lika ointresserade föräldrar som höjde rösten i ett försök att locka barnen att tro att semestern till djurparken inte var bortkastad tid och pengar. Det var en del som låtsades att de visste saker om dem, och några stycken som visste att Arktis faktiskt uppkallades efter stjärnbilden Stora björnen (som ofta syntes i norr). Arktis betyder just ”nära björnen”. En del besökare var kunniga, och andra läste på skyltarna men förstod ändå inte. De dummaste påstod till och med att isbjörnarna försökte kamouflera sig genom att hålla ena ramen framför nosen – som om en björn skulle behöva gömma sig…

Men några besökare var alltså intressanta. Folk som smet in i parken hann i regel inte fram till isbjörnarna, men enstaka gånger kunde de se ficktjuvar. Tråkigt nog fanns det ytterst få poliser som ville ta emot vittnesmål från dem, så de flesta av tjuvarna gick fria. En del besökare hade riktigt underlig packning, som den där tanten som hade ett planetarium (förresten helt oportportionerligt).

Men faktiskt hade de också lyckas se par som kommit till djurparken för en rejäl påsättning i någon halvavskild plats nära isbjörnarnas lilla värld. Då krävdes det all viljestyrka de hade för att inte samlas i ring och stirra. Regeln var att man stannade där man var innan människorna började få av varandra kläderna.

Hon kunde fortfarande känna doftspåret efter fetknoppen när det annalkande ljudet från ungdomsfötter ändrade mönster. Björnen vände blicken så att hon skulle kunna se ungdomens min när han kom fram; skulle han vara irriterad efter mötet med chokladmonstret eller skulle han ha en generad min som antydde att han var lika skyldig han? Istället stannade han innan han blev synlig och ett avlångt föremål flög över staketet. Det hade ett tjockt handtag i vit och ljusgrönt, ett smalare parti i mitten, och i andra änden en ansamling av korta mjuka borst som pekade i en rektangel mot ena hållet. Banan var oregelbunden och föremålet snurrade i en sned spiral som påverkades av att föremålet tycktes vara viktmässigt obalanserad. Det var ett människo-objekt, och det skulle landa mindre än någon meter ifrån henne, nere i isbjörnarnas rike. Hon väntade sig att ungdomen skulle fara fram till staketet, markera ett försök att fånga föremålet och sedan svära när det visade sig att den (enligt alla fysikens regler) redan hade flugit för långt innanför staketet för hans räckvidd. När som helst nu. Men inga killsteg hördes, och ingen kropp dök upp mot staketet. Istället hörde hon steg som bytte riktning och som följde efter den fete städaren, medan arga röster gjorde upp om något.

Från andra hållet, mot apburarna till, kom flera uppsättningar fotsteg. Isbjörnshonan behövde inte mer än ett ögonblick för att konstatera att familjekonstellationen var samma som hennes egen.

Med ett snabbt lyft på bakre vänstra benet och därefter lika snabbt nedtramp igen fångade isbjörnen det flygande föremålet så att det var helt dolt för de nya besökarna under trampdynan.

Isbjörnen led sig igenom minut efter minut av nyfiket kikande från barnen och överlägset hö-hö-hö:ande från föräldrarna, som mindre än tio minuter tidigare hade ätit en hamburgare var. Eftersom barnen inte hade samma doft, drog isbjörnen slutsatsen att de nyligen varit på den nya utställningen under tiden. Hon hade hört mycket om den, men, naturligtvis, aldrig sett den. Än.

Till slut gick så familjen med någon vilsen kommentar om från vilket av Sydpolen och Nordpolen isbjörnar kom. Eftersom ingen annan fanns i närheten, passade isbjörnshonan på att undersöka föremålet. Hon hade aldrig sett någon eltandborste tidigare, men genom att titta på handtaget, jämföra det med en genomsnittlig människohand, notera knappen där en mänsklig tumme lätt skulle åt den, samt borsten som i det läget pekade mot henne, och som hade samma sorts kvardröjande doft som många besökare hade från mun-området, var dess funktion snabbt avslöjad. Hon insåg att till och med ett snabbt experiment skulle dra dit varenda släktings uppmärksamhet och undlät därför att trycka på knappen, men konstaterade att den, vid rätt tillfälle, skulle kunna hjälpa henne med ett projekt som hon hade funderat mycket på.

Hade hon varit mer litterärt bevandrad hade hon säkert associerat till den tidige amerikanske deckarförfattaren Jacques Futrelle och hans mest berömda novell, där den obetvinglige logikern Augustus S.F.X. Van Dusen lyckas tänka sig ut ur en cell i ett hårdbevakat fängelse. Nu var hon en isbjörn och försökte se hur eltandborsten skulle kunna hjälpa henne att fly från den allt trängre och mindre kompetent bemannade djurparken.

Hennes ögon synade eltandborstens delar noggrant. Borsten längst fram rymde troligen ingen lösning till problemet: de var alldeles för mjuka för att använda som vapen och skulle vara svåra att hantera i grupp när de var lösa. Handtaget i andra änden var tungt, men en isbjörns ramar var tyngre, och det gav heller inte särskilt mycket större räckvidd som en längre pinne skulle kunna göra. Den smalare delen var för tjock för att dyrka upp låset till dörren med. Det återstod därför två möjlligheter: antingen gick det att kasta tandborsten mot den djurskötare som matade eller av andra skäl besökte dem, eller så fick man använda knappen för att… på något sätt utnyttja den inneboende kraften i eltandborsten. Kunde hon använda den för att veva upp någon slags tråd som hon sedan skulle kunna använda till att… och varifrån skulle hon få den tråden?!

Funderingen avbröts när hon hörde några besökare komma förbi. De var inte intresserade av henne mer än i förbigående, vilket passade henne utmärkt. Men när de hade försvunnit och hon kunde ta upp det nya föremålet igen insåg hon att den hade gått sönder.

Strax bredvid handtaget fanns en synlig spricka som gjorde att borstdelen vickade. Isbjörnen insåg snabbt att det inte var ett fel, utan att den var designad för att göra på det sättet. Tandborsten var tudelad. Hon drog lätt i borstdelen och fick loss delen. Kvar var en smalare metallpinne som satt på handtaget. En närmast idealisk dyrk!

Nu återstod bara en sak mellan henne och vägen till friheten: hennes familj. Hon tog en till synes lugn promenad i en stor cirkel, förbi den stora vattensamlingen, vidare förbi de fejkade isblocken och allt närmare dörren. Hon vågade inte riskera att gå för nära de andra, eftersom det skulle bli stora frågor. Skulle hon ta med sig dem? Skulle de larma vakterna? Skulle hennes egen familj försöka övertala henne att stanna? Kringrörelsen hade också den fördelen att hon fick tillfälle att säga hejdå till sitt hem, men hon hade svårt att koncentrera sig på sånt nu när friheten var så nära.

Utanför dörren skulle hon möta flera utmaningar. Den första skulle vara att hitta en väg ut som inte gjorde att hon krockade med alltför mycket människor. Hon misstänkte att hon kanske skulle kunna gömma sig mellan småaporna och gorillorna, eftersom djurskötarna troligen var vana vid skoj och stim från dem. När det blivit natt skulle hon kanske kunna ta sig ut genom att klättra över staketet som vette mot sjön. Den delen var hon inte bekymrad över. Hon hade gjort resan i huvudet hundratals gånger.

Det var där den andra utmaningen började. Vart skulle hon ta vägen? Hon gissade att det skulle vara för långt till Arktis (och ännu längre till Antarktis). Baserat på stjärnorna skulle hon inte hinna dit förrän om flera månader. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på det hon pusslat ihop av nyhetssändningarna och besökarnas diskussioner, nämligen att polerna smälte mer och mer, och att det orsakat stora förändringar i klimatet, och förutsättningarna att klara sig vid Arktis var sämre än att det skulle vara värt att ta sig dit. Isbjörnar hade hittats drunknade, eftersom deras isblock hade smält och de tvingats simma tills de inte orkade simma längre. Vilket hemskt sätt att dö på. Det fanns många liknande faror på vägen dit också. Bilar hade hon förstått var en vanlig dödsorsak, liksom jägare, poliser och förstås svält. Hon insåg att hennes päls inte skulle hjälpa hennes flykt, eftersom det var sensommar och inte snö så långt ögat nådde. Hon skulle vara tvungen att vara listig, hitta bakvägar och lägga villospår, så att hon skulle kunna få vara i fred.

Ändå återstod det slutgiltiga målet. Vart skulle hon ta vägen? Hon hade ägnat månader åt att fundera på vart hon skulle, och nu, när tillfället ramlade över henne så att hon hade friheten inom räckhåll, hade hon ännu inte kunnat hitta något bra ställe. Om det ändå fanns något ställe där hon kunde hitta mat, kyla och andra isbjörnar! Något ställe där hon slapp simma tills hon drunknade. Dit skulle det inte spela någon roll om hon tvingades gå, simma, eller slå sig fram.

En sista titt på isbjörnarnas värld och så skulle hon böja till eltandborsten så att den skulle passa i låset. Där var stenen där hon hade fångat eltandborsten. Där borta, sysselsatta med någon konstig lek, var resten av familjen. Där var stället där hon senast hade vaknat efter att skötarna hade gjort något med henne. Innan dess hade hon haft ont i nedre delen i magen och efter det hade hon haft ett litet sår där och öm mage, men snart hade det gått över. Hon hade hört något om att de hade tagit bort något ur magen på henne för att göra henne frisk, men det hade inte spelat någon roll: det var hennes smärta och de hade tagit henne. Nu ställde hon för första gången de där två sakerna mot varandra och insåg att det stället hon hade letat efter – mat, kyla, andra isbjörnar, slippa drunkna i jakten på land – det fanns här, där hon var. Visst fanns det nackdelar med det här, men det var hennes nackdelar! Hon tänkte ge upp dem så lätt.

Ett ilsket skrik från den fete städaren väckte henne.

Plötsligt insåg hon vad hon måste göra. Hon måste lämna tillbaka eltandborsten, innan killen märkte något. Hennes missriktade dröm skulle inte drabba honom.

En lätt böjning av eltandborstens metalldel, en kort dyrkning av låset, och dörren öppade sig. Hon klev ut samtidigt som hon rätade till metalldelen och trädde på borstdelen igen. Ett antal snabba steg gjorde att hon kunde gömma sig i en gles dunge. Ingen hade sett henne.

Risken var fortfarande stor att aporna skulle varna skötarna, men hon insåg att det var en risk hon måste ta för att kunna återbörda eltandborsten. Bara han inte hade hunnit för långt bort.

Fem minuter senare hade hon sneddat över via aporna till savannens djur och därefter spindelhuset, med en effektiv joggning. Doften ledde henne hit, närmare papegojorna. Han var här alldeles nyss.

Där står han, insåg hon, och fick för första gången se en ynklig tonårskille som stod och försökte både bli observerad och vara osynlig på samma gång. En tjej i samma ålder stod i närheten och låtsades inte lägga märke till honom, vilket verkade både irritera och lugna honom. Med sådana dubbla mål var det oundvikligt, resonerade isbjörnshonan. På ryggen hade han ryggsäcken, lätt öppnad. Hur skulle hon kunna lägga tillbaka tandborsten utan att skrämma honom?

Killen var kanske femtio meter bort, men ett snabbt kast fick eltandborsten att fara genom luften, och landa på taket till papegojornas hus. Dunsen fick samtliga fåglar att börja flaxa och flyga omkring i huset. Flygandet orsakade både killen och tjejen att titta in genom förnstret, och när fåglarna väl hade lugnat ner sig något insåg killen och tjejen att de stirrade in i varandras ögon. Ändå kunde de inte vända bort blickarna. Och i det läget, när tonåringens hela uppmärksamhet var på flickan, tumlade eltandborsten ner från taket, tycktes hänga i luften en stund, och svischade därefter ner i killens ryggsäck.

Isbjörnshonan var nöjd med sin insats: tandborsten var återbördad. Det var dags att hon också blev det. Hon vände sig om och tog exakt ett steg tillbaka mot isbjörnarnas värld när den fete städaren dök upp. Han hade just plockat upp en ölflaska från marken som någon hade smugglat in och därefter inmundigat till hälften, och stirrade föraktfullt på ölflaskan och efter att ha noterat något i ögonvrån chockat på isbjörnen som var långt ifrån sin egentliga hemvist.

Isbjörnen förstod att det här kunde innebära liv eller död för henne. En förrymd isbjörn skulle betraktas som farlig. Och med den här tjocksmocken till vittne, skulle hennes chans att få en rättvis behandling vara mininal.

Så hon gjorde det enda hon kunde göra i den situationen: hon sprang fram de få meterna innan han fick för sig att skrika, höjde ramen…

… och ryckte till sig ölflaskan. I en svepande rörelse hällde hon resten av ölen över städarens håriga bringa, sa ett kärnfullt: ”Vi får väl se vem de litar på nu!” och sprang så fort hon orkade mot isbjörnarnas rike. Sitt nya hem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: