Tio tankar om valet i USA

Efter så många månader är valet i USA över. Jag har så många tankar, känslor och frustrationer att jag behöver sortera dem lite. Det här är mitt försök.
1. Det är inte bara väljarna, utan media – De analyser jag har sett under valvakan har tagit upp missnöjda väljare som vill välta systemet över ända därför att de förlorat jobb och hopp, men jag vill också lägga en del av skulden hos media. En relativt sen bedömning visade att media hade rapporterat mer om Clintons mejl än om alla sakfrågor tillsammans. Den som menar att misshanteringen av mejl är en mer allvarlig fråga än Trumps långa lista med förolämpningar, okunskaper och personliga egenskaper som gör honom olämpad att bli vald till president i USA, har helt enkelt inte rätt att kalla sig neutral eller ens journalist.
2. Det här valet kommer att få konsekvenser under flera decennier – Eftersom USA:s högsta domstol har en extra hög genomsnittsålder och en av dem till och med har cancer (Ginsburg), finns det stor risk att Trump får fylla fyra eller kanske till och med fem platser de närmaste åren. Det kommer att sätta prejudikat inom massor av områden som kan förändra hela USA:s och världens framtid i en mycket negativ riktning.
3. Det är inte bara presidentposten, utan representanthuset och senaten – Republikanerna har vunnit alla tre husen, vilket bara hänt 13 gånger tidigare i historien och då har det vanligen varit demokraterna. Det gör att de kan genomföra nästan alla de reformer som de har på sin agenda och som de misslyckats med att genomföra under Obamas tid vid makten. Vilket gör att Sundsvalls Tidnings försök att lugna ner läsarna inte fungerar längre.
4. Det är svårt, som svensk, att riktigt greppa hur mycket Ryssland och extremhögern har velat det här – Hot, hack och hjälp av ett märkligt partiskt FBI är bara tre saker som har underlättat för Trump att vinna. Clinton uttryckte det rätt bra i en av debatterna när hon sa att Ryssland ville ha en marionett. Jag gissar att det kommer att bli ganska likt Ja, herr premiärminister framöver i de många frågor där Trump är uppenbart okunnig och han inte kommer att kunna fejka att han kan allt.
5. Det spelade i slutänden ingen roll hur många tunga namn som stöttade Clinton – Varken tidningar, kändisar, forskare eller politiker som man räknat med skulle stötta Trump men som istället stödde Clinton räckte. Där är jag inte förvånad, med tanke på några av de andra frågor där amerikanerna inte lyssnar på de tunga namnen. Som av en slump är det sådana frågor som Trump tar upp.
6. Republikanska partiet var inte alls uträknat – Ända sedan Trump blev utsedd till presidentkandidat har jag hört flera kommentera hur det republikanska partiet splittrats såpass att det är frågan om det kommer att överleva Trump. Många tunga namn inom det republikanska partiet har som sagt tagit avstånd från Trump, vilket kommer att ligga dem i fatet nu, eftersom Trump är oerhört långsint. Men poängen här är att det var långt ifrån så att republikanerna var uträknade, och de lyckades på punkt efter punkt få sin agenda upphöjd till nationens agenda: Benghazi, problemen med Affordable Care Act/Obamacare, och Clintons mejlserver, för att inte tala om alla faktoider om USA som ett problemland: det råder i själva verket negativ invandring mellan Mexiko och USA, arbetslösheten är rekordlåg och marknaden hade återhämtat sig rejält efter den största krisen sedan 1930-talet på rekordkort tid.
7. Demokraterna lyckades inte få ner sitt budskap till något som gick att uttrycka i en tweet – Det är lätt att klaga på Trumps “bygga en mur”-löfte, men Clinton lyckades aldrig få ut ett motbud, och särskilt inte något som gick att uttrycka kort. Jag som själv gillar att skriva långa texter (QED) tycker om Clintons mer Hermione Granger-aktiga sätt, men jag förstår också att det inte är så de flesta fattar sina beslut, utan på clickbait-rubriker och tweets. Här önskar jag att Clinton hade lärt sig mer av Livrustkammarens Facebookflöde. Men det är minst lika lätt att klaga på alla möjliga aspekter av Clinton än att faktiskt lyssna in vem hon är på riktigt.
8. USA kommer att bli ett ännu mer polariserat land än det varit tidigare – Visst, amerikaner har haft mycket olika åsikter om presidenter från Reagan till Obama, men som många politiska kommentatorer sagt: det här är annorlunda. Trump är annorlunda. Trump är inte bara språkligt efterbliven som George W. Bush, eller sexuellt utmanande som Bill Clinton, eller annorlunda i hudfärgen än de tidigare presidenterna som Barack Obama, utan den afrikanska sortens diktator. Och den sortens personer nöjer sig inte med demokratiska medel, utan kommer att införa allt det som Clintons mer paranoida motståndare trodde att hon skulle införa. Eller för att citera Mike Godwin: “If you’re thoughtful about it and show some real awareness of history, go ahead and refer to Hitler or Nazis when you talk about Trump.” Vissa kommer att motsätta sig Trumps försök att omvandla USA, och det är svårt att i dagsläget se vad det kommer att innebära, men om man bara tittar på vad som hänt kring Trumps valturnéer, där våld och hot varit nära hela tiden. Se exempelvis på den här T-shirten med texten: “Rope. Tree. Journalist. Some assembly required”.
9. Just nu behövs källkritik och gemensamma fakta mer än någonsin, och just därför Wikipedia – Trots punkt 1 ovan tror jag på media, och på behovet av journalistik. Inte bara clickbait-journalistik eller Facebooklänkar, utan eftertänksamma reportage med ordentliga undersökningar. Men det behövs också fristående verk, som sammanställer olika källors information, och där är Wikipedia det främsta exemplet. Wikipedia var länge ansett som en andra klassens sajt som man inte kunde lita på. Men efter hand har Wikipedia framstått som en av internets klaraste lysande stjärnor. Det är där folk med olika ståndpunkter möts mest på nätet och samarbetar mot ett gemensamt mål. Det bygger på att man kan ifrågasätta sina egna invanda tankar och kompromissa. Jag önskar att amerikansk politik var mer åt det hållet, och kanske kan det bli så så småningom.
10. Idag går jag supernova, men jag är egentligen deprimerad – Jag hade hoppats på Clinton, av många skäl, men det är svårt för mig att riktigt uttrycka varför det här är en så stor sak för mig. Ett av de främsta skälen är att jorden står inför ett vägskäl, med enorma klimatförändringar som hotar mänsklighetens överlevnad. Att då ett av de mest inflytelserika länderna (som dessutom släpper ut mycket koldioxid) väljer en klimatförnekare kommer att öka risken för mänskligheten avsevärt och det gör att jag tvivlar på mänskligheten. Jag är optimist, men i sådana här lägen är det svårt. Så hjälp mig.

Min fiktiva familj

Vi fick i uppdrag att göra en översikt över våra släkter. Mamma, pappa, syskon, far- och morföräldrar, kusiner, etc. Samtidigt fick vi nämna något om vad vi hade fått med oss av dem och vilka alla var. När vi var klara fick vi veta att tanken var att se vilka vi vuxit upp med. Mitt svar var att det här inte ens var hälften av dem jag växte upp med.

– Skriv upp dina vänner också.

– Jag hade nästan inga vänner, sa jag.

Det var ingen överdrift. Där jag växte upp bodde det mest gamla människor eller raggare. Alkohol, bilar, Eddie Meduza, Kenneth & the Knutters, och liknande, var sånt folk var intresserade av. Det var inte jag. Har aldrig varit. Jag försökte passa in, men jag lyckades inte. När jag var åtta-nio bjöd jag in hela klassen till födelsedagskalas. Två personer kom. En person kastade inbjudan i papperskorgen framför ögonen på mig.

Det här berättar jag inte för att få sympati. Min poäng är att visa bakgrunden till den där historien jag håller på med. Så åter till dialogen.

– Men om man vill lära känna mig räcker det inte med att skriva upp de här… figurerna. Det mesta jag har lärt mig i livet har jag lärt mig från min fiktiva familj.

Min fiktiva familj

Jag lärde mig läsa tidigt och har alltid läst mycket: deckare, romaner, thrillers, fackböcker, dramatik, uppslagsverk. Det har blivit många böcker genom åren. Jag lärde mig mycket fakta, men fick också i mig hur man berättar historier och hur man är pedagogisk.

Men jag tittar också mycket på film och TV. Det har ända sedan jag varit liten varit en passion för mig. Inte bara slötitta någon gång, utan följa TV-serier aktivt. Titta om på filmerna. Läsa om filmerna och TV-serierna. Analysera vad de handlar om. Och då har jag bara gått fram till tretton-fjorton års ålder. Min mamma råkade nämna när jag var ännu mindre varför det blev mörkt i rutan ibland, mitt i Dallas. Reklamavbrott? Jag förstod redan att det måste påverka saker och ting, eftersom det innan avbrottet hände något spännande. För mig blev rollfigurerna viktiga. Jag fick några av mina bästa far-och-son-prat från MacGyver och några av mina första lektioner i hur man tänker logiskt från Hercule Poirot och Sherlock Holmes.

Och jag lyssnade mycket på musik. Intensivt. Lyssnade om. Lärde mig sångtexter utantill. Det har jag fortfarande nytta av. Som i vintras när vi var på några vänners födelsedagskalas med liveband, och jag kunde sjunga med i gissningsvis 75% av alla låtar. Visst har jag glömt bort många genom åren, men jag gillar fortfarande att ta reda på texterna till låtarna jag hör. Jag brukade låtsas att instrumenten var olika människor som pratade med varandra. När jag gick musikvetenskap på universitetet (inte vad jag hade väntat mig, men definitivt värt det) fick jag lära mig att identifiera vilka instrument som spelade, och det älskar jag att kunna. Vilket extra lager när man lyssnar på låtar. Några exempel:

Men åter till min fiktiva familj.

Jag kände mig mer hemma med mina böcker, TV-serier, filmer och min musik än med folk i ”den vanliga världen”. Inte bara, som man kanske skulle kunna förledas att tro, för att den fiktiva världen är mer tillförlitlig, d.v.s. att jag alltid kan komma till den och att den alltid accepterar mig så som jag är. Och att jag behöver det för att jag är så ensam och sorglig och mobbad. Nej, det här går inte att förklara så enkelt. Jag är nog inte mer ensam och sorglig och mobbad än någon annan. Så vad beror det på?

Som Aristoteles sa: ”Summan av våra laster är, och förblir, konstant.” Eller för att uttrycka det annorlunda: något måste man fylla dagarna och tankarna med. För min del blev intresset litteratur och film och TV och musik. Det har jag fått leva med. Jag skämdes alltid lite för mitt intresse för James Bond. När Jeremy Brett dog blev jag ungefär lika ledsen som när mormor dog. När Estonia sjönk sörjde jag mer över att Pierre Isacsson dog än pappas kollega. Under universitetstidens mörkaste perioder hämtade jag mitt leende från Hannibal Smith från The A-team, och mitt problemlösningstänkande från huvudpersonerna i Alias Smith & Jones. Jag har alltid varit lite udda, så jag kände mig väldigt lik Spock i Star Trek och Data i Star Trek – The Next Generation. Senare har jag identifierat mig med en lång lista med rollfigurer från Vita huset, Doctor Who, CSI, etc, etc, och försökt att smälta in deras bästa egenskaper i min personlighet. Det är ett pågående projekt.

För mig har det alltid varit lättare att träffa min fiktiva familj än umgänget med verkliga vänner. Det betyder inte att jag inte kan umgås i vardagen. Jag har en underbar sambo och två barn. Jag har vänner (helt otroligt! Jag vet!). Och jag har fortfarande (en del av) min släkt kvar. Men jag har fortfarande lättare att komma ihåg namn på och detaljer om rollfigurer än på/om verkliga människor.

I mitt yrke som lektör och författare är det ofta en fördel. Jag är på min hemmaplan. Det gör det lättare att bolla med idéer och tankar om man slipper arbeta på bortaplan.

Jag förstår att det här kan vara underligt. Eller inte. För vissa är det här vardagsmat. Fler än vad man tror. Men för er som tycker att det här är konstigt, eller något att skratta åt, som jag var med om för någon vecka sedan, finns det några saker att tänka på:

  • fiktiva familjer har funnits i flera tusen år
  • jag vet om att min familj är fiktiv
  • jag tänker inte insistera på att någon annan anammar min fiktiva familj
  • jag har aldrig mött någon som har samma fiktiva familj som jag har och kommer nog aldrig att göra det
  • jag är inte bara en person med en fiktiv familj – jag har andra sidor också
  • det schyssta när man hör någon berätta om sin fiktiva familj är att bara acceptera, på samma sätt som man själv skulle vilja att någon gjorde med en lite märklig men icke skadlig sida hos sig själv

Kort sagt: jag lever lite i det blå. Deal with it.


 

Som vanligt finns jag mestadels på min andra blogg numera.

Lejonet, tandläkaren och vad som är viktigt

Jag har under de senaste dagarna sett många inlägg på sociala medier om ett lejon som skjutits av en tandläkare, och det är såklart hemskt, men det är _ett_ lejon. Någon jämförde det med mordet på Sandra Bland, en kvinna som togs in för en mindre trafikförseelse och senare hittades död i sin cell, vilket också är hemskt, och jag kan förstå att det är enklare att uppröras över lejonet och tandläkaren, eftersom vi har vant oss vid att det varken är säkert att polisen gjorde något fel trots att det kanske verkar så (de har trots allt våldsmonopol) eller att det går att få rätt mot polisen även om de gjort fel. Så folk vänder sig mot tandläkaren som så uppenbart gjort något tabu.

Men så finns det de som tar in ytterligare saker, såsom flyktingarna i Medelhavet och undrar varför vi inte tycker _ännu mer_ synd om dem, och det är är klart att det är mer synd om dem, och om folk som tvingas _tigga_ på gatorna (när gjorde vi det till en normal sak?), och om dem som utsatts för katastrofer i Syrien som är så mycket vardagsmat att vi knappt registrerar det längre, och om elever i skolskjutningar, och om personer som utsätts för högerextremt och vänsterextremt våld, och om kvinnor som trakasseras på nätet i antal som aldrig skulle ha accepterats om det hade varit män, och tusentals andra saker. Och visst upprörs vi då och då, men det där är svåra saker att lösa. Så vi går tillbaka till lejonet och tandläkaren, eller den där kvinnan som skojade på Twitter om att hon inte kunde få AIDS eftersom hon var vit och blev en Fruktansvärd Person, eller andra som har gjort mer eller mindre puckade saker. För där känns det som att vi kan påverka saken, även om det bara gäller att bli ännu en i raden av personer som fördömer något. Och jag tror att den tiotusenåttonde människan som säger samma sak kanske inte tillför så väldigt mycket till den fördömda personens utbildning i hur man blir en bättre människa.

De där sakerna förs ibland in i diskussionen när det gäller småsaker, som lejonet och tandläkaren: varför fokuserar vi inte på de större sakerna? Och svaret tror jag är att vi inte orkar, utan bara vill ösa lite galla och få bort lite av frustrationen över att inte mäkta med att förändra världen. Men det är där problemen uppstår – de verkliga problemen. Visst är det hemskt för alla dem som utsätts för det där, oavsett om de förtjänar det eller inte, men inga av de där sakerna kommer att vara saker vi fokuserar på om fem eller femtio år, när vi tittar tillbaka.

Det är där vi kommer in på panoramafriheten. Jag engagerade mig när EU var på väg att förbjuda vanliga människor från att publicera bilder på offentliga statyer och byggnader på nätet. Vi vann (kan vi väl säga)! Anledningen till att jag fokuserade på det var att det är ett steg i att harmonisera upphovsrätten i EU på ett sätt som gör det enklare att leva och som faktiskt fungerar. Det var just kampanjen som gjorde att det blev som det blev.

Det är där jag landar här: att det går att göra saker om man drar ihop tillräckligt mycket folk för att göra något, men att vi måste se till att fokusera på rätt saker. När femtio personer skällt på en person, gå vidare, för annars blir du bara en del av en mobb. Antingen fattar personen ganska snabbt att den gjort fel, eller så räcker inte ens tiotusen personer som skäller.

Så vad är det viktiga? Låt mig ge två förslag:

* vi håller på att förändra klimatet så mycket att vi människor snart inte kan leva på jorden. Kind of a big deal! Jag fattar att det kan kännas som att det inte går att göra så mycket, och att frustrationen lättare går att komma över genom att skälla på en tandläkare, men låt frustrationen hänga kvar lite snarare än att titta bort. Det är det enda som hjälper om vi faktiskt vill göra något åt problemet! Vi kan inte lita på att någon annan löser problemet, även om det börjar se bättre ut. Var frustrerad och se till att ställa krav på dig själv och andra. Har du några idéer om hur man gör? Eller kan du själv göra något för att bli en del av en större rörelse som i sin tur kan förändra klimatet? Awesome! Men det kommer inte att hända om du inte tillåter dig själv att vara lite frustrerad.

* bina håller på att försvinna, inte av klimatet, utan av en blandning av sjukdomar och besprutningsmedel. Om bina dör ut, då dör vi människor också ut. Det är samma sak här: vill vi människor egentligen leva på den här planeten eller är det viktigare att slippa känna sig besvärad ett tag och få bort frustrationen genom att ventilera på någon idiot?

Där har vi två mål som är fan så mycket viktigare än något av de andra katastrofer som du ser i ditt nyhetsflöde. Fokusera på dem. Annars kommer vi människor inte att finnas kvar om hundra år.

Eller så tittar på de glänsande föremålen. Upp till dig.

Hur fråga 12 avgjorde hela saken

Det florerar en massa självtester på nätet med alla möjliga teman. Jag tycker att de flesta har begränsad nytta. I själva verket hittade jag en av mina bästa vänner genom att vi båda skrattade åt hur dåligt konstruerat ett sånt test var. Men för några dagar sedan stötte jag på ett självtest som verkade roligt och eftersom det var målet för tillfället så gjorde jag det på lunchen. Temat var ”vilken Harry Potter-rollfigur liknar du mest?

Jag tänkte låta mina läsare följa med i testet för att se vad jag svarade. Det har en poäng, och under tiden lär du kanske känna mig lite bättre.

Fråga 1:

fråga 1Jag svarade ”You Only Live Twice”, både för att det inte riktigt finns någon konkurrens i mina ögon (möjligen med undantag för Edward Scissorhands) och för att jag redan som barn blev intresserad av James Bondfilmerna.

Fråga 2:

fråga 2Jag svarade ”All we need is love”. Jag växte upp med The Beatles, och även om jag har lyssnat sönder dem så är de fortfarande stora favoriter. Det där är dessutom en av mina favoritlåtar med dem, från fanfaren i början till anspelningarna till Yesterday, She loves you och flera andra låtar.

Fråga 3:

fråga 3

Jag svarade ”transfiguration”, d.v.s. att förvandla en sak till en annan. Det verkade som den mest praktiska förmågan.

Fråga 4:

fråga 4Jag svarade ”förlora de jag älskar”. De andra är jag inte särskilt rädd för. Möjligen hade jag kunnat svara det sista alternativet också, men jag är inte riktigt så modig.

Fråga 5:

fråga 5Jag svarade ”god”, om inte annat för att förvirra folk. Nej, jag menar förstås att jag precis som i mötet med Sorteringshatten skulle välja ”god” om jag ställdes inför valet.

Fråga 6:

fråga 6Jag svarade ”acceptans”, eftersom jag anser att det är grunden för ett bra förhållanden att man slipper att låtsas inför. Jag ljuger inte ofta annars heller, men ännu mer sällan med Matilda.

Fråga 7:

fråga 7Jag svarade ”mest unik”. Inte minst för att det litegrand är så jag ser mig själv. Det har jag haft med mig sen jag var liten. I ett av de första skolfotona jag är med på, har jag fluga. Det här var låååångt innan det blev coolt. Jag har flera sådana grejer som gjorde att jag stack ut, och nu väljer jag att inte sticka in.

Fråga 8:

fråga 8Jag svarade ”omgiven av dem jag älskar”. Jag gillar våra Halloween-fester, våra nyårsfester, våra sconeskvällar, våra spelkvällar, pubquizar, improvisatinsteater, bio med vänner, middagar med hela familjen och heldagar där alla fyra i familjen deltar.

Fråga 9:

fråga 9Jag svarade att ”jag föredrar intellektuella och andliga belöningar”. Det är en av orsakerna till att jag håller på med Wikipedia (och tycker att fler borde göra det), och det är därför jag hjälper andra att skriva.

Fråga 10:

fråga 10Jag svarade ”inskränkta människor”, bland annat därför att jag anstränger mig själv så mycket för att inte vara det. De andra alternativen har inte någon chans, i det här fallet.

Fråga 11:

fråga 11

Jag svarade ”intelligens”. Inte för att jag tror att jag är smartare än alla andra. Utan för att det är den del av mig själv jag är mest stolt över. Det är också den egenskapen folk oftast ser (eller i alla fall kommenterar) hos mig.

Fråga 12:

fråga 12Låt mig återkomma till vad jag svarade på fråga 12.

Fråga 13:

fråga 13Jag svarade ”den som ger bäst råd”. Ofta sitter jag och hjälper mina vänner och även personer som nyligen var främlingar. Det är en passion för mig. En del människor kanske tycker att jag verkar gotta mig i andras olycka, och jag får tyvärr andra att gråta ibland, men det är för att jag vill hjälpa till.

Och nu tillbaka till fråga 12, för den är lite mer komplicerad än de övriga.

När jag kom till den här frågan kunde jag inte välja. Det fanns två alternativ som var precis lika aktuella för mig. Jag hamnade i ett dilemma, och bestämde mig ganska snabbt för att välja båda dörrarna. Så jag svarade först ”uttrycka kreativitet” och kollade resultatet och därefter backade jag och svarade ”förbättra världen”. Båda är lika stora delar av mig. När jag får kombinera dem, då mår jag som bäst. Men jag gör gärna även enbart det ena eller det andra.

Så vad blev resultatet?

Svarade jag ”förbättra världen” fick jag följande svar:

HP test Dumbledore

Och när jag valde ”kreativ”, så fick jag följande resultat:

HP test Lovegood

Jag blev Luna Lovegood! Det tog ett tag för mig att acceptera det. Dumbledore var okej, men Luna Lovegood? Var jag verkligen så utflippad?

Men sen insåg jag en sak (delen med Dumbledores intelligens…): jag har båda de där sidorna i mig. Fråga 12 satte fingret på en av mina dualiteter, något som jag aldrig tänkt på tidigare, och gav mig många mindre insikter. Till exempel är jag en större ”deal” när jag förbättrar världen än när jag är kreativ, än så länge. Det är då jag är mest intelligent. När jag är kreativ är jag ofta lite… unik, kanske vi ska säga. När jag ska förbättra världen är jag mer genomtänkt och planerande.

Och jag behöver båda för att överleva och trivas. Jag gillar att vara båda två. Och jag gillar att se komplexiteten i det enkla.

Vilka dualiteter har du i dig?

Vilda västern är ingen bra liknelse för internet

Idag träffade jag min vän Stefan helt kort. Vi diskuterade nya lagförslag om upphovsrätt, herrelösa verk och digitalisering, och hur trenden går mot att reglera allt fler saker. Särskilt tycks lagstiftarna ha siktat in sig på internet, eftersom ”det vet ju alla att internet är farligt”. I samband med det här kan man ibland höra att internet är som Vilda Västern. Det är en liknelse som är vinklad.

Problemet i Vilda Västern var att man i stort sett inte hade någon lag, och att det därför blev ett tillhåll för allsköns avskum och skurkar. Därför såg USA:s regering till att öka antalet poliser, så att ordningen kunde få råda. Är inte det likt internet, då?

Nja, jag medger att beskrivningen av internet delvis är rätt, men i stället för att skaffa poliser och ge dem verktyg att fånga bovarna, så har bland annat USA:s regering (och Sveriges) gått mycket längre. Mycket, mycket längre. Man behöver inte gå så långt som till NSA, även om det naturligtvis är en ytterlighet. Det kan räcka med att gå till lagförslag som är tänkta att lösa upphovsrättsbrott (för att skydda en industri, är tanken), men där resultatet blir att man håller på att paja internet. Då menar jag inte att wifin inte fungerar längre, utan att det inte längre går att hitta webbplatser för att systemet inte fungerar längre. Det här var något år sedan. Men det är en sak som många med mig inte kommer att glömma. Lagstiftarna höll på att stänga ner internet, men innan de hann göra det, så visade vi allmänheten vad som höll på att hända. Då reagerade folk i USA med att ringa ner sina representanter, som till slut stoppade lagförslaget.

Men det är inte slut där. Det kommer flera liknande lagförslag, och det kommer lagförslag inom andra områden. Det här betyder att  nedanstående serie numera bara sammanfattar en del av det hela:

tumblr_mdd960OLUY1rk8nvoo1_500

Nu är det alltså också frihandeln som är hotad. Men ta gärna reda på vad avtalet TTIP går ut på. Om du kan. Numera är nämligen mer än någonsin hemligstämplat. Man skulle kunna bli paranoid för mindre.

Därför tycker jag inte att Vilda Västern-liknelsen är bra. Det ger bilden av att laglösheten är dålig – och att det faktiskt råder laglöshet. Det gör det naturligtvis inte. Lagarna gäller på internet också. Folk är bara ovana att tillämpa lagarna i ett landskap som ständigt ändrar sig.

Vad vore en bättre liknelse? Min första tanke var när vi stiftade lagar för att förhindra företag från att dumpa farliga kemikalier i naturen. Lagarna hindrade inte andra, goda saker, som att tillverka mat eller att frakta maten till dem som ska äta den, bara det som vi tycker är fel, och kan se är moraliskt förkastligt, eftersom det förstör naturen. Men det kanske inte är den bästa liknelsen. Jag är öppen för förslag här.

Ny fas i livet

Idag började en ny fas i livet för mig. Jag har skjutit upp det ett tag nu, men för två veckor sedan fick jag äntligen ändan ur vagnen och tog mig iväg.

För mig var det en högst känslomässig resa, av flera skäl. För det första trodde jag aldrig att det skulle hända mig (igen). För det andra har jag dåliga minnen från när det hände förra gången. För det tredje är jag redan ömtålig just nu.

Jag åkte ändå iväg. Det dröjde inte länge innan jag fick min dom.

Jag försökte hålla uppe fasaden när de berättade det – visa mig från min förstående sida. Jag kunde intellektuellt förstå allting de sade, och kunde till och med hålla med. Det skulle bli bättre efteråt.

Men ändå…

Minnena kom tillbaka. Hur arg jag blev förra gången. Hur jag var i stort sett ensam på lågstadiet om att vara drabbad. Hur mamma försökte trösta mig. Hon kunde ju relatera till det. Men hon kunde inte förstå hur det var för mig.

Georgia Thomas: Ally, what makes your problems so much bigger than everybody else’s?
Ally McBeal: They’re mine.

[Ally McBeal: Säsong 1, Avsnitt 19: Happy Birthday, Baby]

Jag funderade mycket på hur det skulle gå med jobbet nu. Å andra sidan kunde jag knappt göra mitt jobb nu. Något var tvungen att förändras. Det var lika bra att inse. Jag var som vem som helst.

Optikern: Du är så översynt att du egentligen borde ha ont i huvudet.

Jag: Men det har jag inte.

Optikern: Dina muskler i ögonen arbetar hela tiden. Det är därför du ser sämre på kvällarna. Du kommer att behöva ha glasögonen på dig i stort sett hela tiden.

Jag: Jaha.

[För två veckor sen. Fritt ur minnet.]

Sen fick jag pröva ut bågar. Hur gör man det? Vad ska man tänka på? Har jag ett runt eller ett avlångt ansikte? Vad passar med mitt röd/brun/numera allt gråare hår? Och min frisyr?

Och sen väntan.

I två veckor.

Under den tiden började jag fundera igen. Minnena dök upp igen. Jag fick glasögon på lekis. Jag var inte den ende med glasögon på skolan, men det kändes så. (Kanske var det så att de andra med glasögon inte räknades. Vilket inte gjorde det roligare att bli en i det gänget.)

Jag växte upp i ingenstans. I Östansjö. Det ligger utanför Hallsberg, som i stort sett bara är känt för att man byter tåg där i bland (numera alltmer sällan). Östansjö är vischan, och när jag säger att jag växte upp i Östansjö så menar jag att vi bodde i absoluta utkanten av Östansjö. Om det är lätt att blåsa igenom Östansjö med bil utan att märka mer än skylten, så bodde vi så att man kunde se skylten. Det var med andra ord en grogrund för raggarkulturen, Kenneth & the knutters, Eddie Meduza och hårdrock. Anledningen till att det här har med saken att göra är att glasögon är något man inte vill ha i den kulturen. Ett exempel:

[Ifall länken inte fungerar, så är det Eddie Meduzas ”Glasögonorm”.]

Jag var så arg på att jag var tvungen att ha glasögon att jag knövlade ihop dem. (Det blev inte bättre när läkarna tyckte att jag skulle ha en lapp på ena glasögat, så att jag såg ut som en annan pirat. Det var innan det blev modernt med pirater, ska jag kanske tillägga.) Det var samma sak som för Edda i Handbok för handlösa.

Till slut bestämde de sig för att jag klarade mig utan glasögon, och jag var sååå glad. Jag trodde att det var något permanent. Jag har alltid sett bra. Haft bra blick. Hittat saker. Sett detaljer. Så hur skulle jag kunna ha dålig syn?

Men nu har det blivit allt jobbigare att läsa. Det betyder att jag inte riktigt kan göra mitt jobb. Det gick så långt att jag tröttnade på att läsa böcker! Jag fick blunda med högerögat för att kunna se lite bättre. Det där med att läsa i sängen var i stort sett kört. Att läsa för barnen blev allt svårare. Jag blev ärligt talat rätt nere.

Men efter besöket hos optikern kom en annan sorts tankar också. Jag började längta efter att få mina glasögon. Jag ville kunna se igen.

Så inspirerade jag min sambo att gå till optikern. Hennes glasögon kom snabbare än mina, och hon blev så nöjd. Nu kunde hon slappna av. Och hon blev inte lika trött på kvällarna. Varför skulle det dröja hela två veckor för mina brillor?

Idag fick jag sms:et. Glasögonen var klara. Jag åkte dit. Fick pröva, de fixade lite med dem, jag fick skötseltips, och varningen om att de är rätt starka, så att det kunde kännas konstigt ett tag.

Konstigt?!

Jag såg bra. Om jag såg detaljer förut så är det inget mot var jag gör nu. Jag såg varenda por på killen bakom disken.

Sen såg jag mig själv i spegeln. Det kändes som om jag hade såna här på mig:

Men jag vet inte. Det kanske blir bättre. Jag har fortfarande lite svårt att bedöma avstånd. Det ser ut som om jag har förstorat texten till max på skärmen när jag skriver det här, och jag får lite motion blur när jag vrider på huvudet. Dessutom är det helt märkligt när jag tar av mig glasögonen.

Det kommer ta lite tid att vänja sig.

Men här är i alla fall de första bilderna på mig så som jag kommer se ut framöver.

 

imageOch lite mindre allvarlig.

image-2

Det är också de första bilderna på mitt bibliotek som jag har lagt ut 🙂

Nu ska jag snart iväg och hämta barnen, så får vi se vad de säger. Det påminner mig om att jag nu kommer att träffa massor av folk som kommer titta och undra. Då är jag i alla fall glad över en sak och det är att optikern gav mig en så målande beskrivning av mitt synfel att jag kommer att kunna använda den:

Optikern: Du är så översynt att du egentligen borde ha ont i huvudet.

Det är som sagt fritt ur minnet, så det är möjligt att det inte var exakt så hon sa och hon kanske till och med skulle vända sig mot den beskrivningen, men för mig ger den en slags trygghet. Jag tänker på hur många gånger man har varit hos doktorn eller på andra ställen och kommer hem för att berätta om det:

Sambo: Hur var det nu?

Jag: Jaa, han sa någonting om att jag borde ha… att jag hade… eh… det var någon slags blod… det var något fel på blodet.

Sambo: Blodförgiftning? Blodförtunnande medel? För lite blodplasma? För mycket blodplasma? Vad?

Jag: Tja, det var nog inget allvarligt för han såg ju lugn ut.

Tänk om fler gjorde som min optiker – och gav en något att berätta för alla andra.

Med vänliga hälsningar,

Numera glasögonorm

Tydligen är jag ovanlig

I bilen hem från midsommarfirandet kommenterade min sambo att jag inte är som de flesta andra svenskar. Hon tyckte att det var bra (men att hon har brottats med det tidigare, och säkert kommer att fortsätta att göra det framöver). Det är såklart inget jag är omedveten om själv. Man kan liksom inte låta bli att upptäcka att man är den ende som X:ar, när det sker gång på gång.

Jag är givetvis också medveten om att alla människor i viss mån är ovanliga. Det är i sig inget ovanligt att vara ovanlig. Det kan vara hur vackert som helst att folk är olika. Om den här texten kan få en enda människa att framträda som ovanlig så har vi tillsammans gjort världen mindre enformig.

Det finns ett annat skäl till att jag skriver. Ibland kan jag känna mig lite ensam att ha just de här ovanligheterna. Inte var och en, utan den här kombinationen. Lite sorgligt är det (”Life is a mystery, everyone must stand alone” för att tala med Madonna), men jag försöker också se det positiva: det unika gör det lättare att hitta just mig för den som söker en person med just de här egenskaperna:

  • äger ingen bil
  • har inget körkort – något som gör folk tacksamma över punkten ovan
  • gillar inte sommarstugor – men tolererar att andra gör det
  • gillar B-filmer, actionfilmer och serietidningsfilmer – och analyserar gärna sönder dem. Det gäller också filmer som många tycks avsky eller vara starkt kritiska till eller som ingen hört talas om [1], inklusive men inte begränsat till:
    • Hudson Hawk
    • Batman & Robin (som jag tycker knyter an till det som var bäst med Batman-figuren, nämligen den roliga TV-serien, snarare än de ganska bleka pseudo-seriösa serierna)
    • The league of extra-ordinary gentlemen
    • Charlie’s angels
    • Det stora tågrånet (med Sean Connery, baserad på en bok av Michael Crichton)
    • Daredevil (även om slutstriden är lite av en besvikelse)
    • Bud Spencer & Terence Hill (lätt nostalgiskt)
    • Red (med Bruce Willis)
    • Salt
    • Förhandlaren
    • Mission Impossible 4 (som är den bästa i serien)
    • Trubbel på Baker Street
    • The wedding singer
    • Den där Mary
    • Cutthroat island
    • Demolition man
    • nyinspelningen av 12 fördömda män (till skillnad från originalet)
    • nyinspelningen av Fönstret åt gården (med Christopher Reeve)
    • Dinner for schmucks
    • James Bond-filmerna med Timothy Dalton (eftersom de är de som mest liknar Flemings böcker, åtminstone om man struntar i vissa korta undantag)
  • ogillar några av de filmer man ”ska” tycka om – eller tycker i alla fall inte att de är något märkvärdiga: Gökboet, Sista natten med gänget, Picassos äventyr, Forest Gump, Född den 4:e juli, James Bond-filmerna med Pierce Brosnan, Dr Strangelove, Da Vinci-koden, och Stjärnornas krig (ja, till och med originalen!)
  • har svårt för i stort sett alla svenska filmer och all svensk TV. Det har gått så långt att jag inte ens försöker längre
  • tittar mer på TV än på film, där det finns så mycket mer banbrytande: se bara på några av de bästa TV-serierna i världen, samt Lie to me, Hämnd AB (som den här bloggen har fått sitt namn efter, ”nya” Mission Impossibe (från 1988-1989), MacGyver (som har lärt mig så mycket), Futurama, Scrubs, Frasier och ‘Allo ‘allo. Just nu fördjupar jag mig i Dr Who.
  • däremot har jag missat och struntat i några av de största serierna, som folk pratar om hela tiden: Game of thrones, The Sopranos, Seinfeld, True blood, How I met your mother och allt vad de heter. TV har helt enkelt blivit mindre relevant för mig (därför borde jag ändra verbet i förra punkten till ”tittade”, men det förstör symmetrin)
  • läser fortfarande guldålderns deckare, inte de där moderna svenska polisprocedur-romanerna
  • föredrar böckerna om Martin Beck framför filmerna
  • föredrar filmerna med Gösta Ekman som Martin Beck framför filmerna med Peter Haber
  • har oerhört svårt för Håkan Hellström och Ulf Lundell, Bob Dylan och Carola Häggkvist, Bruce Springsteen, Rolling stones
  • spelar inte spel på datorn, eller via telefonen
  • har lätt för att prata med kvinnor – och dem med mig
  • har inte svårt för att samtala, och berättar allt om mig för den som frågar (så länge det inte skadar mig eller någon annan, men då berättar jag det)
  • läser gärna böcker flera gånger om de är bra, och ser gärna om filmer om de är bra
  • har några bästsäljande men i Sverige ganska okända författare som favoriter, såsom Jeffery Deaver (en av få författare jag har en hel hyllmeter av), Jasper Fforde, John J. Nance, Richard Wiseman och Mary Roach
  • jag lyssnar på Povel Ramel och andra äldre svenska humorister – men inte till besatthet
  • jag hoppar över Melodifestivalen och Eurovision Song Contest
  • jag tittar inte på sport, varken på plats eller via TV
  • jag har aldrig sett ett helt avsnitt av någon talangjaktsprogram, eller Bingo-Lotto, och sedan 1990-talet inte en enda gala
  • driver eget företag, men jagar inte kunder hela tiden
  • antecknar fortfarande på papper
  • tycker att midsommar, jul och påsk (samt andra familjehögtider) bleknar i jämförelse med Halloween
  • anser att mitt jobb som författare inte är att skriva om mig själv, och skriver bara väldigt sällan om personliga saker (senaste tiden har det dock blivit en del sånt)
  • gillar basröster
  • har enligt andra väldigt lite prestige och har ofta inga problem med att ta kritik, bland annat eftersom jag är ganska kritisk mot mig själv
  • kan prata tämligen ledigt om att jag är smart och andra styrkor (den uppenbara motsägelsen mellan den här punkten och den förra löses enkelt när man träffar mig – försök gärna)
  • är uttalad ateist och pratar med barnen om det. En av mina favoritsysselsättningar är att lyssna och titta på The Atheist Experience, en TV-show där ett gäng ateister förklarar vad ateism är, och försöker ta itu med många fördomar om vad det är. Med tanke på att religion är den vanligaste formen av obevisade åsikter som folk ändå sällan drar sig för att göra allsköns hemskheter i dess namn, så tycker jag att det är en viktig fråga, och många med mig
  • dricker te, inte kaffe
  • har läst mycket om teorierna bakom trolleri, blåsningar och påverkan men har själv svårt för att ljuga
  • dricker inte sprit – men har ofta roligast på fester ändå. Det blir bara varken nubbe, eller öl, eller ett glas rött, eller cider, eller… – och jag tycker att nollhypotesen gäller, så den som förespråkar att man ska göra något som ska föra fram argument för det
  • äter inte kött men har ingen lust att diskutera det hela tiden
  • dömer restauranger på deras bröd (om de inte kan servera gott bröd till maten, då kan de troligen inte heller göra god mat). Om jag kunde leva på bröd, skulle jag nog göra det.
  • jobbar delvis inom IT-branschen, men kan inte programmera
  • kommer från arbetarklass, men har pluggat vidare som en av de första i släkten, och sedan, som den troligen förste i släkten framgångsrikt drivit företag, och bor dessutom två timmars bilresa från närmaste släkting
  • gillar listor – och tänker i form av listor, vilket betyder att jag också pratar i listor. Uppenbarligen.

Nu när du läst så mycket underligt om mig har jag en fråga: kan du fortfarande tänka dig att umgås?

Fotnoter

1. Jag tycker också om ett par filmer som man ”ska” tycka om, men vad är det för originellt med att gilla Blåsningen, De omutbara, King’s speech, Tillbaka till framtiden, Amélie från Montmartre, Den enfaldige mördaren, Schindler’s list, En fisk som heter Wanda, Fyra bröllop och en begravning, När lammen tystnar, etc. På samma sätt har jag inte heller listat åsikter som är majoritetsåsikter: mot rasism, mot kvinnoförtryck, mot svält, mot tortyr, mot sjukdomar och mot alternativmedicin.