Ett äventyr med dinosaurier

A Rift in Time Cover 01En helt vanlig dag på jobbet förvandlas till en mardröm när två forskare och ett antal civilpersoner åker genom en reva i rumtiden. De strandsätts på jorden för miljontals år sedan. Med ens är de inte längst upp i näringskedjan längre. Och något därute är mycket hungrig…

Det är historien i fotografnätverket Fototräff i Göteborgs spännande äventyr A Rift In Time (tillgänglig som e-bok via Adlibris, Bokus, Bokon och Publit). Historien berättas i serieform och innehåller några riktigt coola scener. Berättelsen är på engelska.

Äventyret är skapat, fotograferat och formgivet av Henrik Mårtensson, Petri Olderhvit, Julia Reinhart, Petra Brewitz, Robert Johannesson, Jesper Andersson och Marie Eriksson. Själv är jag med som en av de ofrivilliga tidsresenärerna.

En sak som skiljer A Rift In Time från de flesta andra projekt jag har varit med i är att det verkligen var ett jämlikt samarbete: alla fick tycka till, ha idéer, skådespela och regissera. Mycket bra projektgrupp som jag gärna arbetar mer med.

Läs gärna mer om hur projektet genomfördes på Henrik Mårtenssons blogg. Där kan du också tjuvkika på några av bilderna.

Och som sagt, A Rift In Time är tillgänglig som e-bok via Adlibris, Bokus, Bokon och Publit.

Vi firar slaget om Hogwarts med hemgjord honungsöl!

butterbeer-cerveja-amanteigada-do-harry-potter-230045-2
Idag är det 18 år sedan slaget om Hogwarts, den stora slutstriden i Harry Potter-böckerna, ägde rum. Det firade vi genom att göra hemgjord honungsöl. Vi fick smak för honungsöl (som är alkoholfri) när vi var på Harry Potter-världen utanför London. Receptet kommer nedan, men så här kan det se ut:

View this post on Instagram

Vi firar slaget om #hogwarts med hemgjord honungsöl!

A post shared by Lennart Guldbrandsson (@lennartguldbrandsson) on

Det är ganska enkelt att göra honungsöl. Allt man behöver kan man köpa i vanliga affärer. Receptet för fyra personer ser ut så här:

  • 4,5 dl socker
  • 2,3 dl vatten
  • 1 msk vaniljextrakt
  • 2,3 dl kolsyrat vatten
  • en skvätt lättmjölk
  • 8 isbitar (krossade)
  • 120 ml sötad kondenserad mjölk
  • 120 ml hackad gräddkola (till exempel Werthers mjuka) eller butterscotch, om du får tag på det
  • 4 msk smör

Blanda socker och vatten i en kastrull och koka upp under hög värme. Det ser grumligt ut i början, men blir snart genomskinligt. När det har kokat upp, ta av värmen. Låt svalna i 5 minuter. Häll i vaniljextraktet. Rör om. Ställ in i frys medan du gör resten.

Vispa smöret. Lägg smöret, den kondenserade mjölken och gräddkolan i en stor djup tallrik eller liten bunke. Värm i mikrovågsugnen i en minut. Du kan vara tvungen att röra om ett par gånger och ställa in det igen tills allt har blivit en enda smet.

Häll ner det kolsyrade vattnet i en tillbringare. Häll därefter ner smeten. Ta fram sockerlaget och häll ner det också. Avsluta med att ha i den krossade isen. Vispa ordentligt om du vill ha skum. Färdigt!

Fler skrivtips, mer regelbundet

Ett stort problem med den här bloggen på sistone – ja, kanske alltid – är att den uppdateras så sällan. Jag tenderar att skriva långa texter om allt möjligt här (se några av de bästa här). Det kommer jag att fortsätta med även framöver.

Men jag vill också passa på att tipsa om att jag skriver åtminstone två gånger i veckan på min webbplats, Element X. Den sajten innehåller bara texter om att skriva. Texterna där är kortare och mycket mer praktiskt inriktade. Än så länge har jag skrivit följande blogginlägg där, men antalet ökar snabbt:

Jag har mer än 60 idéer kvar att skriva om, och jag kommer ständigt på fler, så missa inte att följa även Element X.

För dig som menar allvar med att skriva rekommenderar jag också att prenumerera på mina skrivtips, där jag publicerar exklusiva skrivtips en gång i månaden. Här kan du skriva upp dig för de regelbundna skrivtipsen.

På Element X publicerar jag ibland också lite mer omfattande texter. Nyligen publicerade jag exempelvis början på en ordlista för författare som jag kommer att fortsätta att uppdatera. Börja läs den redan nu.

Isbjörnen flyr

För ett par år sedan var jag engagerad i 1av3.se, en webbplats för författare. Ett av de initiativ som jag drog igång var att publicera en novellsamling. Jag och min medarbetare försökte hitta två ord som inte skulle vara för lika, som tema för boken. Tanken var att om vi valde några saker som inte hörde ihop skulle det kunna egga eller tvinga igång fantasin.

Vi valde isbjörnar och eltandborstar. För att kunna få delta skulle man skicka in en novell på en viss längd innan ett visst datum, men dessutom skulle alltså novellen innehålla en isbjörn och en eltandborste.

En del använde mest isbjörnen och eltandborsten pliktskyldigast, i förbigående, och även om några av dem var läsvärda ändå så var de novellerna där objekten verkligen hade framträdande roll som det var intressantast att läsa.

Min egen novell har jag aldrig publicerat tidigare, men jag tänkte att det kunde vara på tiden nu. Så här är:

Isbjörnen flyr

Den håriga besten stod med ryggen mot henne, med en bred bakdel och ett temperament som nästan bad om att få bli provocerat. Primitiv och farlig, var hennes nyktra omdöme.

Ingen skulle dock lyssna på vad hon tyckte. Han var ju en del av personalen, medan hon var en isbjörn. Delvis därför hade hon ingen psykologisk utbildning, men hon gissade att han måste ha råkat ut för något tidigt i den orala fasen, eftersom han åt så ofantligt mycket. Till och med nu, när han tömde en papperskorg, såg hon hur han mumsade på en chokladkaka. Från sin kalla sten, nära det kalla vattnet, kunde hon bara se att omslaget var blåbrunt och att det när som helst riskerade att följa med chokladen ner i gapet.

När besten passerade råkade det aldrig ramla ner några smulor som hon eller de andra kunde slicka i sig. Annat var det när den där trevliga kvinnliga djurskötaren eller den gamle vaktmästaren gick förbi. En gång hade vaktmästaren råkat välta en påse med chips som ett barn hade lämnat fastkilad i staketet, vilket hade föranlett en lång fest hos isbjörnssläkten. Vaktmästaren hade gett henne en snabbt övergående blick som antydde att det var mer överlagt än det verkade och hon hade nästan gett honom en vink som tack innan hon stoppade sig själv. Det hade kunnat förstöra den stora Illusionen. Inget gjorde människorna mer förtvivlade och oförutsägbara än de få gånger som djur, medvetet eller av andra skäl, hade avslöjat att de hade samma tankeförmåga som människorna. Därför var det bara i yttersta, yttersta extremfall som det var tillåtet att göra något som kunde tolkas som försök till kommunikation. Hundarna och papegojorna klarade sig från att bli avslöjade eftersom de anlade ett drag av enorm dumhet. De flesta andra djur intog en stoisk inställning, medan några vägrade att förställa sig och istället flyttat så långt från människorna de kunnat och därför bara behövde vara tysta de gånger de råkade stöta på en människa.

Isbjörnshonan följde besten som nu angrep chokladkaka nummer tre. Hennes blick var lika diskret som hos en blyg fluktare som råkat förvirra sig in på ett nakenbad. Varje gång han visade sig fanns det risk att han agerade aggressivt mot någon stackars gäst. De hade alla sett föraktfulla blickar, hört retsamma kommentarer och känt hans doft utmana besökare i alla åldrar. Isbjörnen tänkte att någon borde…, men insåg innan hon hunnit slutföra tanken att det aldrig skulle ske och återgick till att bevaka parken och det ytterst lilla hon kunde observera av de andra djuren.

Ibland blev de betittade av riktigt intressanta människor. Visst, de flesta var ointresserade barn som fick varenda rörelse isbjörnarna utpekade för sig av lika ointresserade föräldrar som höjde rösten i ett försök att locka barnen att tro att semestern till djurparken inte var bortkastad tid och pengar. Det var en del som låtsades att de visste saker om dem, och några stycken som visste att Arktis faktiskt uppkallades efter stjärnbilden Stora björnen (som ofta syntes i norr). Arktis betyder just ”nära björnen”. En del besökare var kunniga, och andra läste på skyltarna men förstod ändå inte. De dummaste påstod till och med att isbjörnarna försökte kamouflera sig genom att hålla ena ramen framför nosen – som om en björn skulle behöva gömma sig…

Men några besökare var alltså intressanta. Folk som smet in i parken hann i regel inte fram till isbjörnarna, men enstaka gånger kunde de se ficktjuvar. Tråkigt nog fanns det ytterst få poliser som ville ta emot vittnesmål från dem, så de flesta av tjuvarna gick fria. En del besökare hade riktigt underlig packning, som den där tanten som hade ett planetarium (förresten helt oportportionerligt).

Men faktiskt hade de också lyckas se par som kommit till djurparken för en rejäl påsättning i någon halvavskild plats nära isbjörnarnas lilla värld. Då krävdes det all viljestyrka de hade för att inte samlas i ring och stirra. Regeln var att man stannade där man var innan människorna började få av varandra kläderna.

Hon kunde fortfarande känna doftspåret efter fetknoppen när det annalkande ljudet från ungdomsfötter ändrade mönster. Björnen vände blicken så att hon skulle kunna se ungdomens min när han kom fram; skulle han vara irriterad efter mötet med chokladmonstret eller skulle han ha en generad min som antydde att han var lika skyldig han? Istället stannade han innan han blev synlig och ett avlångt föremål flög över staketet. Det hade ett tjockt handtag i vit och ljusgrönt, ett smalare parti i mitten, och i andra änden en ansamling av korta mjuka borst som pekade i en rektangel mot ena hållet. Banan var oregelbunden och föremålet snurrade i en sned spiral som påverkades av att föremålet tycktes vara viktmässigt obalanserad. Det var ett människo-objekt, och det skulle landa mindre än någon meter ifrån henne, nere i isbjörnarnas rike. Hon väntade sig att ungdomen skulle fara fram till staketet, markera ett försök att fånga föremålet och sedan svära när det visade sig att den (enligt alla fysikens regler) redan hade flugit för långt innanför staketet för hans räckvidd. När som helst nu. Men inga killsteg hördes, och ingen kropp dök upp mot staketet. Istället hörde hon steg som bytte riktning och som följde efter den fete städaren, medan arga röster gjorde upp om något.

Från andra hållet, mot apburarna till, kom flera uppsättningar fotsteg. Isbjörnshonan behövde inte mer än ett ögonblick för att konstatera att familjekonstellationen var samma som hennes egen.

Med ett snabbt lyft på bakre vänstra benet och därefter lika snabbt nedtramp igen fångade isbjörnen det flygande föremålet så att det var helt dolt för de nya besökarna under trampdynan.

Isbjörnen led sig igenom minut efter minut av nyfiket kikande från barnen och överlägset hö-hö-hö:ande från föräldrarna, som mindre än tio minuter tidigare hade ätit en hamburgare var. Eftersom barnen inte hade samma doft, drog isbjörnen slutsatsen att de nyligen varit på den nya utställningen under tiden. Hon hade hört mycket om den, men, naturligtvis, aldrig sett den. Än.

Till slut gick så familjen med någon vilsen kommentar om från vilket av Sydpolen och Nordpolen isbjörnar kom. Eftersom ingen annan fanns i närheten, passade isbjörnshonan på att undersöka föremålet. Hon hade aldrig sett någon eltandborste tidigare, men genom att titta på handtaget, jämföra det med en genomsnittlig människohand, notera knappen där en mänsklig tumme lätt skulle åt den, samt borsten som i det läget pekade mot henne, och som hade samma sorts kvardröjande doft som många besökare hade från mun-området, var dess funktion snabbt avslöjad. Hon insåg att till och med ett snabbt experiment skulle dra dit varenda släktings uppmärksamhet och undlät därför att trycka på knappen, men konstaterade att den, vid rätt tillfälle, skulle kunna hjälpa henne med ett projekt som hon hade funderat mycket på.

Hade hon varit mer litterärt bevandrad hade hon säkert associerat till den tidige amerikanske deckarförfattaren Jacques Futrelle och hans mest berömda novell, där den obetvinglige logikern Augustus S.F.X. Van Dusen lyckas tänka sig ut ur en cell i ett hårdbevakat fängelse. Nu var hon en isbjörn och försökte se hur eltandborsten skulle kunna hjälpa henne att fly från den allt trängre och mindre kompetent bemannade djurparken.

Hennes ögon synade eltandborstens delar noggrant. Borsten längst fram rymde troligen ingen lösning till problemet: de var alldeles för mjuka för att använda som vapen och skulle vara svåra att hantera i grupp när de var lösa. Handtaget i andra änden var tungt, men en isbjörns ramar var tyngre, och det gav heller inte särskilt mycket större räckvidd som en längre pinne skulle kunna göra. Den smalare delen var för tjock för att dyrka upp låset till dörren med. Det återstod därför två möjlligheter: antingen gick det att kasta tandborsten mot den djurskötare som matade eller av andra skäl besökte dem, eller så fick man använda knappen för att… på något sätt utnyttja den inneboende kraften i eltandborsten. Kunde hon använda den för att veva upp någon slags tråd som hon sedan skulle kunna använda till att… och varifrån skulle hon få den tråden?!

Funderingen avbröts när hon hörde några besökare komma förbi. De var inte intresserade av henne mer än i förbigående, vilket passade henne utmärkt. Men när de hade försvunnit och hon kunde ta upp det nya föremålet igen insåg hon att den hade gått sönder.

Strax bredvid handtaget fanns en synlig spricka som gjorde att borstdelen vickade. Isbjörnen insåg snabbt att det inte var ett fel, utan att den var designad för att göra på det sättet. Tandborsten var tudelad. Hon drog lätt i borstdelen och fick loss delen. Kvar var en smalare metallpinne som satt på handtaget. En närmast idealisk dyrk!

Nu återstod bara en sak mellan henne och vägen till friheten: hennes familj. Hon tog en till synes lugn promenad i en stor cirkel, förbi den stora vattensamlingen, vidare förbi de fejkade isblocken och allt närmare dörren. Hon vågade inte riskera att gå för nära de andra, eftersom det skulle bli stora frågor. Skulle hon ta med sig dem? Skulle de larma vakterna? Skulle hennes egen familj försöka övertala henne att stanna? Kringrörelsen hade också den fördelen att hon fick tillfälle att säga hejdå till sitt hem, men hon hade svårt att koncentrera sig på sånt nu när friheten var så nära.

Utanför dörren skulle hon möta flera utmaningar. Den första skulle vara att hitta en väg ut som inte gjorde att hon krockade med alltför mycket människor. Hon misstänkte att hon kanske skulle kunna gömma sig mellan småaporna och gorillorna, eftersom djurskötarna troligen var vana vid skoj och stim från dem. När det blivit natt skulle hon kanske kunna ta sig ut genom att klättra över staketet som vette mot sjön. Den delen var hon inte bekymrad över. Hon hade gjort resan i huvudet hundratals gånger.

Det var där den andra utmaningen började. Vart skulle hon ta vägen? Hon gissade att det skulle vara för långt till Arktis (och ännu längre till Antarktis). Baserat på stjärnorna skulle hon inte hinna dit förrän om flera månader. Samtidigt kunde hon inte sluta tänka på det hon pusslat ihop av nyhetssändningarna och besökarnas diskussioner, nämligen att polerna smälte mer och mer, och att det orsakat stora förändringar i klimatet, och förutsättningarna att klara sig vid Arktis var sämre än att det skulle vara värt att ta sig dit. Isbjörnar hade hittats drunknade, eftersom deras isblock hade smält och de tvingats simma tills de inte orkade simma längre. Vilket hemskt sätt att dö på. Det fanns många liknande faror på vägen dit också. Bilar hade hon förstått var en vanlig dödsorsak, liksom jägare, poliser och förstås svält. Hon insåg att hennes päls inte skulle hjälpa hennes flykt, eftersom det var sensommar och inte snö så långt ögat nådde. Hon skulle vara tvungen att vara listig, hitta bakvägar och lägga villospår, så att hon skulle kunna få vara i fred.

Ändå återstod det slutgiltiga målet. Vart skulle hon ta vägen? Hon hade ägnat månader åt att fundera på vart hon skulle, och nu, när tillfället ramlade över henne så att hon hade friheten inom räckhåll, hade hon ännu inte kunnat hitta något bra ställe. Om det ändå fanns något ställe där hon kunde hitta mat, kyla och andra isbjörnar! Något ställe där hon slapp simma tills hon drunknade. Dit skulle det inte spela någon roll om hon tvingades gå, simma, eller slå sig fram.

En sista titt på isbjörnarnas värld och så skulle hon böja till eltandborsten så att den skulle passa i låset. Där var stenen där hon hade fångat eltandborsten. Där borta, sysselsatta med någon konstig lek, var resten av familjen. Där var stället där hon senast hade vaknat efter att skötarna hade gjort något med henne. Innan dess hade hon haft ont i nedre delen i magen och efter det hade hon haft ett litet sår där och öm mage, men snart hade det gått över. Hon hade hört något om att de hade tagit bort något ur magen på henne för att göra henne frisk, men det hade inte spelat någon roll: det var hennes smärta och de hade tagit henne. Nu ställde hon för första gången de där två sakerna mot varandra och insåg att det stället hon hade letat efter – mat, kyla, andra isbjörnar, slippa drunkna i jakten på land – det fanns här, där hon var. Visst fanns det nackdelar med det här, men det var hennes nackdelar! Hon tänkte ge upp dem så lätt.

Ett ilsket skrik från den fete städaren väckte henne.

Plötsligt insåg hon vad hon måste göra. Hon måste lämna tillbaka eltandborsten, innan killen märkte något. Hennes missriktade dröm skulle inte drabba honom.

En lätt böjning av eltandborstens metalldel, en kort dyrkning av låset, och dörren öppade sig. Hon klev ut samtidigt som hon rätade till metalldelen och trädde på borstdelen igen. Ett antal snabba steg gjorde att hon kunde gömma sig i en gles dunge. Ingen hade sett henne.

Risken var fortfarande stor att aporna skulle varna skötarna, men hon insåg att det var en risk hon måste ta för att kunna återbörda eltandborsten. Bara han inte hade hunnit för långt bort.

Fem minuter senare hade hon sneddat över via aporna till savannens djur och därefter spindelhuset, med en effektiv joggning. Doften ledde henne hit, närmare papegojorna. Han var här alldeles nyss.

Där står han, insåg hon, och fick för första gången se en ynklig tonårskille som stod och försökte både bli observerad och vara osynlig på samma gång. En tjej i samma ålder stod i närheten och låtsades inte lägga märke till honom, vilket verkade både irritera och lugna honom. Med sådana dubbla mål var det oundvikligt, resonerade isbjörnshonan. På ryggen hade han ryggsäcken, lätt öppnad. Hur skulle hon kunna lägga tillbaka tandborsten utan att skrämma honom?

Killen var kanske femtio meter bort, men ett snabbt kast fick eltandborsten att fara genom luften, och landa på taket till papegojornas hus. Dunsen fick samtliga fåglar att börja flaxa och flyga omkring i huset. Flygandet orsakade både killen och tjejen att titta in genom förnstret, och när fåglarna väl hade lugnat ner sig något insåg killen och tjejen att de stirrade in i varandras ögon. Ändå kunde de inte vända bort blickarna. Och i det läget, när tonåringens hela uppmärksamhet var på flickan, tumlade eltandborsten ner från taket, tycktes hänga i luften en stund, och svischade därefter ner i killens ryggsäck.

Isbjörnshonan var nöjd med sin insats: tandborsten var återbördad. Det var dags att hon också blev det. Hon vände sig om och tog exakt ett steg tillbaka mot isbjörnarnas värld när den fete städaren dök upp. Han hade just plockat upp en ölflaska från marken som någon hade smugglat in och därefter inmundigat till hälften, och stirrade föraktfullt på ölflaskan och efter att ha noterat något i ögonvrån chockat på isbjörnen som var långt ifrån sin egentliga hemvist.

Isbjörnen förstod att det här kunde innebära liv eller död för henne. En förrymd isbjörn skulle betraktas som farlig. Och med den här tjocksmocken till vittne, skulle hennes chans att få en rättvis behandling vara mininal.

Så hon gjorde det enda hon kunde göra i den situationen: hon sprang fram de få meterna innan han fick för sig att skrika, höjde ramen…

… och ryckte till sig ölflaskan. I en svepande rörelse hällde hon resten av ölen över städarens håriga bringa, sa ett kärnfullt: ”Vi får väl se vem de litar på nu!” och sprang så fort hon orkade mot isbjörnarnas rike. Sitt nya hem.

Familjesemester i London

Eftersom jag inte är jätteförtjust i sommarstugor (men låter alla tycka som de vill om det) brukar vi försöka hitta på lite annorlunda semestrar. Ganska ofta åker de andra tre till min sambos släktsommarstuga utan mig, medan jag jobbar. Och ibland åker vi på resor tillsammans. Några exempel: Kanotresa 2011 (när vi fick grejer stulna) och Spanien 2012 (när båda barnen blev sjuka). Ja, vi har inte haft jättetur med våra semestrar.

I år åkte vi istället till London, som är min favoritstad. Med oss hade vi min mamma.

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Här är vi i Hyde Park. Foto: Kristina Berg

Sommarsemester i London kan låta som ett recept för regn. Vi lyckades dock undvika nästan allt regn. De två gånger på tio dagar som det regnade var det a) duggregn och b) när vi var inomhus av andra orsaker, och c) enbart skönt. Britterna verkade rätt chockade själva.

Att resa i London

Vårt första starka minne från London var hur vi försökte få tag på ett sätt att åka runt under de tio dagarna. Vi kom till Victoria Station, där det fanns en lång kö till där man kunde köpa tunnelbanebiljetter och ställa frågor. Dit gick vi med trötta barn och varsin stor väska. Mamma hjälpte till med att passa barnen medan jag och Matilda tog oss an kön. Det gick inte snabbt. Efter drygt 20 minuter i kön kom vi fram och presenterade vår situation för mannen i luckan. Han pratade med mannen i luckan bredvid, som skulle lösa problemet åt oss (yippie!), skrev ner något på en lapp och så fick vi ställa oss i kön bredvid. Då drar man nr 2 som man nr 1 pratat med ner sin gardin och stänger luckan. Och vi står åter i kö. När vi nästan kommer fram öppnar man nr 2 luckan igen. Det blir av en slump han som tar emot oss när vi kommer fram. (Killarna har vid det här laget i stort sett övergett mamma och springer fram och tillbaka på Victoria Station.) Man nr 2 löser dock saken åt oss. Ett Oyster card ska vi ha. Det hade vi kunnat köpa i automaten bakom oss.

Generellt sett är det ganska lätt att åka i London. Vår äldste son hade med sig Kalle Anka-pocketar och var inne i slukaråldern, medan vår yngste son kom in i en ritperiod, så vi vuxna kunde faktiskt prata ibland. Vilket var tur, eftersom…

Lägenheten låg i Ilford

Ilford är rent formellt en del av London. Men det ligger en bit utanför den vanliga kartan. Vi fick byta transportmedel åtminstone en gång för att komma dit. Man vande sig vid det också, även om det minskade antalet gånger vi åkte fram och tillbaka till stan.

Vi hade fixat en tvårumslägenhet i ett lägenhetshotell, med tvättmaskin och balkong. Det var rätt schysst, med vissa undantag. Framför allt visade det sig att balkongen hade en gallisk övertygelse. Vi solade inte så mycket på den, om man säger så. Men vi hade en tvättmaskin, vilket avsevärt minskade mängden kläder vi var tvungna att ha med oss.

Den andra dagen hade jag kollat upp att det gick en buss nästan utanför vårt hus raka vägen in till Oxford Circus, nr 25. Vi tog den. Det var en dubbeldäckare, och vi kunde sitta längst fram där uppe, vilket var mäktigt för killarna.

DSC_0019

Nu visar det sig att 25:ans buss visserligen går raka vägen från Ilford till Oxford Circus. Men ”raka vägen” tar strax över 75 minuter att åka eftersom den stannar var 100:e meter för att ta upp passagerare.

Vi är turister

Själva poängen med resan var bland annat att killarna skulle få besöka London och se vad staden kunde erbjuda. Det här var deras andra utlandsresa (om man undantar två besök på The Reef i Danmark), och med tanke på hur mycket som finns att göra, gjorde vi upp en lista med allt man skulle kunna göra. Den blev lång. Så vi lade in åtminstone två saker varje dag och började beta av dem. Det var en hel del stopp för att vila, en hel del toapauser, lågt blodsocker, för mycket kultur, för långa resor och för lite lekpauser, men över lag var killarna glada och trevliga.

Under andra eller tredje dagen stod det klart för mig och Matilda att vi borde ha gjort något. Vi borde ha ställt två frågor till mamma:

* har du varit i London förut?

* orkar du med det här tempot?

Svaret på den första var lite överraskande för mig ”nej”. Hon hade bara besökt norra England. Men hon var glad över att få chansen att se allt. Svaret på den andra frågan var lite överraskande ”ja”. Ja, mamma klarade att hålla mitt och Matildas tempo hela vägen. I själva vägen kanske mer än så. Det var svårt för mig och Matilda att få göra hushållsarbetet eftersom mamma var så snabb med det, ta hand om barnen på morgnarna och så vidare. Hon är en riktig superfarmor!

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Min mamma, Margareta, står och tittar på Buckingham palace.

Bland de saker vi tittade på som turister:

* Big Ben och parken bredvid där det finns en hel serie statyer. Dit hittade vi ganska lätt.

* 10 Downing street (och monumenten på vägen utanför). Här började vi prata om varför poliserna som jobbade där fick döda folk som trängde sig in där, vilket helt och hållet tog bort poängen att Storbritanniens premiärminister bor där. Hit fick vi vända lite på kartan för att hitta rätt.

* Buckingham palace (där den yngste sonen blev förhäxad av de uniformsklädda vakterna, så vi fick gå dit två gånger – och så köpte vi en bobby-mössa åt honom). För att komma rätt gick vi runt hela Buckingham palace. Båda gångerna. Vi fick helt enkelt inte kartan att stämma med verkligheten.

* Towern och Tower Bridge. Det besöket blev bättre av att vi köpte brända mandlar innan. Och efter ett kort intermezzo där yngste sonen tappades bort lyckades vi nästan hitta dit utan att tappa bort oss.

* London Eye, som tar ungefär en halvtimme, och som enligt killarna var tråkig. Göteborgshjulet är tydligen bättre. Dit hittade vi. Efter lite pusslande med kartan.

* Kew gardens, eftersom mamma är intresserad av blommor och växter. Men det var en upplevelse för alla. Klätterställningar, massor av olika sorters träd, ekorrar, palmhus som var så vackert och en karta som vi läste fel på ett par gånger.

* Museer. Vi besökte både British Museum och the Museum of Natural History. Det första tyckte killarna var alldeles för inriktat på människor. Inte alls tillräckligt med dinosaurier. Det gick nästan att hitta dit utan problem.

* Madame Tussauds, som vi hade köpt förköpsbiljetter till, vilket ledde till att vi slapp köerna. Killarna kände såklart inte till särskilt många av figurerna, men de gillade det ändå. Jag kan verkligen rekommendera den 4D-film med superhjältetema som gick där. Det verkade inte helt lovande från början, och vi hade blivit varnade för att inte ha för höga förhoppningar, men något måste ha ändrats för det var fantastiskt!

Det är inte helt lätt att läsa kartor, visar det sig alltså. En försiktig uppskattning är att vi åtminstone gick tre gånger så långt som vi hade behövt göra.

Camden

Emot våra barns önskning åkte vi iväg till Camden. Både jag och Matilda har varit där förut, men det var på något sätt mer än förra gångerna. Dagen innan hade Matilda lyckats spilla sololja i hela sin handväska, så vi var ute efter en ny handväska till henne. Det fanns massor av väskor med spikes och rosa gulligheter på, men det var svårt att få tag på några normala. Sedan fick jag syn på en butik. Jag hämtade Matilda och vi gick in. Sedan gick vi genom butiken och kom ut bland en massa andra butiker. Det var en labyrint. Man kunde ledigt gå omkring en halvtimme där inne utan att passera samma ställe två gånger. Helt otroligt att det var så dolt.

På slutet var vi så hungriga att vi var tvungna att stanna och äta. Då råkade jag få se att det fanns ett helt torg med restauranger som vi hade missat hittills. Massor med olika sorters mat.

Ollie

Matilda har en av sina kusiner boende i London. Hon heter Ollie, och vi har träffat henne och hennes familj där en gång tidigare, förutom på släktträffar och så. Det var mysigt att träffas. Barnen tyckte att det var roligt att träffa sin syssling, som pratar både svenska och engelska.

Under besöket var vi på ett fascinerande ställe. Vi blev ledda till en grå vägg nära ett torg. I väggen fanns en liten öppning. När man gick igenom den öppnades en jättelik trädgård. Det hade varit en ödetomt så länge folk kunde minnas, rent formellt ägd av en affär, men nu hade några i grannskapet börjat odla träd och byggt upp växthus, rabatter och lummiga ställen att sitta på. Och så fort de hade börjat hade affären öppnat en filial i närheten och ville plötsligt använda tomten igen, men då hade grannskapets opinion stått i vägen. Än så länge fick den där trädgården vara kvar, men vem vet hur länge.

Sista dagens överraskning

Jag visste att jag ville ge barnen en upplevelse de aldrig skulle glömma. Eftersom jag håller på att läsa Harry Potter-böckerna med den äldste sonen, tänkte jag att det kunde vara häftigt att besöka Harry Potter-världen i Leavsden utanför London medan vi ändå var i närheten.

Samtidigt ville vi hålla saken hemlig för killarna. Det blev en bra avslutning på London-resan.

Jag försökte fixa biljetter långt innan, men det var slutsålt! (Mental note, beställ biljetter jättelänge i förväg nästa gång.) Vad besviken jag blev. Jag försökte flera olika sätt, och till slut lyckades jag med något otroligt. Jag lyckades hitta ett bussbolag som hade resor dit. Trots att själva stället hade slutsålt hade de några platser kvar. Jag bokade dem direkt!

Mot slutet av semestern dubbelkollade jag så att allt var okej. Vilken mardröm det skulle vara ifall något blev fel. VÄNTA! Jag kollade på mina anteckningar. Jag hade tänkt fel innan, när jag beställde biljetterna. Nej! Jag hade bokat biljett samma dag som vi skulle åka hem, på tisdagen och inte på måndagen som jag hade tänkt. FAAAASEN! Fort som attan ringde jag till bussbolaget och kollade. Naturligtvis hade de inte några biljetter till rätt dag. Suck. Besviken tvingades jag säga att jag hade gjort ett misstag, eftersom vi skulle flyga hem den dagen. Jag lade på.

Det var mitt fel. Killarna skulle bli ledsna. Och jag kunde inte få tillbaka pengarna, så det var flera tusen i sjön. Där och då kastade jag mig i sängen och ville bara försvinna. Hur sjutton kunde jag vara så dum?!

Då insåg jag precis hur dum jag hade varit. Jag hade beställt biljetterna till rätt dag, trots allt. Jag var så dum att jag hade glömt vilken dag vi skulle flyga hem på. Vi skulle flyga hem på onsdagen, inte tisdagen! Vi skulle hinna åka! Fort på telefonen igen, ringa tillbaka till bussbolaget – och försöka förklara för dem exakt hur dum jag hade varit och vad jag ville den här gången. ”Nej, jag vill inte avbeställa biljetterna. Jag ringde nyss och gjorde det, men jag vill ha dem igen.” Kvinnan i telefonen lät lugn. ”Biljetterna är fortfarande bokade.” Men jag kunde inte vara lugn än. Tänk om avbokningen bara tar lite längre tid, och kommer precis när jag lagt på. Då står vi där, förberedda på resa, och så får vi inte gå på bussen. Kvinnan försäkrade mig att biljetterna skulle finnas kvar.

Dagen därpå skyndade vi till stället där bussen skulle gå ifrån (kartor är svåra, så jag frågade folk om vägen), och ser man på: vi fick följa med!

Harry Potter-världen

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Harry Potters sovsal i Hogwarts

Egentligen heter det The making of Harry Potter, och består av två tidigare hangarer fyllda med rekvisita, animatroniska monster, kläder, nyinspelade filmer och kulisser.

Så fort vi kom dit in insåg hela familjen en sak – ja, förutom att det var stort och magnifikt och så mycket Harry Potter-saker att man inte kunde titta sig mätt. Det vi insåg var att jag hade precis samma kläder på mig som personalen: beiga byxor och skjorta med smala blåa ränder. Genast trodde de att jag var på en nivå värre än de där som var utklädda till Hogwarts-elever; jag var utklädd till personalen på Harry Potter-världen…

Turen sker rätt individuellt, och man får gå i den takt man vill, men det finns så mycket där (allt är det som användes i filmerna) att man omöjligen kan titta på allt. Vi hade dessutom en deadline när bussen gick hemåt. Men vi fick ändå se stora salen, med professor McGonagall och Hagrids kläder, gyllene kvickar som flög omkring i taket, berättelser från Rowling, Colombus, Yates, Radcliffe, och många andra, samt hundratals prylar som man inte tänker på är rekvisita, såsom choklad.

Efter att ha gått länge fick vi paus. Då passade vi på att köpa honungsöl. Det var riktigt, riktigt gott. Helt alkoholfritt, och en sötsliskig smak och fast lödder (!). Det var faktiskt en av de bästa sakerna där. Missa inte, om du kan.

Det var hangar nummer ett. Vi hade den andra hangaren kvar. Där fanns Fawkes, Den monsterstora boken om monster, Aragog, tavlan med den tjocka damen, dörren som vaktar hemligheternas kammare, och hur jag flög på kvast framför greenscreen (jag var den ende som vågade, fastän jag försökte pressa båda killarna, Matilda och mamma). Jag blev väldigt imponerad av släkten Blacks släktträd, som verkligen täcker en stor vägg och som knappt ses i filmen.

Sen kom…

Drakarna…

… och de två-tre meter stora modellerna av husen…

Och sen kom…

Modellen över Hogwarts

Modellen över Hogwarts

Fy sjutton vad stor den är! Och den byggdes innan Rowling ens hade skrivit klart böckerna, så de fick lägga till saker efter hand. Men vilken grej! Den var massiv. Man ser det inte på bilden, men de där modellen är omkring 10-15 meter bakom äldste sonen. Hela modellen var kanske 25 meter från ena änden till andra.

Efteråt

Barnen tycker fortfarande att det var häftigt att besöka Harry Potter-världen, även om de inte har sett alla filmer eller kan engelska tillräckligt för att hänga med på förklaringsskyltarna.

Men det är bara en av de sakerna som vi tänker på efter resan. Vi har massor av bilder. Inte minst från buss nr 25. Och när vi gick vilse. Och när vi hittade underliga ställen att äta på. Och den där franska balkongen.

Vi längtar tillbaka.

Att skriva är att tänka

Efter att ha skrivit en hel bok om att skriva (ja, en till) upptäcker jag ständigt nya grejer som jag skulle kunna ha haft med. Det här är ett litet exempel:

Rodins tänkare.

”En stor del av arbetet med att skriva handlar om att tänka. Inte bara allmänt tänkande, utan koncentrerat funderande. Framför allt är det viktigt att ägna sig åt följande tre sätt att tänka:

* att se orsakskedjor och konsekvenser. Alltså att välja mellan olika förlopp. Hur påverkar det ena alternativet texten jämfört med det andra alternativet?

* att flytta omkring textelement för att se vilket som passar var. Vilken ordning skapar störst effekt?

* att sätta sig in i hur olika personer resonerar och lägger upp sina respektive strategier.

Alla tre kräver ett rörligt intellekt, det vill säga att kunna släppa sin egen verklighet för en stund. Ju friare man är i sina tankar, desto lättare blir det att skriva.”

(Det här stycket inspirerades av boken The writer’s tale av Russell T Davies och Benjamin Cook, om produktionen av de senare säsongerna av Doctor Who.)

Den nya boken – Skriv som ett proffs – kommer ut lagom till bokmässan.

Har du sålt nåt?

Min granne och jag har pratat vid kanske ett femtiotal tillfällen under de 7 åren vi har bott där vi bor. Idag var första gången vi pratade om mitt jobb. Jag sa att jag höll på med korrekturläsningen av min tionde bok. Då ställde han den frågan som alla författare får då och då:

– Har du sålt nåt, då?

Jag brukar svara att jag säljer så att jag klarar mig. Det är lagom vagt. Ifall de frågar mer svarar jag att jag tjänar mer på andra saker (än så länge i alla fall).

Min granne svarade med en anekdot om en journalist och en trubadur. Journalisten frågade var trubaduren har för sig numera. Trubaduren svarade att han precis hade spelat in och gett ut en CD. Det var låtar av Lille Bror Söderlundh, Nils Ferlin, Evert Taube med flera. Journalisten frågade:

– Har du sålt nåt, då?

Trubaduren svarade:

– Min villa och min bil.

Jag log, men när jag kom hem insåg jag att det finns en djupare poäng i den historien. För även om det till hälften är synd om trubaduren och till hälften är trubadurens eget agerande som satt honom/henne på pottkanten, så finns det något viktigare att ta med sig:

Det måste få kosta!

Jag läste nyligen om systrarna Brontë och blev lite förvånad när jag läste att systrarnas första bok (Poems) bara kom ut därför att Charlotte betalade för att den skulle bli utgiven. Hon skickade den till Aylott & Jones 1846, men de ville bara ge ut den om det var på författarnas bekostnad. Den första upplagan var på 1000 exemplar. De sålde 2. Charlotte blev inte avskräckt utan skickade boken till flera av dåtidens stora poeter. De gillade väl inte direkt dikterna. Så Charlotte meddelade Aylott & Jones att systrarna förberedde lite prosa istället. Förlaget avböjde. Charlotte skickade då runt böckerna till många olika förlag innan det lilla förlaget Smith, Elder and Company gav ut systrarnas böcker: Jane Eyre, Wuthering Heights och Agnes Grey, varav de två första blev några av världslitteraturens stora böcker. Men då hade systrarna redan lagt ut avsevärda summor för att kunna ge ut sina böcker.

Jag tänker på Heinleins regler fyra och fem. Och jag tänker på hur mycket folk behöver allt i från lektörsläsning till korrekturläsning. Det kostar. Hur mycket man är villig att lägga ner påverkar! Man kanske inte behöver sälja villan och bilen, men man måste satsa något.

Osannolika berättelser 2: grundmyterna

För ett tag sen skrev jag om osannolika berättelser, att fiktion bygger på att oddsen talar emot protagonisten. Jag nämnde då en av de klassiska berättelserna: den där David helt överraskande vinner över Goliat. Poängen är att det måste vara överraskande, för annars finns det ingen spänning och inget drama. Nu för tiden har vi sett David och Goliat-berättelsen så ofta att vi på något sätt utgår ifrån att David kommer att vinna trots att Goliat är så mycket större och starkare. Frågan är om det inte underminerar vårt förtroende för odds i allmänhet. Se bara på hur många som köper lotter trots att chansen att vinna är så liten. Redan 1979 satiriserade Tage Danielsson över det här:

Generellt sett är det risken som utgör lösningen på problemet med hur man bibehåller spänningen trots att folk vet att David kommer att besegra Goliat i slutet trots allt. Det finns mycket man kan göra som författare för att göra risken större för sin protagonist. Somligt har jag beskrivit i Manusförfattarens guide, i kapitlet om konflikt. Annat måste man experimentera sig fram till genom att utmana sig själv.

Men David och Goliat är inte den enda grundmyten som bygger på tankar om sannolikhet. För länge sedan fick jag mig till godo en lista över grundmyter av Morgan Jensen. Det finns naturligtvis fler grundmyter. (Det finns en bra lista över dramatiska situationer här.) Men det här är en bra början.

Grundmyter

1. Akilles – den tragiske hjälten vars stora brist blir hans fall. Akilles är egentligen David och Goliat, fast berättad ur Goliats perspektiv. Akilles har oddsen på sin sida, men misslyckas ändå. Det spelar ingen roll om han försöker skydda sig. Han är dömd på förhand, men självklart försöker han skydda sig ändå.

2. Candide – den naive hjälten som halkar runt på ett bananskal men ändå lyckas ”vinna”. Det här är litteraturvärldens Frank Drebin. Oddsen är emot honom, men på grund av en mängd omständigheter lyckas han i stort sett utan egna förtjänster.

3. Askungen – hjältinnan vars dröm förverkligas och hon går från botten till toppen. När systemet bygger på social immobilitet och förändring är osannolikt krävs i regel yttre faktorer (féer) för att ändra på saker. Hela framgången med sådana TV-serier som Herrskap och tjänstefolk och Downtown Abbey bygger på samma typ av klasskillnader där umgäng över klassgränserna är så ovanliga att de riskerar att förstöra serien om de sker. Kanske bra ändå.

4. Kirke – är en femme fatale som förtrollar män. Eftersom samhället bygger på att mannen äger makten, blir den osannolika Kirkes makt oväntad. Hon lyckas ändå leka katt och råtta med protagonisten, och det är först när protagonisten jämnar ut oddsen (genom att skaffa sig samma vapen) som Kirke låter protagonisten gå.

5. Faust – hjältens förflutna hinner ikapp honom, och kräver att han betalar ett pris för hans tidigare avtal med djävulen. Därför hoppas han mot alla odds att kunna klara sig undan och försöker komma undan på teknikaliteter.

6. Orfeus – som verkligen, verkligen försöker att följa ett påbud (eftersom det för med sig stora konsekvenser att inte göra det), men som kämpar förgäves eftersom han inte kan förändra sin natur. I den klyschigaste versionen är det historien om skorpionen och grodan.

7. Romeo och Julia – som trotsar omgivningens påbud och försöker att få det att fungera, mot alla odds i tron på en princip såsom att kärleken övervinner allt, och som misslyckas kapitalt.

8. Tristan och Isolde – är det osannolika paret som förs ihop av omständigheter utanför deras kontroll: trolldrycker i originalet, men det är i stort sett grunden för alla udda par; hitta något som håller dem ihop.

9. Odysseus – en av de ursprungliga actionhjältarna, som råkar ut för det ena efter det andra, alltmer osannolika missödet, på väg till sitt mål, men som håller fast vid sitt uppdrag och utför det med såväl list som pragmatism.

10. Kain och Abel – syskonrivaliteten som bygger upp den ena parten som bättre i andras ögon: äldre, klokare, skickligare, etc, att den andra verkar mindre sannolik att lyckas, vilket tvingar underdogen att gå för långt för att nå sitt mål. Det slutar ofta med tårar.

11. Oidipus – till skillnad från Orfeus försöker han verkligen, verkligen att undvika att uppfylla en spådom (eftersom det skulle innebära oerhörda negativa konsekvenser). Det är en osannolik spådom, men det visar sig att han redan från början varit dömd att uppfylla den, eftersom det finns en sak han inte känner till.

12. Ikaros – kanske den första versionen av Jante, visar på vad som händer om man medvetet försöker bryta mot oddsen (i alla fall utan rätt redskap) – det slutar med tragedi. Hybris har ju sina fördelar också, men det är ett betydligt ovanligare slut.

13. Herakles – är hjälten som måste sona sitt brott genom att utföra ett omöjligt uppdrag, ungefär som 12 fördömda män eller Kanonerna på Navarone. Mot alla odds lyckas han, delvis på grund av de egenskaper som gjorde att han hamnade i trångmålet från början.

14. Varulven – är en tragisk medelsvensson som genomgår en förvandling som gör honom över- eller undermänsklig på grund av en olycka, förbannelse eller liknande. Det osannolika i historien kittlar, eftersom det kan drabba vem som helst.

15. Brutus – är drygt 1.960 år innan Agatha Christie den helt och hållet överraskande antagonisten, eftersom den enligt alla regler borde vara en supporter (till exempel familj eller älskade), men av någon dramatisk orsak visar sig inte vara det, med ibland dödligt resultat.

Avslutning

Det här är återigen inte alla grundmyter eller användbara grundhistorier utan en början. Man kan använda fabler eller sagor för att hitta bra utgångspunkter för nya historier. Man kan använda sig av sajten TV tropes. Och man kan använda böcker som 45 master characters eller olika mytuppslagsverk. Men sen måste man göra något med materialet också. Man får krama ur citronen. Men också diskutera med andra. Eller så flyttar man bara över grundmyten till nutid. Vad som fungerar bäst för dig är antagligen inte detsamma som det som fungerar för mig. Ändå är jag nyfiken: Vad är dina bästa tips?

Per A J Andersson, korrekturläsare

Den här texten publicerades ursprungligen på sajten 1av3, där jag under en period var administratör och genomförde en serie intervjuer med författare. För att rädda den undan glömskan har jag kopierat den hit, med Pers tillåtelse.

Per A J Andersson, korrekturläsare

De senaste åren har de offentliga diskussionerna om korrekturläsning handlat mycket om att folk förlitar sig för mycket på ordbehandlingsprogrammens (bristande) språkkänsla. Vad är dina tankar om det?
Jag tror att folk litar för mycket på maskiner. Maskiner är bra på att transportera folk från punkt A till punkt B, räkna, presentera underhållningen där hemma och värma maten. Men de är ofta helt oförutsägbara när det gäller språkliga valörer – som att skilja på banan och banan och veta vilket av dem som är i bestämd form. Och eftersom en människa till syvende og sidst ändå alltid måste gå igenom texten innan jag trycker på Sänd-knappen är det, tycker jag, smidigast att koppla bort maskinen från språkbehandlingen helt och hållet.
Vill jag få ett ungefärligt hum om innehållet i en text på ryska eller hindi, kan Google Översätt vara toppen. Men i mitt yrke som textleverantör (oftast översättningar av tecknade serier och korsordskorrektur), måste jag gå ett steg längre. Och för mig är automatiska rättstavningsprogram och grammatiska kontroller bara i vägen. De gör ju ändå bara halva jobbet, och jag kan inte i förväg se vilken halva de fixat rätt.
Jag tror att dagens människa ofta är fången i sin egen informationsstress. Det ska gå snabbt, för att man ska kunna hasta vidare till nästa upplevelse och projekt. Jag kan förstå att man i det läget med öppna armar tar emot rättstavningsprogrammet i mobilen och datorn och köper att det då och då byter ut Valencia mot Vallentuna. Eller Sophia mot sophink. Mitt levebröd finns för att sådana skillnader faktiskt spelar roll när man sitter och ska försöka lösa ett korsord. Jag ska både se till att Valencia är rätt stavning av staden och att Valencia stämmer med frågan.
Vad skulle du säga är de viktigaste egenskaperna för att bli en bra korrekturläsare?
(Här pratar jag om korsordskorrektur, men det mesta är relevant för korrekturläsning generellt.)
1. Nyfikenhet. Om man är nyfiken av olika saker, är chansen stor att man med tiden skaffar sig en bred allmänbildning. Och utan en allmänbildning tar det lång tid att gå igenom ett korsord så det blir rätt. Nyfikenheten gör också att man kan känna lust för att gå igenom ett korsord med ett tema man kanske aldrig skulle kommit nära annars. Jag har de senaste åren korrekturläst många korsord med mode som tema. Den som känner mig, vet att mode inte direkt är mitt största intresse. Men nyfikenheten gör att jag kan tycka att det är kul ändå, som omväxling.
2. Språkkänsla. Tycker man om att jobba med ord i skrift – antingen det gäller att skriva brev, författa böcker, redigera tidningar eller lösa korsord – då kan korrekturläsning vara en utmärkt bisyssla (eller som i mitt fall levebröd). Det förväntas av en att man ska veta hur ord stavas och hur meningar sätts samman.
3. Bildminne. Ibland talar man om tre olika sorters minnen – bildminnen (fotografiska), gehörsminnen (auditiva) och muskelminnen (motoriska). Jag är själv usel på att komma ihåg instruktioner i telefon en längre tid än ett antal sekunder. Men får jag det nedskrivet på papper, räcker synen av den anteckningen mycket längre. På samma sätt hittar jag lätt fel i en text, genom den avvikande formen på felaktigt stavade ord. Jag behöver inte läsa ut ordet för att hitta felet, jag ser det ändå. Det är en egenskap som underlättar i korrandet.
4. Omdöme. Man ska inte sitta på för höga hästar. Det är lätt att slå ner på allt som ser mindre bra ut i en text. Men det gäller, åtminstone när man jobbar med korsord, att förstå sammanhanget och förstå att en mindre väl skriven ledtext (”nyckel” på korsordslingo) ändå kan funka. Mitt jobb är att slå ner på fel som gör korsordet svårt att lösa, inte att göra ett korsord perfekt. Och det omdömet lär man sig med tiden. Så en viss lyhördhet tjänar man på, och dessutom gör det ens jobb lite snabbare. Det innebär då lite färre ord att slå upp.
5. Internetvana. Jag bor och jobbar i Göteborg. Mina uppdragsgivare finns oftast i Stockholmsområdet. Jag kommunicerar dagligen med dem via mejl och ftp, kompletterat med en del telefonsamtal då och då. Korrekturläsande är ett yrke som tack vare den moderna tekniken passar väldigt bra som distansarbete. Dessutom är Internet min huvudsakliga faktakälla, och den erbjuder oerhörda möjligheter till tidsbesparing – om man gör på rätt sätt. Se mer nedan…
Har du några generella metoder för att korrekturläsa, förutom att läsa långsamt?
Att hålla sig vaken och alert. Att koppla bort störande faktorer som musik och radio, när man ägnar sig åt genomläsningen av ett kryss. Musik kan man ofta ha i bakgrunden, när tveksamma fakta/stavningar behöver checkas via böcker och Internet, men i genomläsningen måste man ägna krysset sin odelade uppmärksamhet. Det här gör att det faktiskt är en fördel att läsa korr i sängen (alternativt kan man ligga i en skön soffa eller fåtölj). Då kan man få två–tre timmars effektivt arbete, innan det är dags för en paus.
Hur går det till att korrekturläsa ett korsord?
Korsordskorrektur är mitt huvudsakliga levebröd. Det är en speciell gren av korrekturläsandet, med sina egna villkor. Men är man en god korrekturläsare, är chansen stor att man också kan bli bra på att korrekturläsa korsord.
Mitt jobb består av ett antal olika faser.
1. Ladda ner pdf-filer från en datorserver, skriva ut dem och ge dem namn. Alternativt får jag dem redan utskrivna i ett kuvert, men pdf-metoden blir definitivt vanligare.
2. Gå igenom själva layouten på kryssen. Det är utskrifter som ser ut som de ser ut i tidningen, så pilar ska linjera, bilder inte vara felmonterade, ramar se snygga ut och sidfoten ha rätt stavning av tidningen namn. Bland annat. Fel noteras med rödpenna så tydligt som möjligt och ringas in, så redaktören inte missar det.
3. Läsa igenom den andra utskriften av korsordet, den som har själva lösningen inlagd. Den delen av jobbet kan jämföras med att läsa en bok, eller lösa ett korsord, bara med den lilla skillnaden att man har en blyertspenna i ena handen och ett suddgummi plus rödpenna nära till hands. Och att man måste känna efter själv när den inbyggda falkblicken blir för trött för att göra professionell nytta. Tveksamheter noterar jag med ett blyertsstreck (för att senare kunna sudda bort, om det visade sig vara rätt), uppenbara fel noteras med rödpenna, lika tydligt som ovan.
4. Sätta mig med genomgångna kryss framför en dator. Gärna se till så jag har en slangordbok, ett bra synonymlexikon och ”Svenska skrivregler” nära till hands. Och öppna ett webbläsarfönster med följande flikar: SAOL, SAOB, Synonymer.se, Synonymer.cc, NE.se (där jag har betalabonnemang), svenskspråkiga Wikipedia, engelskspråkiga Wikipedia och Google. Alla de här faktakällorna är bra var och en på sitt sätt, och just kombinationen av dem gör att jag rätt så snabbt hittar svaren på i princip alla tveksamheter. Beroende på kryss och konstruktör, kan det vara mycket eller lite som behöver noteras som fel. Ibland är det ingenting, ibland kan det vara 10-15 uppenbara fel i ett standardkryss av magasinsformat. Någonstans däremellan ligger det.
5. Skanna in färdigkorrade kryss i datorn som JPEG-filer och ge dem samma namn som pdf:en, fast med jpg som ändelse. Lägga upp filerna på rätt plats på servern och skicka ett mejl till redaktören att nu är jobbet gjort. Om jag å andra sidan fått sidorna i kuvert, handlar det istället om att hinna bli klar med hela jobbet, innan lämplig gul låda töms för dagen. Korsordskorrektur innebär friare arbetstider, men vissa saker klarar man sig inte alltid undan.
Det här är en arbetsmetod som funkar för mig. Jag gissar att andra korsordskorrare har liknande sätt att jobba, och mina redaktörer har i alla fall varit nöjda (ofta mer än nöjda) med mitt jobb så här långt.
För att timpengen ska bli hyfsad, bör ett kryss à la magasinssida inte ta längre tid än cirka en halvtimme, när man räknar ihop alla momenten. Ofta tar tredje momentet en kvart och moment 4 högst tio minuter. Resterande moment får då försöka klämmas in på den femminutare som blir över. Men jag stressar sällan, så i praktiken glider ofta jobb över i fritid när man minst anar det.
Hur då ”glider över”…? Jo, det gäller moment 4. Jag råkar tycka att det är kul att redigera på Wikipedia. När jag letar efter svar på tveksamheterna i ett kryss på Wikipedia och hittar uppenbara tveksamheter eller saknad information där, blir det lätt så att jag börjar fixa Wikipedia istället för att ”göra mitt jobb”. Att redigera på Wikipedia är ju inget jag får betalt för, men eftersom jag tycker om fakta (en av sakerna som gör att jag tycker om att jobba som korrekturläsare), gör det mig inget. Kan jag med hyfsat enkla medel se till så den kanske mest välbesöka informationskällan på Internet blir ytterligare lite mer rätt, har det ett värde i sig. Så länge jag inte missar min deadline.
Arbetsmetoden ovan gäller som regel för korsordskorrektur. När jag korrar t.ex. Sportfrågan i Aftonbladets Kryss & Quiz-bilaga, ägnar jag all tid framför datorn. Och har delvis helt andra faktakällor. Men det får vi ta en annan gång…
Hur blir man korrekturläsare? Hur kom du in i det här jobbet?
I mitt fall hade jag blivit arbetslös. Och hade sedan gammalt bekanta som jobbade inom förlagsvärlden, bland annat som redaktör på korsordstidning. Jag hade själv inte jobbat med korsord tidigare, men jag tycker om att lösa korsord. Och jag hade tidigare både arbetat som tidskriftsredaktör och översättare. Så det var inte så annorlunda, när jag väl fick uppgifterna klara för mig.
Att jag sedan fortsatt som korrekturläsare, beror på att jag upptäckte att det här jobbet passade mig. Timpengen motsvarar kanske en dagisfrökens eller vaktmästares eller kassörskas, beroende på hur effektiv man är. Det kompenseras dock mer än väl (i mina ögon) av den stora friheten. Det är inte i alla jobb man kan tillbringa halva arbetsdagen i sängen – utan att behöva rodna när man säger det till folk. 🙂
Alla gör misstag, även korrekturläsare. Kan du berätta om något misstag som du gjort?
Varje vecka går jag igenom minst 40 korsord av olika slag, plus en del frågesportstexter och diverse pyssel. Innan jag blev korrekturläsare på Bonnier (ett av de två förlag jag jobbar med), fick jag lov att gå igenom ett testkryss, preparerat med diverse fel. Jag hittade alla felen utom ett, och jag blev godkänd ändå. Dvs, jag är inte mer än människa, och hittar jag 99 procent av felen, får jag vara glad.
Några fel som jag missat: en gång stod det AGRA i en lösning. Det skulle stått ARGA (eftersom nyckeln hette något med ILSKNA och inte INDISK STAD). Det skämdes jag lite för. En annan gång tyckte jag FILER såg bra ut i lösningen när det skulle stått FILAR (nyckeln: RASPAR). Så det gäller hela tiden att försöka tänka ur korsordslösarens synvinkel och inte bara godkänna ett ord för att det finns i ordlistan. Det är alltid sammanhanget som är avgörande, och man får inte förfalla till att arbeta som en dator.
Ibland kan det bli fel med namn, som när NICOLE KIDMANN slank igenom till tryck. Jag tror det sista N:et stod lite konstigt till, så det kunde misstas som en del av ett lodrätt lösningsord. Men det är oursäktligt, och mejlet från min redaktör hänger på hyllgaveln snett till höger om datorn, som en påminnelse om att aldrig förutsätta att namn stavas logiskt. Nicole Kidman men Liv Ullmann (flera gånger har jag fått sätta bock i kanten, när konstruktören skrivit Liv Ullman).
Författare har väldigt olika språkkänsla. Jag kan gissa att det ibland är svårt att dra en gräns mellan personlig stil och språkriktighet. Var står du i den frågan?
Jo, det är en svår gräns att dra. Se punkt fyra (Omdöme) i andra frågan. Jag har gått igenom både journalistiska och skönlitterära texter, där det pendlat våldsamt i ordval och meningsbyggnad. Men ändå varit stilistiskt konsekvent, och där budskapet gått fram.
Det är samma sak inom korsordsvärlden. Olika konstruktörer har olika sätt att formulera sig. Vissa älskar ordlekar och krångliga nycklar. Och det är okej, bara man gör det konsekvent, och om korsordet i sig är märkt som svårt (ofta görs det med antal pennor eller stjärnor i sidhuvudet). Så länge man är tydlig nog för sitt sammanhang, får man lov att formulera en korsordsnyckel relativt fritt. Det bör visserligen vara språkligt korrekt, men så länge man gör sig förstådd, har man vissa friheter. Stavningsformer som ENA (där det i ordboken står E:NA) godkänns i regel i ett korsord, därför att man vill komma åt tvetydigheten i formuleringen.
Rättningar av språk är bara en del av jobbet. Har jag förstått det rätt att du även korrigerar faktafel?
Stämmer bra det. I ett korsord måste både stavning och betydelse funka. Annars får det vara. Om det t.ex står SPANSK STAD i nyckeln och lösningen ska bli AGRA, så är det ju inte riktigt bra. I det läget är det bara att ändra i nyckeln till INDISK STAD.
Blott Sverige svenska korsord har, skrev inte Carl Jonas Love Almqvist. Men han hade kunnat skriva så, om han varit född knappt två sekel senare. Den flora av korsordstidningar och korsordsbilagor som syns i en välsorterad pressbyrå hittar man inte i många länder. Och det är den ”svenska” formen av korsord som är mest populär här. ”Svenska korsord” är den internationella termen för bildkryss som inte har en symmetrisk layout, som har nycklar som syns inuti krysset och alltid har en eller flera bilder som ger bildfraser som går rakt igenom krysset. Ofta har varje kryss ett tema med en viss mängd faktafrågor och nycklar som måste vara rätt formulerade och ge korrekt lösning. Det lockar nog delvis samma typ av människor som sitter framför TV:n och ser folk delta i frågesport, och det är allmänbildande. Både för mig (som måste kolla om fakta stämmer) och för människan som köper tidningen.
Vad är den vanligaste fördomen om korrekturläsare?
Fördom eller inte, men jag får närmast uteslutande en viss typ av reaktioner på mitt jobb. Nämner jag att jag korrekturläser korsord, tror de omgående att jag gör själva korsorden. Och när jag förklarar att jag inte gör dem, märker man på dem att de blir lite besvikna. Jag märker en klar skillnad i prestige mellan någon som _skapar_ något (t ex korsord) och någon som ser till att någon annans skapelse blir publicerbar. Det förstnämnda räknas som kreativt, det andra som ett tråkigt städjobb. Och ingen vill ju bli jämförd med en städerska…
Det är lite grand som när jag nämner att jag skriver på Wikipedia. Folk tycker det verkar cool och undrar hur många artiklar jag skapat idag (alt. senaste veckan). Och när jag svarar noll (vilket är det vanligaste), kan de undra vad jag egentligen gör. Samma sak där – jag trivs med att göra det andra kan tycka är tråkigt, dvs se till att något som redan finns blir bättre, ännu mer ”publicerbart”.

Kantarellteater

Igår var jag och min sambo på musikalen Familjen Addams. Det finns mycket att säga om den, men jag tänker fokusera på en aspekt, nämligen ett ord som jag hörde för länge sen: kantarellteater, och varför det passar in här.

Kantarellteater går att beskriva så här: En person kommer in på scenen iförd bruna kläder och en bred hatt med lameller undertill och ett lite ljusare skärp. Han eller hon säger: ”Jag är en kantarell.”

När man sitter i publiken tänker man ”no shit, Sherlock”, eftersom det är så fruktansvärt tydligt att det är det som personen föreställer. Om det är ett barn så kan man förlåta det och till och med tycka att det är lite sött, men när vuxna gör det i en teaterföreställning – eller på många andra ställen, som vi ska se – så är det en av de mest irriterande saker man kan göra.

Vi såg Familjen Addams i Göteborg, och jag skyller egentligen inte det här på de som satte upp föreställningen där, utan på dem som skrev pjäsen. Här är ett exempel – i själva verket det första ur föreställningen: handlingen kretsar kring Wednesday Addams som blir kär i en ”vanlig” kille och hilarities ensue. Man kan tycka vad man vill om den gamla klyschan, men vi struntar i det och fokuserar på kantarellteatergrejen. Intrigen startas när Onkel Fester helt sonika berättar för alla (inklusive publiken) att Wednesday är kär i den där killen. Vi får inte se dem ihop förrän långt senare. Vi får hela historiens inledning presenterad för oss, istället för visad.

Hade det bara varit den grejen så hade det väl inte varit några problem. Men hela föreställningen bygger på att de berättar exakt vad de tänker. Inga nyanser. Inget dolt.

Hade det bara varit den grejen (också) så hade jag kanske kunnat leva med det, men nu var det dessutom en musikal. En musikal innehåller musiknummer. Av olika skäl brukar man inte använda musiknumren för att föra handlingen framåt. Det kan exempelvis vara svårt att höra vad folk sjunger.

Med andra ord: Replikerna berättar exakt vad som händer (”jag är en kantarell”), genom hela handlingen. Dessutom stannar de handlingen ibland för att sjunga om det de precis har pratat i klarspråk om (♪”Jag är en kantarell”♪).

Att se att det här är ett problem är rätt grundläggande. De flesta barn lär sig det snabbt. Men även om barn lär sig det, så kan man såklart behöva betona det, och särskilt se till att de som precis börjat med något kreative inte sysslar med det. Chip Kidd pratade om det när det gäller formgivning av bokomslag på TED. Massor av skrivarsajter rekommenderar hur man ska göra när man visar istället för berättar. (En del problematiserar det hela.) De har alla poänger. Jag tror inte att man fixar hela problemet med Familjen Addams-manuset om man skulle ta bort kantarellteatern. Men det finns ett större problem!

Inte nog med att kantarellteater skriver publiken på näsan (något som de flesta inte gillar), det är också en garanti för att det inte finns något under ytan. Om man berättar allt tråkar man ut publiken. Wordplay skriver (som alltid) briljant om det ska göras för film här.

Själv har jag skrivit om det i Manusförfattarens guide, när jag förklarade hur man håller publikens ögon på en boll för att göra berättelsen mindre transparent. För kantarellteater är inte bara tråkigt för att vi vet allting, utan också tråkigt för att det är så lätt att räkna ut slutet när vi har alla fakta. Genom att ljuga, låta bli att berätta och berätta på ett omständligt sätt så blir det svårare att räkna ut vad resultatet ska bli.

Och det är ju guld!