Nu är det (inte) klippt

Med tanke på att jag är uppväxt med en fiktiv familj, finns det vissa saker jag har svårt för i det vanliga livet. För alla fördelar jag har fått av min fiktiva familj, finns det flera nackdelar. Skönlitteratur, film och TV förbereder en inte på de finare detaljerna för när man ska gå på middag, när man ska gå på föräldramöte eller hur man ska hålla jobb och fritid åtskilda. De flesta av de sakerna har jag fått lära mig på egen hand. Men det som verkligen plågar mig är något som jag fortfarande inte har lyckats lära mig.

Jag klarar inte av att gå till frisörer.

Man tycker ju att jag, vid 42 års ålder, skulle ha lärt sig det, men inte då. Jag är fortfarande fast i alla gånger frisörer klippte mig fel när jag var liten. Det kan tyckas löjligt, särskilt med alla andra saker jag lyckats ta mig förbi, men för mig är frisörer mycket värre än tandläkare. Jag tycker att det är trevligt att gå till tandläkare och bli ompysslad. Än så länge har jag i vuxen ålder inte haft några större problem med tänderna, men jag hade tandställning och en del problem när jag var liten, så man skulle kanske kunna tro att jag skulle tycka annorlunda. I vanlig ordning är jag alltså tvärtom ”alla” andra.

Idag behöver jag gå till frisören. Mitt hår börjar bli långt och ostyrigt, och snart är det bokmässa, då jag ska hålla i seminarium och förhoppningsvis vara lite representativ. Men jag kan inte förmå mig själv att gå in till någon frisör. Jag började med den frisör jag motvilligt brukar gå till. Han är inte så pratsam, vilket jag gillar. Det blir inte bra, men det blir å andra sidan inte katastrofalt heller.

Vilket det har blivit flera gånger. Jag har periodvis sparat ut luggen, men fått den klippt så mycket att jag har skämts för att gå ut. Jag har fått frisyrer som har fått mitt huvud att se stort ut, min panna att se ännu högre ut, mitt hår att spreta, och det har nästan alltid bara varit att ta det.

Så, här är några frågor jag har ställt mig själv:

Beror det på att jag har gått till för billiga frisörer? Jag har inte gått till de dyrare frisörerna, för jag känner mig inte hemma där. Jag kommer från ett arbetarhem, och även om jag har utbildat mig, bor med en lärare långt ifrån min släkt, umgås med akademiker och så vidare, är jag bara ”one generation from poor white trash”, för att prata med Hannibal Lecter. Men även om jag skulle gå till en dyrare frisör….

Beror det på att jag inte kan ”beställa” rätt frisyr? Ja, verkligen. Det här är något jag funderat på mycket. Jag missade den lektionen i skolan när vi gick igenom vad man säger till en frisör. Jag chansar bara. Det blir aldrig bra, så jag får aldrig något som jag kan upprepa. Och om det blir någorlunda som jag vill ha det, blir det inte likadant nästa gång. Jag har gjort research, men det verkar inte finnas några fasta termer, ingen tydlig handbok, inga enkla ”säg så här, så får du den här frisyren” bortsett från möjligen page, mohikan och överkamning. Ingen av dem är särskilt lockande för mig. Snedbena kan betyda så många olika saker, mittbena också, och många frisyrer verkar det knappt finnas ord för. Som jag känner till i alla fall. Vilken annan bransch har det så?!

Varför går jag inte bara till samma frisör? Jag försöker, men de slutar eller går i pension ibland. Jag ogillar att behöva leta ny frisör. Det kan ta lång tid för mig att hitta rätt ställe och rätt frisör, så jag byter inte om jag kan undvika det.

Varför rakar jag bara inte skallen? För att jag trivs i längre hår. Jag har haft de flesta frisyrer, från rakat till stubb till långt hår utslaget eller i flätor. Men numera har jag halvlångt hår och trivs nästan med det. Jag har förlikat mig med att det aldrig kommer att bli såsom jag önskar att det såg ut. Mitt hår är för tjockt, för ostyrigt, för rött och för… jag vet inte. Den del av mig som ser mig i spegeln är fortfarande tonåring, då jag blev mobbad.

Nu finns det en aspekt på det till: min 11-åring (som är smart och snäll) har ärvt det här av mig. Han har också blivit felklippt flera gånger. Vid ett tillfälle lyckades han att få tuggummi i luggen, så att min sambo blev tvungen att klippa av honom nästan alltihop. Det såg fruktansvärt ut, och jag led med honom. Det gick inte att ta honom på allvar med den frisyren, hur mycket jag än älskar honom och hur mycket jag än försöker att vara fördomsfri. Numera får man tvinga eller muta honom för att han ska vilja gå till frisören. Det är ungefär som med mig.

Så vad ska jag göra? Till att börja med, prata om det. Och en dag snart, ska jag gå till frisören, trots allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: